Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

January 2009
M T W T F S S
« Dec   Feb »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Att förstärka nederlag

Sverige har under år 2008 beslutat att skicka mer utrustning och soldater till Afghanistan. Det finns ett uttryck befälhavare som skickar små förstärkningar in i en redan förlorad strid: det kallas för att förstärka nederlaget.

Med förstärkningarna skulle den svenska kontingenten nästan uppgå till bataljonsstyrka. Till det kommer att USA har beslutat att skicka ytterligare trupper. Det talas om att mellan 20 000 – 30 000 man skall vara på väg i etapper.

Det var ett vallöfte från Obama. Man skulle dra ner i Irak och i gengälld satsa i Afghanistan.

Det är ett svar på kvidanden från alltmer desperata amerikanska befälhavare. Antalet angrepp av vägbomber har ökat under hösten 2008.[i] En rapport från The International Council on Security and Development uppger att talibanerna numera har permanenta baser i 72 procent av landet. Flera av de viktigaste riksvägarna är blockerade.[ii]

Bland koalitionsländerna har Kanada meddelat att man kommer att dra tillbaka sina styrkor 2011.[iii]

Även i Afghanistan har med andra ord koalitionen börjat rämna.

●●●

Det Sverige gör påminner om en mikroversion av USA:s eskaleringen av Vietnamkriget. Den amerikanska expeditionskårens befälhavare begärde etappvis förstärkningar hemifrån. Mer flyg. Fler och större flygbaser. Trupper för att skydda hela härligheten. Mer flygplan för att understödja dessa trupper etc. etc. Regeringen i Washington beviljade ständigt utan att reflektera över om det fanns en hållbar strategi bakom alltsammans.

Allt innebar att USA fortsatte att köpa fler och fler aktier i den dåtida världspolitikens Titanic.

Varje enstaka steg som togs var logiskt. Verkade logiskt i alla fall. Den slutliga utgången, resultatet och där man till sist landade, var det inte.

Samtidigt är det svårt att ifrågasätta, det gäller både Sverige idag och det gällde i USA under mitten av 1960-talet. En amerikan som ifrågasatte om det var vettigt att göra ett alltmer stelbent åtagande till Sydvietnam tystades ofta med ett “vill du att kommunisterna skall ta över hela Indokina” och en upphetsad redogörelse för hur dominobrickorna skulle falla på löpande band.

Den som ifrågasätter det svenska deltagandet kan räkna med ett “vill du att talibanerna skall ta över”?

Därmed kan ytterligare diskussioner tystas ner.

Efter att den svenska kontingenten drabbats av ett par eldöverfall föreslog arméinspektör Berndt Grundevik att den svenska kontingenten förstärks med tre stycken Stridsfordon 90 (Strf 90).[iv]

Ärendets tog emot och har med sedvanlig svensk effektivitet utretts, kopierats i tre exemplar, tappats bort, återfunnits, utretts ytterligare, bordlagts, avhandlats på flera sammanträden med korrekt justerat protokoll och efter tre månader har man äntligen fattat ett beslut.[v]

Trupperna skall få mer pansar. Gärna också fjärrstyrda UAV:er för spaning.

I synnerhet hade folkpartisten Allan Widman tryckt på länge och väl.[vi]

Socialdemokraterna är med på noterna. De har invänt litet grann att man borde försöka kläcka ur sig en hållbar strategi för alltsammans.

Med andra ord: efter att först ha ökat insatserna frågar någon litet förstrött om det inte skulle var en bra idé att komma på hur alltsammans överhuvudtaget skall kunna gå i lås. En amerikansk kongressledarmot som beslutade om förstärkningarna 1966 skulle ha känt sig hemma.

Det behövs mer pansar åt trupperna i Afghanistan. Det liknar en variant av vad som skett i Irak. Där virade den amerikanska armén in sina fordon i lager efter lager av pansar och kevlar. Det rådde brist på extra plåtar. Stundtals var läget så svårt att olika enheter stal från varandra eller grävde i skrothögar för att hitta metall som kunde användas. Man hör också om att bilar och pansarfordon började volta eftersom allt tilläggspansar gjorde dem topptunga.

Allt var dessutom förgäves. De möttes helt enkelt av kraftigare och kraftigare vägbomber. Det sista budet var att den amerikanska armén helt sonika gett upp, låtit soldaterna lämna sina stridsfordon och börja patrullera till fots.

De blev i alla fall mindre måltavlor på det viset.

Vindskupan undrar aningen dystert om man planerar att göra en repris på den historien. Den här gången i svensk version.

●●●

Rapporterna talar om att förberedelserna för den stora amerikanska förstärkningen till Afghanistan pågår för fullt. I Kandahar byggs förläggningar. Flygfält förstoras och depåer läggs upp.[vii]

Nu skulle äntligen bli ordning på kriget igen. Förutom Sverige skulle det minsann komma en rejäl amerikansk insats.

Talibanerna har haft sitt roliga. Nu borde väl bladet vända sig.

Frågan man borde ställa sig är om knölpåk som skall börja svingas är tillräckligt stor.

För det finns ganska stora rostfläckar i den amerikanska rustningen. Alltsammans har sina rötter i två stora svagheter i det skenbart oövervinneliga amerikanska militärmaskineriet. Man kan inte mobilisera värnpliktiga och skatterna har inte höjts.

Den amerikanska krigsmakten har hela tiden plågats av molande, ihållande manskapsproblem.

På pappret är armén förkrossande stor, över en miljon man.

Av denna miljon man är det bara cirka 300 000 som kan sättas in. Siffran på en miljon man ser ståtlig ut men den inkluderar män som ägnar sig åt utbildning av nya rekryter, åt administration (bara i Pentagon finns det 50 000 soldater och civilanställda som sorterar papper). Där finns materialförvaltare och överåriga reservister.

Det är folk som inte så enkelt kan skickas ut i fält.

Armén är helt enkelt inte så stor som den verka vid första anblicken. Man har försökt lösa problemet genom överföra manskap från flygvapnet och flottan till armén. Det finns uppgifter om att överåriga soldater som varit med under Kuwait kriget 1991 skall sättas in.[viii] Ja det har faktiskt hänt att soldater som varit med i Vietnamkriget skickats ut i fält för att värna fosterlandet i Irak igen.[ix] Det finns också många rapporter om soldater med allvarliga fysiska och psykiska problem som utan större tvekan skickats ut i fält.

Det talas om en soldat som godkänts för tjänstgöring två gånger trots att han var spritt språngande galen och var övertygad att han höll på att förvandlas till den dinosaurie.

Läsaren undrar kanske varför Vindskupan tuggar om detta? Svaret skulle kunna vara att man under normala omständigheter ALDRIG skulle överväga att skicka sådana män i fält…

…om det inte vore för att det råder kronisk brist på manskap vart man än vänder sig.

Allt detta innebär att de förstärkningar som skall skickas till Afghanistan bara kan komma från ockupationstrupperna i Irak. Därtill kommer att det handlar om soldater och utrustning som redan är rejält sliten. Bland annat noterades under år 2008 att självmordsfrekvensen i den amerikanska armén är rekordhög. Högre än i det civila samhället.

Tjänstemän vet också att berätta att senaste gången det skedde var under slutskedet av Vietnamkriget.

Detta, tillfogades det, var troligen ett tecken på att armén var under press.[x]

Därmed kommer Tillströmningen, “The Surge”, att vara över i Irak.

Den HAR visligen lett till att våldet i Irak pressats ner en aning (ner till 2004 års nivå). Det understryks å andra sidan av nervösa officerare (inklusive general Petraeus) att de amerikanska framgångarna är bräckliga och kan sopas bort ganska tvärt.

Efter krisen i april 2004 skrev en anonym, bloggande amerikansk officer att vem det än var som ledde motståndet hade denne just upptäckt att den amerikanska krigsmakten i själva verket inte hade krafter att göra två saker samtidigt. Det stämde mycket bra då och det stämmer fortfarande.

I dagsläget kan USA inte hålla ställningarna i Irak och samtidigt staga upp läget i Afghanistan. Knappt har en läcka i dammen tätats så börjar två nya öppna sig någon annanstans. En alltmer uttröttad styrka tvingas flänga från än den ena, än den andra krishärden.

Förstärkningarna kommer troligen inte att räcka till. Enligt ICOS skulle det kanske behövas så många som 80 000 man.[xi]

Kriget har dessutom utvidgats till Pakistan. I December kom nyheten om en stor fordonsdepå vid Peshawar för NATO-trupper förstörts.

Talibanerna hade inte ens bråttom utan blockerade tillfartsvägarna och tände sedan lugnt och systematiskt på fordonen. De gjorde till och med pauser för att skaffa mer bränsle från en bensinstation.[xii]

När allt var över hade 160 fordon förvandlats till rykande vrak.

NATO har gjort sitt bästa för att bagatellisera förlusten. Överstelöjtnant Rumi Nielsen-Green ansåg att den var “militärt obetydlig”.

Fan tro’et. För en expeditionskår som måste ta emot 700 lastbilar om dagen för att fungera är tvärtom ett allvarligt avbräck. Det som är ännu värre är att Khyberpasset sedan dess periodvis varit stängt.

Det var den viktigaste försörjningsleden. Två tredjedelar av NATO truppernas försörjning kom via den leden.

Och ju fler trupper som sänds in desto större logistiskt flöde krävs. Något som både Napoleon och Karl XII lärde sig under sina ryska fälttåg. Det kommer att krävas mer bensin, mer proviant, mer ammunition, mer reservdelar, vapenolja, lakan, hudsalva, rakhyvlar, tvål, första förband etc. etc. En veritabel flod av transporter som måste rinna oavbrutet. Utan den kan ingen moderna armé marschera, slåss eller över huvud taget finnas till.

Från USA:s och NATO:s sida har man frenetiskt börjat söka efter alternativa försörjningsleder.

Pakistanska militäranalytiker har vänt och vridit på alternativen. Att skeppa in bränsle och ammunition via Iran är uteslutet av politiska skäl.

Skall man flygförsörja hela styrkan? Dyrt, krångligt och osäkert. Det fungerade varken i Stalingrad eller Dien Bien Phu.

Kan man försörja trupperna norrifrån via Centralasien?

Joooo, det gååår, kanske, förutsatt att Ryssland hålls på gott humör. Det tar å andra sidan en ruskigt lång tid innan sändningarna når de amerikanska trupperna nere i södra Afghanistan. Ytterligare en möjlighet är att transportera dem via Kaukasus eller Kina.

Höga NATO tjänstemän har varit i Moskva för att lägga ut texten om ett närmare samarbetes välsignelser.[xiii]

Således skulle den svenska armén nu vara en lätt inträffad fnurra på tråden med Ryssland från att uppleva en miniatyrversion av kapitulationen vid Perevolotjno 1709 vid sin bas i norra Afghanistan.


[i]Improvised Roadside Attacks In Afghanistan Rise Sharply” i Radio Liberty, 12 december 2008.

[ii]Struggle For Kabul: The Taliban Advance rapport från The International Council on Security and Development, december 2008.

[iii] “Canada won’t extend Afghan commitment, minister says” Reuters telegram, 10 november 2008.

[iv]Svensk trupp får vänta på Stridsfordon 90” av Mikael Holmström, Svenska Dagbladet, 19 december 2008. Via Försvarsbloggen.

[v]Är det detta som är expeditionär förmåga?” av Annika Nordgren Christensen, på Försvarsbloggen, 20 december 2008.

[vi]Inte en dag för tidigt” i Svenska Dagbladet 24 november 2008. Via Försvarsbloggen.

[vii]US Readying Surge Against Taliban In Southern Afghanistan” av Jason Strauziuo och Rahim Faiez, i Huffington Post, 1 januari 2009.

[viii]

Kommentarer

Comment från Klas
Tid 7 January, 2009 kl 11:01

Din analys är till synes korrekt. Och du har väldigt rätt i att det som ses som ett rätt steg just nu, måste också leda till något i en övergripande strategi.

Ryssarna har ju lite erfarenhet av Afghanistan, hur länge var dom där utan att uppnå något annat än förluster ?

MEN samtidigt är ju frågan: Vad skall man göra ?
Talilbanerna vill varken världssamfundet eller Afghanerna ha tillbaka – och uppenbarligen föreligger det en risk för att det blir så om man bara direkt drar sig tillbaks.

Jag tycker inte Sverige skall vara i Afghanistan heller egentligen. Men å ena sidan bör vi ju stödja internationella insatser och inte ge vika för hot. Och å andra sidan ger ju insatserna (i det stora) just nu ingenting i längden !

Frågan är hade det gjort skillnad om det hade varit under FN-flagg med endast en liten andel amerikanska styrkor ?

/K

Comment från Vindskupan
Tid 7 January, 2009 kl 11:37

Tyvärr är jag rädd för att vi inte längre har lyxen att välja mellan bra och dåliga lösningar Klas, bara mellan dåliga, urusla eller omöjliga. Det gäller både i Afghanistan och i Irak.

Att vinna militärt är av allt att döma omöjligt. Ju längre man framhärdar desto större kommer kraschen att bli.
På ett eller annat sätt måste troligen hela åtagandet avvecklas till sist.
Vad göra annars? Tja det enda alternativet är det som framkastades i Brev till försvarsministern nämligen att satsa maximalt för att skaka fram resurserna för att besegra Talibanerna eller i alla fall kunna dominera skedet. Det skulle innebära mobilisering av värnpliktiga, höjande av skatterna och införande av krigsekonomi.

Jag tror att valet är binärt, utan mellanlägen. Antingen gör man så… eller så måste alltsammans avvecklas.

Innebär det inte att talibanerna till sist tar kontroll över större delen av landet?

Tung suck. :( Risken är stor Klas. Det är det dåliga alternativet.

Comment från Klas
Tid 7 January, 2009 kl 11:59

@Klas S: tack för att du flyttade min kommentar/fixade kommentarslänken :)

Nej i dagsläget kanske valen inte är så stora – och dom blir mindre hela tiden.

Den stora frågan är väl vad Afghanerna, och då meanr jag främst dom i Kabul och andra “statskontrollerade” områden vill ?
Dvs. Demokratiskt: vilka vill dom skall styra landet- och vill denna regering ha hjälp av utländska trupper ?

Just nu är ju svaret ja.

Och vi (Sverige) hjälper till.
Att vi skall eskaelar vår närvaro tycker jag låter ytetrst förkastligt – och att vi kommer att “vinna” tror jag inte ens vår militära ledning eller ens den politiska (tolgfors) tror ?!

Utan i dagsläget är det ett sätt att visa samhörighet och vart man står.

Den jag menar med “riktig” FN-flagg är ju dock att avvecklar man NATO-närvaron (Isaf) – och på så sätt politiskt iaf kanske försvagar Talibanernas rekryteringsbas litegrann.

Det bästa, minst dåliga, vore kanske att dra tillbaka alla trupper utom en FN-styrd klick för support och “polisiära” insatser – som förslagsvis baseras nära huvudstaden/i pasthunska områden (ursäkta stavningen) ?

Inte för att dom kan företa räder vart som helst, men med fjärrstyrda övervakningsplan, och en viss andel beväpnat försvar så kanske man kan upprätthålla ordningen i de centrala delarna aif – detta riskerar förstås att leda till en sönderdelat afghanistan i praktiken – men som sagt – man har inte alla de val som man skulle vilja ha.

Sen undrar jag dock om man inte skulle kunna samarbeta mer med Tex Ryssland, som nog känner sig lite utanför. Dom lär nog ha ett och annat horn i sidan till talibanerna (Muhajedin) – men dom kanske drivs mer av en anti-amerikanism just nu?

/K

Comment från Vindskupan
Tid 7 January, 2009 kl 13:59

Det finna kloka alternativ det stämmer. En FN-närvaro skulle kanske ha fungerat om den hade kommit direkt efter att Norra Alliansen / USA hade tagit över landet 2001 och talibanerna var på flykt.

Det rådde enligt pakistanska journalister som kan landet väl, en allmän krigs- och talibantrötthet. De flesta välkomnade någon slags intervention för att få slut på eländet.

Själv misstänker jag att det tillfället är försuttet. Talibanerna är tillbaka, har mobiliserat och avancerar. NATO trupperna utkämpar vad som mer och mer urartar till ett kolonialkrig med bombanfall, civila dödsoffer, ökande fientlighet från befolkningens sida, fler angrepp på NATO trupperna, följt av fler bombanfall etc. etc.

Och jag undrar dystert hur länge det dröjer innan de svenska trupperna dras in i den idiotspiralen.

Jag är rädd för att även en symbolisk FN närvaro riskerar att spolas bort ganska snart. Man hade troligen kunna lära mycket från ryssarna. En gammal KGB man som var med talade om att USA i stort sett betat av hela katalogen av gamla ryska misstag under 1980-talet och nu har börjat göra helt nya.

Comment från Peter Ingestad
Tid 10 January, 2009 kl 3:51

Lästips:

http://skyddsrummet2.blogspot.com/2009/01/varning-pansar.html