Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

December 2008
M T W T F S S
« Nov   Jan »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Obamas kvarlämnade armé

Efteråt konstaterades med förvåning att den mäktiga American Israel Public Affairs Committe, eller AIPAC, lidit ett överraskande och sällsynt nederlag.

Det var i september 2008 och resolution 362 hade bordlagts av USA:s kongress. Enligt all etablerad erfarenhet borde den ha stävat igenom alla instanser med svällande segel. AIPAC hade gjort den till en av sina hjärtefrågor.[i]

Allt hade dessutom varit skickligt upplagt. Omröstningen var schemalagd till en period då normalt bara litet trista och rutinmässiga frågor brukade behandlas.[ii] Medias uppmärksamhet skulle vara förstrött. Med litet tur skulle resolutionen glida igenom med en gäspning.

Den skriften var allt annat än rutinmässig.

Det handlade i själva verket om en redigt drakonisk resolution, bubblande över det “iranska hotet” och som öppnade vägen för en amerikansk blockad av Iran och stoppande av dess oljeexport.[iii]

Det skulle ha placerat USA på en glidbana mot ett nytt krig i Mellanöstern.

AIPAC:s chef för utrikesfrågor, Steve Rosen, upplyste en journalist han mötte i en restaurang att han kunde få sjuttio senatorers namnteckningar på sin servett inom ett dygn.[iv]

Så det borde ha gått vägen lekande lätt.

Det gick inte.

Trots att AIPAC är så formidabel lobbyorganisation, kanske den mäktigaste, trots 100 000 medlemmar och en budget på 40-60 miljoner dollar om året gick det inte den gången.

Det var en brokig allians som satt sig på tvären mot resolutionen, där fanns iransk-amerikanska rådet, NIAC, där fanns en nystartad, alternativ amerikansk judisk lobbyorganisation, J-Street, där fanns fredsgrupper, kyrkogrupper och en hel hoper andra grupper som det hör till god ton bland förståndiga politiska bedömare att vifta bort.[v] Larmet hade gått via en rad alternativa webbsajter.[vi]

Det hade handlat om vanligt, politiskt lobbyarbete. Brevkampanjer hade inletts, kongressledarmöter hade uppvaktats.

Det var denna samling förargliga existenser som det hör till god ton bland kloka politiska bedömare att vifta bort.

Och som på hösten 2008, kanske till sin egen förvåning, upptäckte att de faktiskt hade viss politisk tyngd, trots allt.

Det var samma förargliga figurer som slöt upp bakom en tämligen chanslös senator från Illinois som av någon anledning ansåg sig kallad att bli USA:s president.

Det noterades att Barack Obama visserligen var en outsider utan tillnärmelsevis samma prestige eller kampanjkassa som Hillary Clinton eller John McCain. Vad han däremot hade var stora skaror av mycket ivriga kampanjarbetare, de flesta i tjugoårsåldern som ringde samtal, knackade dörr och bemannade kampanjhögkvarteren.

En herre klagade i en insändare över att hans tioåriga dotter tjatade på honom om att rösta på Obama.

De utgjorde Obamas armé.

Det är denna armé som under de sista veckorna av år 2008 håller på att få upplysas om att den inte kan förvänta sig någon nämnvärd belöning för sin insats, i alla fall inte på utrikespolitikens område. I stort sett kommer Barack Obama att fortsätta på Bushs politik. Försvarsutgifterna ligger kvar på oförändrad nivå.[vii] Därtill signalerades att president Obama efter moget övervägande skulle fortsätta Bushs vendetta mot Iran.

Den progressiva rörelsen kommer inte att få några toppositioner i Obamas regering, de kommer inte ens att tilldelas några av tredje- eller fjärderangs positioner som skulle göra det möjligt att nå toppen inom en snar framtid.

Beskedet efter seger var den att Tack för hjälpen flickor och pojkar. Ni har gjort ert. Nu kan ni gå hem.

Frågan är om de kommer att försvinna så ostört efter att lyckats ingripa i toppolitiken.

●●●
För stora delar av USA:s nymornade alternativrörelse har Palestina frågan blivit en bärande bjälke.

Kanske, bara kanske, blev fredsaktivisten Rachel Corrie vändpunkten.

“Corries fruktansvärda död blev en vattendelare: den länkade samman det palestinska lidandet till Amerikas progressiva rörelse,” ansåg Philip Weiss.[viii]

I decennier har Palestinska rättigheter i stort sett varit en icke-fråga. Nu har det uppstått embryot till en amerikansk Palestina-rörelse. Det handlar om grupper här och där som har börjat nätverka mellan sig. Inget som seriösa politiska strateger bekymrar sig över men de ingick i Obamas armé under valrörelsen.

De har kunnat behärska sin entusiasm när Barack Obamas utrikesförvaltning fylldes med prosionistiska tjänstemän.

James Zogby, ordförande för det Arab Amerikanska Institutet, förbundet för amerikaner av arabiskt ursprung, försökte lugna vågen av besvikelse från sina medlemmar.

“Den 5 november skickade mitt kontor ett e-postbrev till tusentals av våra medlemmar och kontakter och gratulerade till Barack Obamas seger. I vårt meddelande noterades den historiska förändring hans seger innebar och vi gratulerade de tusentals arab-amerikaner som deltagit i den segrande valkampanjen.

Det inledande svaret från medlemmarna var hjärtevärmande. Många hade gripande upplevelser från valkampanjen, de berättade som sina reaktioner och sitt hopp om förändring. På en dag och med ett tillkännagivande vände vågen.

Med utnämnandet av kongressledarmot Rahm Emanuel till Obamas stabschef har jublet vänts i förtvivlan.”[ix]

Det finns ungefär tre och en halv miljoner amerikaner av arabisk härkomst. Invandringen inleddes i slutet av 1800-talet, främst från Libanon. Gruppen anses framgångsrik. Både utbildnings- och inkomstmässigt anses den ligga över det amerikanska genomsnittet.

Det är också en grupp som blivit allt mer klämd under Bush epoken. Att engagera sig politisk handlade för många närmast om nödvärn.

●●●
Under våren 2003 hade Dhalia Wasfi starka funderingar på att begå självmord.

Stämningarna på universitetet hade länge varit mer eller mindre fientliga mot människor med rötterna i mellanöstern. Från att ha varit ganska normala amerikanska medborgare, om än med litet annorlunda efternamn, fann hon och många med henne att de nätt och jämt var tolererade. Ofta misstänkliggjorda och ofta övervakade av polis under de återkommande terroristlarmen.

För Dhalia Wasfi gick det inte att undkomma. Både hennes efternamn och utseende skvallrade om arabiskt påbrå. Från släktingarna i Irak hade under 1990 talet kommit alltfler meddelanden om tilltagande misär.

Ett byte till utbildningen till narkosläkare vid Georgetown universitetet gjorde bara saken värre. I en artikel berättade hon att umgänget där huvudsakligen bestod av konservativa professorer.

En upplyste henne om att han minsann inte tänkte behandla några patienter från mellanöstern.

En annan förklarade att man bara borde bomba vartenda land som elfteseptember kaparna kommit ifrån.

Det fastnade.

Detta var vad medicine professorer vid Georgetownuniversitetet kunde kläcka ur sig. Män ur det amerikanska samhällets elit. Läkare som svurit den Hippokratiska eden.

Så till den milda grad infekterade hade stämningarna blivit.

Under 2002 drog det ihop sig till invasion av Irak, pappas hemland.

“Vi borde atombomba dem helt enkelt,” förklarade Dahlia Wasfis handledare för henne.

I görligaste mån låtsas hon själv som om allt var normalt. Samtidigt molade känslan sedan länge känslan av att hon egentligen borde göra något.

I september 2002 fick Dahlia Wasfi läggas in på sjukhus. Hon var utbränd.

Nyheten om att fredsaktivisten Rachel Corrie dödats på Gaza i mars 2003 blev vändpunkten. Dhalia Wasfi bestämmer sig för att livet är värt att leva trots allt och att om Rachel kunde bege sig till Gazaremsan så kunde hon själv åka och träffa sina släktingar i Irak.[x]

Det andra beslutet var att hoppa av medicinstudierna och inleda en bana som politisk aktivist.

Det blir fler resor till de anhöriga i Basra.

Medan pressen hemma i USA fortfarande var full av rapporter om en gloriös befrielse kunde hon själv uppleva kaos, kloakvatten på gatorna och brist på nästan allt.

Kranvattnet gick inte att dricka utan att kräkas. Redan under gulfkriget 1991 hade många vattenreningsverk bombats. De hade visserligen lappats ihop igen men sanktionerna på 1990-talet hade malt ner det mesta av modern infrastruktur. Under tio år hade Irak inte kunnat importera några avancerade maskiner, reservdelar eller kemikalier under hänvisning till att de kunde användas för att tillverka massförstörelsevapen.

Reningsverken och annan nyttig infrastruktur var nu utsliten, nersjabbad, slut.[xi] Hela samhället var i upplösningstillstånd.

Arbetslösheten bara ökade.

En av hennes irakiska kusiner var arbetslös, trots lärarexamen. En annan, med examen i ekonomi, bytte olja. Ytterligare en, med examen i biologi, övervägde att bli polis.

Och det blev bara värre.

Familjen avrådde henne i det längsta från att komma tillbaka. Det var riskabelt att tala engelska med amerikansk brytning.

Till sist bestämde hon sig för att försöka ändå.

När Dahlia Wasfi återkom till Basra 2005 försvann elströmmen under första dagen.

Under andra dagen försvann vattnet i kranarna.

På den tredje dagen dog telefonlinjerna.

“Snart försvinner syret i luften”, sade en kusin.

Sedan dess har Dahlia Wasfi varit en flitig föreläsare runtomkring i USA och framträtt under ett kongressförhör på frågan om återtåg från Irak.

Det handlade ofta om pratiga och glest besökta konferenser med lokala fredgrupper, miljögrupper men som så sakteliga blivit alltmer fingerfärdiga i konsten att bedriva samordnat politiskt påtryckningsarbete.

Och som sagt var, ett stort och viktigt slagfält är frågan om vilken mellanösternpolitik som Barack Obama kommer att driva.

Ett par, smärre framgångar har noterats mot AIPAC. Barack Obamas nationelle säkerhetsrådgivare kommer att bli den pensionerade marinkårsgeneralen James Jones. I International Herald Tribune kallades det för Obamas bästa val hittills.[xii]

Jones är inte någon “vän av Israel”.[xiii]

Han hade tidigare varit på uppdrag till Västbanken till de palestinska säkerhetsstyrkorna som USA försöker bygga upp.

General Jones återkom med en, enligt uppgift, redigt frän rapport om vad han sett där. En rapport som fick både israeler och Bushregeringen att huttra i gemensamt obehag.[xiv]

Condoleezza Rice lät nervöst stoppa undan hela skriften i ett mycket mörkt fack.

General James Jones avböjde alla ytterligare utnämningar från Bush regeringen.

Att elevera generalen till den högsta toppen anses vara den viktigaste gesten som Barack Obama gjort till sin kvarlämnade armé.

Det har börjat komma andra markeringar också. Både Barack Obama och Hillary Clinton har varit ovanligt snåla i förbindelserna med israeliska diplomater.[xv] En av demokraternas policy drejare förklarade rent ut att epoken av amerikanska blancochecker åt Israel borde betraktas som avslutad.[xvi]

Något liknande skulle aldrig undsluppit Bill Clinton eller George Bush:s regeringar. Samtidigt är det ett erkännande av att det faktiskt har rått en lång period av ganska slentrianmässigt amerikanskt underskrivande av alla Israels påfund.

kanske ekvationen har börjat ändras trots allt.

Vad ligger i tiden i så fall? Vad skulle alternativet till det villkorslösa stöd för Israel som AIPAC alltid krävt kunna se ut?

Det fanns en ny tanke som surrade i luften i Washington. Den hade väckts av av två professorer: John J Mearsheimer och Stephen M Walt. De hade släppt ut anden ur flaskan, först en artikel och sedan bok om Israel lobbyn i USA. De hävdade lobbyn bidragit till att USA:s mellanösternpolitik snedvridits till att enbart handla om stödja Israels ståndpunkter. Mearsheimer och Walt ansåg att de båda ländernas intressen trots allt inte var identiska.

Rekommendationen var förargligt enkel. USA behövde inte vända sig emot Israel. Skulle landet hotas av utplåning, på riktigt, ja då borde Amerika komma till undsättning. Men USA hade heller ingen anledning reflexmässigt eka Israels alla ståndpunkter. I framtida förhandlingar borde USA sträva efter att agera medlare istället för att vara Israels advokat.

Det var allt. Behandla Israel som ett vanligt land helt enkelt. Varken mer eller mindre.

Enkelt, rimligt, rättvist… och vanvettigt svårt att genomföra i praktiken.

AIPAC stod hindrande i vägen.

Så vad göra? Mearsheimer och Walt går igenom en rad olika alternativ men hittar inget riktigt bra svar.

Först och främst gör varken AIPAC eller de olika underorganisationerna inget olagligt eller illegitimt. Det är deras demokratiska rättighet att driva sin sak. Problemet är dels att AIPAC var så formidabelt starkt, och dels att det inte finns någon riktig motvikt inom amerikansk politik.

Mellan åren 1990 – 2004 lämnade AIPAC 57 miljoner dollar i kampanjbidrag till olika förhoppningsfulla politiker runtomkring USA. Under samma period uppgick Arab-Amerikanska  och muslimska organisationers bidrag till 800 000.[xvii]

I Mearsheimer och Walts bok diskuteras olika alternativ utan att någon hållbar lösning kan utkristalliseras. Antingen hade Lobbyn behövt försvagas eller kanske, vilket vore ännu bättre: om den skulle förvandlas till en konstruktiv faktor.

Så vad göra? Skulle man inleda någon form av auktion mot AIPAC med stöd av myndigheter? Olagligt och riskerar att röra upp antisemitiska dypölar.

AIPAC kallas ofta för “den judiska lobbyn”. Det är missvisande. Långtifrån alla judar stödjer den och Lobbyn har en rätt stor medverkan från USA:s kristna höger.

Om man sagt detta så återstår trots allt att den judiska gruppen i USA är den bärande bjälken i AIPAC.

En viktig fråga återstår: kan en förändring komma inifrån?

Ett möjligt svar skulle kunna vara att den redan är i full gång.

●●●
Det finns, och har länge funnits, en stark progressiv tradition i den amerikansk-judiska befolkningen. Man kan lugnt säga att de ha bidragit med en oproportionerligt stor andel av Amerikas slaverimotståndare, fackföreningsaktivister, medborgarrättsaktivister, krigsmotståndare, socialaktivister och allmänna världsförbättrare. För de flesta judiska progressiva var det Schwerner och Goodmans porträtt som hängde på väggen snarare än Theodore Herzl:s.[xviii]

Enligt journalisten Philip Weiss har ockupationen lett till att den progressiva gruppen i sin tur spruckit upp i vad han kallar för POP- respektive nakba-judar.

POP står för Progressiva Om allt utom Palestina.

Det var de som gjorde alla de rätta lätena om Darfur, Burma, Zimbabwe, etc. etc. men som helst gled förbi frågan om palestinska rättigheter under stel tystnad. Som trots allt inte ville gå emot det rådande samförståndet om sionismen. Australiensaren Antony Loewenstein ansåg spydigt att de mellan skål och vägg kunde kvida över nyheterna från Västbanken och Gaza, som lovade arbeta för en tvåstatslösning men som för död och pina inte ville säga något offentligt.[xix]

De riskerade att komma på tvären med vänner och släktingar för vilka sionismen fortfarande var en bärande bjälke i den egna identiteten.

Sedan fanns det ett växande antal som trots allt var beredda att ta risken.

●●●

I blod och svett en ny ras stiger fram, stolt, givmild och grym…

Stig upp ur fredens gungfly, offra blod och själ, för ännu skådad storhet…

För att segra eller dö”.[xx]

Det var texten i en sång från den högersionistiska Betarrörelsen från 1932. En “ny ras”, en ny människa skulle framträda. Sjuttio år senare var Aaron Levitt en av de som kom tillbaka från en period som volontär på Västbanken. Han hade beskådat denna “nya ras” i full verksamhet i bosättningen i centrala Hebron.

Aaron Levitt kände ingen entusiasm över vad han sett.

I ett pressmeddelande berättade han det framförallt var bosättarnas stenkastning mot palestinska flickor på väg till Cordoba skolan i centrala Hebron som fastnat i minnet. Varje dag måste flickorna passera framför den nybyggda synagogan. Varje dag stod bosättarnas barn beredda under föräldrarnas gillande blickar. Nästan varje dag måste flickorna huka sig samman och försöka småspringa i stenregnet.

“Bosättarnas våldsamhet och min egen skam var som störst under sabbaten när jag ibland kunde stirra på den vackra synagogan och undra vad det var för en urspårad variant av min egen religion som predikades där inne.”[xxi]

Det pressmeddelandet handlade om en demonstration mot välgörenhets middag i New York till förmån för bosättarna i Hebron där Aaron Levitt deltagit.

Han var en av det växande antalet återvändande aktivister som varit på Västbanken (och till mindre del på Gazaremsan) efter en tid med ISM och andra, liknande organisationer som slussade volontärer till de ockuperade områdena.

En tanke, en viktig tanke med den volontärverksamheten var att kringgå det nyhetsfilter som finns i amerikanska massmedia. Under en korrespondentträff för Sveriges Radios USA och mellanöstern korrespondenter framhölls att den bild den amerikanska allmänheten får av vad som sker på de ockuperade områdena genom sina egna media mestadels visar den israeliska versionen. En korrespondent uppgav exempelvis den vanligaste typen av reportage från de ockuperade områdena handlar om att åka ut till en bosättning och intervjua en väldigt trevlig amerikansk-judisk familj som bosatt sig där och inte kunde förstå varför palestinierna var så vrånga.

Palestiniernas missnöje framstår i det ljuset som obegripligt. I många artiklar verkar hela Mellanösternkrisen bero på ett palestinskt attitydproblem rätt och slätt.

AIPAC har flera organisationer som övervakar massmedia. Den mest energiska är Committee for Accuracy in Middle East Reporting in America eller CAMERA.

Kommittén för riktighet i mellanöstern rapporteringen.

De brukar vara rycka ut om nyhetsrapporteringen hotar att bli oförmånlig för Israel. Pressen från AIPAC och grupper som CAMERA kan vara “oavbruten”.[xxii] Det kan handla om påtryckningar på redaktörer, ägare eller annonsörer.

Nyhetschefer lär sig efter ett tag att försöka bespara sig obehaget. Nyheter som är mindre smickrande för Israel brukar inte nå fram till tidningssidorna, teveskärmarna eller radioutsändningarna.

Därmed inte sagt att det går att täppa till fullständigt. Internet har varit en viktig faktor. Framför allt brukar brittiska nyhetssajter vara en viktig källa för hitta de nyheter som inte finns i amerikanska media.

Den nyhetsblockaden är en del av hemligheten bakom Lobbyns framgångar. Och där börjar man också ana varför ISM och andra liknande organisationer är så vanvettigt viktiga.

Det talas ofta om deras insatser på Västbanken och Gaza. Minst lika viktigt, kanske viktigare, är vad som händer efter återkomsten. Många fortsätter sin aktivism. De påverkar vänner, släktingar, grannar.

Och en stor del, oproportionerligt stor, av de internationella volontärerna är av judisk börd.

En av IMS:s grundare Huwaida Arraf har gissat att en fjärdedel av volontärerna i rörelsens amerikanska sektion har judisk bakgrund. Det finns volontärer och journalister som tror att den andelen i själva verket är ännu större.[xxiii]

Nakba judarna har i själva verket i åratal varit en av AIPAC:s värsta huvudvärker. Under årens lopp har den ena förargliga lilla organisationen efter den andra poppat upp från det hållet. En del har gått omkull efter ett tag under ilsket motstånd från etablissemanget, andra har lyckats överleva och frodas.

Breira var en förbund som bildades år 1973 med syfte att främja dialog mellan Israeler och Palestinier. Man stödde tanken på territoriella eftergifter. En viss Rabbi Arnold Jacob Wolf var dess förste ordförande.

Förbundet motarbetades hårt av AIPAC och etablissemanget.

Breiras konvent 1977 stormades av Jewish Defence Leage.

Breira föll samman efter några år.[xxiv]

Nya maskrosor dök upp i rabatten. Både enskilda och nya föreningar som lyckats överleva och växa. Där finns numera Jewish Voice for Peace, Jews Against the Occupation, Adalah. Där finns också en svärm av lokala organisationer, stora och små.

Det har uppstått en alternativ, judisk lobbyorganisation, J-Street under ledning av Jeremy Ben-Ami. Bland progressiva, vänstersinnade judar har funnits ett växande missnöje, ett missnöje som på sina håll vuxit ren desperation över det rådande ledarskapet och AIPAC. Där fanns missnöje över stödet för Irak invasionen, missnöje över samarbetet med den kristna högern, där fann hat mot de neokonservativa och Likud anhängarna. Och ilska över hur AIPAC ständigt slöt upp bakom Israel, oavsett hur riskabel dess politik blev.[xxv]

Nya lobbyn skulle visserligen vara proisraelisk, men man skulle inte motsätta sig alla eftergifter eller USA om så var nödvändigt satte Israel under press.[xxvi]

Och J-Street var en av de organisationer som såg till att stoppa Iran-resolutionen.

Förutom organisationerna fanns många enskilda.

Ett namn som ofta dykt upp i Vindskupans efterforskningar är Anna Baltzer.

●●●
Med examen i matematik och ekonomi från Colombia universitetet hade Anna Baltzer troligen inrätta sig i en god och inbringande karriär istället föra att flacka mellan USA och Västbanken varje år.

Hon har beskrivit hur vid inpasseringen i Israel brukar röd signal visas på datorskärmen. En liten fördel brukar vara att hon oftast slipper bära sina egna väskor. Det brukar prompt dyka upp en skara muskulösa säkerhetsmän som bär iväg hela gepäcket till undersökningsrummet. Har hon tur brukar hon slippa klä av sig helt och hållet vid visiteringen som följer.

Ursprungligen hade Anna Baltzer varit proisralisk. Mormor hade överlevt förintelsen. Med den bakgrunden var det inte svårt att anse att det judiska folket behövde ha en säker tillflyktsort om “DET” skulle hända igen.

Hon hade rest till Israel med Födslorättsprogrammet och gillat vad hon såg.[xxvii]

Det var under en tid som Fullbright stipendiat i Turkiet som bilden började grumlas. Under loven passade Anna Baltzer på att ge sig ut på luffen runtomkring i Mellanöstern, till Iran, till Syrien och Libanon.

Ytterligare en i mängden av studenter med litet tid över, en ryggsäck och nyfiken blick.

Ganska snart börjar Anna Baltzer få höra andra berättelser om Staten Israel som inte stämde in i berättelsen om ett litet utsatt och hotat land som bara ville leva i fred hon och många andra fått sig till livs hemifrån.

Hon mötte palestinska flyktingar i Libanon. I en intervju berättade hon att hon inledningsvis blev chockad och arg över vad hon upplevde som propaganda.[xxviii]

Hon slog ifrån sig.

Men de där bitarna som inte ville passa in i världsbilden växte sig allt större. Där kom berättelser om etnisk rensning vid Israels grundande, om ockupationen och om återkommande militära angrepp på grannländerna, angrepp som inte verkade ha något att göra med det självförsvar.

För Anna Baltzer följer en tung period av växande tvivel på den sionistiska världsbild hon fått med sig från föräldrahemmet medan hon gjorde sina egna efterforskningar. Tvivel växlade med skuldkänslor mot de släktingar som undkommit Förintelsen och alltid talat varmt för Israel och sionsmen.

År 2003 begav hon sig till Västbanken som volontär för International Womens’s Peace Service, en grupp som står ISM nära. Den här gången gick kosan till de platser som turistbussen undvikit när hon var där med Födslorättsprogrammet.

Det är så det börjar.

På Västbanken möter Anna Baltzer ett i många avseende rätt konservativt jordbruks samhälle. Det är också ett mycket djupt rotat samhälle. Det är annorlunda men människorna hon möter är ofta gästfria.

Förvånade vänner hemma i Amerika får senare höra att de enda hot som Baltzer upplever kommer från ockupationsmaktens soldater och bosättare.

Varje år sedan dess tillbringar Anna Baltzer flera månader på Västbanken. Mycket av den övriga tiden reser hon runt mellan USA:s delstater och håller föreläsningar i högskolor, universitet, samlingslokaler, moskéer och kyrkor.

Och en synagoga.

Få återvändande aktivister är lika flitiga som Anna Baltzer med nästan hundra föreläsningar om året. Många artiklar noterar att hon gör intryck:

“…en klipsk, energisk kvinna i övre tjugoårsåldern, hennes närvaro och intensitet fyller rummet, ansiktet lyser upp när hon talar och hon har allas uppmärksamhet. Hon höll två anföranden på Northwest Vista i torsdags, båda gångerna var salen fullsatt.”[xxix]

Kanske var det verkningsfullt just av det skälet att hon förblev lugn och lågmäld. Det handlade om markkonfiskationer, vägspärrar, förbjudna zoner, bosättningar… och människor. Mycket handlar om människorna hon mött, namn, ansikten och livshistorier.

Det är opinionsarbete, ihärdigt, låg teknologiskt, utan vare sig budget, stöd i riksmedia eller etablissemanget.

CAMERA har angripit henne. Hon kallades för “Chomsky Lite”.[xxx]

Journalisten Philip Weiss som var imponerad efter att ha varit med en föreläsning. I sin blogg berättade han om ett samtal med en vän, en viss professor Joel Kovel, en nakba jude precis som Weiss själv.

Kovel berättade att det gick framåt. Från att ha varit fullständigt utestängda, både i den offentliga debatten och i det judiska samfundet… började en del dörrar i alla fall öppnas på glänt för nakba judarna.[xxxi]

De är fortfarande inte tillräckligt starka för att rå på AIPAC. Aborrar bredvis en val. Men de bidrar trots allt till att den politiska ekvationen som möter Barack Obama trots allt är aningen, aningen annorlunda.


[i] Se Take Action listan AIPAC:s hemsida.

[ii]In Reversal, Democrats Shelve Iran Resolution” av Maya Schenwar, i Truthout, 9 oktober 2008.

[iii] Texten till resolutionen HCON 362, 22 maj 2008.

[iv]Real Insiders” av Jeffrey Goldberg, i New Yorker, 4 juli 2005.

[v] Se exempelvis NIAC:s hemsida “Is a New Congressional Resolution Declaring War with Iran?” 24 juni 2008.

[vi] Se exempelvis “Say No To War With Iran – H.R. 362” Daily Kos, 24 juni 2008.

[vii]Obama to maintain military spending” upphovsman okänd, Herald Sun, 1 juli 2008.

[viii]Too Hot for New York” av Philip Weiss, The Nation 16 mars 2006

[ix]Lessons that should be learned” öppet brev från James Zogby, i Al-Ahram.

[x] Anförande av Dahlia Wasfi, Winter Soldier Testemony, 15 mars 2008, och “For Now, They Struggle” av Dahlia Wasfi, i Swarthmore College bulletin, juni 2006

[xi] Att förstöra Iraks vattenförsörjning var en avsiktlig politik. I en rapport från Defence Intelligence Agency talades med stor förhoppning om hur förstörandet av Iraks vattenreningsanläggningar skulle kunna leda till utbrott av sjukdomar och barnadödlighet.

[xii]Obama’s best pick yet: Jones as national security adviser” av Albert Hunt, International Herald Tribune, 7 december 2008.

[xiii]Obama’s National Security Adviser Makes Some Israelis Nervous” av Jonathan Broder, i Congressional Quarterly, 6 december 2008.

[xiv]Israel fears scathing U.S. report on its West Bank policies” av Amos Harel och Avi Issarcharoff, i Haaretz, 5 augusti 2008

[xv]Obama to base his Middle East policy on army of envoys” av Barak Ravid, i Haaretz, 14 december 2008.

[xvi] “Obama spells end of blank cheques for Israel” AFP-telegram, 7 december 2008.

[xvii] “The Israel Lobby and U.S. Foreign policy” av John J Mearsheimer och Stephen M  Walt, Farrar, Straus och Giroux förlag, New York, 2007, sidan 156.

[xviii] Michael Schwerner och Andrew Goodman var de medborgarrättsaktivister ur CORE som mördades av Ku Klux Klan i Mississippi 1964 tillsammans James Chaney under arbetet att hjälpa afro-amerikaner i Sydstaterna att registrera sig för att rösta.

Både Goodman och Schwerner var av judisk börd.

Filmen Mississippi brinner är lösligt byggde på händelsen.

[xix]Shifting sands of Israel/Palestine” bloggkommentar av Antony Loewenstein, 25 november 2008.

[xx] Citerad i “Det förlorade landet” av Göran Rosenberg, Albert Bonniers förlag AB, 1996 sid 153

[xxi]Eight Groups protest settlement fundraiser at New York hotel” pressmeddelande från Adalah-NY 13 november 2008.

[xxii] “The Israel Lobby and U.S. Foreign policy” av  John J Mearsheimer och Stephen M  Walt, Farrar, Straus och Giroux förlag, New York, 2007, sidan 172 – 174.

[xxiii]A love under fire” av Nicholas Blincoe, Guardian, 31 maj 2003.

[xxiv] “The Israel Lobby and U.S. Foreign policy” av  John J Mearsheimer och Stephen M  Walt, Farrar, Straus och Giroux förlag, New York, 2007, sidan 122-123.

[xxv]AIPAC Alternative?” av Philip Weiss, i The Nation, 9 april 2007.

[xxvi] Se Jeremy Ben-Ami:s uttalande om saken: “For Israel’s Sake, Moderate American Jews Must Find Their Voice” av Jeremy Ben-Ami, i Forward, 15 april 2008.

[xxvii] Födslorättsprogrammet, Birthright Israel eller Taglit-Birthright grundades år 2000 och organiserar gruppresor för judiska ungdomar. 75% av deltagarna från USA. Den finansieras gemensamt av den israeliska staten och amerikanska organisationer som Jewish Federations, Keren Haysod och enskilda bidragsgivare. Deltagarna måste vara i åldern 18 till 26. Resa och uppehället är betalt.

[xxviii]Jewish author lectures, defends Palestine” av Yasmin Yonis, i redandblack.com, studenttidning vid University of Georgia, 3/5/08

[xxix]Anna Baltzer Visits Northwest Vista College” av Michael Swetland i studenttidningen Vista Voice 1 december 2007.

[xxx]Chomsky Lite: Anna Baltzer Joins anti-Israel Campaigns” av Steven Stotsky, CAMERA:s hemsida 10 oktober 2008.

[xxxi]Finally Meeting the It-Girl of Anti-Zionism: ‘Anna in the Middle East’ ” av Philip Weiss, i bloggen Mondoweiss, 19 oktober 2008.

Kommentarer

Comment från pauli
Tid 18 December, 2008 kl 19:53

Fantastiskt välskrivet, som vanligt

Comment från Vindskupan
Tid 19 December, 2008 kl 10:41

Tusen tack pauli. Det där “som vanligt” smakade mycket gott.