Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

November 2008
M T W T F S S
« Oct   Dec »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Obamas utrikespolitik

Barack Obama har lovat olika, motsatta saker till olika grupper om den utrikespolitik han kommer att driva.

En bloggare Philip Weiss, en progressiv som annars intensivt hoppades på en Obama-seger noterar att det trots allt finns något undanglidande över senatorn från Illinois.[i]

Det påminner om hans löfte om “förändring”, change.

Ganska snart verkar Obamas rivaler noterat att det löftet var en mäktig lockelse på de amerikanska väljarna, väljare som till varje pris nu ville komma bort från George Bush-epoken. Både Hillary Clinton och John McCain hördes bräka fram löften om att de minsann också stod för förändring.

Inför presidentvalet 2008 gjorde satir webbsajten JibJab en skämtfilm om de olika kandidaterna. Obama ses leende hoppande omkring i en sagoträdgård av My Little Pony typ, sjungandes “change” gång på gång.

Personalize funny videos and birthday eCards at JibJab!

Vindskupan fann den filmen mycket lyckad, inte minst för att den fångar något mycket viktigt: Det är faktiskt svårt att säga vad senatorn från Illinois står för, egentligen.

När Obamas valseger var ett faktum har glädjen och lättnaden på många håll varit gränslös. Bloggaren Andrew Sullivan skrev hur han nätt och jämt kunnat fungera normalt under de närmaste dagarna i pur lycka och lättnad.[ii]

Ofta, alltför ofta kan blotta glädjefnatten över att äntligen slippa ut ur Bushepokens järnnätter få en att glömma bort den mycket viktiga frågan VAD det är för förändring som Obama egentligen står för. Löftet om “förändring” verkar räcka i sig själv. Var och en får, och kan, själv läsa in vad man vill, både i löftet och i Barack Obama själv.

De som hoppas på en radikal omläggning av USA:s utrikespolitik tror att det är vad han kommer att genomdriva. De som hoppas på en symbolisk fasadmålning ja de läser in det.

Och som sagt: Obama har faktiskt redan lovat att när det gäller utrikespolitiken på flera viktiga punkter kommer allt att förbli vid det gamla.

Allt börjar och slutar med Mellanösternfrågan.

Inför presidentvalet 2008 rådde en hel del nervositet inom Amerikas Israel-lobby. Lobbyn var trots allt en viktig del av den gamla ordningen som var kände sig ifrågasatt. Under decennier hade organisationer som AIPAC haft två enorma fördelar. Först och främst hade de stora resurser till sitt förfogande. För det andra har de inget riktigt motstånd.

På den andra punkten håller bilden sakta på att ändras. Det har börjat dyka upp nya lobbygrupper i USA: arabisk-amerikanska, palestinsk-amerikanska, iransk-amerikanska påtryckargrupper. Till det kommer fredsgrupper, miljögrupper, påtryckargrupper för ekonomiska reformer.

Det är en brokig och bråkig skara som det hör till bland förståndiga politiska bedömare att vifta bort med ett roat leende. En flock miljöaktivister och tossiga studentskor…  om det inte var för att samma bedömare kunde notera hur under år 2008 den där brokiga skaran faktiskt visade sig vara en politiskt maktfaktor på riktigt.

Det var de som slöt upp bakom Barack Obama medan han fortfarande var en redigt chanslös senator som ville bli president av någon anlednign, de bar praktiskt taget honom fram till den punkt då han blev en Kandidat på riktigt.

Sakta, sakta har bladet börjat vändas.

Andra var bekymrade

I en kolumn i Yedioth Ahronoth av Eitan Haber förklarades:

För att vara ärlig: Obama får oss inte att sova gott om natten. […] Han känner inte Malcolm Hoenlein (verkställande ordförande för församlings förbundet). Han är inte rädd för Abe Foxman(ledaren för Anti- Defamation Leage). Han har inte hållit anföranden till förmån för Israel Bonds och han har inte rest som Jewish National Funds gäst.[iii]

Han var varken Bill Clinton eller som George Bush. Med Obama som president hotade golvet att öppna sig under lobbyn.

En del israeler, som Gideon Levy och Uri Avneri hoppades just på att den nye presidenten inte skulle visa sig vara “en vän av Israel”.

“När vi säger att någon är ‘en vän till Israel’ menar vi en vän av ockupationen, en som tror på dess upprustning, en anhängare av styrkans språk och som stödjer alla dess regionala illusioner.”[iv]

Båda hävdar att det nuvarande förhållandet mellan USA och Israel i grunden är ohälsosamt och faktiskt också skadligt för Israel självt. Lobbyn har kämpat hårt och framgångsrikt för att flödet av militärmaterial och krediter skall fortsätta under nästan alla förhållanden, oavsett hur brutal ockupationen blir, eller hur länge den pågår är.

Det amerikansk-israeliska förhållandet är en viktig orsak till att Mellanösternkonflikten förvandlats till ett självspelande piano.

Om förhållandet mellan de båda länderna varit normalt skulle de olika israeliska regeringarna ständigt behöva snegla över axeln, ständigt behöva oro sig för vad regeringen i Washington skulle säga om ockupationen, om de återkommande militära angreppen på palestinier och libaneser, om den krypande annekteringen av palestinsk mark på Västbanken, etc. etc.

Oron för USA:s reaktion hade kunnat fungera tillbakahållande, som en nyttig bromskloss.

Just på den punkten har Israel-lobbyn spelat en vanvettigt destruktiv roll i Mellanösternkonflikten. Deras stora insats består i att den bromsklossen sedan lång tid tillbaka är bortryckt… och förblivit så.

I praktiken skänker lobbyn Israel Den Stora Friheten. Inte nog med att man har ett massivt militärt överläge gentemot sin motpart:USA kommer under alla förhållanden att sluta upp bakom dem. Oavsett hur brutal och riskabel Israels politik blir och hur många vettlösa, krigiska impulser man följer så behöver de styrande i Israel bara lyfta på telefonen, kontakta AIPAC och allt kommer att fortsätta som förut.

Därav ångesten när Barack Obama började bli en Maktfaktor på riktigt. Under sin tid som senator i Illinois hade han ofta umgåtts med den palestinsk-amerikanska gruppen, som är stark i Chicago, och låtit undslippa sig en del sympatiserande läten om palestiniernas situation.

Det noterades med fasa att hans hela namn var Barack HUSSEIN Obama.

Den brittiska tidningen Telegraph gjorde en del på-gatan interjuer i Israel. Från en fick de svaret:

“Människor är oroade. Jag antar att de inte vet vad som pågår med tanke på att han är son till en muslim. Om han kommer att gilla oss och skydda oss vet jag inte.”[v]

En av Obamas utrikespolitiska rådgivare hade undsluppit sig:

“Jag bryr mig inte om ifall Republikanerna angriper mig för att jag är villig att möta det iranska ledarskapet. Vi har inte gjort det på 25 år och vi har inte kommit någonstans med det.”[vi]

I det längsta stödde lobbyn Hillary Clinton, troligen ett viktigt skäl till att primärvalsstriden blev så vanvettigt utdragen och förbittrad.[vii] Det förekommer också uppgifter om viskningskampanjer via e-post mot Obama.[viii]

Lobbyn gillade Hillary Clinton högt och rent. Bill Clintons båda mandatperioder vilade varmt i minnet som en tid när lobbyn fick vara med och diktera Amerikas mellanösternpolitik. Något som ledde till att Oslo-processen bröts ner.

Det kan ha bidragit ytterligare till nervositeten både i AIPAC och i Israel. Barack Obamas seger såg alltmer ut som en oundviklighet.

Och den Nye Mannen stod inte i någon som helst tacksamhetsskuld till lobbyn. Tvärtom.

●●●

Enligt rapporten handlade det om en valdebatt arrangerad av United Jewish Committee i Washington DC. En av debattdeltagarna, en viss Ann Lewis som företrädde Hillary Clintons ståndpunkt, utbrast att:

“Den amerikanske presidentens roll är att stödja det israeliska folkets beslut.”

Publiken applåderade.[ix]

Flera av debattdeltagarna krävde också att Barack Obama skulle demonstrera “känsla för Israel”.

De skulle snart bli bönhörda.

●●●

Frågan är vilken anledning Barack Obama skulle ha att demonstrera “känsla för Israel”?

Det finns ett svar: kampanjfinansieringen.

Att bedriva presidentvalkampanj i USA är hysteriskt dyrt. De olika kandidaterna brukar flitigt gå med kollekthåven till bidragsgivare. Det hör också till att dessa brukar vilja ha valuta på sina investeringar.

AIPAC:s triumfkort är det nätverk av filantroper över hela USA som organisationen som ett “OK” från organisationen kan öppna för en kandidat.

En kandidat till senaten, demokraten Harry Londsdale berättade:

“Ryktet hade gått att jag var proisraelisk. Jag inviterades till AIPAC i Washington DC ganska tidigt i kampanjen för ‘diskussioner’. Det var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Det räckte inte med att jag var allmänt proisraelisk i största allmänhet. De gav mig en lista över viktiga punkter. Frågade ut mig (läs grillade) om min ståndpunkt på varje enskild punkt. Jag blev i själva verket tillsagd vad min åsikt måste vara och vilka formuleringar jag måste använda för att uttrycka mig inför allmänheten. […] Kort efter det mötet fick jag en lista över amerikanska israelvänner som jag kunde ringa för att få kampanjbidrag. Jag ringde. De gav, från Florida till Alaska.”[x]

Om en kandidat bedömdes som “en fiende till Israel” kunde däremot all denna härlighet raskt komma motståndaren tillgodo.

Den stora frågan var om Obama skulle försöka gå emot lobbyn eller inte.

Under våren 2008 började antydningar komma om att senator Obama och lobbyn försökte hitta någon slags samförstånd.

Obama lät sig intervjuas av journalisten Jeffrey Goldberg från tidskriften The Atlantic i maj 2008. En skribent som står lobbyn nära.[xi]

Nåja, det kallades för intervju i alla fall. Enligt bedömare var det snarare misstänkt lik ett förhör av den typ som Harry Lonsdale beskrev här ovan där Obama grillades med frågor av typen om sionismen hade “rätten på sin sida”.[xii]

Jeffrey Goldberg signalerade efteråt att han var nöjd med svaren.

Barack Obama framträdde inför AIPAC:s Policy konferens den 4 juni, tillsammans med sina medkandidater Hillary Clinton och John McCain. Alla tre bedyrade de sina varma känslor för Israel.

Obama avlevererade ett redigt insmickrande tal där han i allt väsentligt lovade att med honom skulle allt fortsätta som förut.

Det betydde i klartext att strömmen av krediter och militärmateriel från USA kommer att fortsätta. Att Obama snällt deklarerar sin eviga fiendskap mot Israels (och AIPAC:s) hatobjekt, Iran, Syrien, Hizbollah och Hamas. Att Israel kan fortsätta att ockupera Västbanken och Gaza så länge det önskar. Att det skall få behålla Jerusalem som Israels huvudstad. Att AIPAC (och Israel) kommer att vara helt förlåtna för sin roll i att släpa in Amerika i det Irakiska moraset. Att lobbyn också i framtiden kommer att få lämna “hjälpsamma förslag” på vilka i regeringen, nationella säkerhetsrådet, Pentagon och utrikesdepartementet som skall sköta USA:s mellanösternpolitik.

Obama strök AIPAC:s konferensen medhårs i alla dess fobier mot Hamas, mot Hizbollah och om Irans (i stort sett inbillade) kärnvapenprogram.[xiii

Också det var en viktig signal. En mer självständigt lagd politiker skulle helt sonika sagt åt dem att det handlade om hjärnspöken.

Det hela är naturligtvis en så stollig politisk linje som det bara kan bli. USA har i grund och botten inga problem med Syrien. Varken Hizbollah eller Hamas rörelserna är inriktade på att bekämpa Amerika. Fnurrorna med Iran hade varit helt lösbara med litet händig diplomati. Ledaren för den nystartade, liberala lobbygruppen J Street berättade:

“När kongressledarmöterna stängt dörrarna bakom sig vågar de hålla med J Street om behovet av att samtala med Iran. Det handlar inte om att övertyga dem om att vi har rätt… De saknar modet att leda.”[xiv]

Det är en stollig politik, de flesta någotsånär insatta personer vet dessutom i grund och botten om det, men denna stolliga politik är vad AIPAC vill ha och denna stolliga politik blir vad Amerika kommer att bedriva.

Bilden av Obama blir alltmer bilden av en politiker som stör bländande men vaga löften om förändring, “change“, för att därefter garantera den gamla ordningens män att allt fortsätta som förut under honom. Att han inte kommer att rucka på de hårt befästa särintressena. Det praktiskt taget garanterar att låsningarna kommer att fortsätta, och fortsätta, och fortsätta, och… .

Det är bra för Barack Obamas karriär, det är bra för AIPAC, det är vansinnigt i nästan alla andra avseenden.

Kolumnisten Alexander Cockburn menade att Obamas tal innebar att han inför AIPAC:s församlade ledarmöter hängde en skylt runt halsen med texten “såld och betald”.[xv]

En av Obamas rådgivare i Mellanösternfrågor befanns ha haft kontakter med Hamas.

Den rådgivaren fann sig omgående utkastad från Obamas kampanj.[xvi] Det skall INTE förekomma NÅGRA kontakter med den förhatliga rörelsen, därmed basta. Gång på gång signalerade Obamas stab till AIPAC att de inte hade någon som helst anledning att oro sig för den Nye Mannen.

●●●

Alexander Cockburn ansåg att Barack Obama mest av allt liknar en blandning av Tony Blair och Bill Clinton. Senatorn från Illinois har ungefär samma sorts salvelsefulla retorik som Tony Blair, något som en del människor finner fullständigt bedårande.

Men vad är den hårda kärnan i mannen?

Finns det någon?

Obama är till sist en politisk kameleont som skiftar färg efter sin omgivning. När han var socialarbetare i Chicagos West Side var han mer radikal. När han klättrat uppför stegen började Obamas politik handla mer om att bibehålla den bestående ordningen.

Kommer han under press från höger ger han omgående vika, i precis som Bill Clinton. Amerikanska liberaler har ofta ett starkt behov att bevisa att de kan var lika hårdföra som de mest hökaktiga republikaner (jojomänsan).

Epilog: Skutan bemannas

Normalt brukar en tillträdande presidents regeringstillsättningar det var en nyhetsmässig gäspning.

Inte denna gång, intresset för hur Obama-regeringen kommer att se ut har varit intensivt.

Kanske minns man hur George W Bush lovade att han skulle bedriva en “mer ödmjuk” utrikespolitik.

Det var inte det viktiga. Det viktiga var att Pentagon, vicepresidentens kansli och utrikesdepartementet bemannades av neokonservativa med en fanatiskt hökaktig syn på hur USA borde bedriva sin utrikespolitik.

Den här gången håller man gnetigt reda på vart alla de där andra och tredjerangsposterna går.

Det är där som Barack Obama måste bekänna färg.

Besvikelsen är tydlig. Den israeliska politikern och fredsaktivisten kallade det för “No, I Can’t” politik.[xvii]

Hans första tillsättning blev den israelisk ättade Rahm Emmanuel som sin stabschef.

Joe Lieberman behåller sin post i senatens kommitté för Hemlandets Säkerhet trots att han öppet framträtt på McCains sida under valrörelsen.

Det börjar bli alltmer klart att de progressiva rörelser, fredsrörelser, miljörörelser, amerikansk arabiska, progressiva judar, som hjälpte Amerikas förste afroamerikanske presidentkandidat till segern inte kan vänta sig någon nämnvärd belöning eller inflytande.

Barack Obama har varit betydligt mer generös mot de ledande ur den fraktion som kallas för nationella säkerhetsdemokrater som motarbetat honom in i det sista.

I en artikel frågade sig skribenten argt om tillsättningarna.

Var är Russ Feingold, Barbara Boxer, Chris Dodd, Sherrod Brown och Jim Webb från senaten? Var är John Kerry? Varför inte Gary Hart och Al Gore?[xviii]

Många av dessa hade trotsat spott och spe för att motsätta sig invasionen av Irak och för att stödja Obama när han fortfarande var en chanslös outsider men verkar inte komma ifråga.

Hillary Clinton kommer att bli USA:s utrikesminister, trots ganska klena kvalifikationer. Med henne kommer med all sannolikhet en svallvåg av hökaktiga rådgivare och politiska tjänstemän att dra in i utrikesdepartementets korridorer.

Allt kommer därmed att fortsätta som förut.


[i]Obamaguity” av Philip Weis, bloggen Mondoweiss 31 oktober 2008

 

[ii]Now: We Get Our Lives Back” av Andrew Sullivan på bloggen, The Daily Dish, 9 november 2008.

[iii]Obama is coming; Obama’s expected victory in US election could signal bad times for Israel” av Eitan Haber, I Yedioth Ahronoth, 22 oktober 2008.

[iv]Let’s hope Obama won’t be a ‘friend of Israel’” av Gideon Levy, Haaretz, 9 november 2008.

[v]Barack Obama win leaves Israelis uncertain of future” av Carolynne Wheeler, i Telegraph.co.uk, 5 november 2008.

[vi]The Obama Doctrine” av Spencer Ackerman, The Nation, 24 mars 2008.

[vii]Clinton’s Jewish Backers Divided Over How Long To Stay in the Fight” av Jennifer Siegel, i Forward, 27 mars 2008.

[viii] Ett exempel på Obama fientligt mailutskick från Republican Jewish Coalition.

[ix]The Audacity of Chutzpah” kolumn av Dana Milbank, Washington Post, 18 mars 2008.

[x] Citat ur ett brev till författarna ur “The Israel Lobby and U.S. Foreign policy” av  John J Mearsheimer och Stephen M  Walt, Farrar, Straus och Giroux förlag, New York, 2007,  Sidan 155

[xi] Jeffrey Goldberg har för säkerhets skull rentav gjort militärtjänst i Israel. Han blev vaktsoldat i ett fängelse.

[xii]Obama on Zionism and Hamas” av Jeoffrey Goldberg, The Atlantic, 12 maj 2008.

[xiii] Texten till Obamas tal: “Remarks of Senator Barack Obama: AIPAC Policy Conference” den 4 juni 2008.

[xiv] Anförande av Jeremy Ben-Ami från lobbyorganisationen J Street, citerat av Philip Weiss, ” ‘J Street’ Cannot Take on AIPAC and the Neocons Frontally ” på bloggen Mondoweiss 27 november 2008.

[xv] Anförande av Alexander Cockburn inför Future of Freedom Foundation 7 juni 2008.

[xvi]Barack Obama sacks adviser over talks with Hamas” av Tom Baldwin, i The Times 10 maj 2008.

[xvii]No, I Can’t” Uri Avneris kolumn på Gush Shaloms hemsida, 07/0608.

[xviii]Obama’s Foreign Policy Team” av Robert Dreyfuss, i The Nation, den 23 november 2008.

Kommentarer

Comment från Marcin
Tid 30 November, 2008 kl 21:04

“Att AIPAC (och Israel) kommer att vara helt förlåtna för sin roll i att släpa in Amerika i det Irakiska moraset.” Den här förstår jag inte riktigt. Inga referenser heller. Vore tacksam om du kunde vidareutveckla påståendet.

Comment från hellge
Tid 1 December, 2008 kl 1:04

Är det verkligen möjligt att AIPAC har sådan makt? Det skulle innebära att denna lobbyorganisation är den mäktigaste och mest betydelsefulla organisationen i världen, vilket är skrämmande.

Kan det verkligen vara så att en av huvuduppgifterna till världens mäktigaste ämbete dikteras av en liten etnisk men ohyggligt mäktig lobbygruppgrupp? Huvva! Om det stämmer är det ett oerhört demokratiskt nederlag.

Efter att ha sett det två timmar långa programmet om Obama i SVT:s inför valet, kan man konstatera att han har höga maktambitioner och verkar ha haft det ända sedan tiden på universitetet. Man kan hoppas att hans fjäskande för AIPAC endast var ett sätt att komma till makten. Man kan hoppas att han kommer att införa ”change” även i utrikespolitiken och i synnerhet i mellanöstern.

Efter att ha läst Vindskupans något dystra, eller ska vi kalla den realistiska syn på Obamas utrikespolitik, kan man nog rätt säkert konstatera att ”change” inte gäller utrikespolitiken.

Om amerikanerna beslutar sig för att ställa in ”change” på inrikespolitiken gör mig mindre, men om de nu är som Vindskupan säger, att de ställer in ”change” på utrikespolitiken, då blir jag oerhört besviken.

Sa jag huvva? Huvva!

Comment från Vindskupan
Tid 1 December, 2008 kl 18:05

Var AIPAC, eller den amerikanska israellobbyn inblandade i försöken att starta invasionen av Irak?

Svaret på den frågan är, såvitt man kan se, idag ja Marcin. Det var inte någon huvudsak i blogginlägget så därför iddes jag inte gräva fram alla beläggen en gång till.

Först och främst är många ur det neokonservativa nätverket i Bushregeringen värvade ur lobbyn. Det gällde Douglas Feith, (tredjeman i Pentagon och verksam i JINSA, en av lobbyns underorganisationer). Paul Wolfowitz (andremannen i Pentagon och tidigare verksam i Project for A New American Century och Hudson institutet). Kenneth Adelman, medlem av försvarsstyrelse rådet (verksam i Committee on the Present Danger och Project for a New American Century) etc. etc.

För det andra gjord man från israelisk sida allt som gick för att tussa Amerika på Irak.

I Haaretz uppgavs att den israeliska militärledningen var entusiastisk inför tanken på krig. Man räknade dels med att det skulle skapa en slags kedjereaktion i Iran, Syrien, Libanon etc. som skulle beröva palestinierna alla eventuella bundsförvanter. För det andra skulle en amerikansk erövring av Irak marginalisera européerna som ansågs farligt palestinskvänliga.[i]

Ledande israeler som Shimon Peres, Ehud Barak och Benjamin Netanyahu brände av den ena insändarartikel efter den andra i amerikanska riksmedia om det ödesdigra hotet från Iraks massförstörelsevapen.[ii]

I premiärminister Ariel Sharons kansli inrättades en speciell avdelning (en motsvarighet till det ökända Office of Special Plans i Pentagon) och med samma uppgift: att koka ihop lagom alarmistisk desinformation som man matade sin amerikanska motsvarighet med.

En annan aktör är den förrymde banksvindlaren Ahmad Chalabi som lyckats vinna lobbyns hjärta genom att påstå att han, om han fick bli Iraks premiärminister, skulle återställa normala relationer mellan Irak och Israel. Det skall rentav ha förespeglats att en olje pipeline skulle öppnas mellan de båda länderna.[iii]

Det om det. Jag tänkte på vad hellge skrev om ”en liten etnisk men ohyggligt mäktig lobbygrupp”.

Det gäller att inte rusa iväg här nu. Först och främst är inte AIPAC någon liten organisation. Jag har sett en uppgift om att den skall ha nästan 100 000 medlemmar. För det andra är den inte etnisk heller. Visserligen kallas den ofta för ”den judiska lobbyn” men har också stort deltagande av ickejudar, främst från USA:s kristna höger.

Faktum är att rätt många judiska icke sionister (vare sig de drivs av politiska eller religiösa motiv) skulle bli redigt purkna över termen och ilsket hävda att DE inte anser sig företrädda av AIPAC.
_______________
[i] “ Enthusiastic IDF awaits war in Iraq” av Aluf Benn, i Haaretz. 17 februari 2003.

[ii] “The Israel Lobby and U.S. Foreign policy” av John J Mearsheimer och Stephen M Walt, Farrar, Straus och Giroux förlag, New York, 2007, Sidan 236-237.

[iii] “Saddam’s ’Successor’ Made Secret Visit to Israel” av Smadar Peri i Yediot Aharonot

Comment från hellge
Tid 1 December, 2008 kl 22:00

“Lobbygruppgrupp”

Haha, det blev nästan en meta-felskrivning.

En fråga som känns relevant är vilka tentakler AIPAC har till Europa och framförallt till Sverige. Jag antar att organisationens motiv knappast bara huserar i Amerika. Om AIPAC:s svenska motsvarighet har samma densitet som den amerikanska, borde det även finnas ett redigt antal här hemma.

Hur är det föresten på våra stora dagstidningars ledarsidor? Efternamnen doftar i varje fall AIPAC eller dess svenska motsvarighet.

Eller som här i min medelstora stad mitt i Sverige där lokala politiker tillsammans med frikyrkopastorer skriver mycket tveksamma propagandistiska anonyma hyllningsinsändare i ortstidningen till Israels 60-årsdag.

Eller hur är det med den djupt religiösa friskolan på orten som har israeliska flaggor på väggarna?

Oh nej, jag är ingen antisemit. Jag är inte anti någonting, föresten. Fast det är klart, om man inte kan uppföra sig och får för sig att föra anfallskrig mot oskyldiga människor, då kan man drabbas man av mitt missnöje. :)

Jag tänkte apropå att Jinge påstår att Mossad kontrollerar IP-nummer. Vem vet, de kanske även har kikat in i ”kupan” :)

Comment från Klas
Tid 2 December, 2008 kl 9:59

Om det är så at pro-israeliska lobbygrupper dominerar den amerikanska politiken eller inte – spelar det ngn roll i detta sammanhanget ?

Om Obama inte hade gjort ngn eftergift hade han inte valts. Då hade McCain varit president istället troligen – hade det varit bättre ?

Om han nu har gjort ngn eftergift så återstår det ju att se om han tonar ned förbindelserna, upp dom, eller inte inför ngn ändring…

Det är dock bra att sådant här tas upp – hoppas amerikanska bloggare och senare medier vågar ta upp sådant också.

/K

Comment från A-K Roth
Tid 5 December, 2008 kl 0:24

Det har inte “börjat dyka upp andra” lobbygrupper, Klas, arabiska, palestinska eller andra: De har alltid funnits, somliga uppbackade av enormt oljerika länder. Att USA trots sina historiska band till oljeländerna fortsatt att stödja det oljelösa Israels rätt att existera är en bra sak, såvida man inte vill Israels demise, förstås. Förhoppningsvis kan USA bidra till att få stopp på våld, få parterna att förhandla, kompromissa och en palestinsk stat att etableras.

Ditt och andras hysteri över endast en lobbygrupp, AIPAC, blir pinsamt. Ord som “tentaklar” och “eftergifter” mot nån mäktig lobby får en att undra om några har förläst sig på Sions Vises Protokoll och andra sägner. Vad beträffar det du skriver om “fobier” om Hamas: som denna grupp har agerat mot egna och andra, bl. a. under den blodiga kuppen i Gaza och i attackerna mot bebyggelse i Israel vore det konstigt att inte ha betänkligheter. Åtminstone har Human Rights Watch och Amnesty International fördömt deras brott mot International Humanitarian Law. Men här är det “fobier”. Jaha.

Här ser man också bland kommentarerna att Israel har, typ, “släpat” in USA i irakkriget. Det finns ingen ände på anklagelserna, obelagda som de är. Det börjar låta som på 30-talet. Klas, jag har ingen aning om varifrån du kommer politiskt men många kommenterare här skulle passa mycket bra ihop med nynassarna.

Antar att jag via Motvallsbloggen hamnat på en extremt israelfientlig sajt. Ni har väl en klubb för inbördes beundran. En vacker dag kommer många ryktesspridare och illvilliga smutskastare att vakna upp och inse att de bidragit till något mycket fult.

Comment från Vindskupan
Tid 5 December, 2008 kl 17:52

Ett stilla påpekande bara: den här diskussionen håller på att spåra ur. Det här inlägget handlar om Barack Obamas förmodade, kommande utrikespolitik, INTE om AIPAC. Försök hålla er till ämnet.

Comment från Marcin
Tid 5 December, 2008 kl 23:37

När jag insåg att Obama hade en chans att vinna så kände jag förhoppning. När han väl sedan vann så kände jag en lättnad. När jag nu ser och hör mer om honom så länner jag oro. Oro över att många kan ha dragits vid näsan. Å andra sidan har han inte lagt sina kort i spelet än. Vad skulle hända om han spelade jokern mot AIPAC?

Comment från Ancorboj
Tid 10 December, 2008 kl 18:42

Angående A-K Roths inlägg måste jag påpeka att Vindskupans sidor utmärker sej genom frånvaron av rykten. Allt allt som skrivs är väl undebyggt med angivande av källor.
Att antyda nassesympatier för kritik av Israels politik är ju helt befängt.

Skärp dej !