Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

November 2008
M T W T F S S
« Oct   Dec »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Betydelsen av ett avtal

Det definitiva beskedet har just kommit att Amerika har förlorat dragkampen om Irak.

Det är en vändpunkt. En vändpunkt i all tysthet utan större fanfarer. I centrum för den vändpunkten står inte något avgörande slag utan något så trist och vardagligt som förhandlingarna om ett avtal.

Avtalet kallas för Status of Forces Agreement, eller SOFA. USA och Maliki regeringen har förhandlat om det under hela år 2008. Amerikanerna m-å-s-t-e helt enkelt ha det avtalet. Efter årsskiftet 2008 / 2009 går FN mandatet ut. Finns det inget avtal då riskerar varenda amerikansk soldat som befinner sig i Irak åtal, i alla fall i teorin.

Vid det här laget undrar troligen den uppmärksamme läsaren varför Vindskupan tar sig sådana brösttoner över den frågan? Svaret är att det avtalet avgör om Amerika kommer att få något som helst strategiskt utbyte av invasionen av Irak.

Och nu mot slutet av år 2008 blir det alltmer tydligt att rent strategiskt kommer USA att kamma noll. Av förhoppningarna vid tiden för invasionen år 2003 om att USA skulle spela samma roll i Mellanöstern som de Romerska och Bysantinska imperierna, som Bushs talskrivare David Frum hoppades på, finns idag mest damm och aska kvar.

●●●

SOFA avtalet är kostymgarderoben som förvandlades till en liten, liten tummetott.

Det var allt som blev kvar.

Hela historien började för ett år sedan, den 26 november 2007 när president Bush och premiärminister Nouri al Maliki skrev under en principdeklaration om vad de skulle komma överens om.

Det blev startskottet på förhandlingarna.

Under sommaren 2008 kom uppgifter om att förhandlingarna pågick och om att Bush regeringen inlett med att hugga till rejält. Det var krav som närmast skulle förvandlat Irak till en amerikansk koloni.

Amerikanerna krävde att få behålla 50 permanenta militärbaser i Irak, att de delvis skulle få behålla kontrollen över Iraks luftrum. Därtill skulle amerikaner vara undantagna från irakiskt lagstiftning. De skulle ha såkallad exterritorialrätt. Däremot skulle amerikanerna själva ha full rätt att gripa och hålla irakier fångna som de behagade.

USA skulle vidare ha fria händer att bedriva militära operationer i regionen från irakiskt territorium utan att behöva bekymra sig över vad den irakiska regeringen ansåg.[i] Därmed skulle Iraks grannländer angripas från Irakiskt territorium och regeringen i Bagdad skulle mest av allt kunna sitta och se på, vare sig den gillade det eller inte.

Om George Bush kunde ro iland det avtalet kunde han blockera Obamas löfte om att dra sig tillbaka från Irak och, ack underbara tanke, rädda sitt eftermäle. Från att vara en Sällsynt Misslyckad President skulle han i ett slag kunna övergå till att vara Stor Statsman. Mannen som, trots allt grejade etablera USA som stormakt i Mellanöstern.

Som sagt var, det läckte ut under i början av juni 2008. Bush hade som mål att få hela avtalet underskrivet, klappat och klart vid slutet av juli.

Det mötte en mur av protester och invändningar från irakierna.

Den irakiske politikern Ali Allawi jämförde med det Anglo-Irakiska avtalet från år 1930 som gav Irak en låtsassjälvständighet från Storbritannien. I praktiken hade landet fortsatt att vara ett brittiskt militärprotektorat ett gott stycke in på 1950-talet.

Många irakier ansåg att landets olyckor började där och då.

Den irakiska monarki som föddes ur det avtalet saknade legitimitet i stora delar av samhället. Den blev svag, haltade sig fram till dess den störtades av Baathpartiet.[ii]

Den amerikanska reaktionen på invändningarna blev karaktäristisk. De hotade omgående att frysa 50 miljarder dollar av irakiska tillgångar i amerikanska banker där de hållits ända sedan sanktionerna på 1990-talet. Irakierna ville helst diversifiera sina tillgångar för att slippa ha alltsammans i dollar, något som amerikanerna definitivt inte ansåg nödvändigt.[iii]

Förhandlingarna trälade sig fram.

George Bushs tidsfrist 31 juli kom och gick.

Fortfarande inget avtal.

Enligt Patrick Cockburn var den irakiska regeringen själv aningen förvånad över sin beslutsamhet.

Bland många förståsigpåare förklaras ofta tvärsäkert att Irak inte är ett riktigt land, det vara bara några provinser ur det Ottomanska imperiet som britterna klistrat samman efter första världskriget, det var naturligt alltsammans sprack upp i ett inbördeskrig etc. etc.

Andra har varnat för att underskatta en irakiska nationalkänslan. I och med att de etniska striderna i landet hade mojnat började den göra sig gällande igen.[iv] En demonstration mot avtalet i oktober samlade utan problem 50 000 deltagare i Bagdad.[v]

Motståndet mot avtalet hade starkt stöd bland både shia- och sunni muslimer. Kurderna var de enda som höll sig positiva.

Den amerikanska linjen har varit långsamt krypande reträtt växlat med morrande hot.

I slutet av oktober fanns en ny “slutgiltig version” av SOFA.

Kravet på exterritorial rätt för amerikanska militärer hade i all tysthet försvunnit. De permanenta militärbaserna likaså. Rätten att bedriva militära operationer mot Iraksgrannländer på egen hand var borta. Det enda som fanns kvar var en tidsgräns år 2011 då de amerikanska trupperna måste vara borta.

Till och med det vållade förbittrat motstånd från irakiska politiker och allmänna opinionen.

Befälhavaren för de amerikanska trupperna i Irak general Ray Odinero (ett sällsynt militärt råskinn som gjorde mycket för att provocera fram oroligheterna under sin tid som divisionschef 2003) hotade med att han tänkte ställa in alla tjänster om den irakiska regeringen inte sade ja.[vi]

Den sa inte ja.

Troligen är det ett tecken på Amerikas minskande tyngd och inflytande.

I slutet av oktober hördes klagomål över att allt stod stilla och att förhandlingarna var nära sammanbrott.[vii]

Efter ytterligare en månad av diplomatisk gyttjebrottning började parterna återigen närma sig något som skulle kunna likna ett avtal.

I den nya avtalsutkastet är alla möjligheter till fortsatt amerikansk militär närvaro, ens i teorin, borttagna.

För första gången har iraks premiärminister Nouri al Maliki börjat humma om att det finns ett avtal som han skulle kunna tänka sig att godta.[viii] Parlamentet grimaserar fortfarande illa.

Ett godkännande är långtifrån säkert.

●●●

Där står USA på hösten och vintern 2008.

Fem år tidigare, under sommaren 2003, bredde en av de främsta förespråkarna för invasionen ut sig i tidsskriften Foreign Affairs om vad som borde hända efter invasionen som då just verkade avklarad. Ytterst handlade om att dominera oljeexporten i den persiska viken. Det var världspolitikens heliga Graal. Den kontrollen skulle ge enorm makt över hela världsekonomin.[ix]

Den makten ville han se tillfalla USA.

Han betraktade hela invasionen som en småskalig upprepning av andra världskriget. Efter det mönstret ville han göra Irak till kärnan i en militärpakt. Ett slags NATO för persiska viken. GIVETVIS under amerikansk ledning.

Av allt detta finns inget kvar längre.

Den senaste versionen av SOFA avtalet innebär att de amerikanska förbanden kommer att ha lämna Irak den 31 december 2011. De kommer inte att kunna behålla några militärbaser eller andra rättigheter.[x]

Kontentan av alltsammans är att en miljon människor har dödats, fyra miljoner har blivit flyktingar, att makten över landet har skiftat från en sunni dominerad elit till en iranvänlig shia dominerad elit. Att miljarder av amerikanska skatte pengar har spenderats och att stora delar av den amerikanska armén slitits ner.

USA:s behållning av alltsammans kommer att vara ingen, ingen, ingen.


[i]Revealed: Secret plan to keep Iraq under US control” av Patrick Cockburn, i The Indipendent, 5 juni 2008.

[ii]Ali Allawi: This raises huge questions over our independence” av Ali Allawi, The Independent, 5 juni 2008.

[iii]US issues threat to Iraq’s $50bn foreign reserves in military deal” av Patrick Cockburn, i The Independent, 6 juni 2008.

[iv]Iraq’s Nationalist Surge” av Patrick Cockburn, i Counterpunch, 8 augusti 2008.

[v]Iraqis stage mass anti-US rally” BBC News, 18 oktober 2008.

[vi]U.S. sets deadline for Iraq” av Roy Gutman och Leila Fadel, McClatchy Newspapers, 27 oktober 2008.

[vii]Deal on American presence in Iraq close to collapse” av Marie Colvin, Sunday Times, 26 oktober 2008.

[viii]Maliki on Iraq TV calls for passage of troop pact with U.S.” av Adam Achton, i McClatchy Newspapers, 18 november 2008.

[ix]Securing the Gulf” av Kenneth M. Pollack, I Foreign Affairs, juli / augusti 2003

[x]Under Iraq troop pact, U.S. can’t leave any forces behind” av Leila Fadel, McClatchy Newspapers, 18 november 2008.

Kommentarer

Comment från hellge
Tid 21 November, 2008 kl 20:41

Jojo, det var en sammanfattning det:

“Kontentan av alltsammans är att en miljon människor har dödats, fyra miljoner har blivit flyktingar, att makten över landet har skiftat från en sunni dominerad elit till en iranvänlig shia dominerad elit. Att miljarder av amerikanska skatte pengar har spenderats och att stora delar av den amerikanska armén slitits ner.”

Om detta stämmer är det en lättnad för hela världen. Jag är lite försiktigt glad. Jag är glad att vi ser ett slut.

Om man nu kan vara glad åt dryga miljonen döda irakier och fyra till fem miljoner på flykt.

Som historieintresserad är det inte bara allt mänskligt lidande som upprör. Kriget är ett trauma för hela mänskligheten. Det är trots allt civilisationens vagga vi talar om, detta tvåflodsland där allting startade.

Hur var det han sa Rumsfeldt när han tillät att man plundrade och slog sönder de ovärderbara 5000-åriga museeföremålen: “- Stuff happends”

http://theater2.nytimes.com/2006/04/14/theater/reviews/14stuf.html

Kanske, kanske ser vi då alltså ett slut på detta meningslösa och olagliga krig.

Det enda som amerikanerna har fått ut av det är att berika krigsindustrin, berika några makthavare, tillfälligt tillfredställa de neokonservativa samt att man har överfört makten till Iran-stödd shia

Kanske man också bör tillägga att amerianerna också, helt på egen hand, har åstakommit ett världsomspännande förakt för väst.

Sen måste jag åter igen tacka för en välresearchad och välkomponerad bloggpost. En tacker!

Comment från Marcin
Tid 21 November, 2008 kl 22:07

Det är inte bara ur museerna som föremålen har plundrats. Om jag minns rätt så kunde man se i något av våra nyhetsporgram hur desperata Irakier grävde ut fornlämningar och sålde föremålen för tiotalet dollar till folk som skeppade dem ut ur Irak rätt in på den svarta marknaden. Kan vi dra slutsatsen att Kurderna är de Irakier som vunnit mest på kriget?

Pingback från Motvallsbloggen » USA, stormakten som rutschar utför
Tid 22 November, 2008 kl 5:10

[…] Länk: – Betydelsen av ett avtal, Klas Sanberg på bloggen Vindskupan […]

Comment från Vindskupan
Tid 22 November, 2008 kl 11:21

Den fulla vidden av det amerikanska fiaskot blir nästan ännu tydligare om man håller i minnet att när det nya mandatet går ut 2011 ja då är man inte ens tillbaka vid startpunkten 2003.

Då hade de fortfarande baser i nordöstra Saudiarabien (MITT I OLJAN!!). De baserna utrymdes kort efter invasionen av Irak 2003.

Snart skulle man ju ha nya, permanenta baser i Irak och där skulle det inte finnas någon regering som kunde tjafsa emot.

Summan av kardemumman är idag att när Irak har utrymts så kommer den enda Amerikanska närvaron som finns kvar i Persiska viken att vara de små Gulfstaterna. De är för små för att man skall kunna klämma in några större truppmassor och till och med DE har börjat bli alltmer skeptiska till Amerika.

Som sagt var: man kommer snarare att vara tillbaka där man började försöka armbåga sig in i Persiska viken på 1980-talet. Alla planer sedan dess har avskrivits.

Comment från Marcin
Tid 22 November, 2008 kl 12:31

Känner mig mycket skeptisk till att det kommer bli så. Någonting säger mig att USA kommer komma runt det hela på något sätt och bita sig fast där de är idag. Måtte jag ha fel.

Comment från Vindskupan
Tid 22 November, 2008 kl 13:24

Deras närvaro kommer i så fall att sakna legitimitet. Det är det stora problemet. De skulle tvingas kämpa mot både sunni- och shiamuslimer samtidigt. Den amerikanska armén har varken storlek eller resurser för ett sånt evighetskrig. Tänk gärna på hur allt hotade att falla samman under våren 2004.

Den här gången skulle det bli mycket värre.

Comment från Börje i Torp
Tid 22 November, 2008 kl 13:41

Om det nya avtalet beträffande närvaron av USA i Irak godkänns av de inblandade parterna så innebär det USAs slutliga nederlag i Irakkriget. Det nederlag som Bush och McCain påstod att Obamas politik skulle innebära, kommer i stället Bush att bekräfta med sin namnteckning. Redan den 1 januari 2009 kommer den amerikanska armén inte att kunna göra några ingripanden utanför sina baser om de inte först godkänts av irakiska myndigheter. Från samma datum kommer den Gröna Zonen att ställas under irakisk kontroll. Frågan är om USA kommer att acceptera detta, eller om de kommer att hitta någon ursäkt för att fortsätta med ockupationen som tidigare utan att ta hänsyn till den regering och det parlament som finns i Irak.