Det var det blodigaste angrepp som ett amerikanskt örlogsfartyg drabbats av sedan andra världskriget. Fartyget och dess besättning blev hjälteförklarade…

…sedan gömdes alltsammans undan och glömdes bort.

●●●

Det blev en förstulen och undanskymd ceremoni när kommendör William McGonagle tilldelades kongressens hedersmedalj den 11 juni 1968.

Den räknas som USA:s högsta tapperhetsmedalj. Inte sällan brukar den återges på officiella porträtt av mottagarna och till och med på deras gravstenar. Så viktigt är det. Normalt brukade den cermoniellt delas ut i Vita Huset under smattrande mediepådrag, den amerikanske presidenten brukar personligen hänga den på mottagaren och allmänheten brukar motta mer eller mindre utförlig redogörelse för både hjälte som hjältedåd.

Så skedde inte när McGonagle fick sin medalj.

Det skedde i skymundan, i flottans tyghus i Washington DC. Det förekom ingen publicitet. Ingen närvaro av president Lyndon B Johnson. Det blev marinministern som hängde kommendör McGonagles medalj på honom. En arg amiral undrade efteråt om regering och marinledning helst av allt hade föredragit att smussla till kommendör McGonagle hans hedersmedalj under en motorvägsbro.

Som brukligt åtföljdes utdelningen en redogörelse för vad det var för insats som belönades.

Ingenstans nämndes vilken fiende kommendör William McGonagle visat tapperhet inför.

Den var israelisk.

●●●

William McGonagle blev befälhavare över USS Liberty i april 1966. Fartyget hade sjösatts i maj 1945. Det var ett såkallat Victory skepp, det vill säga att hon en av de monteringsfärdiga Liberty och Victory fartyg som de amerikanska skeppsvarven satte samman i rasande fart under andra världskriget för att hålla jämna steg med tonnageförlusterna i u-båtskriget.

Ursprungligen var hon ett civilt fraktfartyg, med namnet SS Simmons Victory. Den amerikanska flottan köpte henne och byggde om henne till signalspaningsfartyg. Hon försågs med avlyssningsutrustning för att kunna följa radio- och radartrafik över ett stort område. Fartyget späckades med master och antenner. En grupp tolkar och kryptologer följde med för att kunna forcera uppsnappade meddelanden eller snabbt kunna reläa dem vidare.

Flottan döpte om fartyget till USS Liberty. Serienummer AGTR-5. Hennes besättning uppgick till 300 man, sjömän, tolkar, signalspaningspersonal och kryptgrafer. Förutom alla sjömän ingick tre soldater ur marinkåren och tre civilpersoner i gruppen av kryptologer. De höll till längst ner i fartyget. Deras arbetutrymmen var förbjudet område för alla sjömännen, inklusive fartygschefen McGonagle. Deras verksamhet  var något av det mest hemligstämplade någon amerikansk myndighet kunde ägna sig åt.

USS Liberty stod under dubbelt kommando. Hon var visserligen en del av den amerikanska flottan men den egentliga uppdragsgivaren var USA:s radiospaningstjänst National Security Agency, NSA.

Fartyget var närmast obestyckad. Hennes enda beväpning var fyra 12,7 mm:s kulsprutor i öppna pansarvärn. Den enda marina motståndare som kunde hotas av den arsenalen vore kanske beväpnade kanotister.

När han tog befälet över fartyget hade kommendörkapten William McGonagle varit marinofficer i tjugo år. Hans besättning gillade honom. Många var förmodligen också tacksamma över att inte hamnat i Vietnam.  Liberty ansågs vara ett “lyckligt fartyg” där allt var prydlig, det rådde ordning, reda och god stämning i besättningen. Han hade rykte om sig att ha dille på övningar, övningar i skadekontroll, i brandbekämpning, i nödreparationer, i hur man hanterar roderhaveri, hur man hanterar läckor, allt gicks igenom gång på gång tills det satt i ryggmärgen på besättningen… och sedan repeterades det ännu mer.

Ursprungligen hade McGonagle tagit värvning under de patriotiska stämningarna under andra världskriget och deltagit i Koreakriget på en minsvepare. Han räknades av allt att döma inte till flottas karriärmässiga stjärnskott, inte någon blivande amiral, men en kompetent och pålitlig fartygschef av den typ som utgjorde flottas ryggrad.

McGonagles svåraste prövning låg framför honom. USS Liberty beordrades på försommaren 1967 till östra Medelhavet. Sexdagarskriget skulle snart bryta ut.

Medan de närmade sig blev de upprepade gånger överflugna av ett israeliskt Noratlas flygplan. Det verkade vara normalt. Sjömännen vinkade till och med åt flygplansbesättningen som vinkade tillbaka.

●●●

De var helt oförberedda när den första raketsalvan träffade fartyget.

Klockan var 13.58 den 8 juni 1967. Sexdagarskriget hade inletts. USS Liberty hade kryssat norr om El Arish på Sinaihalvön.

De hade just avslutat ytterligare en av de beredskapsövningar som McGonagle titt som tätt pepprade sin besättning med. Ett moment ansågs ha tagit för lång tid annars hade allt gått bra.

Kapten James Ennes berättade det första han märkte inte var ljud eller ljus, det var hettan. En intensiv hetta som verkade slå in från alla håll. Ennes kände hur han vräktes mot relingen av lufttrycket. Han undrade förvirrat varför man sköt.

Han såg sjömän kastas upp i luften som trasdockor. Det hördes ett brak när ett av de angripande flygplanen passerade tätt ovanför. Överallt såg han spårljuskulor, kringvirvlande splitter och raketer.

Hade tredje världskriget mot Sovjet startat? Hade araberna gått till angrepp?

De flygkunniga tyckte sig se på den angripande planens deltavingar att de var fransktillverkade Dassault Mirage III plan. Några nationalitetsbeteckningar gick inte att urskilja.

Det enda land i östra Medelhavet som använde Mirage III var väl… Israel?

Men det var väl en vänligt sinnad makt?

Det fanns ingen tid att tänka. Mirage planen gjorde anflygning efter anflygning. De sköt ömsom med raketer, ömsom med automatkanoner i ett stackatotempo.

Det fanns inget, praktiskt taget ingenting fartyget hade att sätta emot.

När uppdraget skulle inledas hade kommendörkapten William McGonagle hade begärt att USS Liberty skulle få en jagare som eskort när man närmade sig Gazaremsan och Sinai. Den 6:e flottan hade avslagit. Befälhavaren, viceamiral William Martin, förklarade att USS Liberty var tydligt utmärkt som ett amerikanskt örlogsfartyg genom sin flagga och serienumret på sidan. Därmed var hon neutral och fartyget skulle hålla sig i internationellt vatten. Fartygschefen hade fått veta att skulle mot förmodan något hända så borde 6:e flottans marinflygplan kunna undsätta henne på en kvart.

På USS Liberty:s kommandobrygga rådde kaos. Fler och fler sårade sjömän som överlevt de förödande raket och automatkanon salvorna som svepte över däcket sökte sin tillflykt bort från stålregnet. De sprang, haltade, kröp eller bars dit in. Ett vittne beskrev hur pölar av levrande blod bredde ut sig på kommandobryggans golv. Man klev i pölarna, halkade i dem, röda fotavtryck sågs, man snavade över sårade och döda.

McGonagle gav order om klart skepp, högsta stridsberedskap, att fartyget skulle gira babord, sätta högsta fart och skicka ett nödanrop till 6:e flottan.

I efterhand upplevde många hur den ordern ryckte loss dem ur förlamningen och fick besättningsmännen att komma in i den indrillade militära disciplinen och organisationen, mitt uppe i kaoset. [i]

Det fanns en uppgift, ett mål. De kunde göra något istället för att vänta på undergången.

McGonagle hade själv fått ett djupt splittersår i högra låret. En fänrik slet av sig bältet och använde det som tryckförband för att inte fartygschefen skulle förblöda.

Mirageplanen avlöstes av små knubbiga Dassault Mystère flygplan. Äldre, långsammare, men mer manövrerbara än Mirageplanen.

De gjorde anflygning.

Avlånga. silverglänsande behållare lossnade från planen, föll, tumlade.

En vägg av eld slog upp över fartyget.

USS Liberty hade blivit napalmbombat.

●●●

Det dröjde innan signalmatroserna insåg att nödanropen de försökte skicka helt enkelt inte gick ut. Genom en vanvettig tur eller stor skjutskicklighet hade ett av Mirageplanen lyckats sätta en raket i basen på var och en av USS Liberty:s tre fungerande radiomaster och fällt dem. Radarn var  utslagen. En hypermodern utravågssändare hade havererat i ett moln av gnistor. Gyrokompassen var sönderskjuten och den magnetiska kompassen roterade vilt som en leksak.

USS Liberty hade blivit blind och dövstum, redan av de första angreppen.

Fingerfärdiga signalmatroser lyckades snabbt nödrigga en ny antenn.

Då kom nästa kalldusch. De möttes bara av ett “motorsågsljud”. Angriparna störde radiotrafiken.

Det fanns en liten chans.

Efter ett tag märkte signalisterna en viktig sak. Varje gång de angripande flygplanen avlossade sina raketer upphörde störningarna tillfälligt till dess de träffade fartyget.

Det lämnade en liten, liten lucka i den gardin av störningssändningar som angriparna dragit ner. En liten möjlighet att få iväg nödanropet till 6:flottan och omvärlden.

Redan klockan 1409 kom bekräftelse från hangarfartyget USS Saratoga om att meddelandet nått fram.

Snart borde viceamiral Martins marinflygplan komma och driva bort angriparna.

●●●

Enligt James Ennes låg flera napalmklumpar inne i kommandobryggan och brann ilsket utan att det gick att släcka dem. En fotbollsstor klump låg framför rorsmannen.

Flera av fartygets befäl hade sårats och dödats av de inledanden salvan. Det brann ovanför bryggan, framför den och på alla sidor men McGonagle verkade ha situationen under kontroll och fortsatte ge order till grupperna ur fartygets skyddstjänst vad han ville ha gjort.

Alla sjömän ingick i skyddstjänstorganisationen. De dubblerade som brandmän, sjukvårdare och nödreparatörer. Allt var organiserat och inrepeterat av manskapet som förmodligen hade tyckt att det var ett träligt slöseri med deras tid.

Nu skulle skyddstjänsten bli USS Liberty:s hemliga vapen.

Ganska omgående svärmade skyddstjänstens manskap fram med vattenslangar, brandsläckare och brandyxor för att mota lavafloden av brinnande napalm.

Vatten hade ingen inverkan på napalmen men bidrog ändå till att kyla ner brandhärdarna litet grann. Brandsläckarna hade bättre effekt men den intensiva hettan gjorde det omöjligt att komma tillräckligt nära för att kunna använda dem ordentligt.

Det fanns en liten strimma av tur. Bara en napalmbehållare hade träffat. Ytterligare två, kanske fler, hade fallit i havet.

Det brann i flera livbåtar. De sjösattes för att inte ytterligare sprida elden.

Flygplanen lämnade området.

Ett nytt hot hade dykt upp vid horisonten.

Motortorpedbåtar.

Och de styrde på anfallskurs mot USS Liberty.

●●●

När larmet gick om att de måste bereda sig på bli angripna med torpeder beordrade maskinbefälet kapten George Golden alla andra att lämna maskinrummet. Maskinisternas hade de sämsta chanserna att överleva vid ett plötsligt vatteninbrott. De arbetade längst ner i fartyget och var omgivna av heta pannor. Vid ett plötsligt skeppsbrott var deras öde ofta att dränkas eller skållas till döds. Golden var veteran från ett dussin sjöslag under andra världskriget. Han stannade själv kvar tillsammans med ingenjör Brooks för att hålla maskinerna igång. Sjömannen Benjamin Aishe stannade frivilligt kvar också.

“Ni behöver hjälp sir. Om ni kan stanna så kan jag det också” var hans förklaring.

Fartygets matsal hade förvandlats till förbandsstation. Mängder av sårade låg på madrasser på golvet och på bord. Det låg bortkastade förband och kompresser överallt. Nu kunde de inte göra mer än att vänta på träffen.

Några av dem bad högt.

Det var bara att hoppas att fartygets vattentäta skott skulle hålla.

Uppgifterna varierar om hur många torpeder som avlossades, somliga säger två, andra att det var så många som fem.

EN av dessa träffade USS Liberty midskepps babordssida

I en intervju berättade matrosen John Hrankowski att han kände krevaden verkade lyfta hela fartyget upp ur vattnet. Det sjönk tillbaka igen och började luta i en allt värre slagsida.[ii]

Det blev det hårdaste av alla slag som drabbade fartyget. Explosionen drabbade kryptografernas utrymme och dödade 22 man. De flesta var översättare och kodlösare, en var en civil tekniker.

På kommandobryggan var kommendörkapten William McGonagle nästan ensam kvar när torpeden träffade. De sårade hade förts under däck. Hans navigatör var död, hans ställföreträdare var döende, rorsmannen var sårad, utkikarna, signalisterna och rapportkarlarna var alla döda eller sårade och borta. McGonagle var själv sårad i höger ben och ena armen. Skadorna skulle behövt skötas om men han ville inte ta sig till förbandsplatsen. Efteråt bekände McGonagle att hade han lämnat bryggan trodde han inte han skulle orka tillbaka igen.[iii]

Både McGonagle och fänrik David Lucas, som var sårad i huvudet, klamrade sig fast vid relingen medan fartyget kraftigt rullade i sidled bort från explosionen.

Fänrik Lucas frågade om man skulle ge order om att förbereda att lämna fartyget. McGonagle svarade nej. Han trodde inte de skulle sjunka. Slagsidan blev trots allt inte värre.

Fartygsmotorerna stannade. Elektriciteten försvann. De dieseldrivna nödgeneratorerna var förstörda. Belysningen försvann. Brandslangarna fick inget mer vatten efter att pumparna upphört att fungera. Det ena efter det andra av fartygets system dog.

USS Liberty blev liggande stilla i vattnet.

Torpedbåtarna, tre stycken franskbyggda båtar med en toppfart av 42 knop, började cirkla runt det gamla fartyget och sköt med kulsprutor och automatkanoner. De sköt på skyddstjänstens manskap som fortfarande bekämpade bränderna uppe på däck, ytterligare fyra dödades. De sköt också med pansarbrytande ammunition på fartygsskrovet.

Rorsmannen träffades av en kula i nacken och dog utan ett ljud.

En besättningsman tyckte sig märka att de koncentrerade eldgivningen mot de delar av skrovet som låg mittemot maskinrummet.

Kanske hoppades de på att spränga pannorna.

De tomma livbåtarna som drev sköts sönder och samman.

För många framstod de som om angriparna ville lämna så få, eller inga, överlevande som möjligt.

Order utgick om att man skulle förbereda sig på att lämna fartyget.

“Herregud” hördes en matros utbrista “Vi kan inte ge oss ut där. De kommer att döda oss allihopa”.

Och varför kom aldrig undsättningen från 6:e flottan?

En grupp matroser gav sig ut för att leta efter livbåtar eller flottar. Alla livbåtar var genomborrade av kulor, splitter eller uppbrända. Till sist lyckades de samla ihop tre oskadda livflottar. De blåstes upp, surrades och sjösattes i väntan på den definitiva evakueringsordern.

En av torpedbåtarna satte kurs mot USS Liberty. Från lagom avstånd öppnade den kulspruteeld mot flottarna. Två sänktes. En drev iväg “som en leksaksballong”. Torpedbåten snappade åt sig flotten och styrde bort tillsammans med de övriga.

En ny order nådde besättningen. De skulle vara beredda att avvärja ett bordningsförsök.

Det var ytterligare ett av dessa moment som fartygschefen låtit besättningen öva och öva på utan att någon vettig människa kunde tro att det skulle behövas i verkligheten. Liberty:s besättning svarade med sin vanliga snabbhet.  De överlevande besättningsmännen fattade kvickt posto vid sina utsedda drabbningsstationer med gevär i hand för att förhindra att angriparen från att komma över relingen. Allt på ett sätt som påminde om bordningsstrid  på segelfartygens tid.

Två transporthelikoptrar kom inom synhåll, enligt fotografier var det franskbyggda SA321 Super Frélon. De var lastade med stridsutrustade soldater.

De var tydligt utmärkta med davidsstjärnan.

Helikoptrarna kretsade runt på avstånd, utan att riktigt verka vilja gå på. De verkade osäkra på vad de skulle göra. Sjömännen på Liberty och soldaterna i transporthelikoptrarna bara iakttog varandra på avstånd. Kanske hade soldaterna fått andra order. Kanske var raden av beväpnade sjömän nerkylande. För en matros svek nerverna. Han sågs rusa tvärsigenom fartyget skrikandes att de hade kommit för att göra slut på dem.

Sedan hände inget mer. Helikoptrarna försvann. Det tillkännagavs för besättningen att angreppet verkade vara över. Klockan var 1530 den 8 juni 1967.

Den långa vägen hem

De sista bränderna släcktes. En matros kom på knepet att öppna ventilen på brandsläckare som sedan helt sonika hystades in i den brinnande napalmen. Då fick de övertaget. Under ledning av kapten Golden fick maskinrumspersonalen till sist igång motorerna. Rodret reparerades provisoriskt. Man måste postera karlar som vred det tunga rodret för hand på order från bryggan. Det delvis vattenfyllda fartyget började trögt röra sig i en sicksack kurs i nordvästlig riktning.

Nerverna var på helspänn och när ropet kom om att torpedbåtarna var på väg tillbaka var paniken hotande nära. För första gången kunde man med säkerhet identifiera angriparnas nationalitet. De förde israelisk flagg. Klockan var nu 1630. En av torpedbåtarna närmade sig och med megafon och signallampa frågade befälhavaren om USS Liberty ville ha assistans.

Från Liberty:s kommandobrygga kom svaret: “DRA ÅT HELVETE“.

Torpedbåtarna gav sig av igen.

McGonagle skickade ytterligare ett meddelande till 6:e flottan. Han uppskattade att 10 besättningsmän var döda, och 75 sårade.

En underskattning.

Hela tiden arbetade skyddstjänstens flitiga arbetsmyror med att reparera motorer, återställa kontrollen över rodret, rigga strävor för att stötta skotten mot de vattenfyllda avdelningarna och sköta om de sårade. Vattnet inne i de översvämmade avdelningarna rörde sig. Med vattnet rörde sig också bråte, skrivbord och dokumentskåp inne i de översvämmade avdelningarna  som hotade att slå sönder skotten innifrån. Veritabla spaljéer av prydliga strävstöttor slogs upp inne i fartyget. De många hålen efter granater, raketer och kulor vid vattenlinjen tätades genom att fettindränkta trasor pressades in i dem. Sedan hamrades en träplugg in för att hålla alltsammans på plats. Efteråt såg sjömän låta avfotografera sig framför det invecklade systemet av stöttor.

Deras eget segermonument.

Det blev kväll. Det blev natt. Den 8 juni 1967 var över. Många av besättningsmännen måste redan misstänkt att den dagen skulle fortsätta att följa dem resten av livet.

Utan pålitlig kompass fick McGonagle navigera efter stjärnorna. Det dröjde till morgonen dagen därpå innan ett par jagare och därefter hangarfartyget USS America mötte det svartbrända, sneda och sönderskjutna fartyget. Först då lät sig kommendörkapten William McGonagle avlösas på kommandobryggan. Han hade då varit i tjänst 18 timmar i sträck trots smärtor och blodförlust. Av hans underordnade hade 34 man dödats och 172 sårats.

Det var två tredjedelar av hela besättningen. Bland officerarna var förlustandelen ännu större. Av fartygets 16 officerare hade 3 dödats  och 11 sårats.

Av Liberty:s officerare hade med andra ord bara två, fänrikarna John Deaderick Scott och Malcolm Patrick O’Malley, varit de enda som gått oskadda från angreppet.

Man räknade efteråt 821 granathål i skrovet och ett sju meter brett torpedhål.[iv]

Men det gamla fartyget hade inte sjunkit och försvunnit, trots allt.

●●●

Över de överlevande sköljde ett smärre regn av utmärkelser från flottan. Kommendörkapten McGonagle befordrades till kommendör och tilldelades Kongressens hedersmedalj. Ett elakt rykte gjorde gällande att flottan frågat den israeliske ambassadören om lov för det. Ytterligare en besättningsmedlem, sjömannen David Skolak var starkt övervägd som kandidat för hedersmedaljen men det ansågs inte finnas tillräckligt många vittnen till hans insatser. Två av officerarna fick marinen hederkors[v] (postumt). Elva tilldelades Silverstjärnan[vi]. USS Liberty fick ett hedersomnämnande av president Lyndon Johnson.

USA och Israel kom snabbt överens om att det hela hade varit ett misstag. Israel lovade att betala skadestånd (vilket man delvis sedan struntade i sedan uppmärksamheten avdunstat). Det framhölls att både flygplan och torpedbåtar hade provcerats av att somliga sjömän hade försökt skjuta tillbaka med kulsprutorna. Därmed antydandes att fartygsbesättningen hade sig själv att skylla.

Sedan började det stora tigandet.

Varför kom det ingen undsättning? Det har inte gått att gräva fram något vettigt svar. James Ennes, en av de överlevande, har ägnat år åt att efterforska.

Först och främst fanns USS Liberty längst ut i en mycket lång och krånglig befälskedja som löpte både över 6:e flottan, NATO högkvarteret i Europa ända till Vita Huset. Vid meddelandet om att ett amerikanskt örlogsfartyg angripits verkar stora delar av denna befälskedja upptänts av en brinnande lust att sätta sig ner och ta sig en låååång funderare på alltsammans. Order och kontraorder hade flugit fram och tillbaka medan USS Liberty attackerades.

Ennes tror sig fått veta att det gjordes två undsättningsförsök. Hangarfartyget USS America skickade upp sin beredskapsstyrka kort efter att det första nödanropet kommit. Den kallades prompt tillbaka, eventuellt på order från försvarsminister McNamara själv. Enligt en BBC dokumentär kan det nog har varit lika bra för beredskapsstyrkan var försedd med kärnvapen och skulle först ha styrt kosan mot… Egypten.

Alla beredskapsplaner, ja ALLT var inriktade på Tredje Världskrigets utbrott.

Beredskapsstyrkan måste ombeväpnas för med konventionella bomber och raketpyloner, en krånglig process som innebar att kärnvapnen måste monteras av planen och föras till durken, sedan bombracken tas bort, sedan måste rackar för konventionella vapen monteras och sagda konventionella bomber och raketer hämtas från från ammunitions hissarna och monteras på plats.

Klockan 1500 hade israelerna tagit kontakt med USA och bedyrat att alltsammans var ett misstag.

Torpedbåtarna beordrades återvända och göra sitt absurda erbjudande om assistans. Troligen hade den tilltagande amerikanska signaltrafiken på Medelhavet visat att den 6:e flottan höll på att slå larm. Tidsfristen för att kunna sänka USS Liberty obemärkt hade runnit ut. Ett andra undsättningsförsök från 6:e flottans sida som skulle starta 1645 kallades också tillbaka.

Det märkliga inträffade att det blodigaste angrepp som drabbat ett amerikanskt örlogsfartyg sedan andra världskriget, en strid där alltså fjorton besättningsmedlemmar tilldelats de högsta tapperhetsmedaljerna i den amerikanska flottan, ja om allt detta utbröt en stor, kollektiv, tystnad.

Det blev först efteråt som många av hans besättningsmän fick klart för sig att kommendör McGonagle tilldelats kongressens hedersmedalj. Det dröjde också innan de fick veta att deras fartyg tilldelats ett kollektivt hedersomnämnande.

President Lyndon Johnson skall själv ha varit mycket förbryllad över att nyheten bara landade på New York Times insidor. Samme president Johnson hade begärt (och till sitt lands olycka fått) en carte-blanche krigsförklaring i Vietnam av kongressen efter intermezzot i Tonkinbukten, en långt lindrigare provokation. En arg George Golden såg till att läcka till en journalist men annars lyckades regeringen och flottan hålla tätt.

Utredningen var urvattnad och undvek att genera Israel.(En viss amiral John McCain, far till senatorn och blivande republikansk president kandidat var mycket aktiv.)

Angreppet på USS Liberty var vänpunkten som inte blev av. Sexdagarskriget ledde till en gradvis förskjutning i Mellanösternkonfliktens allianser. Fram till dess hade Frankrike varit den främste leverantören av försvarsmaterial till Israel. I efterdyningarna av kriget började flödet av vapen och krediter från Europa sina.

Frankrikes president Charles de Gaulle förklarade att Israel, trots alla bedyranden om motsatsen, verkade inrätta sig för en permanent ockupation av Sinai, Gazaremsan, Västbanken och Golanhöjderna. Han förklarade också att han trodde att Israelerna skulle slå ner alla ansatser till motstånd med hänvisning till att det handlade om terrorism.

Det kunde ha blivit vändpunkten i Mellanösternkonflikten. Utan säker tillgång till krediter och militärmateriel kunde Israel varit piskat att börja hitta kompromisser med sina grannländer och med palestinierna.

Istället trädde USA in på scenen. Flödet av vapen och krediter till Israel fortsatte och ökade. Israeliska flygvapnet bytte ut sina Mirageplan från Dassault mot amerikanska Phantom plan från McDonnell Douglas.

Den “speciella relationen” mellan USA och Israel tog sin början. Den relationen skulle gradvis bli alltmer villkorslös.

Genomsnittsamerikanens uppfattning om Israel och Mellanösternkonflikten vid den tiden var fotad på boken, och filmen Exodus. Israel var den okomplicerat sympatiska parten, även för den läsande och diskuterande allmänheten. Staten Israel var Paul Newman i rollen som Ari Ben Canaan. Den bilden kunde ha grumlats, nyanserats och kanske fått några nyanser av grått om angreppet på USS Liberty blivit mer allmänt känt.

Det hände inte. Kanske blev nedtystandet av angreppet mot USS Liberty den punkt då bromsklossarna för “den speciella relationen” mellan Israel och USA rycktes bort. Den relationen skulle resultera i decenniers israelisk ockupation av Västbanken, Gazaremsan, Golanområdet, södra Libanon och i den amerikanska invasionen av Irak.

Det var mycket, oerhört mycket, som låg i stöpsleven den junidagen 1967.

●●●

Bland de överlevande ville bitterheten inte släppa. Bitterhet över den uteblivna undsättningen från 6:e flottan och bitterhet över hur alltsammans gömdes undan.

“Dom försökte ljuga sig ut ur det“, formligen skrek Bryce Lockwood i en intervju. “Fyrtio år har gått och och jag skummar fortfarande av ilska“.[vii]

Från en del håll anklagades de för antisemitism. Det vållad ytterligare bitterhet från de besättningsmän som var av judisk börd, den främste var kapten George Golden, USS Liberty:s maskinbefäl och den som ledde fartyget under en stor del av återresan och som skulle tilldelas en silverstjärna för sina insatser. Många överlevde med bestående sår och skador. En av dem skulle under de kommande åren genomgå 30 större operationer. Hemma i USA fanns Joseph C Toth som skulle åldras i förtid och dö ett år efter att han fått veta att hans ende son, kapten Stephen Toth hade dödas.

Sergeant Bryce Lockwood, den ende överlevande av fartygets tre marinsoldater som tilldelades silverstjärnan för sina insatser att rädda människor ur de utrymmen som höll på att översvämmas efter torpederingen, skulle under de kommande decennierna ilsket vägra att ens överväga statlig anställning igen.

Från och med 80-talet skulle de gamla besättningsmännen inleda en lågmäld men mycket ihärdig kampanj. De trodde inte på Israels bedyrandena om att allt hade varit ett litet misstag. Då och då dök olika nynazistiska grupper upp och ville knyta dem till sig. Det kunde ibland vara svårt att avgöra vilka grupper av hjälpsamma människor som skulle undvikas.

Den ena amiralen och underrättelsechefen efter den andre trädde fram efter pensionering och förklarade att de troligen hade rätt. Ett samordnat angrepp som involverat flera flygplans rotar, torpedbåtar, störning av amerikanska flottans radiofrekvenser kan inte ha varit ett fall av vådabekämning.

Och långsamt, långsamt började vinden vända sig.

I början av år 1999 mötte de upp till begravningen av kommendör William Loren McGonagle på Arlingtonkyrkogården. Han dog i sitt hem i Kalifornien, lugnt och stilla. Innan slutet bröt han sin långa tystnad för att säga att inte heller han trodde på förklaringen om att det skulle ha varit ett missöde.

Begravningen skedde i närvaro av McGonagles döttrar. George Golden representerade Liberty veteranerna.

Hedersmedaljen finns återgiven på hans gravsten.

●●●

Och det var berättelsen om hur kommendörkapten William McGonagle räddade sitt fartyg, flottans signalspaningsfartyg USS Liberty, serinummer AGTR-5, och tilldelades kongressens hedersmedalj.

---