Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

September 2008
M T W T F S S
« Aug   Oct »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Olika strategier för “kriget mot terrorismen”

Det finns tre olika strategier för hur USA skulle kunna gå vidare med sina krig.

Kanske uttalar sig Vindskupan litet väl tvärsäker nu förresten. Det finns säkert flera planer, det finns en veritabel skog av strategier planer, lösa funderingar och infall, men i allt detta finns TRE STORA.

Det är de som Vindskupan med ganska gott fog kan säga att de ligger på bordet.

Det kan kallas för den neokonservativa planen, Brzezinski planen och Korb-Katulis planen.

Den uppmärksamme läsaren rynkar kanske på näsan och undrar varför Vindskupan tuggar igenom det här en gång till.

Ursäkta upprepningen men det kunde kanske vara intressant att lägga de olika planerna bredvid varandra och försöka jämföra dem, sida vid sida.

Det neokonservativa alternativet började formuleras under det tidiga 1990 talet av Paul Wolfowitz. I princip gick det ut på att USA skulle försöka dominera varje region som hade tillräckligt stora resurser för att kunna bli en rival till Amerika.

För det andra: USA skall kasta loss från alla hänsyn som inte ligger i dess eget intresse. ”Amerika är inte längre en internationell medborgare” förklarade Charles Krauthammer.

I den andan, och på deras inrådan har Amerika slagit upp en rad internationella avtal och ganska tydligt signalerat att folkrätten är något man följer när andan faller på.

Udden är riktad mot Mellanöstern Tanken var, och är, att invasionen av Irak utgör ett första steg.

Om man talar om en neokonservativ PLAN kan det lätt bli missvisande. Det finns inte någon sammanhängande generalplan för hur hela mellanöstern skall läggas under amerikansk dominans.

Somliga neokonservativa, som Robert Kagan, verkar tänka sig en maktsfär av Kalla-Kriget typ. Andra, som David Frum, verkar närmast föreställa sig ett regelrätt Imperium och jämförde den roll USA skulle spela med det Ottomanska eller det romerska imperierna.

Det råder ganska stor samsyn att efter Irak borde Amerika ta Iran och Syrien. Somliga har också gjort uttalanden om att Saudiarabien borde inkluderas.

I den neokonservativa strategin ingår också att Amerika skall stödja Israel nästan ovillkorligen.

Ett malande problem är att de olika delarna av den neokonservativa strategin är att de titt som tätt kolliderar med varandra.

USA stödde Israel under flygangreppen mot Libanon genom stora leveranser av missiler. Från andra ändan kom ett dovt jämmer från det amerikanska flygvapnet över att det tömde de amerikanska förråden inför det planerade, amerikanska angreppet mot Iran. Också det en fråga som man från neokonservativt håll drivit mycket energiskt.

Det ständiga flaggandet om kommande krig mot Iran och Syrien bidrar också till att de länderna är rejält ointresserade av att bistå USA för att stabilisera Irak.

För Zbigniew Brzezinski är udden riktad mot Sovjetunionen / Ryssland. Brzezinski varit rådgivare åt olika amerikanska presidenter ända sedan John F Kennedys tid i början av 1960-talet. Karriärens höjdpunkt var som nationell säkerhetsrådgivare under Jimmy Carter. Och fortfarande är han är något av en grå eminens i den bransch som kallas för Nationell säkerhets politik och som utgörs av strategi snickrande. Visserligen utan någon formell makt men en figur som man lyssnar till.

Ända sedan slutet av 1970-talet har Brzezinskis planer kretsat kring en önskan att pressa tillbaka ryssen. I det syftet skall en dessutom en ny front upprättas i Centralasien.

Enligt det scenariot skall USA upprätta maktsfärer i Kaukasus och Centralasien. På sätt och vis är det en fortsättning på Containment politiken som rådde under det kalla kriget.

Då handlade det om att omringa ryssen från alla väderstreck av USA allierade stater och amerikanska militärbaser. Därtill kom att Zbigniew Brzezinski är skeptisk, rentav fientligt till tanken på ekonomisk integration inom det euroasiatiska området

Inringningen från kalla kriget bibehålls.

Den görs helt enkelt trängre.

Den här planen är helt annorlunda jämfört både neokonservatismen och Brzezinski. Den neokonservativa strategin och Brzezinskis strategi kläcktes under det glada 1990-talet och handlar båda om att drastiskt utvidga Amerikas maktsfär.

Korb-Katulis är istället en rädda-vad-som räddas-kan plan.

Premissen är att Irakkriget är förlorat. Det kommer inte att gå att upprätta en amerikansk maktsfär i hjärtat av Mellanöstern. USA skall dra sig ur spelet, utrymma Irak och i gengälld förstärka sin närvaro i de små gulfstaterna. Dessutom skall Amerika bygga upp sin närvaro i Östafrika, i synnerhet vid Afrikas horn. Det vill säga att man lämnar oljans produktionsområde och försöker få greppet om dess transportvägar istället.

Mycket enkelt: simsalabim. Lämna Irak och bemanna nya positioner i Nordöstra Afrika.[i]

När man tittar närmare visar det sig att det i själva verket är mer komplicerat än det verkar. Det viktigaste problemet är att det inte finns några färdiga positioner att glida in i. Den mest någotsånär USA-allierade nationen på Afrikas horn är Etiopien, som saknar kust.

●●●

Vad av allt detta är det som USA, dess diplomater och krigsmakt försöker förverkliga?

Svaret skulle kunna bli: Litet av varje.

Det här är som tidigare sagt bara de tre största strategiska tankarna. Man måste dessutom dessvärre försöka släppa tron på att stora, världshistoriska beslut fattas efter rationella överväganden. Historien visar att det ofta, alltför ofta, kan handla om missförstånd, fåfänga, sårad fåfänga och önsketänkande.

Efter elfte september attentaten fanns rentav ett förslag i regeringen att man borde ta tillfället i akt och invadera Latinamerika eller Sydostasien.

Tanken var att detta skulle vara ett oväntat drag som säkert skulle göra Al Quidas ledning mycket förbryllad.[ii]

Det kan möjligtvis vara helt riktigt.

Ibland kan strategi planering på hög nivå mest av allt påminna om något som sker i en sandlåda.

Den neokonservativa policyn är den dominerade, med invasionen av Irak, men man har gjort en del förströdda försök att rigga upp en inflytelsesfär i Centralasien. Det görs mer medvetna försök att etablera inflytande i Georgien och bedriver ett krig genom ombud på Afrikas horn. Till det kommer understödet till Israel under angreppet på Libanon 2006 och upprustningen av Georgien (och löftena att ersätta den arsenal som gick förlorad under femdagars kriget i augusti 2008). Till det kommer kriget i Afghanistan, som egentligen inte ingår i någon av de ovan uppräknade strategierna men lik förbaskat måste drivas vidare för att undvika prestigeförlust.

Troligen går det inte ihop sig till sist. Alla de olika projekten dränerar manskap, och resurser från varandra.

”Vi har för mycket krig och för få krigare”, klagade Vietnamveteranen och forskaren Andrew Bachevich.

Lägg därtill att olika projekt och delar av samma projekt titt som tätt kolliderar med varandra.

Försöken att rigga amerikanska inflytelsesfärer i Kaukasus har lett till att förhållandet med Ryssland är spänt, samtidigt som USA har ett allt större krig i Afghanistan.

För att över huvudtaget kunna utkämpa det kriget hade amerikanerna behövt ha goda relationer med Moskva istället.

Till råga på eländet håller förhållandet till Pakistan på att surna också. Efter att gränsområdet blivit alltmer okontrollerbart har det kommit alltfler rapporter om angrepp från amerikanskt flyg och specialstyrkor på pakistanskt territorium. Enligt New York Times hade det godkänts från allra högsta nivån i Washington.[iii]

En amerikansk regeringstjänsteman förklarade belåtet att nu hade silkesvantarna tagits av och att detta bara var den första av flera faser av angrepp.[iv]

Det har också kommit rapporter om att pakistanska trupper skall ha öppnat eld mot amerikanska helikoptrar.[v]

Det hade också vållat vredgade reaktioner från USA:s NATO allierade som bekymrade tittade på sina långa försörjningslinjer genom Pakistan och Ryssland.

Det har skrivits tidigare men det förtjänar att upprepas: Skulle förhållandet till Ryssland och Pakistan surna finns det stor risk för att de säger upp NATO:s transiteringsrättigheter. I så fall kommer trupperna i Afghanistan att bli strandsatta i Centralasien.

Bland dem en svensk truppkontingent.


[i] ”Strategic Redeployment; A Progressive Plan for Iraq the Struggle Against Violent Extremists” Rapport av Lawrence Korb och Brian Katulis från Center for American Progress. Se även Vindskupans inlägg ”Uttåget ur Irak” från

[ii] Förslaget kom från John Yoo, två veckor efter elfte september. ”He Wrote the Book on Torture” av James Bovard. American Conservative, 9 oktober 2006.

[iii] “Bush Said to Give Orders Allowing Raids in Pakistan” av Eric Scmitt och Mark Mazzetti, New York Times, 10 september 2008.

[iv] Intervju för National Public Radio. ”Attacking Al-Qaida In Pakistan” av Scott Simon och Tom Bowman, NPR, 12 september 2008.

[v] ”Pakistan says troop fire turns U.S. helicopters back” av Zeeshan Haider, Reuters, 15 september 2008.

Kommentarer

Comment från Thomas E
Tid 18 September, 2008 kl 12:51

Jag brukar läsa lite av det som Pat Buchanan, William S. Lind och andra “paleoconservatives” skriver. De har ju en helt annan ide om USAs roll i världen. Tror du att de har något inflytande öht?

Comment från Vindskupan
Tid 18 September, 2008 kl 13:21

Intrycket, och det måste understrykas att det handlar om INTRYCK, är att William S Lind och Pat Buchanan har en hel del människor som lyssnar på dem.

Samtidigt är de hårt och målmedvetet marginaliserade i den offentliga debatten, från ledarsidorna och de centrala politiska arenorna.

De och människorna som lyssnar till dem häckar kring små och medelstora tidskrifter och webbsajter medan interventionisterna har hur mycket utrymme som helst i Washington Post och New York Times.