Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

June 2008
M T W T F S S
« May   Jul »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
30  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Bushs fältherre

The SurgePosted by Klas Sandberg Sunday, June 15 2008 14:38:21
Blog Image

En av hans medarbetare begick självmord i pur förtvivlan.

I ett efterlämnat brev uppmanade han general David Petraeus granska sig själv. Han var inte den han trodde.[i]

Petraeus har byggt sin lysande karriär på irakkriget. När det började var han en av flera divisionschefer. Idag är han befälhavare över hela militärområdet och har blivit president Bushs hemliga vapen. Den som skall få Tillströmningen, presidentens sista stora satsning i Irak att gå i lås.

Han har hyllats som Stor Fältherre. På gränsen till geni. I Svenska Dagbladet jämfördes han med hur Grant vände bladet under det amerikanska inbördeskriget eller Pattons insatser under andra världskriget.[ii]

Det finns andra som inte varit lika imponerade. Officerskollegor har beskyllt honom för att vara en smilfink vars samtliga projekt i slutändand misslyckats.

●●●
Han blev hjälteförklarad i efterdyningarna av ockupationen av Irak 2003. David Petraeus hade satsat på rätt sak i rätt tid. I en amerikansk armé där fredsbevarande operationer betraktades med visst roat förakt, som något som européer och flickscouter ägnade sig åt ja i den armén hade Petraeus studerat, och funderat över just den saken.

Under det alltmer tilltagande kaoset år 2003 var David Petraeus den enda som (inledningsvis) lyckades presentera relativt hyggliga resultat. Där återfanns han i den Nordirakiska staden Mosul med en befolkning på två miljoner innevånare som befälhavare för den 101:a flygburna divisionen.

Det gjorde honom till en gudagåva till den officiella propagandan.

Under hösten 2003 befanns sig Amerika i en alltmer pinsam situation.

Invasionen av Irak hade inletts under orgeldånande propaganda om befrielse. Istället såg många av de befriade anmärkningsvärt oentusiastiska ut och det började bli alltmer tydligt att de amerikanska militärerna och administratörerna inte var vuxna sin uppgift. Att hela landet höll på att sjunka ner i kaos.

Mitt i allt detta brukade amerikanerna med viss iver peka på Mosul. Där fanns beviset för att amerikaner minsann visst kunde bedriva fredsbevarande operationer (jojomänsan).

Mosul, den 101:a divisionen och general Petraeus var det stora (anekdotiska) beviset. I Mosul rådde det ordning och reda hette det. Det skrevs om hur Petraeus hade upprättat ett styrande råd, återinvigt stadens universitet och vidtagit en rad åtgärder för att få fart på stadens ekonomi. I Mosul knackade soldaterna på dörren när de kom för att gripa någon istället för att sparka in den.

Det talades inte lika mycket om hur alltsammans gick överstyr efter ett tag. Enligt den Petraeusbeundrande korrespondenten Tom Ricks var vändpunkten när 101:a divisionen avlöstes. Enligt Time magazine däremot började situationen växa både Petraeus och hans division över huvudet redan innan dess. Pengarna tog slut, oron tilltog, David Petraeus och hans trupper övergick till samma tunghänta taktik som nästan alla andra amerikanska befälhavare med kollektiva bestraffningar av hela stadsdelar och alltmer drakoniska edikt.

Kanske var avlösningen helt enkelt klockan som räddade David Howell Petraeus från få skulden för debaclet.

Kanske kom det definitiva sammanbrottet i november 2004. Medan den andra belägringen av Fallujah rasade nere i Anbar provinsen passade rebeller på att tillfälligt storma och inta stora delar av Mosul. Polisstationerna stormades och förstördes. Den polisstyrka som Petraeus satt samman kapitulerade eller bytte sida.[iii] Mosul, den stad som varit det mönsterexemplet för den amerikanska ockupationen var i och med det definitivt indraget i den oro som rasade i resten av Irak.

Petraeus första stora insats hade i stort sett havererat.

Det skadade inte hans karriär. Tvärtom. Hans nimbus som Framgångsrik General behövdes bättre än någonsin.

Vid det här laget var general Petraeus ett namn som uttalades på högsta nivå. Och hans president bad honom att ta över utbildningen av irakiska trupper. Bush ringde och bad honom personligen. Att operationen i Mosul utmynnat i ett slutligt fiasko talade man ganska tyst om. Petraeus var mannen som levererade och han skulle säker göra det igen. I juni 2004 blev han befälhavare för Multi-National Security Transition Command.

Det var på där som USA:s största förhoppningar för att vända biffen i Irak vilade.

Det fanns inget hopp om att få förstärkningar från de allierade. Istället skulle amerikanerna försöka värva trupper lokalt. Övergångskommandot var den enhet som skulle ordna biffen. Den skulle värva, träna och utrusta de tiotusentals nya trupperna som behövdes.

Upphovsmännen hade den hjärtevärmande visioner om att programmet spotta ur sig de truppmassor som skulle vända bladet och få projektet att gå i lås. Därmed började David Petraeus bli både Bushs och den neokonservativa kamarillans egen general.

Det blev Övergångskommandot som knäckte överste Westhusing.

●●●
Theodore Westhusing tillhörde de glödande troende. Han var klippfast övertygad om Amerikas Unika Öde att Leda Världen.

På sin arbetsplats vid militärakademin West Point brukade han ofta överösa de mer skeptiska med argument om de välsignelsebringande effekterna av invasionen av Irak. Han var född 1960, gift och hade tre barn. Westhusing undervisade officerskadetter i engelska. En lärd officer som doktorerat i filosofi med inriktning på militär etik. Han nämns rentav som krigsmaktens ledande forskare på området.[iv]

I slutet av år 2004 anmälde han sig för att tjänstgöra en sexmånaders period i Irak. Överste Westhusing skulle själv delta i det fälttåg han varit så entusiastisk över. Ted Westhusing blev medlem av övergångskommandot. General Petraeus befordrade honom från överstelöjtnant till överste och prisade hans förmåga. Så långt allt gott och väl.

Rötan började sätta in.

I april 2005 kom alltfler rapporter om förseningar och problem med utbildningsprogrammet. Det kunde inte spotta ur sig färdiga rekryter i den takt som man hoppats. Det förekom misstankar om att rebeller infiltrerade utbildningen.

Det var problem med entreprenörerna som skulle genomföra projektet.

Kanske är entreprenörerna (eller Contractors) den amerikanska ockupationens signum. De har till både namnet och gagnet fått tycke av legoknektsstyrka. Det stora problemet var att USA slopat värnplikten i början av 1970-talet. Därmed fanns det inte möjligheter att snabbt bygga på med mer manskap. Svaret hade blivit en Nisse-från Manpower-lösning där bevakningsföretag hyrts in för alla möjliga tänkbara syften.

Och det var de som skulle få alla muttrar och skruvar i övergångsprogrammets verksamhet på plats. Westhusing hade en skara från US Investigations Services, eller USIS, ett förtag som delägs av Carlyle gruppen.

Det var alltfler frågetecken kring USIS debitering. Överste Ted Westhusings brev hem började komma allt glesare och få en alltmer mörk ton. Han hade inlett kommenderingen med jublande förväntningar om Amerikas Unika Öde att Leda Världen Mot Ljuset bara för att få anonyma tips om att USIS och övriga militära entreprenörer överdebiterade så det stod härliga till.

Han fick också höra att hela verksamheten var ett misslyckande. Att mängder med vapen och annan utrustning försvunnit och att utbildningen var hafsig.

Det kom uppgifter om att militära entreprenörer deltagit i tortyr och mord på irakiska civila och skrutit om det efteråt.

Där satt den amerikanska arméns främsta etik expert.

Sinnestämningen blev allt mörkare. I ett brev hem uppmanade han sin familj att be för honom.

Westhusing sågs ibland sitta och stirra förhäxad på sin egen tjänstepistol.

Under ett sammanträde med generalerna Petraeus och Fil den 5 juni 2005 var tonen arg. En förbipasserande hörde inte vad som sades men det urartade alltmer i öppet gräl. På kvällen hittades Ted Westhusing död i sin husvagn med ett pistolskott genom huvudet. Överste Westhusing blev den dittills mest högt uppsatte militären som begick självmord i Irak.

Brevet var skrivet med hans handstil. Ett kort, bittert brev, som främst var riktat till general Petraeus. Där stod det enda Petraeus brydde sig om var sin egen karriär. Det avslutades med en uppmaning till befälhavarna David Petraeus och Joseph Fil. De borde granska sig själva.

Ni är inte vad ni tror ni är.”

Han avslutade med att livet kräver tillit och att den tilliten fanns inte längre för Ted Westhusing i Irak.[v] Teodore Westhusing

●●●
General David Petraeus andra stora projekt var ett misslyckande. En Irakisk tjänsteman som hade haft att samarbeta med generalen ställde sig djupt frågande inför hans officersutnämningar. Mängder med pengar och utrustning försvann. Än i denna dag är den irakiska armén en mycket ranglig och illa fungerande organisation.[vi]

Generalerna Joseph Fil och David Petraeus blev båda befordrade efter sina insatser i övergångskommandot. General Fil blev generallöjtnant och befälhavare över de amerikanska styrkorna i Korea.

General David Petraeus blev fyrstjärnig general och befälhavare för de amerikanska styrkorna i Irak.
Amiral Fallon

●●●
Han kom ihop sig nästan omgående med sin nominelle befälhavare amiral William Fallon som skällde ut general Petraeus för att vara en rövslickare.

På pappret ser visserligen den amerikanska befälskedjan enkel och logisk ut. Från den politiska ledningen via Centralkommandot som Fallon var befälhavare för, USA:s militärområde som sträcker sig från Centralasien till Östafrika och Irak ingår i det.

I realiteten spelade den befälskedjan knappt någon roll. Istället har de amerikanska politikerna sedan Donald Rumsfelds tid i all stillhet struntat i Centralkommandot och gett order direkt till befälhavaren i Irak.

Petraeus presenterades som dramats stora hjälte. Det skedde en diskret men mål medveten propagandakampanj för att sälja Den Store Fältherren Som Skulle Rädda Situationen. Det var han som skulle sköta president Bushs sista stora satsning i Irak, Tillströmningen eller The Surge.

General Petraeus deltog själv med liv och i kampanjen. Där finns en anknytning till en skandal som nyligen briserade i Washington.

Det hade varit Donald Rumsfeld som 2005 tog initiativet till att skapa ett nätverk för att slussa regeringens ståndpunkter. Det utgjordes av cirka 75 pensionerade officerare. De gav intervjuer, skrev insändare, kommenterade. Utåt, inför allmänheten poserade de som självständiga experter som lade ut texten från sin militära erfarenhet. I själva verket stod de ständigt i kontakt med försvarsdepartementet. Det var där de fick veta vad de skulle säga.

Det som de pensionerade officerarna förmedlade var regeringspropaganda, maskerat till självständiga expertutlåtanden.

Och en av David Petraeus första åtgärder var att ta kontakt med det nätverket för att sälja ”Tillströmningen”… och sig själv.[vii] Petraeus skulle bli offensivens stora varumärke. Bush sägs själv ha noterat att hans egen trovärdighet hängde rejält på sniskan. General Petraeus var oförbrukad. Han presenterades med allt större iver den begåvade, medaljbehängde soldaten med doktorsgrad från Princeton som kunde vara Mannen Som skulle Lösa Problemet. I sinom tid skulle sympatiskt sinnade kommentatorer (som Tomas Friedman, Kenneth Pollack och Michael O’Hanlon) och politiker (som John McCain och Joe Lieberman) skickas på guidade turer genom den irakiska framgången och förnöjsamt lägga ut texten för allmänheten både om hur BRA det gick och vilken begåvad befälhavare David Petraeus var. Han skulle bli vad Hindenburg och Ludendorff hade varit för Tyskland första världskriget.

Varumärket ”general Petraeus” var lanserat.

Man kan bara konstatera att PR kampanjen varit framgångsrik. Foreign Policy utnämnde Petraeus till en av världens hundra främsta intellektuella tillsammans med påven Benedictus XVI, Daniel Barenboim och Noam Chomsky.[viii] Hans namn uttalades med vördnad av såväl neokonservativa kommentatorer som av Svenska Dagbladets Per Gudmundson.

Få verkar ens förstrött noterat att det handlade om en befälhavare som upprepade gånger misslyckats och som nu eleverades till rangen militärt snille.

Blog Image

”Dåliga relationer?” sade en tjänsteman till Washingtonpost om de båda befälhavarna, ”Det är århundradets underdrift.”[ix]

Det drog ihop sig till en slutstrid om den framtida strategin i mellanöstern. En monumental tvekamp om en monumentalt viktig fråga med monumentala konsekvenser för USA:s framtid.

Det handlade om USA skulle starta krig mot Iran eller börja dra sig tillbaka. Om invasionen av Irak skulle utgöra högvattenmärket, om supermakten skulle börja dra in tentaklerna eller om man skulle göra ett sista försök klara biffen genom att utvidga kriget.

Redan från första början har rullat en propagandakampanj för att USA skall gå i krig mot Iran också. I synnerhet har neokonservativa som Michael Ledeen ständigt manat till förnyad örlog. Man hade redan från början för avsikt att gå vidare med nya angrepp. De allt större svårigheterna i Irak gjorde det omöjligt. Det avskräckte inte det neokonservativa nätverket kring vicepresidenten. Tvärtom, det utnyttjades som ytterligare argument. Svårigheterna förklarades med att iranierna motarbetade USA. Att Iran beväpnade motståndsgrupperna.

De trodde på intriger, inte på att någon i Irak faktiskt ville bli av med det amerikanska styret. Man lockade och pockade. Man skulle få se att allt skulle gå i lås bara man gaskade upp sig och klappade till Iran.

Hade allt gått enligt planerna under Irakinvasionen hade USA gått vidare och angripit Iran. Nu hade det slagit slint, alltså måste man angripa Iran. Vicepresident Dick Cheney och kretsen kring honom har i skymundan manövrerat för att skapa en ny konflikt, för att göra ett nytt krig oundvikligt.

De skulle upptäcka att David Petraeus, som alltid, var en mycket, mycket tjänstvillig general. Han har gärna framträtt och förkunnat att Iran var den stora anstiftaren av all oro i Irak, och för säkerhets skull också i Afghanistan.

En som inte var lika imponerad av den amerikanska arméns nya stjärnskott var hans nominelle överordnade, Centralkommandots befälhavare amiral William Fallon.

Fallon var en självständig militär och enligt många källor ansåg han att det absolut sista Amerika behövde var ytterligare ett krig. Inte så att han nödvändigtvis var en blid pacifist eller motståndare till Imperiet. Det var helt enkelt så att i sin egenskap av yrkesmilitär visste han att det inte gick så mycket länge till. Armén var ansträngd till bristningsgränsen. Där fanns problematiska krig i både Irak och Afghanistan. Det fanns oro på Afrikas horn, spänningarna i Pakistan kunde bli akuta när som helst. Bushs satsning på Tillströmningen innebar att de sista reserverna, cirka 30 000 man, försvann in i Irak. Skulle det komma en ny, större kris inom hans område visste amiral Fallon att det inte fanns något mer att ta till.

Rykten visste att berätta att CENTCOM-chefen sagt att ”We are not going to do Iran on my Watch.

Amiral Fallon gillade varken The Surge eller general Petraeus. Det skar sig omgående

Amiral Fallon hade rent ut kallat Petraeus för ”rövslickande liten hönsskit” och ”Jag hatar såna människor”.[x]

Det var en riskabel animositet. David Petraeus ställning som Bush:s favoritgeneral var stark. Så stark att han sedan slutet av 2007 var den som fick bestämma vilka ur den amerikanska arméns officerskår som skulle befordras från överstar till brigadgeneraler.

Med andra ord är Petraeus den som bestämmer vilka som skall bli arméns framtida ledare.[xi]

I mars 2008 berättade amiral Fallon att han visste att Vita Huset bara ruvade på ett tillfälle att avsätta honom.

Först och främst handlade hur man såg på problemet. Från Vita Huset och från de neokonservativa hade man börjat marknadsföra det hela som ”Det Långa Kriget”, the Long War. Det handlade inte längre om ett litet trevligt och smärtfritt litet blixtkrig, istället skulle amerikanerna övertalas att betrakta det hela som en episk generationskamp. De amerikanska divisionerna skulle ligga kvar i Mellanöstern i decennier likt nya romerska legioner.

Amiral Fallon ogillade talet om ”Det Långa Kriget”. Han förbjöd medlemmar av sin egen stab att använda begreppet. Det skulle noteras i Mellanöstern, det visste han. Och det skulle bara kunna uppfattas på ett enda sätt: som att USA planerade att behålla en imperieliknande närvaro i Sydvästasien. General Petraeus framträdde däremot gärna och marknadsförde ”the Long War”.

Petraeus hade blivit ”the Surge’s” ansikte utåt. Fallon ansågs illojal. Varje gång regeringen gick ut med alarmerande uttalanden om att krig mot Iran stod inför dörren, var oundvikligt, att klockan tickade, etc. etc, ja då dök amiral Fallon upp och kom med lugnande uttalanden om att det inte var så farligt. Han var inte ensam. Enligt uppgift kunde också vapengrencheferna behärska sin entusiasm för ett nytt krig.

De neokonservativa avskydde CENTCOM chefen. Max Boot ansåg att Petraeus borde ersätta amiral Fallon som han kallade en besvikelse.[xii] De föredrog den servile Petraeus. I all tysthet började general Petraeus ta över flera av Fallons funktioner. Exempelvis började David Petraeus utföra diplomatiska uppdrag runtomkring i Mellanöstern, trots att det var Fallons uppgift.

Gradvis blev amiralens ställning ohållbar.

Kanske var det intervjun i Esquire som blev droppen som fick Vita Husets bägare att börja rinna över.

Den 11 mars 2008 tillkännagav amiral William Fallon att han avgick som chef för CENTCOM.

●●●
David Petraeus nominerades till att bli Fallons efterträdare som befälhavare för Centralkomandot. Petraeus plats som befälhavare för trupperna i Irak togs av general Odinero. Ett svårartat militärt råskinn vars brutalitet varit en spelat stor roll när det irakiska upproret knuffades igång.

Vicepresident Dick Cheney störtade omgående iväg på en stor rundresa ibland vänligt sinnade regeringsföreträdare i mellanöstern där han enligt uppgift ”aggressivt” krävde att de skulle understödja ett amerikanskt krig mot Iran.[xiii]

Envetna rykten, senast från Daniel Pipes, talar om att Bush och Cheney gärna skulle vilja få till stånd ett angrepp mot Iran innan de måste avgå.

Där sitter nu Bushs fältherre. Efter karriär av upprepade medelmåttiga eller rent ut misslyckade insatser ligger vägen till toppen öppen för honom. Han kommer att bli befälhavare för Centralkomandot, USA:s viktigaste militärområde som täcker Mellanöstern.

Kanske hoppas han på något ännu större. En irakisk tjänsteman, Sabah Khadim som samarbetade med Petraeus frågade på skämt om han planerade att ställa upp i presidentvalet 2008.

”Nej” svarade general David Petraeus inte år 2008, ”Det skulle vara för snart.”[xiv]

_______________

[i] ”I am Sullied-No More” av Robert Bryce, I Texas Observer, 16 mars 2007.
[ii] ”En enskild individ kan ha stor betydelse” av Per Gudmundson i Svenska Dagbladet 10 april 2008.
[iii] “President Petraeus? Iraqi official recalls the day US general revealed ambition” av Patrick Cockburn, I The Independent, den 13 september 2007.
[iv] ”Soldier’s journey ends in anguish” av Christian Miller, Los Angeles Times och Boston Globe, 4 december 2005.
[v] ”I am Sullied-No More” av Robert Bryce, I Texas Observer, 16 mars 2007.
[vi] “President Petraeus? Iraqi official recalls the day US general revealed ambition” av Patrick Cockburn, I The Independent, den 13 september 2007.
[vii] ”Behind TV Analysts, Pentagon’s Hidden Hand” av David Barstow, The New York Times 20 april 2008, uppmärksammat av Tom Engelhardt i artikeln Launching Brand Petraeus.
[viii] ”Top 100 Public Intellectuals” maj 2008.
[ix] “Among Top Officials, ‘Surge’ Has Sparked Dissent, Infighting” av Peter Baker, Karen DeYoung, Thomas E. Ricks, Ann Scott Tyson, Joby Warrick och Robin Wright, i Washingtonpost, i September 2007.
[x] ”Petraeus out of step with US top brass” av Gareth Porter, i Asia Times, 14 september 2007.
[xi] ”Army’s Next Crop of Generals Forged in Counterinsurgency” Ann Scott Tyson, i Washingtonpost 15 maj, 2008.
[xii] ”Petraeus to NATO? A Bad Idea” av Max Boot, Commentary Magazine:s gruppblogg, 22 februari 2008.
[xiii] “Petraeus Promotion Frees Cheney to Threaten Iran
[xiv] “President Petraeus? Iraqi official recalls the day US general revealed ambition” av Patrick Cockburn, i The Independent, den 13 september 2007.