Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

March 2008
M T W T F S S
« Feb   Apr »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Mannen som förstörde spelet

Blog ImageKanske betyder han slutet för den värld vi känner, den värld vi fötts in i och är vana vid.

En svensk toppdiplomat hoppades att George W Bushs kommande avgång innebär att allt så småningom kan återgå till att fungera som det gjorde innan.

Och när allt kommer omkring är det en helt logisk önskan. Nästan hela den svenska eliten har i decennier haft blicken stint riktad mot USA. Det var dit de begav sig som utbytesstudenter. Ofta var det dit de sökte sig när de kunde styra sina karriärer. De blev gästforskare vid olika amerikanska universitet. En stationering i Washington DC är fortfarande liktydigt med högsta vinsten för diplomater och journalister. Fortfarande är det mången svensk statsminister eller utrikesministers våta dröm att få träffa mannen i det ovala rummet för ett photo op. Mer än ett svenskt bolag har under årens lopp upprättat dotterföretag i USA enbart i syftet att låta den ena eller den andra potentaten få något att åka över och bli chef för ”over there”. Givetvis, det bestrids häftigt och möts med energiska bedyranden om att ENBART rationella företagsekonomiska skäl spelat in. Kanske var reklammannen Jan Cederquist den ärligaste. Han bekände öppet att den enda orsaken till att reklambyrån Hall & Cederquist upprättade en filial i New York var att AD:n Lars Hall ville ha något att åka över och bli chef över något i New York.

Att komma dit har under större delen av våra liv varit detsamma som att komma till världens centrum, politiskt, vetenskapligt, kulturellt och ekonomiskt. Många är de svenska och europeiska vetenskapsmän, diplomater, journalister och affärsmän vars hela karriärer varit inriktade med hungrig blick på USA.

Mentalt lever många av oss lever kvar i det kalla krigets epok när USA verkligen var CENTRUM och de delar av Europa som undgått Sovjets nävar närmast var dess lilla transatlantiska filial.

Ett lysande exempel är Carl Bildt, Sveriges förre statsminister och nuvarande utrikesminister. Han har ägnat decennier åt att odla kontakter med de utrikespolitiska tankesmedjorna i Washington. Det är också de kontakterna som gör honom till en märkvärdighet hemma i Stockholm.

För honom och många som han borde tanken på att Amerika i framtiden inte kommer att vara världens självklara centrum vara detsamma som att lämna ett ljust och inbott rum och hamna i främmande rum som är mörkt och där man snubblar över möblerna.

Samtidigt…

Till sist är det troligen ändå oundvikligt.

Enligt Pierre Schori har debatten om ifall Amerika skall stanna kvar i Irak eller ej avgjorts under 2007. Till sist kommer trupperna att dras bort.

Bush kommer att avgå och de amerikanska trupperna kommer att lämna Irak. Därmed kommer den invanda maktbalansen i världen att börja skifta.

Frågan som pockar på svar är vilken värld vi kommer att befinna oss i då.

Vad är viktigt i den nya världen egentligen? Är det Washington DC? Är det Bryssel? Är det New Delhi? Är det Peking? Är det allt på en gång?

Kan det verkligen vara så att vår invanda värld går mot sitt slut? Eller det bara att fortsätta som tidigare? Det finns de som hävdar det. Den amerikanske generalen och underrättelsemannen William Odom hävdar att USA så starkt att det smärtfritt kan fortsätta som tidigare. Det är bara att falla tillbaka på sitt sjö och luftherravälde.[i]

Som efter Vietnamkriget.

Det finns anledning att vara skeptiskt. Givetvis vill huvuddelen av den politiska eliten i Sverige och övriga Europa inget högre än att förlåta USA för såväl Bushdoktrinen som invasion men trots det molar frågan: går det verkligen att sjungande fortsätta som förut?

En gång i tiden byggde den amerikanska makten på tre starka stöttepelare, industriell styrka (USA stod för hälften av jordens industriproduktion), finansiell styrka (USA var världens bankir) och till sist militär styrka (som skapades av de båda förstnämnda).

Av alla dessa pelare återstår idag bara den militära. När det gäller råvaror, tillverkade varor och kapital är landet idag importör, inte exportör. När äventyren i Irak och Afghanistan är över kommer också den sista stöttepelaren att vara allvarligt försvagad. Krigsmakten kommer att vara besegrad. Personal och material kommer att vara hårt nedsliten, därtill kommer Amerikas finanser att vara i botten och allmänna opinionen aptit på ytterligare militära äventyr redigt körd i botten.

Parag Khanna skrev i New York Times att angreppen mot Afghanistan och Irak som en gång uppfattades som tecken på Amerikas allsmäktighet i själva verket visar hur vingligt hela bygget är. Varje ny amerikansk framstöt ger upphov till motrörelser. USA, som för bara fem år sedan förmodades vara i färd med att definitivt ta klivet mot världsherraväldet kan inte ens hålla greppet om ett medelstort Mellanösternland. Det är en ren illusion att tro att Hillary Clinton, eller Barak Obama eller John McCain kan ta befälet över det gamla supermaktsmaskineriet från år 1999.[ii]

Kanske kommer det inte att hända över en natt. Kanske kommer det att bli en lång, utdragen process, en process som vi överhuvudtaget inte fattar att den pågår medan befinner sig mitt i den. In i det sista kommer vi att vara övertygade om att Status Quo råder, om än alltmer stört. Det är den livsluft vi vuxit upp i och för de flesta av oss är det vanvettigt svårt att tänka i andra banor. De flesta av oss kan inte tänka oss något annat. En morgon vaknar man och inser: A) att processen är över, först då inser vi: B) att den överhuvudtaget har pågått för fullt.

● ● ●
De flesta av damerna tyckte han var både stilig och trevlig.

De tyckte inte om honom.

Året var 1972 , Bush hade kommit till Alabama för att hjälpa en republikansk partikamrat, Winton Blount, med valrörelsen till senaten. De republikanska valarbetarna var en skara blåhåriga tanter. De borde inte ha haft några större problem med den 26 årige sonen till en av partiets koryféer men sinsemellan kallade de honom för Texas sufflén.

En delikat yta men mest hetluft inunder.

Han brukade infinna till jobbet när andan föll på någon gång under eftermiddagen och underhålla de intresserade med berättelser om den föregående kvällens barrundor.[iii]

George W Bush söp under de åren, söp som en svamp.

Likväl skulle han både bli president och lyckas starta årtusendets första stora krig. Den svenske statsministern Göran Persson kom ut vederbörligen imponerad efter ett sammanträffande i Vita Huset och förklara att Bush var underskattad.

Så vilken bild stämmer? Är George Bush en Texas sufflé eller en underskattad kraft?

Det mest troliga är att Göra Persson utsatts för en av George Bushs få tillgångar här i världen. Charmen. Han är visserligen en träaktig offentlig talare men en ypperlig försäljare på tumanhand.

Kanske är hans sanna kall försäljarens.

Kanske är det just den förmågan att charmera som är grundbulten i hans karriär både som affärsman och som politiker.

Han kan arbeta sig igenom ett rum fullt av människor, trycka händer, se var och en djupt i ögonen och fyra av just den fras som övertygar var och en om att hon eller han är George Bushs länge saknade vän. Det verkar spontant men enligt observatörer handlar det om en noga inövad rutin att läsa av människor han möter, ansiktsutryck och kroppsspåk och snabbt anpassa sig.

Mot de nära medarbetare som han kontrollerar är han mestadels korthuggen, snäsig och sarkastisk. Var och en tilldelas ett (nedsättande) öknamn. Karl Rove blev ”skitblomman”(Turdblossom). Paul O’Neill blev ”stora nollan” (The big O). Det gick så långt att nyheten om Katrinakatastrofen i New Orleans försenades helt enkelt för att det knappt fanns en enda medlem av hans stab som ville överlämna beskedet och troligen förödmjukas som tack.

Hur kan allt detta komma sig?

En sak är mycket säker. George W Bush är uppväxt, inte bara med silversked utan en hel silverservis i munnen.

Som många andra överklassungdomar drillades han tidigt i att hävda sig och att VINNA till nästan vilket pris som helst. I hans familjekrets gällde allt, från presidentval till ett parti plockepinn eller alfapet med barnen.

Förlorare hånades skoningslöst. Man höll reda på de olika familjemedlemmarnas poäng i olika sällskapsspel och idrotter.

Att vinna är allt. Om Bush trots allt inte kan vinna försöker han omgående skriva om spelreglerna så de passar honom. Där är charmen ett oundgängligt hjälpmedel. Den hjälper honom att ideligen komma undan.

Under alla förhållanden: i sina egna ögon förlorar han inte.

Det berättas om hur en liten tennismatch med en vän som bara skulle vara ett set rask förvandlades till ”bäst-av-tre-set-vinner” när spelet inte ville gå Bushs väg och som sedan förvandlades till en mardrömslik evighetsmatch som förlängdes och förlängdes med det ena setet efter det andra. Om han varken kan vinna eller skriva om reglerna till sin fördel blir reaktionen ofta att han lessnar och går sin väg under osande svordomar.[iv]

Hela hans liv har det fungerat. Hans förmåga att charma sig fram gör att han ständigt kunna slingra sig undan om en knipa uppstår.

Kommen så långt börjar en närmast svindlandet spekulation leka. Tänk om president Bushs avvisande av Baker-Hamilton kommissionens rekommendationer i december 2006 i grunden handlade om mannens grundläggande behov att hävda sig och VINNA, än en gång. Det berättas att när den neokonservativa motplanen på tillströmning, The Surge, presenterades för honom utbrast han tacksam ”Wow, ni menar att vi fortfarande kan vinna kriget?”[v]

Kan det ha varit en förhoppning om att skriva om spelreglerna än en gång? Genom att satsa de sista reserverna kunna dra ut på det havererade kriget till dess det skulle vara möjligt att lämpa över klabbet på efterträdaren? Under långa perioder har presidenten och hans medarbetare saknat strategi. Det man mest av allt gjort har varit att lappa, laga och hoppas på att en lösning skall ramla ner från himlen.

Kanske betraktar han gud som ytterligare en i raden av rika släktingar som skall lösa ut honom när det går galet.

Kanske är George W Bushs stora hemlighet till sist att det inte finns någon hemlighet. Journalisten Gail Sheehy har intervjuat ett sjuttiotal av USA:s 43:e presidents gamla vänner, klasskamrater och kumpaner och de nästan alla är de ense om att det inte finns något bakom den fasaden. Mannen är i grund och botten ett tomrum som olika talföra personer under olika tidpunkter lyckats fylla, vare sig det handlar om den kristna högern eller de neokonservativa.

Han är i grund och botten inte intresserad av något eller någon. Han kan vara charmerande mot människor men han är i grunden likgiltig för dem. Bush är knappt ens intresserad av religion heller, trots sin kristna framtoning. Det enda riktiga, varaktiga intresset som man till sist lyckats pejla in är… amerikansk brännboll. Och till och med där tenderar han att tappa intresset om matchen drar ut på tiden.

En kolumnist, Molly Ivins, som kände Bush en aning under hans skolår ansåg att den människa hon kände då varken var galen eller ond utan rätt och slätt… tja, genomsnittlig och ordinär. Hon noterade bara en sak: om man sade emot honom eller ifrågasatte något blev han omgående defensiv, tjurig och arg.[vi]

Bland de första invändningar som började cirkulera mot USA:s 43:e president var hans bristande nyfikenhet. Under slutet av 2003 talade rapporter trycket från det allt svårare läget i Irak gjorde Bush alltmer isolerad. Han blev ännu mer snäsig, sarkastisk och isolerade sig i en krets av medarbetare som aldrig sade emot honom.[vii]

Man står inför två gigantiska frågor när det gäller den mannen. De är för det första hur han överhuvudtaget kunde bli vald. För det andra hur han kunde misslyckas så kapitalt.

Det stora, allt övergripande mönstret i George W Bushs liv är hur ryckigt han fungerar. Han kan vara mycket fokuserad, koncentrerad och effektiv men bara under korta perioder och bara när han känner sig utmanad. Att enbart betrakta honom som en enkel dumskalle är frestande men leder fel.

Den stora paradoxen är att föraktet för honom har varit en tillgång när hans politiska karriär skulle startas. Han motståndare, Ann Richard i Texas, Al Gore och John Kerry i Washington, brukar väga honom och finna ett lättviktigt överklass yngel utan politisk erfarenhet, bara för att överrumplas av vilken målmedveten motståndare han kan bli. När han känner att han vunnit återkommer den stora liknöjdheten igen.

Det finns starka indikationer på att George Bush lider av dyslexi. Framför allt hans tendens att blanda samman ord och metaforer i sina offentliga tal. Studierna har ofta gått skralt. Det är frestande i det här läget att hänge sig åt lyteskomik men det kan samtidigt vara värt att hålla i minnet att många högt begåvade människor haft det problemet. Många dyslektiker har också utvecklat strategier för att hantera handikappet. Men dyslektiker är ofta beroende av att göra upp en plan och kan ofta bita sig fast vid den.

Ytterligare ett viktig faktor i hans liv är nepotism.

I själva verket är valet till guvernör i Texas och till president för USA de enda karriärsteg som han åstadkommit av egen kraft (mer eller mindre). Nästan varje annat har kommit som presenter från släktingar eller mäktiga personer som var angelägna om att frottera sig med Bush-klanen.

Det i början av 1970-talet vill George W Bush göra lumpen i nationalgardet, delstaternas egna styrkor, istället för den reguljära krigsmakten. Han förklarade helt öppet i efterhand att det var ett sätt att slippa undan Vietnamkriget.

Bush ville till Texas nationalgardes 147:e jaktflottilj, ett såkallat champagneförband, en bekväm enhet dit värnpliktiga från privilegierad bakgrund sökte sig.

Han hamnade i slutet av en lång kö på cirka 500 andra sökande.

Släktingar viskade i öron och drog i tåtar. Sedan vara George W Bush i längst fram i den kön. Bush hamnade tillsammans med söner till politiker, affärsmän och en del idrottsstjärnor.[viii]

Det blev dags att söka in till universitet. Betygen räckte inte. Hans pappa ingrep och Bush fanns sig antagen till Harvard.

I mitten av 1970-talet försökte han starta sitt eget oljebolag (Arbusto) med pengar från rika släktingar. Det gick omkull och Bush löstes ut av rika släktingar. Det mönstret upprepade under åren. Släkten stoppade in honom i det enda företaget efter det andra som gick omkull varefter Bush personligen räddades av rika släktingar eller personer som var angelägna om att stå väl med Bush-klanen.[ix] Många gånger tjänade USA:s blivande president en närmast symbolisk roll. En stilig man med ett stiligt familjenamn som var dekorativ i styrelsen.

David Rubenstein, en av grundarna till Carlyle gruppen, berättade hur han fick en påstötning om att det fanns en ung man som behövde ett jobb.

George Bush stoppades in i styrelsen hos Carterair.

Hur gick det? Tja enligt Rubenstein bestod hans insats i att han: ”infann sig till alla sammanträden. Drog en massa skämt. De flesta snuskiga.” Efter några år tog Rubenstein Bush avsides och berättade litet vänligt att han kanske inte tillförde speciellt mycket utan borde överväga att söka sig någon annanstans.[x]

Nepotism är vad han byggt stora delar av sin karriär på. Det har noterats att som president har Bush varit påtagligt ovillig att göra sig av med misslyckade medarbetare. Det enda som renderat omedelbart avsked har varit bristande lojalitet mot honom själv.

I nästan samtliga fall handlade Bushs karriär om att hoppa från den ena symboliska ledarpositionen till den andra. George W Bush var en galjonsfigur. Andra skötte det vardagliga slitet med administrationen. Det gällde under affärskarriären. Det gällde när han blev guvernör för Texas.

Det var först när han blev USA:s president som han själv måste börja fatta beslut på riktigt.

Så varför skulle den mannen söka sig till politiken?

Det finns knappt några tecken på att något politiskt intresse under hans uppväxt som någon noterat.

Så varför?

Möjligt förklaring: han kände sig utmanad.

När en bekant 1993 hörde att George W Bush tänkte ställa upp mot Ann Richards i valet till posten som Texas guvernör undrade han vad det handlade om.

Bush svarade att han ställde inte upp mot Ann Richards, han ställde upp mot ”the guy in the White House.” Bill Clinton.

Hätskheten i hans röst gick inte att ta miste på.[xi]

Det handlade om en UTMANING.

Hans pappa, och Klanen, hade förödmjukats när plebejen Bill Clinton vann presidentvalet mot George Bush den äldre. Nu skulle George W Bush återupprätta patricierklanens anseende igen. Och han skulle visa sig överraskande väl utrustad för den första delen uppgiften.

Förutom förmågan att charma har George W Bush ytterligare ett par viktiga tillgångar. Han har gedigen erfarenhet av att driva valarbete. Bush har medverkat i pappas och andras valrörelser ända sedan ungdomen. Han kan det biten utan och innan. Hans medarbetare var de bästa som stod att få.

Det finns en slags process som upprepats under hans politiska karriär.

Steg 1. Bush känner sig utmanad. Han blir då målmedveten, fokuserad och effektiv.

Steg 2. Bush vinner, först guvernörsvalet i Texas och två presidentval i USA.

Steg 3. Bush tappar åter intresset och beger sig på den ena långa semestern efter den andra bort från Vita Huset. Knappt någon president har tagit ledigt så ofta och så länge. Under de perioderna är det snarare vicepresident Dick Cheney som sköter ruljansen. Bush vill bara få enklast tänkbara information.

Inför författaren Mickey Herskowitz skall George Bush ha talat om sin frustration över ett långt liv av ständiga misslyckanden. Han talade också om hur ett framgångsrikt krig äntligen skulle göra det möjligt för honom att komma ut ur sin fars skugga, en far vars karriär han hela tiden samtidigt försökt imitera. Pappa började i oljebranschen på 50-talet. George försöker börja i oljebranschen på 70-talet. Pappa blev president 1989. George ställer upp i presidentvalet 2000. Pappa hade ett framgångsrikt krig mot Irak 1991.[xii] Ett decennium senare skulle junior försöka toppa det, liksom han försökt posera som krigshjälte.

Som sagt: det finns troligen inga dolda bråddjup i hans personlighet. Hans typ är rätt ordinär. De flesta av oss har förmodligen mött den några gånger under våra liv. Han är den där bortskämde pojken från en bättre familj som ständigt vill stå i mitten och genast börjar tjura om han inte för leda leken. Där har man problemet. George W Bush är en politiker var ypperligt väl utrustad för att manövrera sig fram till makten men samtidigt komplett oförberedd Blog Imagepå att utöva den.

_______________

[i] “What’s wrong with cutting and running?” av William E Odom, Niemans Watchdog, 3 augusti 2005.
[ii] ”Waving Goodbye to Hegemony” av Parag Khanna, New York Times, 27 januari 2008.
[iii] ”How Well Did He Serve?” av Michael Duffy, i Time Magazine, 23 februari 2004.
[iv] ”The Accidental Candidate” av Gail Sheehy, i Vanity Fair, oktober 2000. [v] ”Iraqis get all-firing foretaste of Bush’s final Baghdad gamble” av Jon Swain i Bagdad och Sarah Baxter i Washington, I Times online 14 januari 2007.
[vi] ”The Uncompassionate Conservative” av Molly Ivins, i Mother Jones, november / December, 2003. [vii] ”Strain of Iraq war showing on Bush, those who know him say” av Judy Keen, i USA Today, 2 april 2003.
[viii] “Man Says He OK’d Bush for Guard” Michael Holmes, AP 27 september 1999. [ix] “Bush’s Business Career a Study in Using Connections” av Michael Kranish och John Aloysius Farrell, i Boston Globe 12 juli 2002.
[x] “Faith, Certainty and the Presidency of George W. Bush” av Ron Suskind, i New York Times, 17 oktober 2004.
[xi] ”The Accidental Candidate” av Gail Sheehy, i Vanity Fair, oktober 2000.
[xii] ”Two Years Before 9/11, Candidate Bush was Already Talking Privately About Attacking Iraq, According to His Former Ghost Writer” av Russ Baker, GNN.tv, 28 oktober 2004.