Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

March 2008
M T W T F S S
« Feb   Apr »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Fem år

Det är exakt fem år sedan hon dödades.

När det skedde i Rafah var det stort sett ett rutinmässigt dödsfall. Hennes kamrater kallade det för mord, det vill säga en riktad, medveten handling.
Det verkar osannolikt. Att mörda Rachel Corrie skapade från israeliskt synpunkt mer problem än det löste. Det ledde till att en massa ovälkommen uppmärksamhet från utländska media riktades mot dess göranden och låtanden i Rafah. Saker som var tänkta att ske i tysthet hamnade sökarljuset. Visserligen var det inget starkt sökarljus och visserligen flackade det snart vidare men ändå uppmärksamhet. Under de gångna fem åren måste de pr ansvariga ha svurit över bulldozerföraren mer än en gång.

Från israelisk sida hävdades att det i själva verket bara var en oskyldig olycka. Det är nog att försöka vitmåla ockupationsarmén. Ytterst handlade om en ockupation som hållit på för länge och en krigsmakt som gradvis sjunkit ner i en slapp brutalisering. Den där eftermiddagen den 16 mars 2003 fanns troligen inget uppsåt att döda från föraren av den bepansrade D9 bulldozern. Problemet var troligen snarare att man brydde sig inte längre.

Läsaren undrar kanske vad jag menar? Två punkter: Det fanns en rad försiktighetsåtgärder som man kunde ha vidtagit, som man SKULLE ha vidtagit. Det har påpekats att D9 bulldozern hade dålig sikt och att föraren inte kunde se Rachel. Det är svepskäl. Tunga arbetsmaskiner är inte konstruerade med användarvänlighet i åtanke, det är visserligen sant men i det flesta länder finns regler att man måste postera ut observatörer för att varna föraren via radio eller mobiltelefon om vad som sker i de döda vinklarna.

Det gäller också i Israel.

Och det gäller när man utför arbeten med D9 bulldozrarna.

Det brukar ofta anföras att Rafah var en stridszon där normala regler inte gällde. Återigen: det osar ursäkter. Vid den tidpunkten kunde ockupationsarméns stupade räknas på ena handens fingrar. De båda D9 bulldozrarna som satte kurs mot bröderna Nasrallahs hus åtföljdes av ett pansarfordon. Det borde ha varit en smal sak att postera en observatör där. Det gjordes inte. Enligt sina egna regler borde soldaterna ha givit de boende i huset en halv timmes förvarning innan de satte igång.

Det skedde inte heller.

Vad som finns är en alltmer brutaliserad ockupation, en demoraliserad krigsmakt och säkerhetsregler som för länge sedan förvandlats till en rökslinga.

De övriga sju aktivisterna lämnade efteråt ganska samstämmiga vittnesmål om hur det gick till. Att bulldozern närmat sig med sänkt schaktblad. Att en jordhög byggdes upp framför. Att Rachel hade klivit upp på den långsamt roterande jordhögen för att inte begravas under den. Att hennes huvud och axlar varit synliga ovanför schaktbladet och motorhuven innan hon gled framåt och nerför. Och därefter drogs in i högen av jord varefter schaktbladet gick över henne och verkar ha pressat ner henne i marken. Det bekräftas av fotografierna och av obduktionsprotokollet. Armén har däremot ständigt lämnat skiftande versioner, att Rachel Corrie träffades av fallande bråte, att hon hamnade under en mur som föll etc. etc.

Vilket leder över till den andra punkten: Rachel Corrie drabbades av en palestinsk död. Att som hon bli krossad under ockupationstruppernas bulldozerauktioner är ett tämligen vanligt öde för palestinier på Västbanken och Gazaremsan.

Kanske visades trots allt litet, litet extra hänsyn den där marsdagen i Rafah.

Bulldozern backade trots allt undan efter att ha kört över henne.

Familjen Corrie lämnade in en stämningsansökan mot tillverkaren Caterpillar Inc tillsammans med ett halvdussin palestinska familjer som alla drabbats på liknande sätt. Där talas om familjen Khalafallah vars hem i Khan Yunis revs i juli 2004 utan föregående varning. De enda som var hemma när bulldozern första gången kraschade in i huset var frun i huset Eida och en dotter och Ibrahim Mahmoud Mohammed Khalafallah själv. Han var i sjuttioårsåldern, döv och hade svårt att höra. Eida och hennes dotter skrek åt bulldozerföraren att stanna. Ibrahim kunde inte komma ut ur huset.

Bulldozern stannade inte.

Familjen lyckades till sist gräva fram hans krossade kropp där begravd under ett tjockt lager bråte. Han hade legat kvar på sin vanliga plats när huset rasade.[i]

Ett av många offer.

Som sagt var: Kanske det enda riktigt uppseendeväckande med vad som skedde den 16 mars 2003 var att offret var en blond amerikanska från medelklassbakgrund och kanske skulle alltsammans vara grundligt bortglömt om det inte varit för att Rachel Corrie varit en så styv skribent, både som poet och i sina närmast journalistiska brev från Gazaremsan, och för Royal Court Theatre förvandlade det materialet till en pjäs, ”My Namne is Rachel Corrie”.

Nu är det mars 2008. Föräldrarna, Cindy och Craig Corrie, befinner sig på femårsdagen i Haifa för att närvara under den första arabiska teaterpremiären på pjäsen om Rachel. Den premiären blev något av en återförening för flera av de som första gången satte upp pjäsen i London. Megan Dodds, det första huvudrollsinnehavaren var med. Teatersällskapet kommer att turnera på Västbanken.

Eller försöka i alla fall.

I USA var det trögt med lanseringen, trots utsålda salonger. Det är fortfarande fallet. De stora professionella teatrarna är räddhågade. Däremot ser man under våren 2008 en våg av amatör uppsättningar på initiativ av lokala freds- och Palestinagrupper. Det blev en orsak att komma samman och dessutom bli de som ordnade ett smärre kulturellt evenemang på orten. Som en extra, skärande ironi har det nästan gått enklare i de republikanskt dominerade delstaterna i mellanvästern än i de liberala kustområdena. Reaktionerna har varierat från hänförda till fientliga. I båda fallen med starkt politiska förtoner. I USA har den pjäsen en stark laddning som delvis gått i de uppsättningar som gjorts på svensk botten.

Ett exempel kommer från Denver, Colorado där den presenterades i en experimentell version av den oberoende teatergruppen Countdown to Zero. I Denver Post var recensenten Bob Bows reaktion magsur och han klagade över den förenklade ”den 6 000 åriga (!) Arabisk Judiska konflikten”.[ii] I veckotidningen Denver Westword var Juliet Wittmans recension en veritabel kärleksförklaring till pjäsen, till Rachel Corrie och till huvudrollsinnehavaren. Hon uppgavs ha varit nära att rusa upp på scenen under den avslutande monologen för att försöka rädda Rachel (förkroppsligad av skådespelerskan Julie Rada). Hela recensionen avslutades med en innerlig förhoppning att pesten snart skulle ta AIPAC ”den högervridna Israel lobbyn som påstår sig tala för den amerikanska judenheten fastän många av oss inte instämmer med den politik som lobbyn högljutt driver.”[iii]

Uppsättningen i Denver har sedermera turnerat runt i mellanvästern. Bland annat framträdde den i Cindy och Craig Corries ursprungliga hemstat Iowa. Bland publiken fanns Rachel Corries nittioåriga farmor.

_______
[i] ”Join Cindy and Craig Corrie at July 9 U.S. Court of Appeals hearing” ICAHD-USA, 7 juli 2007.
[ii] ”Review: ‘My Name is Rachel Corrie’ ” av Bob Bows, i Denver Post, 4 oktober 2007.
[iii] ”My Name Is Rachel Corrie” av Juliet Wittman, i Westword, den 4 oktober 2007.