Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2007
M T W T F S S
« Jul   Sep »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Breven från Gaza. 5

“När jag kommer tillbaka från Palestina”

Regissören för den Samtida Amerikansk Teaterfestivalen fick ett kort e-postbrev i juli 2007. “I can’t get it out of my head or heart. Mission accomplished.” Kolumnisten som skrev det hade suttit och torkat tårarna efter föreställningen.[i]

Det som hade varit ett av flera rutinmässiga dödsfall i det ockuperade Rafah bara fyra år tidigare fortsatte att genljuda. På sommaren 2007 hade rentav börjat lämna ett avtryck i det amerikanska kulturlivet. Rachel Corrie hade blivit vad som kallades ”den mest omtalade pjäsförfattaren i Amerika idag.”[ii]

Sånger, dokumentärfilmer och dikter har hyllat Rachel Corrie.

Det är denne bloggares åsikt att upphovsmännen haft goda avsikter men att resultatet titt som tätt blev sockersött, nödrimmat och sentimentalt. Det mesta cirkulerar i begränsade kretsar av vänner och aktivister.

Inom stora delar av den respektabla medelklassen betraktas hon närmast som underlig. För USA:s konservativa är hon ett rasande hatobjekt. En brittisk skribent ansåg att Rachel Corries rykte var på väg att ”bloggas till döds”.

Framför allt var det den där historien med flaggan.

Blog ImageRachel Corrie hade avfotograferats ifärd med att bränna en amerikansk flagga. Den bilden cirkulerar bland konservativa bloggare som bevis för hennes ondska kort efter hennes död i mars 2003.[iii] På en sajt framhålls att hon ”hatfyllt” brände ett stjärnbaner ”omgiven av muslimer”. På fotografiet ses Rachel med en liten brinnande pappersflagga i högsta hugg (ser ut att vara handritad med färgpennor) och en skara palestinska barn runtomkring.

Bakgrunden verkar, såvitt Vindskupan kunnat utröna, vara den att ISM – aktivisterna regelbundet ordnade demonstrationer i Rafah. Både själva och tillsammans med palestinier. De var trots allt ofta sprungna ur alternativ- och proteströrelser. Därtill kom behovet att dra massmedias uppmärksamhet till Rafah.

För aktivister och de människor de försökte skydda var det ofta en fråga om liv eller död. Massmedial uppmärksamhet betydde att ockupationsmakten kanske INTE kände att den hade fria händer. Som upprepade gånger framhållits så hamnade Gazaremsan lååångt ner på västpressens uppmärksamhetslista.

Det handlade av allt att döma om en politisk demonstration. Ödet för en eller annan pappersflagga bör nog ha vägt ganska lätt.

I en av Rachels rapporter nämns, lugnt och sakligt att under två demonstrationer mot det kommande Irakkriget den 15 respektive 23 februari. Under den senare demonstrationen framträdde två aktivister, en brittisk och en amerikansk, tog avstånd från sina respektive länders politik och båda avslutade med att bränna sina respektive länders flaggor. Demonstrationen var planerad gemensamt av aktivisterna och Barnparlamentet i Rafah.[iv] Aktivisternas identitet nämns inte men det finns goda skäl att tro att det var Rachel Corrie och Alice Coy.

I ett minnesprogram berättar pappa Craig att Rachel ringt och lämnat ett meddelande på telefonsvararen där hon glatt förkunnade: ”Mamma det finns en bild ute på mig. Jag ser helgalen ut.”

Under samma minnesprogram nämnde en av Rachels vänninor från Olympias fredsrörelse att hon ideligen brukade vilja avsluta sina demonstrationer med någon happening där man satte eld på något, anordnade ett bål av något slag. Hon fick rentav öknamnet “the little pyro“. Det var mer leklynne än fientlighet i det återkommande eldandet.

Rachel är ett hatobjekt som man just inte kan hitta någon anledninga att hata. Den där pappersflaggan måste mjölkas till sista droppen.

Allt som allt: Rachel Corrie har både glorifierats å det hejdlösaste och svärtats ner bortom alla rimliga gränser. Det har sagts att hon var medlem av Hamas, att hon skyddade smugglingstunnlar etc. etc.

Kanske skulle det ha stannat vid det. Ytterligare en av dessa diskussioner som aldrig kan avgöras.

Om det nu inte var för att hon faktiskt skulle komma att ge sin egen version.

Blog ImageÄnda sedan tio års ålder hade Rachel Corrie skrivit, dikter, uppsatser och dagböcker. Enligt föräldrarna sågs hon nästan ständigt med en anteckningsbok i högsta hugg. Sedan första början visade hon dessutom en märklig förmåga att med stadig hand göra snabba, säkra iakttagelser, att fånga en situation eller en stämning med några få ord.

De flesta av hennes skriverier genom årens lopp handlar om små, vardagliga saker. Om katten, pojkvänner och jobbet. Genom allt detta får man samtidigt ett självporträtt av en person under hennes uppväxt.

Under Rachels tid i Rafah ramlar det ena långa e-postbrevet efter det andra in i föräldrarnas inbox.

Rachels brev – the Gaza Dispatches – började spridas vidare redan medan hon fortfarande var verksam i Palestina. Föräldrarna vidarebefordrar hennes e-postbrev till övriga släktingar. Många skickade dem vidare i sin tur. Man noterar snart att de är en mycket kraftfull skildring av tillvaron i den belägrade staden.

Rachels bror Chris hörs förvånat säga att de får honom att se på mellanösternkrisen ur ett nytt perspektiv.

Efter att beskedet om att Rachel dödats är hennes föräldrars första beslut att de breven skall offentliggöras. De kopierar upp texterna och delar ut utskrifterna när de möter pressen. Dessutom publiceras de på Internationella Solidaritetsrörelsens hemsida.

Breven blir publicerade, inte i USA utan i Storbritannien, i tidningen The Guardian.[v]

Kretsen människor som känner till Rachel Corries brev vidgas ännu mer. Edward Said finner dem gripande.[vi] Högläsningar ordnas. Både i kretsar av aktivister och i kyrkor.

Cindy och Craig Corrie får en förfrågan från Royal Court Theatre i London. Skulle de kunna få utnyttja Rachels Corries texter i en pjäs? Ja. Och kanske Rachel har skrivit mer? Fanns det kanske ytterligare material?

Joo men det fanns inget organiserat litterärt alster. Vad som fanns var en mängd anteckningsböcker, uppsatser, lösa papper och utkast som låg nerstoppade i garderober, backar och skåp.

Ytterligare ett problem låg i att varken föräldrarna eller syskona helt enkelt inte orkade gå igenom materialet så snart efter Rachels död. Samtidigt fanns här chansen att låta en grupp förstklassiga artister skildra Rachel.

I ett TV-program berättade Sarah Corrie Simpson att det dröjde nästan ett år innan hon till sist slog sig ner vid datorn med sin lillasysters papper och glas vin för att renskriva. Dikter, dagboksanteckningar och till och med de där underliga små listorna Rachel ständigt brukade upprätta.[vii]

I november 2004 kunde familjen e-posta 184 sidor med Rachels renskrivna anteckningar, dikter och brev till Royal Court Theatre.

Maskineriet klickar till och sätter sig i rörelse.

●●●

Blog ImageDen första frågan Andrew Ford Lyons hade till regissören och skådespelaren Allan Rickman var när pjäsen My Name is Rachel Corrie skulle komma till Amerika.

Lyons blev förvånad när Rickman svarade att det skulle kunna bli svårt, men att det kanske skulle gå till sist.

Lyons hade bävat inför föreställningen. Han kom själv från Olympia, han kände familjen Corrie. Han tillhörde samma krets av aktivister i Olympia som Rachel. Han hade oroat sig för att han skulle tycka illa om pjäsen. Visserligen hade föräldrarna, Craig och Cindy Corrie givit sitt energiska gillande men ändå…

Ursprungligen hade Allan Rickman tänkt sig att bygga upp pjäsen som ett collage av olika vittnesmål. En snabb titt i de renskrivna dokumenten från delstaten Washington hade fått Royal Court Theatre att lägga om alla planer radikalt. Collagetanken slopades. Hela pjäsen skulle bli en monolog som enbart byggde på Rachels egna texter.

Det var den enda röst man behövde höra. “Hon har gjort hela jobbet själv.”

Den 90 minuter långa pjäsen skingrade alla farhågor. Andrew Ford Lyons upplevde den som sorglig, rolig, mycket personlig, politisk men utan att hamra in ett budskap med slägga. Det förvånade honom att Allan Rickman svarade att han trodde det skulle kunna bli problematiskt att visa den New York, Helst hade Lyons velat se den göra sin premiär i hemma i delstaten Washington.[viii]

Det gick väl långt mer provokativa pjäser på New Yorks scener eller hur?

I London har My Name is Rachel Corrie premiär i april 2005 och den går för utsålda hus på Royal Courts lilla scen i en hel säsong. Alla föreställningarna säljs ut på rekordtid.[ix] Den flyttar till Royal Courts stora scen och går för utsålda hus i ytterligare en säsong.

Den fick Theatregoers’ Choice Award för bästa skådespelarinsats, bästa regi och bästa nya pjäs.

Påfallande stor andel av publiken är ungdomar. Anmärkningsvärt många amerikaner.

Ibland blir publiken kvar efter förställningen, ivrigt diskuterande. Katharine Viner, en av medförfattarna, finner sig formligen stormad av en skara ivriga amerikanska studenter. De säger att de upplever att detta är en berättelse som handlar om dem, eller vad de kunde ha varit.[x]

Uppenbarligen var det frågan om något utöver det vanliga den här gången.

Gazaremsan började nå de finkulturella salongerna.

Royal Court en förfrågan från New York Theatre Workshop, en ansedd, progressiv grupp som ville sätta upp pjäsen.

I januari 2006 börjar signalerna från New York bli alltmer osäkra.

Först meddelas att man vill hålla diskussioner, “contextualize” som skall sätta in pjäsen i ”sitt sammanhang”. Det innebär i klartext att man vill avrunda med att framföra Israels säkerhetspolitiska förevändningar för sina åtgärder. Craig och Cindy Corrie protesterar. Det låter närmas som om man vill be om ursäkt för pjäsen.

Därefter bryter allt samman i kaos och gräl. Enligt Royal Court har New York Theatre Workshop meddelat att föreställningen är inställd på obestämd tid. Nyckelfigurerna i Royal Court hade redan flygbiljetterna bokade. I New York vrider, svettas och ursäktar man sig och förklarar att så menade man inte alls. Därefter följer en svallvåg av inställningar i av planerade föreställningar i Florida, Oregon och Canada.

Huvudrollsinnehavaren Megan Dodds, amerikansk skådespelerska som arbetar i England, klagar högt: ”Det har aldrig funnits en tid när amerikaner varit i större behov av att höra berättelser om människor som ger sig ut i världen och upptäcker effekterna av deras egen utrikespolitik.”[xi]

Katharine Viner frågar i ett debattinlägg vad man överhuvudtaget kan tänka sig att höra i USA. Kan man inte lyssna till Rachel Corrie, som är amerikan, kvinna, ung, vit, medelklass, skrupulöst ärlig och tragiskt dödad, hur beredda är amerikaner att lyssna till de som inte lever upp till de kriterierna?[xii]

Den här gången blir det en motreaktion. Protester strömmar in. James Nicola som fattade beslutet att stoppa pjäsen blir hatobjekt för stora delar av USA:s progressiva rörelse.

Andrew Ford Lyons anser inte längre att pjäser borde göra sin USA-premiär i Rachel Corries hemtrakter i nordväst. Där kommer den under alla förhållanden alltid få ett positivt mottagande och en tacksam publik.

Av allt att döma är det trögmånsarna på östkusten som behöver få veta.[xiii]

I oktober 2006 får Megan Dodds till sist framträda på Minetta Lane Teatre, i New York för 48 föreställningar, cirka två månader.

Vid det laget var förberedelserna redan långt gångna i Rachels Corries hemtrakter i nordvästra USA för att sätta upp den första, inhemska, amerikanska produktionen av My Name is Rachel Corrie.

Hemma i delstaten Washington fanns ett stråk av lokalpatriotism i synen på den alltmer berömda, flickan från trakten. ”Corrie förkroppsligade nordvästerns idealism” ansåg en Seattletidning.[xiv]

Marya Sea KaminskiSeattle Repertory Theatre gjorde en storsatsning. En föreställning lades ner för att få loss Seattles främsta skådespelerska, Marya Sea Kaminsky.[xv]

Recensionerna var goda, om än med en nedlåtande biton (”Naiv studentska”). Publiken ofta i tårar. [xvi] Den gick för nästan utsålda hus och förlängdes med ytterligare sju föreställningar.

Under sommaren 2007 ingick pjäsen i Festivalen För Samtida Amerikansk teater i Shepherdstown, trots att den egentligen var en brittisk pjäs.

Därmed är Corrie på väg att vandra ut ur de slutna kretsarna av aktivister och in i de finare salongerna.

Vandringen är hela tiden slingrig och trög. My Name is Rachel Corrie:s framfart ackompanjerats av protester och demonstrationer. I Shepherdstown festivalen hoppade en styrelseledarmot av och drog tillbaka löftet om 100 000 dollar i sponsorbidrag. Trots det drog festivalen in rekordstort antal besökare och större bidrag. Blog Image

Såvitt känt är My Name is Rachel Corrie på väg att sättas upp i Boston efter årsskiftet.

Intrycket är att motståndet börjar ge vika, samtidigt är och förblir pjäsen, och i synnerhet partierna som handlar om Corries möte med Rafah, ett stycke vitglödande kol. Visningarna ackompanjeras av flygbladsutdelning och protester. Recensionerna är positiva men det finns en biton av nedlåtenhet, det handlar trots allt om en liten hönshjärna, en aningslös college student som borde ha fattat bättre. Naomi Klein jämförde det surmulna reaktionerna med den frustande iver som Amerika hälsade Jessica Lynchs hjältedåd (ett par filmer producerades omgående). Av de båda, Corrie och Lynch, är det trots allt studentskan från Olympia som kan göra anspråk på att räddat både liv och egendom under sin tid i Rafah. [xvii]

Av alla ämnen för en pjäs borde Rachel Corrie vara på botten av listan rasade James Kirchick i The New Republic.[xviii] Det fanns en biton av desperation. Skulle den där eländiga studentskan aldrig försvinna någon gång?

Teatrarna verkar slitas mellan att å ena sidan vilja vara djärva, å andra sidan hålla sig på den säkra sidan genom att vira in pjäsen allhanda försök att ”förklara sammanhanget”. I Shepherdstown inviterades den israeliska arméns före detta talesman på västbanken för att lägga ut texten efter förställningen. I Boston kommer My Name is Rachel Corrie att varvas med en Israelisk pjäs.

Hur kan det komma sig att denna enaktare blivit så kontroversiell? Den utspelar sig till lika delar i Olympia som i Rafah. Den handlar huvudsakligen om en persons utveckling men där finns ett tydligt budskap från någon som beslutat att se efter vad som sker ”i den mottagande sidan av den andel av skattepengarna som går till försvaret.”

Det budskapet är entydig. ”Det vi betalar för här är fullständigt ondskefullt.”

Jennifer Loewenstein, en annan aktivist sammanfattade 2004.

Gazaremsan är mer än ett fängelse. Man behöver bara tillbringa tid i Khan Yunis, Bureij, Jabalia, Nuseirat, Gaza City eller Beit Hanoun för att fatta hur felaktig den analogin är. I Gaza är du något mer än intern i ett gigantiskt fängelse. Du är en levande måltavla som ständigt övervakas av yrkesmördare som kan utplåna dig och din omgivning närhelst de får lust. Ditt hem tillhör bulldozrarna och sprängladdningarna, dina städer och flyktingläger tillhör F-16 plan och stridshelikoptrar. I Gaza minskas din försörjning dagligen av en utarmning som är lika avsiktlig som den är skoningslös. Det går varken att undkomma desperationen eller fly från skräcken. Ingenstans är det mer uppenbart än i Rafah.”[xix]

Rachel Corrie har ibland jämförts med Anne Frank. Vad de har gemensamt är att båda två skribenter och vittnen som inte överlevde sina verk. Samtidigt ligger en gigantisk skillnad i deras situation, i alla fall ur amerikansk synpunkt. En amerikansk teaterpublik kan komma ut från en föreställning av Anne Franks dagbok och känna sig ganska tillfreds med tillvaron trots allt. Sorgsen men nöjd. Dramat de sett handlar då visserligen om ondska men det handlar om andras ondska. Det handlar om tyskarnas och nazisternas ondska, inte deras egen. Deras egen land såg för att de dödsfabriker som dräpte Anne och hennes familj under andra världskriget stoppades för gott.

När det gäller Rachel Corrie finns inte det avståndet. Det helvete i Rafah som Rachel skildrar pågår och har fullt med amerikanska fingeravtryck.

Det ligger en svart anklagelse i luften i synnerhet i det avslutande partiet som bygger på ett av Rachels Gaza-brev. Den anklagelsen har udden riktad mot de därhemma för att understödja det, både med skattemedel och med likgiltighet, den mån man inte rentav nickar gillande.

Är inte det orättvis. Det finns en hel del amerikaner som valt att motsätta sig den israeliska ockupationen och “kriget mot terrorismen”. Ja men frikänner det de övriga? Rachel Corrie och andra aktivister som Joe Carr, Brian Avery, Jennifer Loewenstein och Lora Gordon sätter ribban som deras landsmän kan jämföras med. Om nu de kunde skaffa sig information och kämpa emot, vad kan man då säga som alla de som röstade på Bush? Vad skall man tycka om de som lät Cheney och den neokonservativa kamarillan sköta ruljansen ostörda under åtta år?

Kanske är det därför så många av hennes landsmän ständigt verkar ha en sådan brinnande längtan efter att få avfärda henne. Att helst av allt låta Rafah få förbli Israels och Amerikas svarta, undangömda och grundligt bortglömda hemlighet.

Rachels föräldrar Craig och Cindy Corrie har varit aktiva i ansträngningarna att marknadsföra pjäsen. De har varit närvarande på många av premiärerna runtom i USA och ofta deltagit i diskussionerna efteråt.

Cindy har nämnt i en intervju att det var ett sätt för henne att få umgås litet med sin dotter, trots allt.

”Mitt Namn är Rachel Corrie” kommer att göra sin svenska premiär i slutet av år 2007: i Stockholm, på Stadsteatern, med Frida Hallgren i huvudrollen, och Göteborg, med Mia Höglund-Melin i rollen Rachel.

Premiärföreställningen i Stockholm är redan slutsåld.

En bok som bygger på Rachel Corries texter släpps i handeln efter årsskiftet,”Let Me Stand Alone ”.

Kanske de sista breven från Gaza fortfarande är på väg. Bokomslaget

___________
[i] ”Regardless of politics, violence is appalling” av Kate Coleman, Herald-Mail.com 5 augusti 2007.
[ii] “CATF Offering Stirs Debate” av David Lillard, The Shepherdstown Ombserver, maj 2007.
[iii] “John Sutherland; Rachel Corrie died under a bulldozer for her beliefs and now her reputation is being blogged to death” i The Guardian den 31 mars 2003.
[iv] “Updates from Washington State’s Rachel Corey in Gaza, Occupied Palestine” Pressmeddelande från ISM, den 3 mars 2003.
[v] ”Rachel’s war” Guardian den 18 mars
[vi] “The Meaning of Rachel Corrie; Of Dignity and Solidarity” av Edward Said, Counterpunch, 23 juni 2003.
[vii] “’My Name is Rachel Corrie’ Opens in New York”, Democracy Now, 18 oktober 2006
[viii] ”Dangerous Ideas, Sinister Forces” av Andrew Ford Lyons I Palestine Chronicle, den 10 mars 2006.
[ix] “Diary of an American martyr inspires a young audience in theatre’s hit play” av Mark Townsend, i The Guardian den 25 april 2005.
[x] “Surely Americans will not put up with this censorship” av Katharine Viner, The Guardian den 1 mars 2006.
[xi] ”The Big Interview: Megan Dodds” i London Theatre Guide, 30 mars 2006.
[xii] “Surely Americans will not put up with this censorship” av Katharine Viner, The Guardian den 1 mars 2006.
[xiii] ”Dangerous Ideas, Sinister Forces” av Andrew Ford Lyons I Palestine Chronicle, den 10 mars 2006.
[xiv] “Activist Corrie personified Northwest idealism” av Joe Copeland i Seattle Post-Intelligencer, 28 april 2007.
[xv] ”An Awesome Problem” Brendan Kiley i The Stranger, den 6 mars 2007.
[xvi] För länkar till recentioner, gå till Seattle Repertory Theatre:s sida My Name is Rachel Corrie
[xvii] “On rescuing Private Lynch and forgetting Rachel Corrie” av Naomi Klein den 22 maj 2003, i The Guardian den 22 maj 2003.
[xviii] ”The Staged Legacy of Rachel Corrie; Girlish Figure” av James Krichick I The New Republic, 11.22.06.
[xix] ”We will destroy you, if not in death then in life” Jennifer Loewenstein i Counterpunch den 28 mars 2004