Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

May 2007
M T W T F S S
« Apr   Jun »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Tony Blairs svanesång

Blog Image

Lovorden över hans gärning har flödat ymnigt. ”…historien lär visa att han var en stor politiker” skrev Dagens Nyheter när nyheten om Tony Blairs avgång offentliggjorts.[i]

Mer en än skribent har prisat Blairs passion, hans ärliga uppsåt och hans breda leende. En irakier ansåg att just leendet var något som bara inte kunde förfalskas.

Det måste vara äkta.

Eller kunde det verkligen det?

Det finns de som menar Storbritanniens premiärminister är långt mer betänklig än så.

Den brittiske Washingtonambassadören som lärde känna honom bakom scenen beskrev en redigt fåfäng och tämligen illa påläst liten människa som framför allt var lallande hänförd över få umgås med viktiga och mäktiga människor.[ii] Både han och hans fru är mycket energiska när det gäller att värva kändisvänner. På frågan om varför han insisterade på att låta sina söner gå i privatskola istället för den lokala grundskolan blev svaret:

”Det fungerade inte för Harold Wilson (premiärminister 1964-70 resp 1974 -76)”.

Wilsons barn hade väl ändå inte gjort så dåligt ifrån sig trots att de gått i offentlig skola? Den ene var universitetslärare, den andre skolrektor.

Inte kunde man väl kalla dem för misslyckanden?

”Jag hoppas verkligen att mina ungar gör bättre ifrån sig än så” snäste Tony Blair.

Förbannelserna har ofta och med rätta haglat över Bush och kretsen kring honom. Tony Blair kommer av någon anledning undan. Kanske är det charmen som räddar honom. Man hör inte sällan amerikaner önska att han hade varit president i USA. Blair kan konsten att tala inspirerande långt bättre än den träaktige George Bush.

Ofta förmodar man rätt och slätt att Blair var den Hygglige Grabben som hamnade i Dåligt Sällskap. Att han rentav var en tragisk gestalt som bara ville väl även det gick litet galet till sist.

I Dagens Nyheter kallade Niklas Ekdal honom för sin favoritpolitiker som bara gjort sig skyldig till ett enda litet olyckligt misstag, Irak.

“Världens bäste politiker” löd rubriken.

Med sorg noterade han att britterna i allmänhet verkar börjat avsky sin premiärminister.[iii] Om de bara kunde förmå sig att bortse från det där enda, olyckliga fadäsen skulle de nog inse Blairs storhet.

De borde därmed bortse från ett anfallskrig, från över en halv miljon döda och fyra miljoner flyktingar och hur många miljoner sjunkit ner i bottenlös misär.

Det är inte direkt någon bagatell som Niklas Ekdal vill att vi skall strunta i.

Och man kan notera att ”världens bäste politiker” inte med ett ord beklagat dödsoffren som hans politik gett upphov till eller ens medgett att hans doktrin faktiskt har betänkliga drag. Tvärtom, i januari 2007, när hans avgång praktiskt taget var spikad uppmanade han sina efterträdare att fortsätta att idka en krigisk utrikespolitik.[iv] Man kan gärna notera: vad Tony Blair får beröm för är sin charm och presentationen. När det gäller innehållet blir även de flesta beundrare märkligt vaga.

En grupp som avskyr honom är de brittiska militärerna. Bakom scenen anklagar de Blair för att hanterat sin krigsmakt som en tonårsligist hanterar en stulen bil. Den har tokkörts till dess bensinen är slut.

Den brittiske Washingtonambassadören Christopher Meyer klandrar bittert ”världens bäste politiker” för att ha stor skuld för det besinningslösa kaos som Irak sjunkit ner i.

Blair KUNDE som minimum för sitt stöd till USA ha krävt att amerikanerna i alla fall tog fram en hållbar plan för hur Irak skulle kunnat stabiliseras och återuppbyggas.

Amerika hade nästan inga andra tunga bundsförvanter inför Irakkriget. Genom att hota att undandra sitt stöd hade Storbritannien kunnat sätta tung press på Washington. Hade Storbrittanien hoppat av skulle “de villigas koalition” mest ha bestått av Dannmark, Mongoliet och Tongaöarna. Därmed skulle den stora ensamheten hotat öppna sig kring Amerika. Den brittiska Washingtonambassaden bönade och bad upprepade gånger Londonregeringen att försöka pressa ur USA litet mer hållbara planer.

Förgäves. Blair ville helt enkelt inte störa amerikanerna med näsvisa krav. Alltså kunde icke-planeringen för ockupationen fortsätta tills det var för sent.[v]

Tony Blair gjorde mer än att bara följa i George Bushs kölvatten, ofta sprang han före och manade på.

Framför allt var Blair den vältalige engelske försäljaren för idén om ”humanitära interventioner”.

Brendan O’Neill har hävdat att Kosovokrisen var den stora generalrepetitionen för de argument som skulle rättfärdiga Irakkriget. När George Bush och vicepresident Dick Cheney skulle sälja kriget var deras argument rena upprepningar av Tony Blairs retorik från 1999.[vi]

Tony Blair hade inga som helst problem att ansluta sig Bushs invasion av Irak 2003 att försöka rigga upp Bushdoktrinen. Den enkla sanningen var att Blairs utrikespolitiska linje redan var nästan identisk med den som USA:s president proklamerade. Det var absolut ingen slump att han hamnade på samma kurs som den amerikanske presidenten.

Redan innan Bushdoktrinen tillkännagav hade Blair rullat ut sin Chicago doktrin, så kallad eftersom den presenterades under ett tal inför Chicagos ekonomiska klubb. Där talade han om tillslaget i Kosovo.[vii] Den typen av ingripanden ville Tony Blair se institutionaliseras.

En av hans förtrogna, Robert Cooper förklarade i en artikel, som ganska säkert speglar hans herres inställning, att man hädanefter borde gå in för att tillämpa systematisk dubbelmoral.

Bland oss själva arbetar vi i enlighet med lagen och öppet säkerhetssamarbete. När det handlar om mer gammalmodiga typer av stater, utanför den postmoderna Europeiska kontinenten måste vi återgå till hårdare metoder från en äldre epok – råstyrka, föregripande attacker och bedrägeri, närhelst det är nödvändigt att ta itu med de som fortfarande lever i en artonhundratalsvärld där varje stat är sig själv nog.”[viii]

Världen skulle med andra ord delas upp i två delar. De som bedöms som ”Civiliserade” skall bemötas korrekt, enlighet med folkrätt och avtal. De som anses stå utanför den magiska kretsen, de kan man utan skrupler bedra och angripa.

Vem skall avgöra vem som är vad? Tydligen ”de civiliserade”. Till det kommer att ledande brittiska politiker allt som ofta börjat släppa små antydningar om att det gamla brittiska imperiet nog egentligen var en förträfflig institution.

Där har man ett viktigt skäl till Blairs ställningstagande. Han ville vara med om att styra över praxis i världspolitiken åt där en liten grupp (anglosaxiska) nationer kunde göra som de ville gentemot den övriga världen.

Ett motiv som angivits för ”den speciella relationen” med USA var att Storbritannien skulle kunna påverka och influera Washington. I de flesta fall har det varit smått med inflytandet. Britterna lyckades inte utverka att gjordes upp någon ordentlig plan för ockupationen, de tjatade i ett halvår om att Douglas Feith skulle avskedas, förgäves, de bönade och bad om att John Bolton inte skulle bli Amerikansk FN-ambassadör.

Allt förgäves.

Men den brittiske premiärministern såg trots det aldrig något skäl att tänka om.

I The Spectator spekuleras över ytterligare ett skäl, för Tony Blair är det ett personligt skäl.

Pengar.

Hans företrädare John Major tryggade i praktiken sin framtid genom att låta Storbrittanien delta i koalitionen mot Irak 1991. Majors har närmast blivit miljonär på feta av styrelseuppdrag i Amerikanska företag, icke minst Carlyle gruppen.[ix]

Tony Blair kan inte vara omedveten om det. Genom att bli betraktad som ”trofaste Tony” kan han mycket väl hoppas att trygga sin egen framtid efter avgången.

Världens bäste politiker har dessutom köpt hus, Connaught Square house.

Att kalla det för ”hus” är en dundrande underdrift. Det är ett fyravåningars byggnad, påminnande om nr 10 Downing Street, i centralt läge som skall ha kostat mellan 2, 5 -3, 5 miljoner pund i inköp.

Makarna Blair kan helt enkelt inte ha tagit ett sådant steg om de inte räknat med feta och pålitiligt tickande inkomster, inkomster utöver Tonys premiärministerpension och Cherie Booths lön. Inkomster som skall fortsätta att rinna till under decennier.

Tanken vore i så fall tämligen svindlande, att de brittiska soldaterna i södra Irak skulle kämpa, blöda och dö för sin premärministers amorteringar,

Det var knappast någon olycklig slump som gjorde att han hamnade i lag med Bushregeringen under Irakkriget. Det var heller ingen som tvingade Blair att hålla fast vid den inslagna vägen trots att det började bli alltmer uppenbart att det skulle utmynna i en katastrof.

Till sist var det den troheten som blev Tony Blairs fall. Hans istadiga vägran att kräva vapenstillestånd under Israels angrepp mot Libanon blev till sist för mycket för Labour-partiet och för den brittiska utrikesförvaltningen. Han tvingades lova att avgå.

Han var inget offer för omständigheterna.

Det var trots allt en engelsman som skrev att en man kan le, le och åter le och trots det vara en skurk.
_______________________________
[i] ”Han gjorde skillnad” huvudledare i Dagens Nyheter 11 maj 2007.
[ii] “Blair’s litany of failures on Iraq – ambassador’s damning verdict” av Julian Glover och Ewan MacAskill I Guardian, den 7 november 2005
[iii] ”Världens bästa politiker” av Niklas Ekdal i Dagens Nyheter den 13 maj 2007
[iv] “Blair advocates warlike foreign policy” av Alan Cowell, i International Herald Tribune, den 12 januari 2007.
[v] “Blair Failed In Dealing With Bush, Book Says” av Mary Jordan, I Washingtonpost den 8 november 2005.
[vi] ”Don’t Let Blair Off the Hook” av Brendan O’Neill, på Antiwar.com, 11 maj 2006
[vii] ”The Blair Doctrine” 22 april 1999
[viii] ”The new liberal imperialism” av Robert Cooper, i Guardian Unlimited, 7 april 2002.
[ix] ”The US holds the key to paying off Blair’s debts” av Peter Oborne, i The Spectator 23 oktober 2004.