Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

March 2007
M T W T F S S
    Apr »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Den brittiska länken: II, En dröm går i uppfyllelse

Det var i början av 2002 som de definitiva bevisen kom att Storbritannien skulle sluta upp på USA:s sida i kriget mot Irak oavsett om det fanns legitima skäl för det eller ej.

Det fanns en grupp britter som arbetat i nästan 20 år för att bereda marken för detta ögonblick. Träget hade de bearbetat den allmänna opinionen och de hade viskat i de makthavandes öron.

Äntligen hade deras stund kommit.

Gruppen av brittiska imperienostalgiker har varit verksamma på två fronter. Dels har de förstärkt de neokonservativas ansträngningar i USA. Dels strävade de efter att driva Storbritannien i samma riktning. Under de sista åren av nittonhundratalet hade de brittiska imperienostalgikerna fått en ny galjonsfigur.

Niall Ferguson är en fyrtioårig skotsk ekonomhistoriker. Enligt egen uppgift växte han upp badande i ett gyllengult skymningsljus av imperienostagi, slukande gamla noveller om brittiska hjältar i tropikhjälmar, vaxade mustascher och ridbyxor som pryglade vett i infödingarna. Ett tag på 1960-talet bodde han på en plantage i Kenya som bara blivit självständigt kort innan men där den gamla koloniala andan fortfarande satt i väggarna.[i]

Sedan blev han student.

Sedan blev han forskare i ekonomi och historia.

Sedan började han konstruera ihop företagsekonomiska skäl för att kolonialimperierna borde återupprättats.

Man kan notera: frågan om att sprida demokrati nämndes bara i förbigående och utan större intresse hos Ferguson liksom hos Paul Johnson. Istället handlar de flesta av argumenten om att etablera kontroll och att säkra möjligheterna till investeringar.

Det skulle ha stannat vid det om det inte varit för att Ferguson tagit klivet ut ur den rena forskarvärlden och etablerat sig som kändisintellektuell. Ett brittiskt mellanting mellan Peter Englund och Herman Lindkvist. Han nöjde sig inte med att skriva tjocka luntor för bokhyllorna, nej Niall Ferguson skrev bästsäljande historieböcker, producerade TV-serier och i dessa övergick han allt oftare till att hävda att det Brittiska Imperiet hade varit en förträfflig inrättning. Att infödingarna var nöjda, det var ekonomiskt hållbart. Det ramlade ihop på grund av några beklagliga misstag under nittonhundratalet men dessa borde kunna korrigeras igen.

”Borde” hade en tendens att bytas ut mot ett ”kunde” som i sin tur stelnade till ett ”skall”.

Han hade en i hans tycke idealisk kandidat för att skapa det nya imperiet; Förenta Staterna.’

Storbritanniens möjligheter att återigen dominera världen var mindre än mikroskopiska, men ett Storbritannien som kopplat ihop sig med USA…

I det längsta framstod tanken som befängd men under nittonhundratalets sista år skulle en serie händelser bidra till att rycka bort de mentala bromsklossarna. Det kalla kriget upphörde. USA hade inte längre någon jämnstark rival. Medan Europa drabbades av den ena ekonomiska krisen efter den andra genomförde Amerika den ena lättvindiga interventionen mot grundligt underlägsna motståndare efter den andra, mot Grenada, mot Panama, mot Irak, Jugoslavien och sakta, sakta började det mentala klimatet förändras.

Under de första åren av tjugohundratalet blev de amerikanska eliterna allt mer fascinerade av tanken på att upprätta ett imperium. Enligt somliga bedömare var det just Niall Ferguson som introducerat tanken. Donald Rumsfeldt blev så intresserad att han lät beställa en regelrätt utredning om förutsättningarna för att ett sådant skulle fungera.

Ferguson lockade dem. USA befann sig i början av 2000-talet själva verket i samma guldläge som Storbritannien efter Napoleonkrigen med militärbaser och intressesfärer över hela jorden, förklarade han. Ett regelrätt världsvälde var nästa, enkla, logiska, lockande stadium. Allt som krävdes var ett enda beslutsamt steg.

Ett vanligt motargument brukar vara att ”det finns inga Amerikanska kolonier”. Det var av allt att döma inte ett formellt kolonialimperium som föresvävade Ferguson. Irak skulle inte ockuperas som Viktorianerna besatte Afrikanska djungler. I en av sina böcker rekommenderade Ferguson istället hur britterna hanterade Egypten som lämplig förebild. Från den brittiska invasionen 1882 fram till Suez -krisen 1956 var landet formellt självständigt men i praktiken en brittisk lydstat.

Samma saker borde ske i Irak.

Niall Ferguson tycket det var ett mycket fiffigt arrangemang. Planmässigt hyckleri vore enligt Ferguson det bästa sättet att upprätta och driva det nya imperiet. Han noterade förnöjt de 66 löften som britterna utfärdade om att dra sig tillbaka under 72 års ockupation.[ii] Givetvis, givetvis, inget var menat på allvar.

Tanken presenterades på glanspapper och med färgbilder i boken ”Empire”. En rikt illustrerad, solig krönika över det brittiska imperiet som han avrundade med en liten uppmaning till USA att grunda det nya anglofona imperiet.

Han blev tämligen omgående inbjuden att lägga fram sina synpunkter för dåvarande amerikanske utrikesministern Colin Powell och att börja arbeta vid såväl Harvard som diverse tankesmedjor.[iii]

Två tankar slår läsaren.

För det första: vid det laget var de amerikanska eliterna med på noterna. Tanken på ett imperium började bli allt mer lockande för dem också.

Den andra tanken är att Fergusons öde kan ge en vink om varför så många, både britter och andra varit ivriga att stödja tanken på det amerikanska imperiet. Att ställa sig på USA:s sida kan bli mycket, mycket lönsamt, vare sig det handlar om en uppåtsträvade kändisakademiker, som Ferguson eller statchefer. Ett exempel på det senare är den före detta Spanske premiärministern José Maria Aznar vars rådgivare efter att valnederlaget sågs i USA fullständigt omsvärmad av neokonservativa amerikaner som föreslog än det ena än det andra sinnekursjobbet på olika amerikanska universitet för den detroniserade Aznar.[iv]

Niall Ferguson hade som sagt ganska omgående fått en rad anställningserbjudanden från amerikanska universitet trots att det måste funnits flera fotbollslag med brittiska forskare som hade bättre meriter än han. Det kan vara värt att komma ihåg att av allt som Ferguson publicerat har bara ”The House of Rothschild” fått beröm av forskarkollegorna. Ytterligare en sak som amerikanarna i sin förtjusning missade var att Ferguson först och främst är ekonomi historiker, inte expert på vare sig kolonialhistoria eller krigföring.

En mer skugglik figur i det här sammanhanget var Tony Blairs utrikespolitiske rådgivare Robert Cooper. Om honom går det mest av allt att få veta att han är diplomat och sägs vara Tony Blairs utrikespolitiska orakel. Och att han var tydligt påverkad av Paul Johnson och Niall Ferguson argument.

Cooper förespråkade att man skulle dela upp världen. En grupp nationer, som han kallade postmoderna, skulle hålla fred sinsemellan. De skulle respektera alla avtal sinsemellan, men övriga nationer ansågs leva i “djungeln” och gentemot övriga nationer skulle ”djungelns lag” råda.[v]

Med andra ord: de ”postmoderna” eller ”civiliserade” staterna skulle inte ha några skrupler över vare sig avtalsbrott eller anfallskrig gentemot de nationer som ansågs dväljas ute i ”djungeln”.

Niall Ferguson citerade Cooper med stort gillande i sin bok ”Empire”. [vi]

Hans och Paul Johnsons läxa hade gått hem hos de styrande eliterna till sist. Det var helt givet att Storbritannien skulle sluta upp på USA:s sida när det drog ihop till invasion av Irak.

Imperienostalgin hade börjat gripa omkring sig bland Brittiska Labourpolitiker. Gordon Brown, Tony Blairs tilltänkte efterträdare förklarade att ”Vi borde vara stolta […] över Imperiet. Den tid är över när Storbritannien måste be om ursäkt för sitt koloniala förflutna är över”.

Förmodligen kommer framtidens historiker att gräla i det oändliga om när vändpunkten kom. Kanske var det på hösten 2003 eller efter den första belägringen av Fallujah i april 2004 eller när oroligheterna definitivt spred sig till den brittiska ockupationszonen i september 2005.

Någon gång under den perioden började det bli uppenbart att USA och dess koalition inte hade några rimliga utsikter att kunna upprätta en bestående amerikansk inflytelsesfär i Irak.

Istället för en renässans för Imperiet började Irakinvasionen mest av allt likna det Brittiska imperiets sista suck.

Och början till nedgången för den Amerikanska supermakten.

På hösten 2005 var också de brittiska trupperna i Basra under allt hårdare press från shiitiska miliser. En brittisk överste undrade dystert om inte hela historien riskerade att sluta med att den brittiska armén i Basra skulle tvingas dra sig tillbaka till Iran för att låta sig interneras där. Hela operationen var enligt hans åsikt ”a right rollickin cock-up”[vii]

Enligt den förre försvarsministern Geoff Hoon var både Tony Blair och hans ministrar ”chockade” och dystra över nivån på ”fanatismen” i Irak.[viii] Kontakterna med Amerikanarna bestod allt som oftast i en serie gräl bakom kulisserna om vems felet var.

Till råga på eländet upptäckte britterna att de hade stora svårigheter att göra sina synpunkter gällande i Washington. Drömmen om att London skulle kunna bli den andra staden i det nya imperiet levde på sparlåga. Istället hade Tony Blair förvandlats till ett stycke rekvisita. Något som rullades fram vid Bushs sida inför den amerikanska allmänheten varje gång den amerikanske presidenten behövde verka statsmannalik.

Niall Ferguson gjorde ett sista försök att gaska upp sig själv och sina läsare 2004.

I boken Colossus gick han återigen igenom alla skälen för ”Liberala imperier”, formligen vältrande sig i statistik. Det största problemet, enligt hans åsikt, var att USA inte gripit sig verket an med en mer imperialistisk attityd.

Hans cynism är fullständigt ohöljd.

Nyckeln till den amerikanska arméns oförmåga att kontrollera Irak var bristen på manskap. Ferguson ansåg att lösningen var enkel:

”Om man summerar antalet illegala invandrare, arbetslösa och straffångar borde det finnas mer än nog råmaterial till en större amerikansk armé”[ix]

Att återinföra värnplikten skulle enligt hans åsikt inte bli något större problem så länge inkallelserna ”riktades” rätt. Ytterligare en outnyttjad källa ansåg han att Europas värnpliktsarméer. Om de inte skulle sättas in för att stötta upp de amerikanska insatserna sade han sig ha ”svårt att se vad de soldaterna är till för”.[x]

Tja, lösningen på alla problem är tydligen enkel. Pytsa på med illegala invandrare, arbetslösa, socialfall och europeiska värnpliktiga i stort antal (och för att låta sig slaktas i stort antal) så borde nog den amerikanska arméns manskapskris lösa sig.

Samtidigt har en ny möjlighet börjat hägra vid horisonten.

Iran.

Både Paul Johnson och Niall Ferguson verkar ha kvicknat till lite vid tanken på en sista AngloAmerikansk Ardenneroffensiv i Mellanöstern. Ferguson har målat upp ett grällt scenario över alla olyckor som kan drabba om man försummar att klämma till Iran.[xi]

Paul Johnson har brukar enligt egen uppgift uppmuntra författarkollegor som kört fast genom att skicka en liten teckning av en noshörning. Uppmaningen var att man inte skulle fundera utan helt enkelt attackera blint och fortsätta till dess man vunnit. Hade den amerikanske presidenten George W Bush samma läggning?

Paul Johnson hoppades det.[xii]

_______________

[i] ”Empire” av Niall Ferguson, Penguin Books, London 2003, sid xiv.

[ii] “Colossus” av Niall Ferguson. Penguin Books, London 2004, Sid 221.

[iii] ” Right Man’s Burden” av Benjamin Wallace-Wells, Washington Monthly, juni 2004.

[iv] ” The US Heads Home: Will Europe Regret It?” av Mark Leonard i

The Financial Times, 26 June 2004.

[v] ” Why we still need empires” av Robert Cooper i Guardian Unlimited 7 apr 2002.

[vi] ”Empire” av Niall Ferguson, Penguin Books, London 2003, sid 364-367.

[vii] ” Colonel blames Blair over Iraq ‘catastrophe‘” av Andy McSmith i The Independent

[viii] ” We did not expect Iraq fanatics, says Hoon” av Toby Helm i Telegraph, den 24 sept 2005.

[ix] “Colossus” av Niall Ferguson. Penguin Books, London 2004, Sid 292.

[x] “Colossus” av Niall Ferguson. Penguin Books, London 2004, Sid 297.

[xi] ” The origins of the Great War of 2007 – and how it could have been prevented” av Niall Ferguson I Daily Telegraph

[xii] ” The Rhino Principle” av Paul Johnson i Forbes den 30 januari 2006.