Vindskupan

Michael Lind frågade sig dystert i en artikel om man inte skulle kunna utverka hos drottning Elizabeth att hon stoppade strömmen av brittiska imperieentusiaster till USA.[i]”Vi amerikaner har redan mer än nog med våra hemodlade, neokonservativa galningar” klagade han.

Marschen mot krig leddes av USA:s neokonservativa, därom kan det inte råda något tvivel. Men de hade hela tiden rejält med draghjälp från en manstark brittisk delegation. De fanns där som forskare (Bernard Lewis, Nile Gardiner och Niall Ferguson). De arbetade där som kolumnister som Sebastian Mallaby, (förstärkta med några Kanadensare såsom Michael Ignatieff, David Frum och Charles Krauthammer). Och många, många andrarangsförmågor.

En fråga infinner sig.

Finns eller fanns det någon brittisk motsvarighet till USA:s neokonservativa? Svaret skulle kunna bli både ja och nej. Likheten är att precis som i USA finns en grupp intellektuella som gärna skulle vilja få till stånd något som närmast liknar en kolonial renässans. Liksom i USA är de inte valda politiker utan snarare skriftställare och debattörer. Precis som sina amerikanska motsvarigheter är de militarister som aldrig varit med i krig eller tjänstgjort som soldater.

Det finns skillnader också. Medan neokonservativa amerikaner har rejält tilltagna resurser för sitt lobbyarbete såsom stora fonder, egna tankesmedjor, tidningar, tidskrifter och bokförlag har deras brittiska meningsfränder fått hålla tillgodo med vad som bjudits. De fick försöka prångla ut sina texter i existerande tidningar, sina böcker på vanliga bokförlag.

Huvuddelen av den brittiska allmänheten kunde dessutom i allmänhet behärska sin fascination för deras ståndpunkter. Till följd av det har många av dem istället kastat blickarna över Atlanten för såväl extra bokförsäljning som tjänster som låtsasforskare vid konservativa tankesmedjor.

De skulle ömsesidigt stödja och stärka varandra. Brittiska imperienostalgiker hittade nya utkomstmöjligheter på andra sidan Atlanten.

Amerikanska neokonservativa å andra sidan tyckte om att höra sina åsikter och argument upprepas med en brittisk accent.

Den första stora frontfiguren var författaren Paul Johnson.

Ursprungligen var han vänsterintellektuell. I slutet av 1970-talet bytte han sida med dunder och brak. Blev Tory anhängare och så småningom Margret Thatchers vän och förtrogne. I en intervju berömde han sig för att ha varit den som tillsammans med Thatcher knäckte den brittiska fackföreningsrörelsen. (”I advised her with that, and we solved the trade union problem in this country pretty well.”)[ii]

Det var år 1983 som Paul Johnson gjorde sin stora insats med boken Modern Times. En studie över nittonhundratalets historia.

Vad var så märkvärdigt med den?

Svaret är att han därmed skänkte konservatismen och i synnerhet den framväxande republikanska backlash rörelsen i USA en egen historieskrivning. Säkerligen hade det funnits tidigare men Johnsons version var lättillgänglig och populär. Betydelsen av det går inte att överskatta. Vill man starta en ideologisk rörelse är åtgärd 1A att skaffa sig, och underhålla, en egen historieskrivning. En där hela världshistorien förklaras på ett sätt som får ens egna handlingar att framstå i ett förklarat ljus.

Historieskrivningen ÄR världsbilden Det var där det proklamerades att konservativa var offer för en historisk orättvisa. Ständigt motarbetade av allsmäktiga ”liberala eliter”.

Vad ansåg han i övrigt? Allt var bättre förr i korthet. Helst borde hela samhället gå tillbaka till artonhundratalet såväl ekonomiskt, politiskt som ekonomiskt. Paul Johnson beklagade livligt det brittiska imperiets upplösning. Ghandi jämfördes med Hitler.

Dessutom blev Paul Johnson Thatchers självutnämnde historielärare. Johnson betraktade henne som tämligen okunnig i början men när hon avgick ”kunde hon allt”. Under slutet av sin karriär och efter sin pensionering började Margret Thatcher allt som oftast pipa små läten om att det brittiska imperiet var en förträfflig institution och att det var synd att det upplösts.

Det var under 1980-talet som de båda grumliga gölarna, brittiska imperienostalgi och Amerikas neokonservatism började flyta ihop. Båda ville, var och en av egna skäl driva politiken i riktning mot artonhundratalet kolonialism.

Genom Thatchers förmedling fick Johnson jobb vid tankesmedjan American Enterprise Institute där han jobbade under 1980-talet.

Det institutet är den neokonservativa rörelsens högborg. Paul Johnson blev god vän med åtskilliga av de neokonservativa spetsarna.

I början av 1990 hade nya möjligheter började hägra för Paul Johnson. I boken “The birth of the modern” talade han om ett förbund mellan de engelskspråkiga nationerna för att dominera världen, ja han försökte, genom ett frenetiskt vändande och vridande på alla beläggen, bevisa att de alltid samarbetat och varit befryndade. Effekten blir närmast litet underlig eftersom han i samma kapitel berättar om det andra av de båda krig som USA och Storbritannien utkämpade.

Enligt den amerikanske journalisten Mickey Herskowitz kom den avgörande impulsen till vad som senare kallades den teatraliska mikromilitarismen från Falklandskriget. Bushs valrådgivare blev enligt Herskowitz helt fascinerade av de triumfartade scenerna från krigsslutet. De blev ”… helt trollbundna av scenerna från (de brittiska) truppernas hemkomst, fartygen, hur människorna kastade blommor på Thatcher och hur hon fick stående ovationer i parlamentet och höll de där magnifika talen”.

Läxan gick hem. Krig kunde ge en rejäl vitamininjektion åt en politiker. Den blivande vicepresidenten Dick Cheney, som då arbetade i Reaganadminstrationen sammanfattade: ”Starta ett småkrig. Välj ett land som du kan rättfärdiga att du hoppar på och gå på att invadera”. [iii]

Falklandkriget kan ha framstått som en lysande framgång men för Brittiskt vidkommande medförde det ingen renässans. Tvärtom. Det Brittiska imperiets kräftgång fortsatte. Kort efter Falklandskriget tvingades Thatcher tvärtom skriva avtal med Kina om att överlämna Hong Kong, den sista betydande resten av Imperiet.

Seger eller nederlag spelade ingen roll. Att dominera några strategiskt viktiga delar av världen stod helt enkelt inte i Storbritanniens makt längre.

Imperiet verkade vara dött och begravet.

Men tanken levde vidare.

Paul Johnson var gammal men när han trappade ner sin verksamhet under 1990-talet hade han uträttat en hel del viktigt arbete. Huvuddelen den brittiska opinionen var fortfarande inte kittlad men han hade påverkat viktiga delar av etablissemanget. De var inte många men de satt strategiskt inplacerade i såväl politik som universitetsväsende. Framför allt: förutom en skara andrarangsskribenter hade han fått en fullvärdig efterträdare.

Nästa. Krigsutbrottet

_______________________

[i] “Power mad” av Michael Lind i New Statesman 31 maj 2004.

[ii] ” The Courtly Contrarian” av Jacob Weisberg i New York Times, den 15 mars 1998. Varmt tack till Thomas som skickade mig denna godbit.

[iii] ”Two Years Before 9/11, Candidate Bush was Already Talking Privately About Attacking Iraq, According to His Former Ghost Writer” av Russ Baker, Common Dreams Newscenter 28 okt 2004.

Comments(0)