Vindskupan

På mängder av svenska ledarsidor, debattsajter och bloggar vidarebefordras den neokonservativa världssynen. Frivilligt, osjälviskt, utan uppmaning eller ersättning reläar hundratals svenskar deras budskap vidare.

Det myllrar av länkar från amerikansk neokonservatism in i svensk politik idag.

Bokstavligen.

På talrika svenska bloggar sitter de där, länkarna till National Review, till Weekly Standard, till American Enterprise Institute, till Krauthammers och Robert Kagans kolumner.

Den neokonservativa rörelsen har funnit i decennier. De spridit sitt budskap i tidskrifter, tidningskolumner och, under de senaste decenniet, via internet.

De har länge varit tämligen anonyma för en större svensk publik. Deras budskap har fallit platt till marken.
Fram till idag.

Gradvis har det uppkommit en helt ny resonansbotten för deras världssyn bland opinionsbildare som täcker hela skalan, från ledarskribenter på stora rikstidningar till bloggande studenter.

Det studeras numera ivrigt på svensk botten. Kopieras. Anpassas och vidarebefordras. Ja man försöker rentav överträffa sina amerikanska förebilder. Det noterades om inläggen och kommentarerna på ”Alicios” underlandsblogg att det var som att befinna sig på ett ”bönemöte” där “de frälsta skanderar ikapp för att driva ut demonerna”.

Hos många verkar allt genomsyras av en stark känsla av att vara förorättad och kränkt av den rådande samhällsordningen. Tacksamma öser de ur sina amerikanska visdomskällor och från varandra. Hela tiden bekräftar de och förstärker sin världsbild.

Var kommer ilskan ifrån?

Här tänker jag leverera en hypotes.

Av de arga högerbloggare som berättar något om sin bakgrund verkar påfallande många vara män, påfallande många är i yngre medelåldern och påfallande många verkar vara akademiker, antingen med avslutade studier eller så häckar de fortfarande på diverse universitet.

Det är en grupp vars villkor kraftigt har förändrats till det sämre under 1990-talet. Man kan rentav tala om uppkomsten av ett akademiskt proletariat.

Gustav Fridolin kallade de som föddes på 1960- till 1980 talen för ”nedskärningsgenerationerna”.

Det är bara att titta på siffrorna. År 1989 var 8 588 personer med mer än två års eftergymnasial utbildning antingen arbetslösa eller befann sig i olika typer av arbetsmarknadsåtgärder. En i de här statistiska sammanhangen försumbar siffra.

I juli 2005 hade antalet nästan tiodubblats. Då var 76 776 människor med minst två års eftergymnasial utbildning antingen arbetslösa eller i olika typer av åtgärdsprogram enligt SACO:s statistikbyrå.

Orsaken var dels att Sverige sedan början av 1990-talet skakats av upprepade ekonomiska kriser. Samtidigt har ”produktionstakten” på högskolor och universitet ökat. Höstterminen 1992 fanns enligt Högskoleverket 225 230 registrerade på universitet och högskolor. Under höstterminen 2004 hade antalet vuxit till 340 394.

I en rapport från SACO uppgavs att nästan var tredje person i arbetsför ålder har högre utbildning idag. [i]

Att erövra en akademisk examina hade tidigare varit en järnskodd garanti för ett yrke och en karriär. Gradvis har det istället förvandlats till ett lotteri.

De flesta berörda reagerar med fatalism men hos en stor minoritet har det resulterat i växande bitterhet.

Det är en ypperlig grogrund för uppkomsten av vad samhällsvetare kallar för en generationsenhet. Människor vars världssyn och dagordning skiljer sig från den dittills rådande visdomen. Mekanismen bakom är i grund och botten ganska enkel.

Tvärtemot vad man ofta tror är ungdomar inte särskilt revoltlystna. De flesta brukar snällt använda sina föräldrar som mall för hur deras egna liv skall utformas. De strävar efter samma typ av utbildning, skaffar sig samma typ av jobb. De bygger upp samma sorts hem som mamma och pappa, de prenumererar på samma tidningar, läser samma sorts böcker och skaffar sig liknande fritidsintressen.

Utsikterna att det skall uppkomma en ny såkallad generationsenhet ökar kraftigt när ett stort antal människor INTE längre kan använda pappa och mamma som förlagor. Då börjar de treva efter nya idéer som kan hjälpa dem att få världsbilden att stämma igen. Banan är sopad för generationsenhetens entré.

Generationsenheter är rätt vanliga. De förekommer inom såväl politik, konst och litteratur. De är grupper ute i marginalen som gaddat sig samman mot den rådande ordningen, och – förvånansvärt ofta – till sist, lyckas välta den överända.

Kanske var den senaste stora politiska generationsenheten just de förkättrade, radikala 68:orna. De var söner och döttrar till bönder, lantarbetare och bybor. De hade brutit upp från byar , småstäder och gårdar för att flytta in till Staden och enrollerat sig i högskolor och universitet för att klättra socialt. En och annan, som exempelvis Göran Rosenberg, var barn av andra världskrigets folkvandringar och flyktingströmmar. Många av dem graviterade till vänsterrörelsen. När de såg på Vietnamesiska gerillasoldater såg de faktiskt människor kunde ha varit deras farföräldrar, märkta av långt slit ute på åkrarna och leda vid att  hunsas av ogina jordägare.

Sist men icke minst: de flesta av fyrtiotalisterna hade siktet inställt på jobb i den – då -  växande offentliga sektorn.

Av DERAS söner sitter däremot många och läser Charles Krauthammers gallsprängda kolumner i Washington Post och kan strängt taget inte förstå varför Sverige inte skall skicka ett par bataljoner för att hjälpa Amerikanarna att hålla Irak ockuperat.

Christian P

Vi kan kalla honom för Christian P. För inte så länge sedan var han full av förhoppningar när han antogs till universitetet.

Redan medan han fortfarande pluggade började samtalenmed kamraterna i studentrum och universitetskorridorer om framtidsutsikterna få en underton av ångest.

Vetskapen började sippra fram om att läget ”där ute” började bli allt kärvare för sådana som de.

När utbildningen började närma sig slutet hade Christian P skickat ut ansökningar om anställning eller i alla fall praktikplats.

Han fick snart klart för sig att hans tjänster var grundligt obehövda i den svenska ekonomin.

Många av hans ansökningar försvann helt enkelt bort i natt och dimma. De andra återkom med några artiga fraser, ”tyvärr” eller ”…går vidare med andra sökande”.

I början hade allt verkat enkelt och självklart. Examen. Jobb. Karriär. Äktenskap. Bil. Barn. Radhus, sedan villa.

Så funkade det för mamma och pappa.

De framtidslöftena gäller inte honom.

Även om han kanske inte vet hur många som utexamineras med akademiska examina så inser han dunkelt att värdet på universitetsdiplomet har devalverats sedan pappas och mammas tid.

Kanske blir han tvungen att hanka sig fram via kneg på olika telemarketingföretag under de återkommande kriserna. När han jämför med sina studiekamrater blir mönstret ganska förvirrande. Den ene lyckas landa smörjobb på ett kontor, den andre trälar som postsorterare. Dörren till Karriären öppnas och stängs med nyckfull hand.

Kanhända får han till sist en fast tjänst någonstans och kan andas ut.

Sen kommer nästa hot krypande. Den där karriären går det trögt med. På företag och myndigheter möts han titt som tätt av idel ledsna miner och ständiga klagomål över nerdragningar, brist, nedskärningar, rationaliseringar och ruvande åskmoln i form av ständiga nya ekonomiska kriser med åtföjlande vågor av uppsägningar.

Christian P kan ibland få hård klump i magen när han stöter på en bekant och den oundvikliga frågan kommer:

—Och vad sysslar du med nuförtiden då?

Svaret följs av den där snabba, granskande blicken som innebär att han snabbtaxeras vad för gäller årsinkomst och förmodad social ställning.

Något mycket förödmjukande för varje medklassmänniska.

I alla fall när inte svaret är det rätta.

Det är mycket viktigt att komma ihåg att detta INTE är en grupp som gör större väsen av sig. Den oskrivna regeln är att man håller masken utåt. Christian P och hans likar ordnar inga demonstrationer eller skickar runt namnlistor.

Man biter ihop och försöker hanka sig fram.

Man kan med gott fog invända att Christian P:s lidande dessutom egentligen är ganska måttligt jämfört med såväl tidigare generationer av svenskar som människor runtom i världen. Kruxet är att han tillhör en grupp som är van vid att kunna kontrollera sina liv. Istället finner de sig som lekbollar för ryckiga ekonomiska vågrörelser.

Christian P inser att den vägkarta över tillvaron han fick från sina föräldrar inte stämmer längre. Där det borde ligga fina, breda motorvägar hittar han själv bara igenrasade stigar.

Någonstans i botten av Christian P har bitterheten börjat jäsa. Bitterhet mot de där diktarturkramande fyrtiotalisterna som sprang omkring med plakat 1968 och som numera sitter tungt och orubbligt, år efter år, på de där fasta anställningarna som han själv skulle vilja ha en chans komma in på någon gång.

Bitterhet också mot alla de som utan svårighet, och i kraft av något som kallas ”politisk kompetens” lyckas komma in på de toppjobb han drömmer om och som tydligen inte behövt bekymra sig över att förvärva en enda av de högskolepoäng som han själv fått slita för.

Det är något nytt som håller på att ske här. En socialdemokratisk kommentator skulle kanske förklara det med att borgarna i alla tider har föraktat stackars fattiga arbetare. Det är i stort sett nys. Christian P:s pappa och farfar har med stor sannolikhet istället oftast hyst stor högaktning för dugligt vänsterfolk.

Erlander, Möller, Sträng, Carlsson, det var säkra, kunniga och pragmatiska karlar som kämpat sig upp ur små förhållanden och erövrat såväl bildning som ställning. Det är något som betraktas med stor respekt av borgaren. Kruxet är bara de gamla stora jättarna sedan länge är borta, pensionerade, avgångna och avlidna.

I deras ställe i fack och parti har kommit en skara gråmelerade byråkrater som ofta fått såväl åsikter som ställning genom arv.

Det växande antalet politiska utnämningar är en vass nagel i ögat på Christian P och hans likar. De tillhör de delar av medelklassen som saknar speciella kontakter som kan hjälpa dem fram. För att kunna hävda sig är de beroende av att samhället förblir strikt meritokratiskt.

Hos Christian P och hans generationskamrater har den gamla högaktningen försvunnit. För honom är arbetarrörelsen inget annat än en våt filt över hela samhället. Helst vill han se den försvinna.

Kriserna återkommer ständigt.

Vägarna uppåt i samhället förblir igenkorkade.

Ekonomin vägrar att växa.

Vid den ålder när mamma och pappa hade installerat den nya diskmaskinen i det nybyggda radhuset bor Christian P i en liten förortslägenhet.

Han åker buss istället för egen bil.

På gatorna ser han hur tiggare och uteliggare blivit en vanlig syn.

En tanke, en insikt börjar gro: systemet i Sverige verkar vara i olag.

I USA allt säkert annorlunda. Det är han säker på. Där är ekonomin vital, något som bedyras av nationlekonomisk expertis. Dessutom har Christian P varit där som gäststudent ett par terminer och nästan alla på campus var jättetrevliga mot honom. Visserligen vistades han nästan bara på campus och hos värdfamiljen men han känner ändå att han vet precis hur det verkligen är.

Där är inte som här.

Sedan slutet av nittiotalet har Christian P surfat på internet. Allt oftare fastnar han för amerikanske neokonservativa webbsajter. Språket är inget problem och texterna är mestadels lättillgängliga och ledigt skrivna.

På något vis känner han att där finns människor som lyckats klä i ord vad han själv börjat känna. Den kombinationen av cynism maskerad till realism är tacksam och enkel att fly in i. Liksom det återkommande missnöjet med Status Quo. Kanske köper han Robert Kagans bok när den kommer i svensk översättning. Han hittar den ena nya webbsajten efter den andra att ösa ur.

Till hans intresse bidrar dessutom det faktum att de neokonservativa frontfigurerna är personer med tämligen förtroendeingivande fasader. Män som Michael Ledeen, Paul Wolfowitz, Robert Kagan och Charles Krauthammer är respektabla medborgare. Många av dem har doktorsgrad. De har rader av viktiga uppdrag bakom sig i såväl stat som näringsliv.

Därmed måste de väl vara seriösa?

Han börjar upptäcka svenska bloggsidor av människor som delar hans nya insikter.

Han vet nu att han inte är ensam.

Christian P noterar rentav med tacksamhet hur en del politiska ungdomsförbund har börjat eka neokonservativa ståndpunkter.

I botten av Christian P:s medvetande har dessutom rasism börjat växa. Samtidigt har han fått lära sig att vattenkammade medelklassungdomar som han inte rakar skallen, drar på sig bomberjacka med hakkorsmärken eller skränar ”ut med svartskallarna”.

Öppen rasism är inte acceptabelt.

Istället kan man säga ”vi måste kämpa för demokratin i världen”. Det känns respektabelt, samtidigt är alla fullt införstådda med att ”kampen” i praktiken innebär att man skall sätta klacken på ”den andre”. Där skall klacken också sitta kvar, i alla fall till den hypotetiska framtid när svartsk… förlåt de olyckliga och förtryckta stackars människorna äntligen kan börja sköta sig själva.

Han har råkat läsa Niall Fergusons bok Colossus. Där, noterar han tacksamt, nämns att upprättandet av liberala kolonialimperier säkert kommer att öppna mängder av nya karriärmöjligheter för unga, litet svårplacerade ungdomar ur medelklassen som han.

Christian P blir bara arg när han hör och läser kritik mot Amerika, mot hans neokonservativa hjältar och alla de där mysiga människorna som han lärde känna som utbytesstudent därborta.

Många av kritikerna är, som han tycker sig uppfatta det, just de där privilegierade fyrtiotalisterna som han innerst inne känner är ansvariga för hans egna kraschade framtidsdrömmar. Han låter sig inte påverkas. Istället får de negativa rapporterna honom att ytterligare styrkas i känslan av att systemet är ruttet, att det finns en gigantisk sammansvärjning av gamla 68:or inom mediesektorn.

Christian P vet vilka webbsajter han skall besöka för att få de sanna nyheterna om såväl Irakkriget som USA.

I själ och hjärta känner han sig som en dissident, en subversiv rebell som genomskådat Sammansvärjningen. Utan att fatta det har han i själva verket bara anpassat sig till en ny uppsättning konventioner och standard uppfattningar. Den lägger ett nytt filter över hans ögon som gör att han kreverar av upprördhet över fundamentalistiska terrordåd mot människor som befinner sig på ”hans” sida av demarkationslinjen. Samtidigt sållar det filtret bort övergrepp förövade av Amerikaner, Britter och Israeler i deras respektive ockupationskrig. Antingen sållas den typen av nyheter bort helt och hållet eller så målas de över med överslätanden och bortförklaringar om ”nödvändiga offer”, ”beklagliga misstag”, etc.

Något måste hända. En förändring måste ske känner han. Kanske kan moderaterna ordna saken… kanske Sverigedemokraterna…