Två svenska soldater stupade i Afghanistan. Kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson, båda från Stockholm. En man som var, eller förmodades vara afghansk polis hade öppnat eld på nära håll.
Försvarsminister Sten Tolgfors har omgående gått ut och förkunnat att det nu är mycket viktigt att ”stå fast” och att det inte får utbryta någon debatt om den fortsatta närvaron av svenska och europeiska truppstyrkor.
Förlusterna för koalitionen ökar. Amerikanska och brittiska militärer viskar redan om att de kan komma att öka ytterligare under 2010.[i] Kanske var det oundvikligt att den svenska kontingenten skulle drabbas. Det har varit nära flera gånger.
Den första reaktionen från interventionsvänliga kommentatorer verkar vara förbittring mot kritikerna av företaget. Johanne Hildebrandt talade om ”dumvänstern som reflexmässigt skrålar ’Sverige ut ur Afghanstan’”.[ii]
Försvarsbloggen Wiseman hänvisar till andra världskriget:
”Bestämde Churchill att Tyskland skulle kapitulera den 8 maj 1945, annars skulle man ta hem britterna från fastlandseuropa?”[iii]
Vindskupan undrar om man kan skymta konturerna till en svensk dolkstötslegend här? Där man förstulet manövrerar sig i läge för att när fiaskot är ett faktum försöka lägga skulden på de som från början ifrågasatt hela företaget.
Liknande skedde i Tyskland efter första världskriget när trupperna påstods ha kämpat framgångsrikt men ha svikits av judar och kommunister på hemmafronten. Detsamma skedd i USA efter Vietnamkriget där man från Republikanskt håll gjorde gällande att hela kriget i själva verket var segerrikt varefter de heroiska trupperna förråddes av anti krigsrörelsen och liberalerna.
Skulle fälttåget slå slint så är det kritikernas fel.
Man försöker rentav kopiera maningen ”Support our troops” i svenskt tappning, komplett med gula band och allt.
Både slagordet och banden har imiterats från USA.
Är inte det en behjärtansvärd maning då?
Joo kanske, men till sist beror det på hur den används. När den har utslungats i Amerika har den snarare haft som mål kasta en våt filt över debatten än att hjälpa några hårt prövade soldater.
”Stöd soldaterna” brukar allt som oftast betyda ”sluta kritisera den här interventionen”, detta så att interventionen kan fortsätta och fler soldater dör och lemlästas.
Och det finns mycket värt att ifrågasätta här. Framför allt: Det finns inte skuggan av en hållbar strategi för hela företaget, varken från USA:s eller NATO:s sida. Det som finns är en kria från USA:s nationella säkerhetsråd, gemenligen beskrivet som ett ”kompendium av plattityder, aforismer och absurditeter.”[iv]
Från Sten Tolgfors eller Allan Widman finns inte heller någon hållbar plan. Mest av allt en dunkel tanke om att man skall ”stå fast”, hänvisa till Winston Churchills exempel och vänta på att ett mirakel skall trilla ner från himlen. En attityd som förövrigt som har rätt litet gemensamt med Churchill och mer påminner om Hitler. (Führern satt som bekant ända in i det sista och stirrande på Fredrik den Stores porträtt i väntan på att vågen skulle vända precis som i sjuårskriget.)
Skälen för hela företaget är också de dunkla och rotiga. Ursprungligen handlade om att krossa Al Quaida efter elfte september attentaten. Det var det enda skälet för att skicka flyg och trupper till landet.
Gradvis har det motivet knuffats in i bakgrunden. Istället har nya motiv lagts på. Kriget uppges nu handla om att låta flickor gå i skolan.
En av general Petraeus närmaste rådgivare, australiensaren David Kilcullen nämnde som ett av de främsta skälen att kriget i Afghanistan för närvarande är att det ger NATO ett dess existensberättigande.[v] Det handlar om att rädda Atlantpakten.
Med andra ord skall svenska soldater riskera liv och lem för att rädda en militärallians som Sverige inte ens är medlem av.
Att krossa Al Quiada då?
Frågan är om inte den organisationen redan är krossad. USA:s nationelle säkerhetsrådgivare Jim Jones förklarade glatt att:
”Al Quaidas närvaro är kraftigt förminskad. Som mest uppskattas att mindre än hundra man är verksamma i landet. De har inga baser och ingen förmåga att angripa oss eller våra allierade”.[vi]
Mindre än ett hundratal.
Och det kommer från en av president Obamas närmaste män. En man som bör ha fri tillgång till de mest kvalificerade underrättelse rapporterna. Lägg därtill att enligt somliga rapporter i själva verket finns allvarliga spänningar mellan Talibanerna och Al Quiada och har funnit ända sedan belägringen av den Röda Moskén i Islamabad 2007. Talibanerna är beroende av hemligt stöd från den pakistanska krigsmakten och underrättelsetjänsten.
Al Quiada har tvärtom manat till störta regimen i Islamabad.[vii]
Kort sagt: inget harmoniskt äktenskap mellan de tu. Talibanerna har rentav mycket, mycket försiktigt antytt att de skulle kunna tänka sig att bryta med Al Quaida i utbyte mot ett fredsavtal.[viii]
Från USA meddelas att flera befälhavare drabbats av reprimander efter debaclet i Nuristan provinsen.[ix] Striden förkunnades vara en framgång. En generallöjtnant skickades iväg för att leda undersökningen av sagda framgångsrika strid.[x]
Man tycker sig ana ett drag av desperation över hela affären. Den amerikanska armén anses vara på väg att bli rätt sliten. Tusentals soldater har måst hemförlovas på grund av posttraumatisk stress. När en vägbomb går av intill ett bepansrat fordon kan den lämna soldaterna med bestående hörsel- och hjärnskador.
Därtill har utbildningen skurits ner på många håll. Flera av arméns bästa instruktörer har skickats till fronten för att fylla luckorna. Periodvis var den amerikanska armén piskad att anta män som den normalt skulle ha ratat.
Finanskrisen uppges ha fått strömmen av rekryter att öka igen, om än av fel orsaker.
Irritationen hade vuxit till ett problem. Problemet håller i sin tur på att växa till en Plåga.
Nu i början av 2010 försöker de israeliska ockupationsmyndigheterna på Västbanken slå ner proteströrelsen bland befolkningen igen. Ledare har gripits. Demonstrationståg skingrats. Det har gått så långt att till och med Västmedia drabbats av ett förstrött intresse för händelserna.[i]
●●● Dagens proteströrelse växte fram ur den första och andra intifadan. Både här och där började man experimentera med olika typer av icke-våldsaktioner.
Kanske kom den allra första impulsen år 1989. Då inleder Beit Sahour, en liten, huvudsakligen kristen stad öster om Betlehem, en skatterevolt mot ockupationen. En av motiven som anfördes var det gamla hederliga ”No taxation without representation”.
Svaret blev hårt. Beit Sahour belades med ett 42 dagar långt utegångsförbud. Livsmedelssändningar stoppades. Ledare fängslades. Soldater företog razzior där de plockade åt sig eller vandaliserade pengar och egendom som kompensation för uteblivna skatter.
Skatterevolten krossades. Ockupationsmakten återupptog sitt beskattande och började rentav använda den som bestraffning. Familjer och hela samhällen som ansågs uppstudsiga kunde beläggas med extra skatter som ytterligare piskrapp. Det skall rentav ha införts en speciell Intifada skatt.
Flera av de ledande som Ghassan Andoni, George Richmawi och borgmästaren Fuad Kokaly fängslades.
Ghassan Andoni hamnade i det gigantiska Ketziot fängelset (det största i Mellanöstern). En amerikan som i ett anfall av sionistisk entusiasm beslutat att göra israelisk militärtjänst kallade Katziot för en ”ful, isolerad armébas i Negev öknen”. Han noterade att dammet trängde in ”överallt” att nätterna var kalla och maten dålig.
Ghassan Andoni har bara uttalat sig mycket kort om sin tid där. ”Man fick mat när de kände för det. Man fick vatten när de kände för det.”
En episod har han berättat. Fängelseledningen hade krävt att fångarna skulle bygga nya avdelningar. Fångarna vägrade. Fängelsechefen kallade samma fångarna. Gormade och svor åt dem. Frågade vilka som var deras talesmän.
Två man steg fram. Fängelsechefen slet åt sig vapnet från en soldat bredvid och sköt båda.[ii]
Skatterevolten var ett första försök och hur misslyckat det än kan framstå så började allt större saker att gro ur det lilla fröet. Dels att utforska olika typer av ohörsamhet och dels att försöka knyta internationella kontakter. George Richmawi grundade Alternative Turism Group år 1995 som började slussa pilgrimer, turister och forskare till de palestinska områdena. Efter sekelskiftet tillkom ISM, grundat av Ghassan Andoni, George Richmawi och Neta Golan.[iii]
Målet var kort och gott att trotsa ockupationen. De brukade trotsa utegångsförbud, följa med ambulanser för att förhindra att de besköts. Bevakade vägspärrar. Följa bybor till deras olivlundar så de kunde skörda.
Ghassan Andoni berättade i en intervju att den typen av politisk kamp inledningsvis vållade förbryllade blickar ute i konservativa jordbrukssamhällen. Somliga tyckte fortfarande att man borde kämpa på det gamla hederliga sättet och att icke-våldsprissarna mest var i vägen.
Andra blev gradvis alltmer intresserade.
Inledningsvis var det lika många internationella aktivister som palestinier. Sen blev palestiniernas andel allt större. Det handlade om att trotsa utegångsförbud, att eskortera ambulanser för att förhindra att de besköts, att eskortera bybor till deras olivlundar så de kunde skörda.
En idé, en tanke på kort sikt var den att ockupationsmaktens mål var att befolkningen till sist skulle komma att betrakta kontrollen som något normalt, ”så har det alltid varit”. Att snällt bo kvar i sina små, anvisade enklaver och att inte röra på sig.
Proteströrelsens mål skulle vara att tvinga ockupationsmakten att vänja sig vid ständigt motstånd.[iv]
När Anna Baltzer anlände till Västbanken 2003 noterade hon att demonstrationer och ohörsamhetsaktioner var i full gång.
Samtidigt var det inte samordnat. Det är samma problem som förföljt den palestinska sidan ända sedan 1948. I grund och botten är det ett djupt traditionsbundet jordbrukssamhälle. Anna Baltzer ansåg att människorna i de små jordbruks bygderna varken saknade mod eller uthållighet men varje by var benägna att leverera sin egen lilla soloföreställning utan att samordna sig med grannbyarna eller riktigt förstå varför det överhuvudtaget kunde vara en god idé.
Trots det: aktionerna, demonstrationerna och ohörsamhetskampanjerna fortsatte träget, år efter år. Nya organisationer uppstod. Fler och fler byar inrättade såkallade folkkommittéer. Nya ledare började visa framfötterna. Exempelvis Muhammad Othman som kom från en utarmad by, Jayyous som förlorat 75 procent av sina jordbruksmarker. Muhammad Othman var självlärd och gradvis insett att han hade talang för att organisera, förhandla och leda.[v]
Fler och fler utländska volontärer kom till Västbanken och Gaza och återvände hem med berättelser om vad de själva upplevt av ockupationen och som bidrog att påverka oppinionen. Det började också ge palestinierna något som deras mer världsvana motståndare dittills haft monopol på: internationella kontakter och en växande fingerfärdighet av att hantera dessa internationella förbindelser.
Ghassan Andoni noterade att också den israeliska vänstern reagerade positivt. Låt vara att den utgjorde en relativt liten grupp.[vi]
Gradvis har protesterna och motståndet kommit att fokuseras på två städer med snarlika namn. Ni’ilin och Bi’ilin. Båda låg i utsatta lägen. Båda hotades av rejäla markförluster av murbygget. I början av 2009 förklarades Nablus för skyddsområde för att hålla israeliska vänsteraktivister borta.
I synnerhet nämndes Machsom Watch, en kvinnlig grupp som brukade bevaka vägspärrar och som verkar ha förargat armén å det gruvligaste.[vii]
Det som varit en smärre irritation och troligen avfärdads som verksamhet av förvirrade fruntimmer och vinddrivna figurer har utvecklats till en redig tandvärk för ockupationen. Machsom Watch hade vid det laget fått sällskap av en flora av israeliska proteströrelser. Där fanns Rabbiner för mänskliga rättigheter, Anarkister mot Muren, där fanns New Profile som stöttade vapenvägrare och ville motverka vad de betraktade som en tilltagande militariseringen av det israeliska samhället.
Värnpliktsvägran började bli ett problem för myndigheterna. Ytterligare en rörelse av vapenvägrare uppkomn , Shministim. Visserligen har det blivit ganska vanligt att försöka krångla sig ifrån militärtjänstgöringen men för Shministim var principen att vägra öppet, att deklarera sina motiv och ta sitt straff.
När Shahar Vardi skulle berätta om sina motiv talade hon om ett besök i en palestinsk by på Västbanken när hon var yngre. Mötet med byborna hade inte varit något problem, problemet var ”hur de levde”.
Hon upplevde dem som normala människor som levde under abnorma omständigheter.
Byn var inringad av vägspärrar. De som ville passera måste genomgå förödmjukande kontroller. En liten sak, en obetydlig vardagsdetalj som Shahar Vardi berättade om och som verkade ha fastnat i minnet var hur soldater vid en vägspärr hällde ut innehållet i en hel spannmålssäck på marken för att söka igenom den.
Shahar Vardi beslutade att hon inte ville bli en av de soldaterna.
För Omer Goldman betydde det extra fnurror på tråden med hennes pappa när hon berättade att hon tänkte vapenvägra i motsats till sin storasyster. Pappan hade varit vicechef för Mossad.[viii]
En journalist som mötte dem noterade hur ensamma shministim verkade vara. De levde i en stat där ”alla” förväntades militärtjänst. Det betraktades närmast som en initiationsrit till vuxenvärlden och samhället.
En av dem, Netta Michly, berättade att några av hennes värsta möten hade varit med proisraeliska judar i USA. De kunde ofta vara mer aggressivt nationalistiska å Israels vägnar än israelerna själva.[ix]
Ett annat namn som ofta figurerat är Ezra Nawi.
Ezra Nawi kom från marginalerna i det israeliska samhället. Han tillhörde gruppen orientaliska judar, familjen kom från Irak. Han jobbade som rörmokare.
Dessutom var han öppet homosexuell.
”Rätt” etnisk / religiös tillhörighet, förvisso men ”fel” subgrupp. ”Fel” socialgrupp och ”fel” sexuell läggning.
Kanske levde Ezra Nawi upp i proteströrelsen. Hans orientaliska bakgrund – som annars var en nackdel i det israeliska samhället – blev här en ren tillgång. Den gjorde det lättare för honom att begripa vad som kunde röra sig under ytan i de små palestinska samhällen dit de kom. En av hans israeliska medarbetare berättade att de ofta brukade vara osäkra och skrämda när de kom till någon av de små byarna på Västbanken men Ezra Nawi verkade vara helt i sitt rätta element, verkade veta exakt vem han skulle tala med och vad han skulle säga. Han brukade leda sina skaror med fast, fryntlig hand.
Video av Ezra Nawi under en demonstration i
Um El Hir söder om Hebron.
För de israeliska aktivisterna som börjat delta i demonstrationerna mot ockupationen är problemet varken bristande intelligens, mod eller offervilja. Många av dem har drabbats av skador och fängelsestraff. Problemet är att de är till sist inte kan hindra hur politiken driver längre och längre åt det nationalistiska hållet. De är själva de första att erkänna saken. Deras demonstrationer har svårt att samla över tusen deltagare. De nationalreligiösa partierna kan utan problem samla tiotusentals deltagare till sina demonstrationer på paroller om att bita sig fast i helig jord på Västbanken eller nödvändigheten av nya straffexpeditioner mot Gaza.
Trycket ökar
Det har dröjt fram till nu, kort efter årsskiftet 2009 / 2010 som man noterat att ockupationsmakten har börjat öka pressen mot proteströrelsen, såväl bland palestinier, internationella (som de brukar kallas) och på den israeliska sidan.
Kanske spelade det roll att Netanyahu / Lieberman-regeringen tillträtt. Uppgifter talar om utrikesminister Avigdor Lieberman skall vara mycket het på gröten när det gäller att trycka till proteströrelsen.
Under sommaren började Lieberman anklaga människorätts organisationer, både internationella och israeliska, för att ställa till det i det diplomatiska arbetet. Både från myndigheter och från högerorganisationer inleddes en kampanj mot människorättsorganisationer och det hade bara blivit ännu mer akut av den förargliga Goldstone-rapporten. Högergrupper har börjat hetsa upp sig över att israeliska människorättsorganisationer påstås ha bidragit till Richard Goldstones rapport. Nu krävs att de skulle förbjudas.[x] Arik Ascherman från Rabbis for Human Rights uppgav att det publicerades påkostade annonser i pressen som angrep människorättsorganisationerna.[xi]
Israeliska aktivister klagade över att regeringen försökte strypa tillflödet av pengar som skulle hålla deras organisationer gående.[xii]New Profile berättade om trakasserier från polisen.[xiii]
Ezra Nawi greps. Domen löd på en månads fängelse, böter och ytterligare sex månader villkorligt om han skulle gripas i de ockuperade områdena.[xiv]
Hans vänner och medarbetare hävdade att anklagelsen, att ha slagit en polis, var uppdiktad.
De ”internationella” hade också drabbats av myndighetstrakasserier. I en razzia mot den palestinska myndigheten i Ramallah greps en tjeckisk kvinna som arbetade för ISM:s räkning.[xv] Två ledare för en av Christian Peacemakers grupper blev utvisade.[xvi] I januari greps och utvisades Jared Malsin, en amerikan som arbetade som redaktör för den palestinsk nyhetsbyrå Ma’ans engelska nyheter.[xvii] (Det kan ha varit hämndlystnad med i spelet. Jared Malsin hade kommit till Israel på Taglit Birthrights gratis gruppresor –eller Födslorättsprogrammet- bara för väl framme landa på ”fel” sida. )
I Ni’ilin klagades över att människorna började bli trötta. De hade träget demonstrerat mot murbygget varje fredag i ett års tid utan att uppleva något resultat annat än tårgas och spräckta skallar. I januari 2010 kom en intensifierad våg av gripanden och trakasserier av de palestinier som organiserar demonstrationerna. En av dem som blev intervjuad av New York Times. Han hette Muhammad Amira, jobbade som skollärare och var medlem av Ni’ilins folkkommitté. Soldater hade stormat in i hans hem på natten, kollat i hans ID handlingar och rotat runt i hemmet. Han hade inte gripits, själv gissade han att det var en bister signal från ockupationsmaktens sida.
Jamal Juma och Muhammad Othman, ett par av ledarna greps. Muhammad Othman kvarhölls efter en resa till Norge. Några månader tidigare hade israeliska soldater sagt rentut: ”Vi kommer att arrestera dig men det är svårt att göra det med dig för det enda du gör är att prata.”
Kanske fanns den växande insikten av att ”pratet” trots allt hotade att störa tillvaron för ockupationen, trots allt. Muhammed Othmans resa till Norge uppgavs ha bidragit till att Norges största pensionsfond drog tillbaka sina investeringar från Elbit, ett israeliskt företag som deltog i byggandet av Muren på Västbanken.[xix]
Jamal Juma uppgav i en intervju för Amnesty att de troligen inte frisläppts så snart om det inte varit för de internationella påtryckningarna.[xx] Därefter kom meddelandet att Muhammad Khatib, en av ledarna i Bi’ilin gripits under en nattlig razzia.
När en armétalesman tillfrågades om politiken förklarade han att risken fanns att proteströrelsen skulle glida ur kontroll.[xxi]
En gigantiskt framgång. Hollywoods senaste blockbuster film Avatar uppges ha slagit kassarekord, både i USA och internationellt. Det är den första utländska film som lyckats spela in 100 miljoner dollar i Kina.
Den innehåller ett myller av tekniska innovationer. Det är som det brukar vara när det gäller blockbusters. Den uppges också vara den dyraste film som hittills gjorts och ha spräckt budgeten. Som brukligt med blockbusters.
Regissören James Cameron sägs ha gått och ruvat på idén i flera år men varit tvungen att vänta till dess tekniken hunnit ikapp hans ambitioner. En hel del övrig teknik har det trots det varit tvunget att uppfinna för filmen. Allt för att skapa de nya världar som Cameron vill visa sin publik.
Det är också som det brukar vara.
Recensenterna var svala. Stundtals sarkastiska.
Och också det är som det brukar vara när det gäller blockbusters.
Det går att förstå dem. Ungefär en kvart in i filmen har man kommit underfund hur handlingen kommer att löpa och kan gissa sig till ungefär hur den kommer att sluta. En invalidiserad soldat – Jake Sully, spelat av Sam Worthington – anländer till planeten Pandora, en måne som kretsar kring planeten Polyphemus, 4, 3 ljusår från jorden. Han anländer för att hjälpa ett företag att avhysa en klan av den inhemska befolkningen – de blå Na’avi folket – från dess boplats som råkar ligga på mineralfyndigheter som företaget vill åt. Jake Sully lär känna Na’avi folket, möter en flicka, börjar tvivla på sitt uppdrag… tja resten kan man i stort sett räkna ut.
Så vad är det för fel på publiken då som inte bryr sig om kritiken? Varför envisas den med att strömma till biosalongerna.
Ett svar skulle kunna vara att för de flesta åskådarna handlar det inte så mycket om handlingen som om att få titta in i de världar som regissören skapat åt sin publik. Cameron skickligt upp en främmande planet för sin publik. Främmande kultur, främmande landskap, främmande djurliv. Svävande berg, som hämtade ur en Magritte målning.
Konstnären René Magritte berättade i en intervju att ett mål för honom var att ta sin publik tillbaka till barnastadiet. Till det stadium då man såg allt för första gången. Då man kunde stå upp i barnvagnen och stirra hänförd på en vanlig gråsparv av det enkla skälet att man såg den för första gången.
Kanske föra dem tillbaka till den där hisnande känslan av att världen är ett mirakel.
Var det DET som lockade publiken?
Självklart är också så att när man granskar Camerons värld i sömmarna påminner den märkligt mycket om jorden, trots allt. Djurlivet har lånat friskt både utdöda och levande arter. De hammarhövdade Titanothere liknar dinosaurie tidens Ceratopsider (av vilka Triceratops är den mest berömda). Rovdjuret Thanator har drag av lejon och puma. De flygande bergs Bansheerna och Great Leonopteryxerna liknar dinosaurietidens Ptreodactyler.[i] Na’avi folket har drag av blå katter.
För den som vill peta isär filmen finns en hel del att reta sig på, om man nu till varje pris vill reta sig.
Kanske visar det också hur svårt det är, till och med för den som har en budget på 237 miljoner dollar (andra misstänker mer) att trots allt kunna skapa en helt främmande värld.
Den amerikanska högern hatade filmen.
I det neokonservativa husorganet Weekly Standard klagade John Podhoretz över att den filmen hotade att få publiken att längta efter se amerikanska soldater besegras av rebeller.[ii] Vatikanens husorgan L’Osservatore Romano gnölade över att det handlade om ”en antiimperialistisk, antimilitaristisk allegori”.[iii]
Det går att förstå förbittringen. Hjälten börjar tvivla på uppdraget under pågående krig. Filmens skurk är överste Miles Quaritsh (spelad av Stephen Lang), befälhavare för jordens trupper på Pandora. En skrämmande knekttyp med djupa ärr på huvudet som han fått redan första dan han kom till Pandora. Han arbetar åt ett anonymt företag som är ute efter att exploatera Pandoras mineraltillgångar.
Det är en farlig värld. Den som försöker att aningslöst strosa omkring i det landskapet blir inte långlivad. Miles Quaritsh har fått lära den läxan. Jake Sully får lära den. Sully går vidare och lär känna den planet han kommit till.
Överste Quaritsh har däremot fastnat i en evig försvarsställning mot den värld han kommit till.
Allt-är-farligt-och-måste-bekämpas. Världen han kommit till är inte mycket mer än en uppsättning militära mål. Verktygen för att hantera planeten är målsökande robotar och automatkarbiner.
Det som måste har retat de konservativa skribenterna till vansinne är att både överste Quaritsh och hans soldater är så förbenat amerikanska i sin framtoning. Både uniformer, beväpning och attityder leder direkt tankarna till den amerikanska armén i Vietnam, eller Irak, eller i Afghanistan. Och det fanns en scen med en jättebulldozer som i Vindskupan får tankarna att vandra till Rachel Corrie och Gazaremsan.
En försiktig allusion av regissör eller manusförfattare kanske?
Och både överste Quaritsh och hans män arbetar som legoknektar åt ett privat företag. (Angrepp på näringslivet.)
De ogillade filmens antydningar att kolonialkrig och utplundring av inhemska befolkningar på något sätt skulle vara… tja omoraliska.
Varför denna vrede mot vanlig underhållning, och vrede som kommer från BÅDE neokonservativa och Vatikanen? I Weekly Standard har det förekommit angrepp på Stjärnornas Krig också. Jonathan Last tyckte att slutet var tragiskt. Hela det vackra imperiet raserades.[iv]
Ett möjligt svar skulle kunna vara att Blockbusters både formar och formas av tidsandan. Det var helt givet att efter att Pearl Harbor varit den stora succén 2001 och Independence Day 1996 att den mentala manegen var krattad för ”kriget mot terrorismen”. Det var helt givet att USA:s politiska leding skulle reagera aggressivt och hämdlystet. Och att allmänna oppinionen skulle följa efter.
Hjältar i uniform hyllas. Där berättas om det förlösande i oreflekterad handling och järnhård beslutsamhet. Hela George Bushs melodramatiska proklamation av att invasionen av Irak var fullbordad på hangarfartyget USS Abraham Lincoln var plagierad från Independence Day. George W Bush försökte efter förmåga likna den påhittade president Thomas Whitmore i den filmen, komplett med flyguniform och allt.
Verklighet och Blockbusterfiktion blandades på den världspolitiska scenen. Man kunde notera hur president Bush när han tappade tråden och måste försöka tala spontant började haspla ur sig ett förvirrat sammelsurium av filmrepliker.
Kan det varit så att tidsandan helt har svängt nu 2010? Och att affärsmännen bakom hela företaget vet det.
Bara för några år sedan skulle förmodligen överste Quaritsh istället ha varit dramats Hjälte. Jake Sully och hans medhjälpare dr Grace Augustine – spelad av Sigourney Weaver – skulle enbart ha skildrats som patetiska i sin eftertänksamhet och sin ovilja att bombardera universum till underkastelse. (Apropå dr Grace Augustine kan man notera att de enda vetenskapsmän som framträdde i Independence Day var en skara aningslösa eggheads, som dr Brackish Okun, spelad av Brent Spiner.)
Så vad kan ha ändrats?
För konservativa skribenter som de i Weekly Standard och i Vatikanen är handlar det naturligtvis om ett sabotage mot den vackra tidsandan från 2001 från James Camerons sida.
Frågan är om det är så enkelt. Varken Cameron eller männen bakom honom går omkring med håret fullt av blommor. Filmen Avatar är i själva verket ett genomkommersiellt företag om något.
Det kan ha slukat så mycket som 300 miljoner dollar att producera. Den måste helt enkelt bli en succé för att kunna investerarna skall kunna få tillbaka sina pengar.
Men det räcker inte med det heller. Den måste dessutom bli en m-y-c-k-e-t stor succé över hela jorden för att kunna leverera en vinst ovanpå det. Investerarna har plöjt ner ytterligare 150 miljoner dollar för att sköta om den saken. Både plastdockor och videospel om planeten Pandora låg färdiga redan vid premiären.
Man kan med andra ord misstänka att bakom all Avatars icke-militarism och ekovänlighet har det suttit mer än en civilekonom med blöta pekfingrar i luften för att känna av vindriktningen i folkopinionen. Hur skulle publiken ta emot detta?
Att göra ett anonymt storföretag till dramats skurk, komplett med egen privatarmé… tja för en publik som upplevt en radda finansskandaler, från Enron och Andersen Consulting till AIG och Goldman Sachs sitter det nog inte så illa med en känga åt Big Buissness. Kombinationen av militär / näringsliv är efter Blackwater (numera omdöpt till Xe) trycker nog också på knappar hos publiken. Om hjälten råkar tvivla på uppdraget under pågående krig är det för att en rätt stor del av opinionen börjar göra detsamma efter att krigen mot Irak och Afghanistan har trälat på i snart sju år.
(Hade Avatar tillkommit under slutet av 1960- eller 70 talen när den sociala ingenjörskonsten höll på att blomma ut hade det handlat en anonym, skrämmande stat istället. En myckenhet av science fiction litteraturen och filmerna från den tiden gjorde det.)
Det är med andra ord till sist de omhuldade marknadskrafterna som beslutat att satsningen på Avatar bör få ett antikolonialt tema med udd mot näringslivet för att ha framgång hos publiken.
[i] Ja kära läsare, självklart finns redan en Wikipediasida om alla de viktigaste växt och djur arterna på planenten Pandora.
Kvällen hade handlat om intryck från Gaza, några journalister och en läkare hade berättat vad som mött på platsen.
Många i publiken var tagna.
Damen längst bak i salongen hade bett att får ställa en fråga.
”Frågan” hon skulle ställa hade raskt förvandlats till en serie låååååååånga tirader. Det lät som om hon läste innantill. Israel hade ju av sitt hjärtas godhet utrymt Gazaremsan år 2005 fick vi veta. Israelerna hade gett människorna chansen att sköta sig själva. Gazaborna hade inte tagit den utan svarat med terror och raketbeskjutning och det hårt prövade Israel hade till sist inte haft något annat val än att slå tillbaka.
På sätt och vis var hon litet heroisk. Efter att ha hört panelens redogörelse för förödelsen av Gaza var publiken inte välvilligt inställd till de ståndpunkterna för att uttrycka sig milt. Lägg därtill att det blev rätt tjatigt när hennes malande litanior åt upp tiden från seminariets frågestund.
Nåja, det var städade människor så hon drabbades inte av något värre än några svarta blickar.
Denna bloggare undrade för sig själv om damen ifråga talade på eget initiativ eller om hon resonerade utifrån några av de listor med diskussionsargument – såkallade Talking points – som det israeliska Informationsdirektoratet brukade maila ut bland villiga ”medievolontärer”.[i]
Hon kan ha fått dem indirekt också, via andra eller tredje part.
Medievolontärerna befinner sig i botten av Hasbara – pyramiden. De engagerar sig av ideella skäl. Det är de som efter förmåga skriver insändare, blogginlägg, kommentarer, ingriper i omröstningar, skriver anmälningar till radionämnden eller pressombudsmannen av misshagliga nyhetsinslag.
Metoden sammanfattades av ordföranden för arabisk-amerikanska institutet som: ”var överallt och säg hela tiden samma saker”.[ii]
Syftet är att skapa intrycket av att utgöra en veritabel opinionsstorm även om det i själva verket bara handlar om ett begränsat antal, mycket aktiva personer.
Det handlar naturligtvis till sist om att i sovjetisk anda skriva om historien. För den lilla damens anförande var en blandning av halvsanningar och vinklingar nästan från början till slut.
Helheten var en ren fantasivärld.
1. Israel drog sig tillbaka från Gaza 2005 av sitt hjärtas godhet
Det är missvisande. Israels tillbakadragande av soldater och bosättare från Gazaremsan hade snarare sin grund i krassa Machiavelliska överväganden. I Gazaremsan pågick vid det laget ett lågintensivt gerillakrig. De israeliska soldaterna rörde sig nästan uteslutande genom området i pansrade fordon. Ockupationen av kustenklaven började bli en belastning.
Lägg därtill att det fanns ett nytt irriterande fredsinitiativ från USA:s president George Bush – den såkallade Road Map – som måste neutraliseras.
Road Map planen förutsatte förhandlingar med palestinierna. Sharon ville undvika att dras in i en förhandlingsprocess som kunde sluta på allehanda oönskade ställen (palestinsk självständighet). Ariel Sharon klagade över att det kom en ström av medlingsförslag – mestadels från Europa- som han bedömde som ”skadliga för Israel”. Det gällde att förhindra att någon av de idéerna tilläts ”växa i betydelse” (som uttrycket löd).[iii]
”När förhandlingar väl börjar är det svårt att stoppa dem,” som premiärminster Sharon uttryckte det för en rådgivare.[iv]
Svaret borde bli att helt sonika amputera Gaza remsan från den israeliska maktsfären och att göra det utan något samråd med den palestinska motparten som varken skulle få säga bu eller bä som saken. (Det palestinska självstyret vara allt annat än lyckligt när beslutet tillkännagavs.)
Premiärminister Sharon hade i det närmast krossat det palestinska självstyret under operation ”försvarssköld” tre år tidigare. Nu tänkte samme Sharon dumpa det fulla ansvaret för Gaza på samma, hårt ramponerade självstyre som fortfarande kämpade för att komma på fötter igen. Anmärkningar från Ariel Sharons sida visar att han själv trodde det skulle spricka på uppgiften att styra det svårkontrollerade Gaza.
Simsalabim, Israel skulle slippa den alltmer krävande ockupationen av kustenklaven. Man skulle fortfarande kontrollera dess gränser, territorialvatten och luftrum. Det innebar att Sharon skulle slippa ut ur den hotande ”förhandlingsfällan” och dra gadden ur den växande oppositionen i den egna befolkningen. Det palestinska självstyret skulle med stor sannorlikhet inte klara av att administrera Gazaremsan vilket kunde framhävas som glädjande bevis för dess oduglighet.
En av Ariel Sharons närmaste medarbetare berättade in baxnande öppenhjärtig intervju att syftet med tillbakadragandet från Gaza var att försänka fredsprocessen i ”formaldehyd”. Det gällde att släppa delar av de ockuperade områdena för att klamra sig fast desto hårdare vid de återstående.
Släpp Gaza. Bit sig fast i Västbanken. Det var tanken.
…Sharon kan säga åt ledarna för bosättarna att han kommer att evakuera 10 000 bosättare. I framtiden kan han bli tvungen att evakuera ytterligare 10 000 men att han stärker de övriga 200 000, stärker deras grepp om jorden.[v]
När det gällde Västbanken var det helt annorlunda. Där tänkte man kämpa om varje liten markbit.
Den israeliske fredsaktivist-nestorn Uri Avneri har framkastat ytterligare en möjlighet:
Behovet av att skapa avledning.
Ariel Sharon stod vid den tiden upp till halsen i korruptionshärvor. Bland annat skulle hans son ha tagit emot stora summor från en israelisk miljonär för ”rådgivning”. Det behövdes nåt som kunde rikta den allmänna uppmärksamheten åt annat håll.
Återtåget från Gaza var enligt Avneri just ett sånt stort, grandiost drag den mannen ofta tillgrep för att slippa ifrån obehag med sina sjaskiga privataffärer.[vi]
2. Israel var utsatt för en olidlig raketbeskjutning från Gaza
Det påståendet är missvisande, på gränsen till rent ut lögnaktigt. När offensiven började hade det rått vapenvila i ett halvår sen juni 2008. Beskjutningen från Gazaremsan dog ganska omgående ut. Det gällde både Kassamraketer och granatkastare. Under större delen av sommaren avlossades bara enstaka raketer och granater. Av allt att döma kom de från andra fraktioner än Hamas.
Bland annat skall Islamiska Jihad ha avlossat en salva som hämnd för att en av dess ledare mördats.[vii]
Det finns två israeliska sammanställningar av beskjutning. Den ena kommer från den konservativa Israeliska tankesmedjan Intelligence Heritage & Commemoration Center.
Den andra från det Israeliska utrikesdepartementet. De anger aningen olika siffror gissningsvis beroende på hur de delar in tidsperioderna men trenden är i båda fallen densamma. Beskjutningen från Gaza mot den israeliska Negev minskar till ett minimum efter att avtalet skrivits under.[viii]
Vapenvilan höll inte fullständigt men hyggligt, i alla fall från Hamas sida. Var det någon av parterna som bröt grovt mot avtalet var det snarare Israel.
Enligt samma avtal skulle gränspassagerna öppnas för passage av varor inom 72 timmar efter att det undertecknats. Inom 13 dagar skulle Israel tillåta fri införsel av ”alla varor som var förbjudna och begränsade att komma in i Gaza.”
Det löftet stannade på pappret. Blockaden fortsatte och gjordes i själva verket ännu hårdare.
Israeliska tjänstemän svarade glatt när de tillfrågades om saken att de i själva verket aldrig haft en tanke på att släppa varuflödet fritt, oavsett vad de lovat.
De tillfogade uttryckligen att det inte spelade någon roll om en allvarlig konflikt med Hamas troligen väntade runt hörnet.[ix]
3. Israel reagerade spontant i rättmätig vrede över sagda olidliga raketbeskjutning
Det är väl vad en lilla damen på sista raden skulle säga. Israelerna befann sig i ett tvångsläge, det fanns inget val, hotet var överväldigande, etc. etc.
Vilket är nonsens. Det fanns ett val.
Som tidigare nämnts rådde ett relativt lugn i västra Negev. I Gaza hade Hamas haft vissa svårigheter att tvinga de övriga fraktionerna hålla sig lugna.
I november 2008 hade de äntligen lyckats få alla andra hålla vapenvilan.[x]
Då drämde Israel till med en kommandoräd mot Gaza den 4 november.
Angreppet dödade fyra eller sex palestinier, fyra israeliska soldater sårades. Hamas svarade med en kraftig raketsalva. Raketerna landade praktiskt taget alla ute i ökenområden. Israelerna svarade med bombanfall. Beskjutningen fram och tillbaka över gränsen komigång igen. Redan den 5 november gjorde Israel blockaden total. Också det en krigshandling.
Det var fortfarande en månad kvar av vapenvilan.[xi]
Att gå till angrepp mot Gaza var knappast en spontan handling. Det mesta tyder snarare på att offensiven var beslutad sen länge. Ehud Barak gav order om att förberedelserna skulle inledas redan i juni 2008, INNAN vapenstilleståndet med Hamas skrevs under.[xii]
Vän av ordning invänder säkert att de flesta krigsmakter ständigt mal fram olika beredskapsplaner för olika alternativ. Svaret skulle kunna bli att detta var mer än ytterligare en bra-att-ha-utifall-att plan.
Den här gången handlade det om ett projekt som man visste skulle bli av. Samtidigt som planeringen för anfallet startade så inleddes förberedelserna för den propagandaoffensiv som skulle starta samtidigt. Krigsmaktens och utrikesdepartementets presstjänster reorganiserades. En ny myndighet inrättades inom premiärministerns departement för att samordna.[xiii]
Stundtals får man närmast känslan av att det handlade om ett slags experimentverksamhet. Operation ”Gjutet bly” skulle också bli ett test för en ny och förmodat bättre PR hantering.
Enligt Lotta Schüllerqvist så betraktades Kassamraketerna närmast som en mindre irritation av den israeliska regeringen och massmedia. En stor del av befolkningen i Sterot bestod av judar av Nordafrikansk börd som under alla förhållanden stod lågt på den israeliska rangskalan. Raketerna anställde litet skador. Det dröjde till juni 2008 då det slog om tvärt. Inför allmänna opinionen började myndigheter och massmedia utmåla Kassamraketerna som ett existentiellt hot mot Israel som måste stoppas till varje pris och med alla medel.
När man ser tillbaka går det att notera att det var ungefär vid samma tid som beslutet om Gazaoffensiven fattades.
Den här videon från Dannmarks television från Sderot trakten visar hur skaror av civila israeler förlägger sina utflykter till Sderotområdet under Gazaoffensiven. Uppenbarligen tämligen obekymrade av rakethotet.
4. ”Det kan väl hända att enstaka soldater gick för långt…”
Redan medan offensiven pågick kom rapporter om övergrepp mot civilbefolkningen. Det handlade om civilpersoner som mejades ner när de lämnade sina skydd. Det handlade om beskjutning av ambulanser och räddningsarbetare. Om bombardemang av FN:s lager och skolbyggnader.
Svaret har ofta blivit att det att jo det kan väl hända att en del soldater kanske begick krigsförbrytelser här och där.
Små olyckor kan drabba den bästa.
Det finns ett problem med det resonemanget.
Det är missvisande, det också.
Visst förekom det att enstaka soldater löpte amok här och där, som brukligt är under krigstid men i Goldstonerapporten sägs också uttryckligen att det finns starka tecken på att också på högsta nivå fanns en ny vilja att slänga alla hänsyn överbord.
Bakgrunden var Libanonkriget 2006. På pappret var det en måttlig motgång. Den israeliska krigsmakten hade inte lidit något förkrossande nederlag a lá Stalingrad, man hade helt enkelt kört fast under den en månad långa konflikten.
Trots det hade förödmjukelsen varit svår, grämelsen och ruelsen ännu värre. Man hade låtit sig stoppas av människor varje rättänkande israelisk militär betraktade som en samling rövare. Lägg därtill att det hade skett i ett område den israeliska armén varit van att betrakta som sitt militära dansgolv, som man obehindrat passerat både 1978 och 1982.
Maningar till hänsynslöshet fanns. Bland annat hade den förre sefardiske överrabbinen Mordechai Eliyahu skrivit till premiärminister Olmert att man borde lägga ut bombmattor över Gazaremsan. Hela civilbefolkningen skulle betraktas som medansvarig för Kassamraketerna. Markanfall avrådde Eliyahu ifrån. Det skulle innebära för stora risker för förlust av människoliv.
På hösten 2008 kunde general Gadi Eisenkot, befälhavaren för det israeliska nord kommandot, glädjestrålande berätta i en intervju att man nu trodde sig ha hittat en ny doktrin som skulle lösa upp alla knutar. I ”nästa krig” skulle man helt enkelt gå fram med ohämmad hänsynslöshet.
General Eisenkot pekade med gillande vad som skett i Dahiya kvarteren i Beirut under konflikten. Hela området hade mer eller mindre utraderats under bomboffensiven 2006.
Det var rediga tag det.
I framtiden skulle varenda by som israeliska soldater besköts ifrån utplånas på samma sätt.
”Vi kommer att använda oproportionerlig styrka mot den och vålla stor skada och förödelse där.”[xv]
Och general Eisenkot tillfogade att det inte handlade om några lösa funderingar på stabsmässen. Detta var Planen med stort P och regeringen var med på noterna. En annan general talade om att i ”nästa krig” skulle målet inte vara att krossa Hizbollah -det gick förmodligen inte- utan att ”eliminera den libanesiska krigsmakten, förstöra infrastrukturen och vålla svåra lidanden bland civilbefolkningen”.
Det förmodades kunna påverka Hizbollahs beteende mer än något annat.[xvi]
Det är med andra ord i de banorna som tänkandet går inom den israeliska stats- och försvarsledningen.
Richard Goldstone tillfogade torrt att tanken att vålla civilbefolkningen lidanden hade varit exakt vad han själv sett hade tillämpats under sitt besök i Gazaremsan.[xvii]
●●● Seminariet var över. Alla reste sig och började röra sig mot utgången. Jag stannade kvar några minuter, passade på att fråga en medlem av panelen om ett par upplysningar som eventuellt kunde komma till användning i ett kommande blogginlägg. Det skrevs upp.
Ute var det mörkt. Det snöade medan jag väntade på bussen.
[viii] ”Gaza-Hamas Fact Sheet” sammanställning av den den israeliska ambassaden i USA, 22 december 2008, respektive ”The Six Months of the Lull Arrangement” av Centret för underrättelsetjänst och terrorism vid Israel Intelligence Heritage & Commemoration Center, december 2008.
[xvi] Det handlade om den pensionerade generalen Giora Eiland. Tidigare den israliska krigsmaktens operationschef och nationell säkerhetsrådgivare åt premiärministern. Källa: ”Human rights in Palestine and other occupied arab territories: Report of the United Nations Fact Finding Mission on the Gaza Conflict” av Richard Goldstone, till FN:s råd för mänskliga rättigheter, (Goldstonerapporten) Sid 330.
[xvii] Human rights in Palestine and other occupied arab territories: Report of the United Nations Fact Finding Mission on the Gaza Conflict” av Richard Goldstone, till FN:s råd för mänskliga rättigheter, (Goldstonerapporten) Sid 331.
De är ryggraden i Sverigedemokraternas valmanskår. Det är de som ger partiet dess framgångar i valen. Industriarbetare, i synnerhet de yngre, har blivit partiets stöttepelare. I en undersökning från 2007 uppges av medlemmarna i IF Metall, Grafikerna och Pappers skulle så många som 5,8 procent rösta på Sverigedemokraterna. Det var vid en tid när Partiets väljarandel i Svenska folket i sin helhet uppgick till 3,1.[i]
Hur kommer det sig? Brukar inte de grupperna traditionellt rösta på socialdemokraterna eller Vänsterpartiet?
Lägg därtill: mönstret är detsamma i andra länder där högerpopulismen brett ut sig. I Tyskland ansågs nazisterna vara det största arbetarpartiet efter socialdemokraterna. I USA var industriarbetare de trognaste följeslagarna till George Wallace och senare Ronald Reagan. Samma sak är fallet när det gäller anhängarna till Nationella Fronten i Frankrike och Dansk Folkeparti.
I förra inlägget nämndes att en viktig förutsättning för att högerpopulismen skall komma till makten var att ekonomiska frågor plockats bort från dagordningen. Den andra förutsättningen är att det inte finns någon stark motrörelse med närvaro på gräsrotsnivå som står ivägen. Det noterades att nazistpartiet hade svårt att vinna väljare i områden där antingen katolska kyrkan eller socialdemokraterna hade en stark närvaro. Samma mönster gäller i Sverige.
…sverigedemokraternas väljare utmärkssocioekonomiskt av att de något oftare än genomsnittet kommer från socialt utsatta och resurssvagamiljöer, men det som mest utmärker dem är politkermisstro och en negativ inställning till flyktingmottagning och att de mer än andra ser invandringsfrågor och lag och ordning som Sveriges viktigaste problem.[ii]
Så hur kommer det sig att Sverigedemokraterna nu lyckas bre ut sig bland just arbetarväljarna? Finns det inte en stark arbetarrörelse som är beredd att ställa sig i vägen längre?
Kanske, eller kanske inte.
●●● Tiden var de första åren av 1990-talet. Arbetsplatsen var ett mellanstort industriföretag. Denna bloggare arbetade som modellritare. Ritbordet stod uppställt på tillverkningsplanet. De anställda utgjorde kärnsvensk arbetarklass. Många av dem hade tjänat firman i 10, 15 eller 30 år.
Tonen var vad som kallas ”rå men hjärtlig”. Om någon sa något fräckt och påfluget gällde det att kunna svara snabbt, fiffigt och ännu fräckare. Helst så den andre blev svarslös.
Då tyckte både han, jag och alla de kringstående att utbytet varit lyckat.
De såg kanske inte mycket ut för världen men de var duktiga, kanske de bästa i sin bransch. Ve mig eller någon annan som råkade göra ett slarvigt jobb eller anmäla sig sjuk utan att ha minst 40 graders feber. Då var det inte cheferna man måste oro sig för.
Det var jobbarkompisarnas hån och gliringar.
Det fanns en bussighet i botten också. Hade jag ett problem och pratade om saken var det i 9 fall av 10 löst inom kort. Någon hade kommit med ett tips, erbjudit sig att hjälpa till eller kommit med en lösning.
De flesta hade en hygglig levnadsstandard. De hade bil. Ett radhus, en lägenhet eller en villa ute på landet. Då och då kunde de åka på semester till varmare breddgrader och de kunde hjälpa sin ungar till en hygglig start på livet.
Det krävde sin tribut. Det var nödvändigt att båda makarna jobbade heltid. Det krävde också ett idogt räknande på alla inkomster och utgifter. Men det är klart, det var en stor förbättring från den epok då arbetare bara hade att försöka supa ihjäl sig så snart som möjligt. Det var kanske den förkättrade välfärdens stora löfte. Den som håller sig nykter och sköter sig själv och sin ekonomi skulle kunna kravla sig upp på en hygglig levnadsstandard.
Det förmodas ofta att ”gubbarna på golvet” i grunden inte begriper vad som händer på de högre nivåerna inom ledningen. Det gällde inte här. En väl utvecklad djungeltelegraf sörjde för att vi hade god koll vad som skedde uppe på andra våningen. Vi visste väl vilka av cheferna som jobbade hårt. Vilka mest av allt latade sig dagarna i ända. Vem som var på väg upp eller ut och vilka som intrigerade mot varandra.
Många talade med saknad om den tid då firman fortfarande varit ett familjeföretag, innan civilekonomerna tog över. Det hade varit en tid då det rådde ordning och reda i ledningen. Någon av ägarens närstående, mestadels äldste sonen, lärdes upp för att ta över. Sen sina sena tonår hade han gått bredvid teknikerna när de lagade maskinerna och lärt sig de viktigaste om tekniken, gått bredvid försäljarna när de mötte med kunderna och lärt sig försäljningen, jobbat på lagret, tjänat fickpengar och lärt sig logistiken.
När äldste sonen till sist tog över kunde han både företag och branschen utan och innan.
Det var borta nu.
Företagsledningen satt sen länge långt borta i en annan stad. De ledande var mer siffermänniskor än tekniker. Ofta när de försökte ge direktiv om produktionen kändes som att höra munkar tala om äktenskaplig kärlek. Nåja, liknelsen kanske känns krystad men ni förstår vad som menas? Det handlade om personer som i grund och botten inte begrep vad de sysslade med.
Alla som arbetade i produktionen visste att de när som helst kunde bli bortrationaliserade närhelst de vingliga konjunkturerna vände ner igen. Deras yrkeskunnande eller lojalitet mot företaget betydde nästan inget då.
En uppsägning betydde för de flesta en hotande katastrof. Avbetalningar och amorteringar hotade då omgående att växa till oövervinneliga problem.
Fanns det ingenstans de kunde vända sig?
Tja de flesta var fortfarande socialdemokrater på den tiden men partilojaliteten började bli alltmer trött och slentrianmässigt. Deras verklighet fanns på fabriksgolvet. Facket och partiet hade det mysigt i sina kontor i andra änden av stan utan att hysa något överdrivet intresse för medlemmarna.
Den gamla tidens arbetar ledare som agiterade på verkstadsgolvet var nu ett minne blott.
Många av de äldre jobbarna kunde ge kryddade – men sanna – berättelser om de ständiga intrigerna inom den såkallade arbetarrörelsen på orten. De kunde berätta om en nyckelfunktion i organisationen där ledningen ständigt stoppade in de sämsta kandidater som gick att uppbringa. Allt för att slippa få en rival på halsen.
En annan funktionär hade ställt till med en helt meningslös konflikt på företaget för att främja sina egna utsikter att bli riksdagsledamot.
Hon hade lyckats.
Det noterades att hon nu satt med en fet lön, en bra pension runt hörnet och generösa anställningsförmåner.
Hon hade inget som helst intresse för sina gamla arbetskamrater, de som fått sitta emellan under konflikten.
Någonstans på vägen, utan att någon hade noterat det, hade arbetarrörelsens ”vi” förvandlats till”dom”. Fack och parti hade blivit nästan lika främmande och avlägset som företagsledningen. Fanns det problem så visste man på förhand att det var komplett meningslöst att vända sig åt det hållet. De var nästan aldrig intresserade. Det var vedertagen visdom att för den som ville skapa sig en bana inom Rörelsen så gällde det att så snart som möjligt komma bort från arbetet på gräsrotsnivån och ta sig in i stugvärmen i något kansli. Väl där gällde det att komma under ögonen på ”rätt” potentat.
Då fanns chansen att plockas upp på högre nivå och göra den där karriären som kunde leda till de där posterna och den där lönen.
Kanske var utvecklingen ganska typisk. Det finns de som menar att kanslierna sen länge förvandlats till gökungen som sög livet ur många av de etablerade partierna och folkrörelserna.
Antalet fast anställda tjänstemän, kanslister och föreningsdirektörer hade sakta men säkert vuxit, vuxit och vuxit ännu mer. Med dem hade floden av rapporter, promemorior och PM ökat. Den gamla tidens typ av politiker som drev sitt förtroendeuppdrag vid sidan av ett ordinarie jobb började få allt svårare att hänga med.
Politiken blev ett heltidsyrke det också.
”För yrkespolitikern fungerar därför den egna arbetsplatsen som en sorts fristad, en arbetsgemenskap där den ömsesidiga förståelsen mellan de olika partiernas företrädare är större än samhörigheten med de egna väljarna. Världen utanför är kall och hård, men innanför riksdagshusets väggar blandas den yrkesmässiga gemenskapen med en ömsesidig förståelse för varandras svårigheter att hantera de trilskande väljarna, de som bara kräver och kräver.”[iii]
Då och då uttryckte ledningarna för fack och parti sin förvåning över att medlemmarna verkade ha blivit alltmer ointresserade av vad fack och parti sysslade med. Men det fanns inget intresse att tala med med medlemmarna. På sin höjd talar man till dem via myndiga ukaser från kanslierna.
Det fanns ett gryende missnöje underifrån. Det missnöjet faktiskt var berättigad. Det fanns mindre och mindre utrymme för de vanliga medlemmarnas oro och åsikter.
Kanske var det där och då som ett tomrum började växa ner på gräsrotsnivån, någonstans mellan de styrande och de styrda, ett tomrum som bara väntade på att fyllas, först av Ny Demokrati, sen av Sverigedemokraterna.
Oavsett vad man anser om arbetarrörelsen, om man gillar den eller ej, så finns ett faktum: i decennier har den utgjort största bromsklossen för högerpopulister / nynazister / nyfascister.
Den bromsklossen håller på att vittra bort.
Mycket tyder på att just gräsrotsarbetet är en av de starkaste korten för framgångsrika högerpopulistiska rörelser. Det noterades att Nationella fronten i Frankrike –som utgjort en av Sverigedemokraternas förebilder – ofta byggt sina framgångar på underifrån, på gräsrotsnivå. Det blev Nationella Fronten som lyssnade när de etablerade partierna blivit alltmer snorkiga och ointresserade. Ledande funktionärer från Fronten kunde regelbundet dyka upp på den lokala marknaden på de orter de verkade för att prata med folk och lyssna på deras synpunkter. Partimedlemmar ur Fronten kunde ställa upp och hjälpa ungarna i grannskapet att komma till skolan när mammorna var sjuka. [iv]
Man strävade målmedvetet efter att bygga upp en trivsam miljö i sin gräsrotsverksamhet. Något som stämmer överens med tanken om att skapa en mysig Volksgemeinschaft för ”rätt” etnisk grupp.
Bim Clinell noterade med förvåning att journalister och forskare som deltagit i den verksamheten i studiesyfte kunde vara påfallande nostalgiska när de lämnat den. Oavsett om de hatade Frontens politik och ideologi, även om de genomskådat Le Pen så kunde de fortfarande ha en dov längtan tillbaka. (Många äldre tyskar kan fortfarande känna en viss nostalgisk längtan efter sin tid i Hitlerjugend eller Bund Deutscher Mädel, även om de i alla avseenden lämnat nazismen bakom sig.)
Då kommer man till den stora frågan. Är Sverigedemokraternas frammarsch omöjlig att stoppa?
Kanske inte.
Det har gjorts. I USA har bevisligen högerpopulistiska republikaner besegrats lokalt och på riksplanet av politiker som valt att betona ekonomiska frågor istället för kulturella. En lång rad finansskandaler bidrog till att rikta förbittringen mot Wall Street koryféerna, inte mot den ena eller andra etniska gruppen. I valet 2008 röstade Amerika rentav fram sin första afro-amerikanska president.
Vågskålen tippade ner åt den ekonomiska sidan.
I Frankrike har Nationella Fronten pressats tillbaka i en del lokalval. Receptet var dels att ha ett tydligt program, ett som gav alternativa svar på de lösningar som Nationella Fronten erbjöd men framför allt: där det skedde hade de etablerade partierna börjat bedriva verksamhet på gräsrotsnivå.
Ett nytt år har börjat. Ett nytt decennium likaså. Under det gångna året har för första gången ett högerpopulistiskt parti (eller om man så vill fascist influerat) lyckats etablera sig i svensk politik.
Det är något nytt. Tittar man längre bakåt är bilden en annan. På 1930-talet klagade en av de ledande svenska nazisterna över att han och hans meningsfränder var dömda förbli en politisk sekt långt ute i de grå marginalerna i svensk politik.
Fundera på saken och ta samtidigt en titt på hur det såg ut runtom Sverige. I Tyskland hade nazistpartiet gripit den totala makten. I Italien hade fascist partiet haft makten sen 1922. I Finland hade Lapporörelsen varit på vippen att ställa till med inbördeskrig. Estland, Lettland och Litauen hade alla blivit mer eller mindre fascistiskt influerade diktaturer.
Sverige förblev nästan helt opåverkat. Vi lyckades inte ens producera någon halvhygglig Hitler-epigon som Vidkun Quisling i Norge eller Danmarks Fritz Clausen.
Försöken att tala om för svenska folket att alla deras problem –och problemen fanns ymnigt i den stora depressionens skugga – berodde på ”främmande element” i den kärnsvenska ”folkkroppen” eller på en världsomfattande sammansvärjning som den lilla gruppen svenska judar förmodades delta i, ja de försöken föll platt på hälleberget.
Hur kom det sig? Var svenskar moraliskt överlägsna?
Tanken kittlar men den håller inte. Det tankegods som födde fram nazismen och fascismen fanns på svensk botten också.
Så hur kom det sig att de svenska väljarna inte kittlades av den typen av paroller – då?
●●● Under försöken att få någon rätsida på det högerpopulistisk genombrottet i den amerikanska politiken upptäckte Thomas Frank den politiska balansvågen. I den ena vågskålen låg kulturella frågor. Det var frågor om identitet, vilken som var den egna identiteten och vilken identitet som var ”rätt” i det egna landet. Fienden är de som tillhör fel ”stam”.
I den andra låg ekonomiska frågor. Bättre lön. Rimliga chanser för ungarna att plugga vidare om de vill. Sjukvård. Den fiende man vill bjuda spetsen är anhängarna av Status Quo.
På 1920-talet hade mycket av den amerikanska samhällsdebatten kretsat kring tämligen fnoskiga frågor som vem kunde betrakta sig som ”äkta amerikan”. Den kulturella vågskålen tippade ner.
Under depressionen på 1930-talet vägde de ekonomiska frågorna över och ”New Deal” fick sitt genombrott. Den ekonomiska vågskålen tippade ner och blev fortsatte att ligga nertyngd under många decennier.
Kan samma mekanismer vara i rörelse i Sverige?
●●● Hennes namn framgick inte i intervjun. Kanske var det lika så gott. Det talades bara om att hon var nynazist. När hon skulle tala om sina motiv berättade hon om sin vrede över hur hennes mamma behandlats. Mamma var inlagd på långvården, på en avdelning som var kroniskt underfinansierad, underbemannad, underutrustad, ja svältfödd på alla upptänkliga sätt. Själv kunde hon inte göra mycket mer för mamma än att besöka så ofta som möjligt.
Hade det varit i Sverige för femtio år sen hade hon kanske krävt ekonomiska och sociala reformer. ”Samhället måste ingripa,” löd ofta mantrat när missförhållanden avslöjades.
Nu blev det istället bevis för att hennes egen grupp, hennes ”stam” om man så vill (vit, lutheransk, kärnsvensk arbetarklass) var förtryckt och förnedrad på bekostnad av ”de andra”.
Och svaret borde bli att man satte klacken på dessa ”de andra”.
Den sociala ingenjörskonsten har varit avskriven sen nästan tjugo år tillbaka. Återstod de kulturella frågorna, frågor om identitet och tillhörighet. För den kvinnan var från och med nu genom det filtret hon tolkade samhället och vad som hände runtomkring henne.
I Sverige på tyngdes vågskålen ner för de ekonomiska frågorna på 1930-talet och där stannade den fram till 1990. En idériktning fanns i luften, ”den nya upplysningen”. Det fanns en vacker nationalekonomisk teori, ”Stockholmsskolan” (med Gunnar Myrdal som frontfigur). Där fanns på den tiden en pigg socialdemokrati med en bastant organisation som finfördelade sig ner på gräsrotsnivå, med studieförbund och med nära kontakter med LO. Och det fanns ett lovande program för att lösa samhällets problem genom det som skulle kalla social ingenjörskonst.
Lägg därtill att genomsnitts Sven och Siv var med på noterna. Framtidsförhoppningarna handlade om vardagliga nyttigheter som slumsanering, bättre arbetslivsvillkor, att kunna flytta in ett egnahem hus, rimliga framtidsutsikter för ungarna, att skaffa egen bil etc. inte om att man måste utrota familjen Goldman i lägenheten mitt emot.
Frågor om etnisk identitet var satta på undantag. Historiker har också noterat att det i Tyskland grovt räknat fanns två områden där nazistpartiet hade svårt att göra inbrytningar bland väljarna. Det var de som där antingen socialdemokraterna eller katolska kyrkan hade en starkt grepp om människorna. Båda rörelserna, hur olika den än kan ha varit i övrigt, hade en stark närvaro på gräsrotsnivå.
Det var de största stoppklossarna. Att någon annan fanns på plats först.
Denna bloggare ifrågasätter inte att den sociala ingenjörskonsten hade betänkliga drag med sin klockartro på att alla problem kunde lösas genom inrättandet av ständigt nya ämbetsverk. Kanske var det också oundvikligt att den till sist måste lämna plats för nyliberalismen. Samtidigt var den ändå ett försök att lösa reellt existerande problem i samhället, inte symboliska eller hopfantiserade.
Så medan många av Sveriges grannländer föll under fascistiska och nazistiska rörelser förblev Sverige märkligt opåverkat. Inte så att man inte hade fördomar på den tiden men det fanns ingen stor politisk rörelse som försökte tolka hela samhällsutvecklingen genom frågor om ras, grupptillhörighet och kultur.
●●● Hela efterkrigstiden hade varit en enastående bra tid i Sverige och hela den övriga industrialiserade världen. Industrin gick på högvarv. Det fanns hyggligt avlönade fasta anställningar och goda karriärmöjligheter för de flesta.
Familjer vars släktingar varit statare och lantarbetare sen generationer tillbaka in i den grå forntiden kunde nu flytta in i egna hem, i moderna lägenheter, skaffa bil, teveapparater och se ungarna gå vidare på universitet och högskola.
Den sociala cirkulationen ökade. Denna bloggares morfar arbetade på det statliga Televerket där han blev telekommissarie efter tjugo års träget arbete. Hans son tog också anställning på televerket under rekordåren och blev telekommissarie efter cirka fyra år.
Samma bana, olika tidsepoker.
Kalifornien 1968. Det gryr för högerpopulismen
Sven Delblanc befinner sig i Kalifornien som gästforskare vid Berkeley universitetet i slutet av 1960-talet. Han upplevde att livet var lätt och behagligt, samtidigt började det röra på sig i samhället runtomkring. Det rådde oro på universitetet. Det demonstrerades mot Vietnamkriget. Medborgarrättsfrågan hade härjat. Den konflikten hade med nöd och näppe bilagts.
Han noterar att ett nytt politisk stjärnskott i form av sydstatspolitikern George Wallace tillfälligt och oväntat flammat upp på den politiska himlen med rasåtskillnad och motstånd mot integrationen på programmet.
Nej Wallace hade inte blivit president men han hade kommit oväntat långt och det utan rika sponsorer eller stöd från några av de etablerade partierna. På ett valmöte med Wallace ser Delblanc idel flanellskjortor och barkade händer bland människorna i publiken.
Kort sagt: de utgör vad som kallas blue collor, arbetarklass.
Sven Delblanc får veta att det finns en utbredd besvikelse bland såkallat vanligt folk på båda de politiska partierna. Visst, på ytan var amerikanska industriarbetare bland de mest välbeställda i världen men i skymundan hade villkoren blivit allt kärvare. Vietnamkriget hade lett till inflation, reallönerna hängde inte med. Det började bli svårare att få jobb. Lättare att få sparken. Medborgarrättsrörelsen hade lett till att svarta började dyka upp här och där på arbetsplatserna. Hos många vita amerikaner fanns en krypande känsla av att de svarta gynnades på bekostnad av hederliga vita protestanter.[i]
Det fanns ett växande missnöje, en gryende känsla av att systemet var i olag, samtidigt hade förtroendet för de etablerade partierna börjat eroderas. Det här mönstret skiftar naturligtvis från land till land beroende på historisk bakgrund och samhälle. Om man släpper tanken på att det som kallas för högerpopulism / fascism / nazism skulle bero på olika typer av ”nationalkaraktär” hos tyskar, danskar, amerikaner, fransmän eller svenskar så finns det en del drag gemensamt. Det ena verkar vara att förtroendet för de gamla makthavarna vittrar bort. Det andra är att ekonomiska frågor strukits från dagordningen. Där finns också en växande känsla av att systemet är i olag. Vågskålen tippar ner åt andra hållet.
Delblanc noterar också att en ny och tämligen obehaglig uppkomling presenterat sig i Ronald Reagan som blivit Kaliforniens guvernör.
Och att Reagan verkar ha sugit åt sig mycket av George Wallaces program.
Valrörelsen 1968 i USA blev nästan ohämmat rasistisk ansåg Delblanc. Från republikansk sida hade man lärt sig att linda in sitt tal om rasfrågor. Nixon pratade om lag och ordning. Alla visste att han menade ”vi ska hålla efter negrerna”. I sinom tid skulle Ronald Reagan som president demontera de flesta av de federala program som skulle hjälpa svarta att förbättra sin ställning.
I Sverige har Folkpartiet försökt sig på samma grepp. Lagom inför EU valet gick Jan Björklund ut med ett utspel om att nu fick det minsann vara slut att somliga elever som påstods slippa delta i simundervisning eller lektioner om sex och samlevnad.
Det görs också klart att det inte handlar om medlemmar av livets ord eller pingstkyrkan. Ordet ”muslim” sägs aldrig rent ut men kodorden står som spön i backen. ”Hederskultur”, ”inom dessa grupper betraktas kvinnans frihet som ett hot mot familjen.”[ii]
Läsaren får gärna gissa vilka ”grupper” som åsyftas.
Och folkpartiets väljare noterar belåtet att med käre gamle Björklund i spetsen kan de vara säkra på att svartskallarna skulle få veta sin plats.
I Sverige gällde svensk kultur. Basta.
Folkpartiet gjorde bra ifrån sig i EU valet.
I USA noterade en strateg belåtet att under alla dessa år sen president Roosevelts dagar hade Demokraterna varit Vanliga Folks parti medan Republikanerna betraktades som de förmögnas och besuttnas parti. Det var borta nu. De ekonomiska frågorna hade definitivt strukits från dagordningen.
Därmed fanns bara sociala och kulturella skillnader kvar och i och med det kunde Demokraternas vädjanden till vanligt folk enkelt neutraliseras.[iii] Ja man kunde rentav vända på kuttingen genom att leverera smäktande visioner av hur vanligt hederligt folk förtrycktes av snobbiga progressiva. I Sverige försökte sig kristdemokraternas ledare Göran Hägglund sig på samma grepp när han från Dagens Nyheters debattsida hyllade ”Verklighetens Folk” jämfört med den ”Radikala Elit” som förmodades titta snett på och förtrycka denna verklighets folk.[iv]
Det handlar i mångt och mycket om klasskampsparoller men med helt omvända förtecken och det är plankat från USA:s kristna höger rätt upp och ner. Hederliga konservativa löntagare förtrycks av en lömsk kaffelatte pimplande radikal elit i storstäderna. Problemen i samhället förklarades med att kulturen korrumperats och fördärvats av denna elit. I USA blev svaret ett heligt krig mot aborter, för skolbön och emot homoäktenskap.
Därmed kunde växande skaror av vanliga arbetare och tjänstemän att börja rösta på partier som egentligen arbetade mot deras egna väsentliga intressen. Som ville urholka deras barns skolor, sjukvård etc. etc. allt för att kunna sänka skatterna, och sen sänka dem ännu mer.
Mycket kretsar kring nostalgi över ett tänkt idealiskt förflutet som troligen ingen som levde då betraktade som ett idealtillstånd. Ronald Reagan brukade i sina tal frammana bilden av ett Amerika där ett gyllena skymmningljus ständig flödade och Glenn Miller knastrade i radioapparaterna.
Sverigedemokraterna säger sig vilja föra oss tillbaka till en tänkt Astrid-Lindgren-barnen-i-bullerbyn-och-saltkråkan värld som gått förlorad och nu skall återerövras.
Det finns en växande känsla av att systemet är i olag. Att vi måste föras tillbaka till Idealtillståndet.
Lägg därtill att det dykt upp ett nytt hatobjekt på nära håll i form av invandrare från muslimska länder.
●●● Under många år släpade Sverigedemokraterna, liksom de nynazistiska rörelser den växt fram ur på ett gigantiskt och välförtjänt image problem. Det gick knappt att se på dem utan att det dök upp minnesbilder av gaskammare och likberg i nyligen befriade koncentrationsläger.
Svaret från Sverigedemokraternas sida blev att koncentrera sig på att tala om ”främlingar” i största allmänhet. Andreas Malm visar det inte ville fungera heller. Minnena från gaskammare ville inte försvinna. Vändpunkten blev att sikta in sig på den muslimska gruppen. Malm citerar ut ett baxnande policy dokument från det brittiska BNP.
Vi dunkar på om islam. Varför? Därför att det är det enda som vanligt folka därute kan förstå. Det är det som tidningsredaktörerna säljer lösnummer på. Om vi skulle attackera någon annan etnisk grupp – vissa säger att vi borde attackera judarna -… men vi måste ta oss till makten. Om judarna var den fråga vi tjatade om skulle allmänheten tro att vi var spritt språngande galna. […] Det skulle inte föra oss någon annan stans än bakåt. Det skulle låsa in oss i en låda; allmänheten skulle tänka ”udda extremistiska dårar, […]”. Och vi skulle aldrig få någon makt.[v]
Det var ett så redigt och cyniskt besked som man kan begära. Islamofobin skulle helt enkelt bli vad marknadsförare kallar för partiets USP, dess Unique selling proposition. Antisemitismen var är goda grunder redigt misskrediterad. Islamofobiska resonemang har däremot en viss (enligt denna bloggares åsikt oförtjänt) respektabilitet. Den har sen åratal tillbaka ventilerats på ledarsidorna i fina morgontidningarna. Det skulle bli högerpopulismens nya käpphäst, i Sverige, Europa och i USA.
När Sverigedemokraterna plockade upp den käpphästen hade de liberala ledarskribenterna inga invändningar längre. Tvärtom har Folkpartiet sen länge litet förstulet börjat tåflörta med samma stämningar. För att göra omsvängningen fullständigt har Sverigedemokraterna blivit högljutt proisraeliska (liksom brittiska BNP, Dansk Folkeparti och Vlaams Belang).
Det är en rasistisk käpphäst, jo förvisso men det är också en kulturell käpphäst och den är kanske viktigare. Muslimerna är nu de som påstås kontaminera den rena västerländska (kristna) kulturen. På en högerblogg utlöste det ett smärre indignationsutbrott när nån i juletid tagit sig orådet att sätta samman en pepparkaksmoské (det hade varit litet problem att få till kupolen). Pepparkakshus är en västerländsk tradition. Basta.
Det är ett skenproblem och det är också en skenlösning. I USA har högerpopulisterna i åratal rasat mot homoäktenskap och abort men utan att någonsin egentligen försöka förbjuda någondera. I själva verket är det omöjligt. Sverigedemokraterna kommer aldrig att kunna lösa landets samhällsproblem genom att angripa Sveriges muslimer.
”Sociala problem förvandlas genom ett trolleritrick till problemet islam.”[vi]
Vågskålen har tyngt över.
[i] ”Åsnebrygga” av Sven Delblanc på Aldus / Bonniers förlag, förlags ort: Stockholm, 1969, sid 38-42.
Kära läsare. Tänk dig att du börjar med något harmlöst och vardagligt som slutar med en mardröm.
Föreställ dig att du är utrikesminister eller i alla fall en person med händerna i närheten av utrikespolitiken. En dag kontaktas du av herr B, en hygglig kille som du arbetat med i samma styrelse.
Du kommer ihåg att du och herr B kom bra överens. Du tror dig också minnas att han Känner Folk. Någonstans i reptilhjärnan poppar en liten tanke upp om att han kanske skulle kunna ordna in dig på ett eller ett par nya styrelseuppdrag när din politiska karriär är över om några år.
B frågar om inte du skulle vilja skriva under ett öppet brev till förmån för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter någonstans i världen, vi kan kalla det för X-land.
Visst, inga problem. Det gör du snabbt och villigt. Du vet, eller tror dig veta, att regimen där är tämligen obehaglig och B är som sagt en hygglig kille.
Tiden går. En dag ringer herr B upp igen. Du är litet stressad med många olika frågor runtom i hela världen som kommer och går och du får frågan om du inte skulle vilja skriva på ytterligare ett upprop om kvinnors och barns rättigheter i X-land och dessutom en offentlig deklaration som tar avstånd från regimen. Du skriver på som du gjorde förra gången. Regimen där är obehaglig, inte tu tal om saken. Inga problem.
Efter ytterligare en tid kommer ett förslag till proposition från herr B och några andra personer om att man skall införa vissa ekonomiska sanktioner mot X-land. Inget allvarligt. Frysande av export av viss högteknologi och så. Flera av dina kollegor runtom i Europa har redan skrivit under liknande förslag och du vill inte sticka ut flocken.
Du tänker än en gång på att herr B kanske kan hjälpa dig till ett fett pastorat på en tankesmedja i USA när din politiska karriär är över. Du skriver under igen och propositionen glider vidare. Det är en period då en stadig bunt trista rutinfrågor behandlas och ingen orkar bekymra sig. Varken massmedia, oppositionen eller allmänna opinionen.
Tiden går. Du tragglar vidare med en rad olika diplomatiska frågor runtom världen. Då och då, mitt i allt detta brus dyker herr B upp och ber om din underskrift på öppna brev om X-land.
Det börjar bli rutin. Kanske noterar du att avståndstaganden och sanktioner gradvis blir allt hårdare.
En dag kommer beskedet att USA tänker att gå till angrepp mot X-land.
Det är naturligtvis inte frågan om att du egentligen har något att säga till om i den frågan. Det är ett beslutat faktum. Det kommer att hända. Punkt slut. Men du skulle kanske vilja deklarera att du stödjer det å Sveriges vägnar?
Självklart kommer du inte protestera eller resa invändningar om vad folkrätten säger.
Först nu inser du att du sitter fast i klistret. I själva verket fastnade redan när du skrev under de där första, skenbart harmlösa uppropen. För varje nytt steg har det bara blivit värre. En konflikt har avsiktligt skapats, kompromissvägar har målmedvetet stängts. Gradvis har den gjorts alltmer oförsonlig och infekterad. Till sist förkunnas allt oftare att krig är o-und-vik-lig och att du är insyltad. Ger du ditt stöd kanske den där lilla förhoppningen om en reträtt stol på en tankesmedja eller sinnekur på en sponsrad universitetsinstitution kan växa ytterligare.
Kanske skriver du under ytterligare en gång, slött och mekaniskt helt enkelt för det är vad du nu blivit van vid. Kanske börjar du skruva på dig när angreppet är ett faktum, när blod, eld och söndertrasade människokroppar kreverar på tidningarnas löpsedlar, på TV skärmarna och det demonstreras på Stockholms gator.
Men det var väl ändå inte det här som allt skulle sluta i?
Kanske råkar du låta känslor av obehag slippa ur dig. Man kommer ganska omgående att påminna dig om alla öppna brev, deklarationer och annat som du skrivit under fram till nu. Kanske kommer herr B att ringa upp och vänligt be dig att sluta upp att tramsa dig, ”vi var ju överens, inte sant?” Kanske påminner han om hur flera av dina kollegor redan anslutit sig och lovat att ordna truppkontingenter. Tänker du börja sticka ut från flocken nu? Han kan förebrående fråga om du glömt det där med kvinnor och barnens rättigheter. Har du blivit motståndare till det helt plötslig? Det kommande kriget kommer ju att göra verklighet av alltsammans, inte sant?
Sluta tjafsa nu.
Ni var ju överens?
●●● Vän av ordning undrar kanske vad detta är för fria fantasier. Kanske inte så fria, och inte så mycket fantasi trots allt. Frågan dök upp under en diskussion om hur det kom sig att de neokonservativa lyckades samla så många framstående namn till sina öppna brev och upprop inför invasionen av Irak. (Bland dem Carl Bildt och Urban Ahlin.) Det var så som marken bereddes för Amerikas invasion av Irak och Israels angrepp på Gaza.
Först några harmlösa upprop. Sen gradvis allt hårdare resolutioner och drakoniska krav.
Kanske håller det på att hända igen. Den här gången med Iran som måltavla. Och det har sagts öppet att det är så man kommer att gå tillväga.[i]
Det finns och har länge funnits glada funderingar på att få igång en ny amerikansk örlog i Mellanöstern. Redan medan man höll på att prata fram invasionen av Irak talades om att egentligen, ja EGENTLIGEN borde man drämma till Iran. Ett uttryck som cirkulerade i Washington löd ”alla vill till Bagdad. Riktiga män vill till Teheran.”
Man kan gissa att till avdelningen ”riktiga män” räknade de neokonservativa framför allt sig själva.
Och det finns nu en ny tillförsikt hos dem. President Barack Obamas presidentperiod var tydligen inte så illa som befarat trots allt. Kommentatorer som högljutt beskärmat sig övergick i en mening till att spinna som katter. Bill Kristol, den neokonservativa rörelsens kronprins, klagade över att Barack Obama höll på att förskingra Amerikas Unika Öde. Nu kallar han förtjust Obama ”En krigspresident”.[ii] Nu hade Obama beslutat att satsa för fullt på ett nytt fälttåg i Afghanistan. Och hoppet om en konflikt med Iran brinner med allt klarare låga. Robert Kagan sekunderar. Nu när man beslutat att satsa på kriget i Afghanistan är det lika bra att börja tänka på vad man skall göra med Iran också.
Journalisten Jim Lobe, en man som bevakat den neokonservativa kamarillan i 30 år, är klart oroad. Han tycker sig notera hur de neokonservativa börjar försöka återknyta sina gamla allianser med republikanerna och med demokraternas högerflygel. De antyder att de kan vara nyttiga för president Obama genom att se till att den republikanska oppositionen kommer att hålla sig i styr i utrikespolitiska frågor.[iii]
Med andra ord: en politisk fraktion som borde vara grundligt bortgjord efter invasionen av Irak håller i all tysthet på att göra comeback.
Vad ett angrepp på Iran skulle utmynna i sägs inte. Det räknas tydligen glatt med att ett angrepp skulle leda till att Iran sjunker ner i kaos. Andra förmodar att Irans olika etniska grupper (azerbajdzjaner, kurder etc) tillhandahåller en ”bördig mark” för att skapa inbördeskrig såsom skett i Irak.[iv]
●●● Från den stora allmänhetens sida hälsades beslutet med en gäspning. Bland de som granskade den eviga dragkampen om policyn med rynkade pannor var reaktionen bitter. Stephen Walt citerade Mark Twains yttrande om hur kongressen bestod av ”de trångaste sinnena… mest själviska själarna… och fegaste hjärtan som gud skapar.”
Representanthuset hade just antagit den resolution som förbjöd export av raffinerade petroleum produkter till Iran.[v] Stephen Walt misstänkte att det skulle visa sig vara en korkad utrikespolitik. Det folkliga missnöjet i Iran riskerade att riktas bort från regimen och mot USA.[vi]. Utan stöd från Ryssland och Kina kommer sanktionerna under alla förhållanden att bli föga mer än pappersdeklarationer.
Men det är mer än så. Många befarar mer eller mindre öppet att det här är det första stegen mot ett angrepp. Den före detta underrättelsemannen Philip Giraldi, en ofta välunderrättad källa för denna blogg, var grundligt desillusionerad. Han ansåg att det hela troligen skulle utmynna i krig till sist.[vii]
Och EU har slappt och litet rutinmässigt förklarat sitt stöd för alltsammans.[viii] Det sker i skymundan och under gäspningar från allmänhet och massmedia.
Radioprataren Rush Limbaugh manade till ”massiva bombräder” och till att störta regimen.[ix]
En fråga som kommer smygande är om neokonservativa och deras följeslagare borde vara bekymrade över att den amerikanska armén redan sitter i klistret i två krig? Att det vore livsfarligt att råka in i en tredje konflikt också?
Konstigt nog: Nej. Inställningen verkar mest av allt vara ett sorglöst ”det fixar sig nog”. Denna bloggare har intrycket att många av dem framför allt betraktar det hela som en fråga om vilja. Om man bara demonstrerar en kompromisslös vilja så kommer den andra sidan att ge vika. David Frum förklarade exempelvis att visserligen är den amerikanska armén utslagen men att USA fortfarande har sin flotta och sitt flygvapen kvar.
Det framgick inte om det var för att använda eller att rasera.
[i] Den som vill se ett närmare resonomang med källorna kan gärna ta en titt på Vindskupans post om ”Den nye rådgivaren” 8 maj 2009.
[iv] Se exempelvis den pensionerade flygvapengeneralen Thomas McInerneys artikel ”Target: Iran” i det neokonservativa husorganet Weekly Standard, 24 april 2006. Han gissade att några amerikanska angrepp skulle leda till att hela Iran sjönk ner i kaos. Nyligen var representanthusledarmoten Jane Harman ute pladdrade om samma sak. Den iransk-amerikanska lobbyn protesterade. Jane Harman tog tillbaka. Trots det kan man nog vara tämligen säker på att det är ungefär i de banorna man tänker inför ett angrepp mot Iran.
Talibanerna brer sakta men säkert ut sig över landet. I de övriga delarna av landet råder laglöshet. Brittiska officerare i Helmandprovinsen fick höra att vägarna var säkrare under talibanernas tid vid makten. I brittisk press citerades en busschaufför som bara kallades Karim. Han berättade att det fanns landvägsrövare ”överallt”. ”En gång stoppade de min buss i Nimroz provinsen och rånade oss allihop. De gick igenom våra fickor och tog allt.”[i]
Också i huvudstaden Kabul hade talibanerna infiltrerat. De lämnade hotelsebrev hos poliser och regeringstjänstemän. De fick chansen att säga upp sig, annars…
I de fattiga stadsdelarna hälsades de kanske inte med entusiasm men i alla fall en stilla lättnad. Talibanernas ordning var drakonisk men innebar att den veritabla gräshoppssvärm av kidnappare och tungt beväpnade tjuvar som plågade befolkningen började skingras.[ii]
Planen
Mitt upp i den allt värre krisen har denamerikanska armén bestämt sig för att försöka sig på en motoffensiv.
Den kommer att försöka upprepa samma koncept som man tillämpade i Irak – ”The Surge” – Tillströmningen. Den går ut på skicka in stora förstärkningar och att rekrytera milisstyrkor lokalt, beredda att slåss på amerikansk sida, i stil med Uppvaknade Rörelsen i Irak. Amerikanska specialstyrkor uppges färdas land och rike runt i Afghanistan. Kontaktar och försöker värva stamledare och deras följen. De villiga får vapen, pengar och militär träning av tillmötesgående amerikansk militär.[iii]
Det verkar finnas två tankar med det. I områden som kontrolleras av regeringen skall de nya miliserna bli stoppblock för talibanrörelsens utbredning. I de delar av landet som talibanerna har tagit skall de däremot starta gerillakrig och hota lede fi i ryggen.
Det hade gjorts i Irak och hade resulterat i…
ja vadå?
Kanske inte någon riktig seger egentligen men i alla fall en halvhygglig kopia därav. Det borde väl kunna få samma effekt i Afghanistan också. Det var förhoppningen.
Förståndiga människor har skakat på huvudet. De tenderar att invända att Afghanistans stora problem i dagsläget inte är brist på vare sig vapen eller vitt spritt kunnande i hur de skall hanteras.
●●● För det går inte ihop.
Hela planen går inte ihop sig och den kommer troligen aldrig att göra det.
Redan när Barak Obama tillkännagav sin plan noterade den oroade före detta Colin Powell-medarbetaren Lawrence Wilkerson att den planerade förstärkningen på 30 000 man visserligen är förmodligen är det mesta som Amerika kan prestera i dagsläget men för att lyckas med ett uppdrag av den storleken hade det snarare krävts en kvarts miljon man.[iv]
Det är det mesta som Amerika kan avvara men förstärkningsstyrkan är i grund och botten fortfarande för liten för att för uppgiften enligt Wilkerson. Han tittar dyster på vad man vet om hur stora styrkor som krävs för att kontrollera ett land av den storleken på riktigt. Jo, det kommer säkert att bjudas en del framgångar här och där men den kommer inte att kunna vinna kriget.
Lägg därtill att det är en alltmer utsliten styrka som drar i strid. Självmordfrekvensen i den amerikanska armén uppges nu vara rekordhög.[v]
Alltfler soldater är mentalt slutkörda efter att ha legat i fält sedan 2001. Ganska omgående infördes den såkallades stop-loss bestämmelsen att soldaterna kunde hållas kvar obegränsad tid. Problemet med det är samtidigt att det finns en gräns för hur lång fronttjänst en vanlig människa orkar med, det gäller även yrkesmilitärer. För mer än en soldat blev till sist en automatkarbins mynning mot huvudet den enda återstående vägen bort från ständigt nya stridskommenderingar.
Allt beror ytterst på att USA försöker bedriva flera långvariga krig med en yrkesarmé. Den duger bäst för korta och relativt små insatser. I motsats till andra världskriget finns inget jämt, pålitligt flöde av fräscha, oförbrukade rekryter. För patriotiska amerikaner – och en hel del USA beundrande svenskar – är det en totalt given sak att det finns en bottenlös brunn av resurser att ösa ur. Det är en illusion. Wilkerson har tagit en titt i den brunnen och funnit att den har sinat. USA har lassat på sig för stora åtaganden i såväl Mellanöstern, Asien och Europa. Det finns mycket litet över för att sätta in i Afghanistan.[vi]
Därtill: det är inte bara armén som är i dåligt skick. Detsamma gäller för hela Amerika. Ekonomin är i kris. Statsskulden uppgår till 12 triljoner dollar och växer.
Där står man. Kriget kommer att startas om. Resurserna förslår av allt att döma inte och troligen vet de flesta ansvariga om saken.
Det spelar ingen roll. Politiken är spikad.
Frågan är varför?
Många menar att Barak Obama manövrerats in i ett tvångsläge av militärer och neokonservativa i skön förening där han till sist inte hade något annat val än att trycka godkännandestämpel på planen den plan de ville ha.
Vägen till den Afghanska offensiven är berättelsen om hur generaler intrigerade och hur den neokonservativa kamarillan – som mänskligt att döma borde vara grundlig misskrediterad efter sina insatser att driva fram invasionen av Irak – nu på hösten 2009 lyckades slingra sig tillbaka till maktens centrum efter att Barak Obama tillträtt som president.
●●● Inget var bestämt från början. Under sin valrörelse hade Barak Obama förvisso strött uttalanden om att man borde släppa kriget mot Irak och koncentrera sig på Afghanistan och al Qaida men hur skulle det gå till mer exakt? Det var den stora frågan som den nytillträdde presidenten och hans stab satt och grunnade över.
Skulle man sträva efter att vinna hela kriget, pacificera Afghanistan och hoppas på att det där med al Qaida skulle lösa sig av sig själv eller skulle man satsa på ett mer begränsat men uppnåeligt mål?
Vicepresident Joe Biden försökte driva den senare linjen. Han föreslog att USA i all tysthet skulle släppa vittomfattande och luddiga mål om att krossa talibanrörelsen och säkra Karszai regeringen i Kabul för all framtid för att istället koncentrera sig på att hitta och krossa de sista resterna av al Qaida.
Där fanns – möjligtvis – konturerna av en hållbar strategi.
Den skulle ta sikte mot männen som planerat elfte september attentaten mot New York. Internationellt fanns, och finns, förståelse för att Amerika ville jaga männen bakom det monumentala attentatet, till och med bland USA:s motståndare.
Från Barak Obama själv kom en del hummanden om att ytterligare förstärkningar inte var något givet för hans vidkommande.[vii]
●●● Amerikanska journalister brukade hänförda rapportera om general Stanley McChrystals asketiska vanor, om hur han bara sover tre eller fyra timmar varje natt, hur han brukade jogga till sin arbetsplats varje dag och bara åt ett mål mat om dagen.
Att döma av hans benrangelsliknande utseende kan det nog stämma.
Han har gjort karriär i special- och jägarstyrkorna. I Irak ledde han en stridsgrupp som var omsusades av rykten om flitigt bruk av tortyr och mord.
Kort och gott var general Stanley McChrystal ansvarig för vad som förskönande kallades för ”våta jobb”.
I mitten av juni 2009 blir McChrystal befälhavare för de amerikanska styrkorna i Afghanistan. Det är på den posten har han utvecklats till en av de mest politiserade generalerna sedan Douglas McArthur och dessutom hjälpt de neokonservativa att komma tillbaka till maktens centrum igen.
Under sommaren kom rapporter om att general McChrystal samlat en grupp civila konsulter som skulle sufflera honom med råd. Bland de främsta i den gruppen var Frederick Kagan och hans fru Kimberly.[viii] Båda tillhörde den neokonservativa kamarillan.
Frederick Kagan var mannen som hade lanserat tillströmningen – The Surge – i Irak.
Under slutet av George Bushs presidentperiod hotades tillvaron en utredning, The Iraq Study Group, som föreslog att USA skulle söka en diplomatisk lösning och börja trappa ner kriget. Utredningen leddes av flera ansedda tjänstemän från båda partier. Den gick inte att avfärda så lätt. I det läget kom Frederick Kagan med en egen, i all hast hoptotad utredning om att man tvärtom skulle starta om kriget genom att skicka stora förstärkningar till Irak.
Det blev den plan som Bush antog.
Nu ombads Frederick Kagan att göra samma sak för den Afghanska fronten. Somliga bedömare misstänker att det fanns ytterligare två motiv för general McChrystal att anlita makarna Kagan och knyta an till det neokonservativa nätverket.
Först och främst bidrog de med en stor fingerfärdighet när det gällde politiska intriger. Den neokonsevativa kamarillan har suttit i maktens centrum i nästan trettio år och kan regeringsmaskineriet utan och innan. För det andra sitter både de själva och deras vänner som politiska kommentatorer runtomkring i amerikanska massmedia. Fredericks Kagans bror Robert Kagan är kolumnist i Washington post. Under Tillströmningen i Irak hade Robert Kagan varit så pissnödig att han börjat förkunna att alltsammans varit en seger innan offensiven ens hunnit börja. När den Afghanska motsvarigheten började surra i luften framträdde Frederick Kagan som expertkommentator i USA Today, han skriver i Weekly Standard, gästbloggar i tidskriften National Review medan Kimberly la ut texten i ABC News.[ix]
Det började med att delar av en utvärdering från general McChrystals stab läckte ut i massmedia. Den gick ut på att hela fälttåget skulle misslyckas om man inte fick förstärkningar. Vita Huset försökte hålla emot. En anonym tjänsteman anklagade militärerna för att försöka placera president Obama i ett tvångsläge där han måste fatta de beslut de ville ha. General McChrystal ökade insatsen under en presskonferens i London då han fick en fråga om en strategi som koncentrerades på al Qaida skulle kunna fungera? General Stanley McChrystal svarade ”The short answer is: No.”[x]
Där fick vicepresident Joe Biden.
Vid det laget hade general McChrystal förenat sig med försvarsminister Gates, utrikesminister Hillary Clinton och överbefälhavaren amiral Mullen om en gemensam plan som skulle läggas fram för Obama.[xi] Den republikanska oppositionen hade piggnat till vid tecknen på att president Obama funderade på att inte ”stödja våra pojkar och flickor i uniform”.
De hade begärt 40 000 man i förstärkningar. Som en kompromiss föreslogs att Obama skulle nöja sig med bevilja 30 000.
Så fick det bli.
Ungefär så gick det till. Ett par policydrejare, ett par byråkrater, en amiral och en general hade förenat sig, nätverkat, manövrerat och till sist hade de drivit in president Obama i ett tvångsläge där han bara kunde falla till föga och ge dem det beslut de ville ha.
Kort sagt: kriget kunde starta om.
●●● I mitten av december 2009 kom president Obama till Oslo för att ta emot sitt fredspris. En reporter noterade att han såg trött och slagen ut.
På den proisraeliska bloggen Al Hamatzaw var Roy Alterman triumferande.
”Precis som jag förutspådde så tvingades Carl Bildt backa från sin sturska utgångspunkt.”[ii]
Från israelisk sida hade man kämpat emot frenetiskt . Till sist hade premiärminister Netanyahu personligen ringt runt till de europeiska statschefer som ansågs sympatiskt inställda och ömsom gråtit och ömsom hotat med ”allt utom kärnvapenangrepp”.
Man fick bort det hotandet erkännandet av palestinsk självständighet. Alla omnämnanden av östra Jerusalem som palestinsk huvudstad har fått strykas. Förhoppningen hade varit att inskärpa hos israelerna att de inte skulle kunna hoppas på att etablera färdiga ”fakta på marken”. Att det skulle kunna få igång förhandlingarna igen. Den färdiga texten blev en kompromiss och Guardian gissar att den är för urvattnad för att kunna få igång förhandlingarna igen.[iii]
Betyder det att Roy Alterman har anledning att triumfera med andra ord?
Inte så säkert.
Från propalestinsk sida ses också resolutionen som en framgång. Ulf Bjereld noterar att man visserligen hoppats att se EU komma tre kliv i deras riktning.[iv]
De fick två.
Också det kan ses som en framgång.
Man kan prova att lämna det man misslyckades att komma överens om och istället titta på det som till sist EU:s utrikesministrar ändå enades om. Det sägs uttryckligen att Israel inte har något hopp om att bosättningarna skall kunna tjäna som färdiga ”fakta på marken” i en slutförhandling. Att annekteringen av östra Jerusalem är av noll, nix och intet värde. Tänker sig Israel att behålla territorium på Västbanken eller i östra Jerusalem måste det ske med palestinsk medgivande. Därmed säger EU nu på vintern 2009 samma sak som Obama regeringen gjorde i juni.
Det talas om att den palestinska staten måste utgöra ett sammanhängande territorium. Inte som idag ett lapptäcke av enklaver. Det har hummats en del om den saken tidigare. Nu sägs det tydligt.
I en ledare noterade Financial Times att inte ens Israels vänner som Tyskland, Holland eller Storbritannien gjorde några större ansatser att skydda landet från obehag den här gången. De tog inte avstånd från Carl Bildt och Fredrik Reinfeldts förslag eller från Goldstone rapporten.[v]
Handlar alltsammans till sist inte bara om ett pappersuttalande?
Kanske.
Men ord och uttalade föresatser får konsekvenser. Det innebär att bosättningarna betraktas som svartbyggen, inte som normala samhällen. Det betyder också att alla är överens om saken. Nästa gång, exempelvis palestinagrupperna vill inleda en bojkottaktion mot ett företag med verksamhet i bosättningarna på Västbanken så kan man hänvisa till EU:s utrikesminstrars deklaration.[vi]
Förhoppningarna att bosättningarna på Västbanken en dag skulle kunna bli diplomatiskt erkända håller därmed på att vittra bort. Ur israelisk synvinkel blåser vinden åt fel håll.
[vi] Så uppges Storbritannien beslutat att varor som tillverkats i bosättningarna måste tydligt måste märkas med ursprungsbeteckningen för att kunna exporteras och säljas på den brittiska marknaden.
I mitten av december kom det definitiva beskedet: USA:s Mellanösternpolitik har lagts om. Att frysa bosättningarna var inte längre en prioriterad fråga.
Stämningen sköt upp bland bosättare och i den politiska ledningen. I samma mån sjönk den som en sten bland palestinier och fredssinnade israeler. Den israeliske journalisten Gideon Levy förklarade att så länge regeringen Netanyahu inte kände någon press på sig skulle den helt enkelt anse att allt var bra som det var.[i]
Hillary Clinton förklarade rent ut när det gäller frysning av bosättningarna har den amerikanska politiken ändrats och att palestinierna helt sonika borde le vackert och godta det hela.[ii] Nej, amerikanerna tänker inte backa helt och hållet från kravet på att utbyggnaden i alla fall borde dämpas litet grann. Däremot har det som började som ett myndigt krav i Obamas Kairo tal nu bantats ner till en försynt uppmaning om att Netanyahu-regeringen kanske vänligast borde tänka sig att visa ”återhållsamhet”.[iii]
Kanske kunde regeringen Netanyahu gå med på att byggstopp på ungefär ett år eller så? Det resulterar fortfarande i stora anti-amerikanska demonstrationer i Israel.[iv] I oktober rapporterades det att utbyggnadstakten i bosättningarna hade stegrasts.[v] Israelerna har lyckats förhandla fram stora kryphål i löftet. Östra Jerusalem är undantaget, påbörjade projekt får rulla på, byggstoppet kommer bara att bli tillfälligt, etc. etc.
Det hade inte handlat om att Obama regeringen hade spelat ur Amerikas makt och överlägsenhet gentemot sin israeliska motsvarighet. Det kom inga myndiga krav som måste åtlydas. Från amerikansk sida har det aldrig ens antytts att USA:s ekonomiska, diplomatiska eller militära bistånd skulle kunna tänkas sitta hårdare inne i händelse av att Netanyahu regeringen inte samarbetar. Istället lovprisade utrikesminister Hillary Clinton Netanyahus ”enastående eftergifter” när det gällde bosättningarna.[vi] En cynisk bloggare jämförde regeringen Netanyahus ”eftergifter” med en inbrottstjuv som visserligen tänker fortsätta att plundra huset han brutit sig in i men lovar att slå av på takten ett tag.
På den palestinska sidan var besvikelsen stor. ”Förhandlingarna är lamslagna. Resultatet av Israels manövrerande och Amerikas flathet är att det inte finns något hopp om förhandlingar vid horisonten.” President Mahmoud Abbas kallade den amerikanska inställningen för ”ologisk”.[vii]
För att komma från honom måste det betraktas en allvarsam kritik.
Å andra sidan drabbades Hillary Clinton av en redig skopa vrede från arabvärldens utrikesministrar efter sin omsvängning vilket resulterat i ytterligare några förvirrade diplomatiska piruetter från amerikansk sida för att lugna de upprörda.[viii]
Efter att ha kritiserat vräkningar av palestinier och rivandet av deras hem i östra Jerusalem i mars så har utrikesminister Hillary Clinton nu i slutet av 2009 inga invändningar längre.
Man kan lätt göra sig lustig över president Obamas kursomläggningar och utrikesminister Hillary Clintons virriga manövrerande men frågan är om de egentligen har något val. Ja de markerade visserligen mot Netanyahu regeringen i våras men under hösten har Israels amerikanska lobbyorganisation AIPAC spänt musklerna. En rad amerikanska kongressledamöter hämtades över till Israel för att deklarera sitt stöd. I en enda resa följde 56 av representanthusledamöterna med för att visa demonstrera sitt stöd.
Det var 13 procent av representanthuset.
Ledaren för den demokratiska gruppen i representanthuset – en viss Steny Hoyer – och hans republikanska motsvarighet – Eric Cantor – slöt båda upp bakom Israel. Steny Hoyer strödde uttalanden omkring sig under sin resa till området om att den fastkörda fredsprocessen var palestiniernas fel under möten med Shimon Peres och premiärminister Netanyahu och att de stödde principen om Israel som ”en judisk stat” och att det där med bosättningar inte var något att haka upp sig på.[ix]
Kanske kom den verkliga tablån i maj 2009 när Eric Cantor och Steny Hoyer skickade ut ett upprop via e-post där de bad sina kollegor skriva under ett öppet brev till president Obama. Det bifogade dokumentet hade titeln “AIPAC Letter Hoyer Cantor May 2009.pdf“. [x]
Ett kontorsslarv i grund och botten men ett avslöjande sådant.
Kort sagt: AIPAC hade skrivit uppropet och vidarebefordrat det till representanthusets båda gruppledare som helt sonika skickat lobbyorganisationens dokument vidare för underskrift av ledamöterna utan att ens bry sig om att ändra titeln.
Summan av allt detta är att Barak Obama och Hillary Clinton fick en tydlig signal under sensommaren: det går helt enkelt inte att sätta press på Israel. Lobbyn är för stark. Obama har helt enkelt inte kongressen med sig, inte ens sitt egets partis majoritetsgrupp.
Och utan kongressens stöd kan en amerikansk president inte uträtta mycket.
Det var DET som stödbesöken i augusti signalerade och Barak Obama har signalerat tillbaka att han begripit meddelandet. USA får inte, kan inte pressa regeringen Netanyahu och regeringen Netanyahu å sin sida anser sig i grund och botten ha bra som den har det med kontroll över Västbanken, östra Jerusalem och de facto kontroll över Gaza.[xi]
Frågan är om regeringen Obama någonsin var speciellt nödbedd. Hans vicepresident Joe Biden är djupt proisraelisk. Utrikesminister Hillary Clinton likaså och har dessutom politiska framtidsplaner som inte inkluderar att råka i krakel med AIPAC.[xii]
AIPAC:s ställning har försvagats. Lobbyorganisationen har fått nya motståndare i den amerikanska politiken men den är fortfarande en formidabelt stark kraft. Det innebär också att man inte kan hoppas på att Amerika skall kunna spela någon roll för lösa konflikten inom överskådlig tid. USA är och förblir lamslaget av sin starka Israel-lobby.
ERGO: Barak Obama och Hillary Clinton sluter fred med premiärminister Netanyahu och vänder istället uppmärksamheten mot Iran.
En motion om nya drakoniska sanktioner mot Iran uppges vara på väg i kongressen.
[xi] Se även tidigare inlägg på denna blogg där bland annat Benjamin Netanyahus far Ben-Zion Netanyahu uttryckligen förklarat att hans son aldrig kommer att sluta fred annat än på så drakoniska villkor att palstinierna aldrig kommer att kunna godta dem.
I mitten av december kom det definitiva beskedet: USA:s Mellanösternpolitik har lagts om. Att frysa bosättningarna var inte längre en prioriterad fråga.
Stämningen sköt upp bland bosättare och i den politiska ledningen. I samma mån sjönk den som en sten bland palestinier och fredssinnade israeler. Den israeliske journalisten Gideon Levy förklarade att så länge regeringen Netanyahu inte kände någon press på sig skulle den helt enkelt anse att allt var bra som det var.[i]
Hillary Clinton förklarade rent ut när det gäller frysning av bosättningarna har den amerikanska politiken ändrats och att palestinierna helt sonika borde le vackert och godta det hela.[ii] Nej, amerikanerna tänker inte backa helt och hållet från kravet på att utbyggnaden i alla fall borde dämpas litet grann. Däremot har det som började som ett myndigt krav i Obamas Kairo tal nu bantats ner till en försynt uppmaning om att Netanyahu-regeringen kanske vänligast borde tänka sig att visa ”återhållsamhet”.[iii]
Kanske kunde regeringen Netanyahu gå med på att byggstopp på ungefär ett år eller så? Det resulterar fortfarande i stora anti-amerikanska demonstrationer i Israel.[iv] I oktober rapporterades det att utbyggnadstakten i bosättningarna hade stegrasts.[v] Israelerna har lyckats förhandla fram stora kryphål i löftet. Östra Jerusalem är undantaget, påbörjade projekt får rulla på, byggstoppet kommer bara att bli tillfälligt, etc. etc.
Det hade inte handlat om att Obama regeringen hade spelat ur Amerikas makt och överlägsenhet gentemot sin israeliska motsvarighet. Det kom inga myndiga krav som måste åtlydas. Från amerikansk sida har det aldrig ens antytts att USA:s ekonomiskt, diplomatiskt eller militärt bistånd skulle sitta hårdare inne i händelse av att Netanyahu regeringen inte samarbetar. Istället lovprisade utrikesminister Hillary Clinton Netanyahus ”enastående eftergifter” när det gällde bosättningarna.[vi] En cynisk bloggare jämförde regeringen Netanyahus ”eftergifter” med en inbrottstjuv som visserligen tänker fortsätta att plundra huset han brutit sig in i men lovar att slå av på takten ett tag.
På den palestinska sidan var besvikelsen stor. ”Förhandlingarna är lamslagna. Resultatet av Israels manövrerande och Amerikas flathet är att det inte finns något hopp om förhandlingar vid horisonten.” President Mahmoud Abbas kallade den amerikanska inställningen för ”ologisk”.[vii]
För att komma från honom måste det betraktas en allvarsam kritik.
Å andra sidan drabbades Hillary Clinton av en redig skopa vrede från arabvärldens utrikesministrar efter sin omsvängning vilket resulterat i ytterligare några förvirrade diplomatiska piruetter från amerikansk sida för att lugna de upprörda.[viii]
Efter att ha kritiserat vräkningar av palestinier och rivandet av deras hem i östra Jerusalem i mars så har utrikesminister Hillary Clinton nu i slutet av 2009 inga invändningar längre.
Man kan lätt göra sig lustig över president Obamas kursomläggningar och utrikesminister Hillary Clintons virriga manövrerande men frågan är om de egentligen har något val. Ja de markerade visserligen mot Netanyahu regeringen i våras men under hösten har Israels amerikanska lobbyorganisation AIPAC spänt musklerna. En rad amerikanska kongressledamöter hämtades över till Israel för att deklarera sitt stöd. I en enda resa följde 56 av representanthusledamöterna med för att visa demonstrera sitt stöd.
Det var 13 procent av representanthuset.
Ledaren för den demokratiska gruppen i representanthuset – en viss Steny Hoyer – och hans republikanska motsvarighet – Eric Cantor – slöt båda upp bakom Israel. Steny Hoyer strödde uttalanden omkring sig under sin resa till området om att den fastkörda fredsprocessen var palestiniernas fel under möten med Shimon Peres och premiärminister Netanyahu och att de stödde principen om Israel som ”en judisk stat” och att det där med bosättningar inte var något att haka upp sig på.[ix]
Kanske kom den verkliga tablån i maj 2009 när Eric Cantor och Steny Hoyer skickade ut ett upprop via e-post där de bad sina kollegor skriva under ett öppet brev till president Obama. Det bifogade dokumentet hade titeln “AIPAC Letter Hoyer Cantor May 2009.pdf“. [x]
Ett kontorsslarv i grund och botten men ett avslöjande sådant.
Kort sagt: AIPAC hade skrivit uppropet och vidarebefordrat det till representanthusets båda gruppledare som helt sonika skickat lobbyorganisationens dokument vidare för underskrift av ledamöterna utan att ens bry sig om att ändra titeln.
Summan av allt detta är att Barak Obama och Hillary Clinton fick en tydlig signal under sensommaren: det går helt enkelt inte att sätta press på Israel. Lobbyn är för stark. Obama har helt enkelt inte kongressen med sig, inte ens sitt egets partis majoritetsgrupp.
Och utan kongressens stöd kan en amerikansk president inte uträtta mycket.
Det var DET som stödbesöken i augusti signalerade och Barak Obama har signalerat tillbaka att han begripit meddelandet. USA får inte, kan inte pressa regeringen Netanyahu och regeringen Netanyahu å sin sida anser sig i grund och botten ha bra som den har det med kontroll över Västbanken, östra Jerusalem och de facto kontroll över Gaza.[xi]
Frågan är om regeringen Obama någonsin var speciellt nödbedd. Hans vicepresident Joe Biden är djupt proisraelisk. Utrikesminister Hillary Clinton likaså och har dessutom politiska framtidsplaner som inte inkluderar att råka i krakel med AIPAC.[xii]
AIPAC:s ställning har försvagats. Lobbyorganisationen har fått nya motståndare i den amerikanska politiken men den är fortfarande en formidabelt stark kraft. Det innebär också att man inte kan hoppas på att Amerika skall kunna spela någon roll för lösa konflikten inom överskådlig tid. USA är och förblir lamslaget av sin starka Israel-lobby.
ERGO: Barak Obama och Hillary Clinton sluter fred med premiärminister Netanyahu och vänder istället uppmärksamheten mot Iran.
En motion om nya drakoniska sanktioner mot Iran uppges vara på väg i kongressen.
[xi] Se även tidigare inlägg på denna blogg där bland annat Benjamin Netanyahus far Ben-Zion Netanyahu uttryckligen förklarat att hans son aldrig kommer att sluta fred annat än på så drakoniska villkor att palstinierna aldrig kommer att kunna godta dem.
Breven från Gaza
![[Valid RSS]](valid-rss.png "Validate my RSS feed")
Prenumerera
Vågskålen har tyngt över.
Amerikanska journalister
I mitten av december kom det definitiva beskedet: USA:s Mellanösternpolitik har lagts om. Att frysa bosättningarna var inte längre en prioriterad fråga.