För närvarande hänger en osynlig skylt över diskussionerna om USA:s återkommande ekonomiska problem.

Den lyder: ”tala inte om kriget”.

Den outtalade förutsättningen är att den virvelvind av fälttåg och interventioner i Mellanöstern, Östafrika och Centralasien som utlöstes efter 11 september inte, säger inte påverkar den Amerikanska ekonomin. Med stor frenesi avhandlas frågorna om regeringen borde ha löst Lehman Brothers istället för att låta det gå i konkurs. Om bolånekrisen. Om regeringen inte skulle uppmuntrat Fannie Mae att låna ut pengar till höger och vänster. Ja man kan diskutera allt mellan himmel och jord, en serie vanvettigt olyckliga omständigheter och sammanträffanden som bidrar till att USA:s ekonomi länge har varit trög och håglös och varför den titt som tätt trillar ner i kriser.

Men det beror inte på kriget hänger en kvarnsten kring halsen på den amerikanska ekonomin.

Verkligen inte.

Ekonomen Paul Krugman –innehavare av svenska ”Riksbankens pris till Alfred Nobels minne (eller låtsasnobelpriset i ekonomi om man så föredrar)”- suckade litet över att han fick frågan så ofta.

Han avfärdade tanken efter kort grubbel. Andra världskriget hade inte sänkt den amerikanska ekonomin och då borde inte Irak kriget kunna göra det heller. Kanske hade kriget bidragit till att oljepriset stigit en aning ansåg han.[i]

Andra är inte lika säkra.

Ekonomiprofessorn Joseph Stieglitz (en annan vinnare av svenska Riksbankens ”pris till Alfred Nobels minne”) hävdade 2008 att Bush regeringen fifflade med bokföringen.

Det som hissas fram utåt är siffrorna över de summor som uttryckligen och öppet avsatts för kriget.

I så fall skulle kostnaden år 2008 uppgå till 600 miljarder dollar.

Stieglitz tror inte det stämmer. Han försökte räkna och att ta med alla de dolda kostnaderna. Det var inte lätt, ens för en ekonomiprofessor. Pentagons budget är vanvettigt rotig och svår bena upp. Till de direkta kostnaderna kommer också ett berg av dolda utgifter som fungerar som ett tungt ankare.

●●●
Det var inte så det var tänkt när allt startade.

Under en annan tid, den tid när hela kriget höll på att starta viftades frågan om kostnader bort ganska snabbt. Biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz pratade exempelvis om att man nu stod i begrepp att erövra ett land som flöt på ”ett hav av olja”, (till skillnad från Nordkorea).[ii] Inför kongressen förklarade Wolfowitz Iraks oljeintäkter skulle kunna dra in 50 eller 100 miljarder dollar under de närmaste två eller tre åren.

”Vi har att göra med ett land som verkligen kunde finansiera sin egen återuppbyggnad och det ganska snart.”[iii]

Sådana var tankegångarna.

Ta Irak. Pumpa upp oljan och sälj. Det skulle fixa utgifterna.

Enligt den argentinske presidenten Néstor Kirchner förklarade president Bush under ett möte att krig skulle vitalisera Amerikas ekonomi och att USA alltid hade vuxit sig starkt genom krig.[iv]

När den invasion som var tänkt att bli ett litet enkelt blixtkrig istället växte till ett segt fälttåg lät ett och annat fiskalt kvidande höra sig. Ekonomen James Galbraith hävdade i april 2004 att utvecklingen var farlig.

Jo, visst, inledningsvis skulle säkert kriget avkasta ett knippe trevliga ekonominyheter (det brukar det göra). Fabrikerna får nya beställningar. Folk i gruvor och hamnar skulle få mer att göra.

Såkallad militär Keynsianism.

Men baksmällan brukar nästan alltid bli svår. Inflation skulle följa, importen skulle öka. (Bland annat har Amerika varit tvingat att importera ammunition från Israel för att kunna försörja sin armé.)

Galbraith ansåg att ”kriget mot terrorismen” hade mer gemensamt med Vietnamkriget än Andra Världskriget.

Inför andra Världskriget hade den amerikanska regeringen haft en gedigen budgetering och planering för den ekonomiska mobiliseringen. Finansieringen täcktes med hjälp av skattehöjningar, obligationer, etc. Allt hade varit mätbart och planerbart. De amerikanska planerarna visste exempelvis redan från början att det troligen skulle ta tre eller fyra år att knäcka Tyskland och Japan efter att deras land gått med i kriget.

Så till den milda grad förutsägbart var hela förloppet den gången.

Vietnamkriget var en helt annan sak. Det var en konflikt som USA gled in i på en hoper glädjekalkyler och lösa antaganden. När kriget till allas häpnad bara drog ut på tiden och blev allt dyrare reagerade den amerikanska regeringen med att alltmer desperat lappa, laga och finansiera med sedelpressarna.

Resultatet blev inflation och en serie ekonomiska kriser under 1970-talet. Med stor sannolikhet bidrog det till att Amerika tvingades dra sig ur Indokina.

Pecunia Nervus Belli. Pengar är krigets senor.

Och Bushs krig hade mer gemensamt med Vietnamkriget än det andra världskriget.[v]

Ytterligare ett problem är att det egentligen inte verkar finnas någon riktig kontroll över de amerikanska försvarskostnaderna. Där kan man för en gångs skull inte klandra Bush. Systemet har hängt med från det kalla kriget och skulle få en gammal sovjetbyråkrat att le ömt. Enligt nästan alla som försökt få rätsida är det ett mirakel av krångel och slösaktig ineffektivitet. Det finns massor med mer eller mindre kufiska, hemligstämplade projekt som det rinner ner en veritabel flod av guld i utan att det syns i de officiella redovisade siffrorna. Detsamma gäller för underrättelsetjänsternas verksamhet. En cynisk forskare förklarade han och kollegorna som en ren tumregel brukade ta Pentagons officiella siffror och fördubbla dom för att få ett grepp om de verkliga utgifterna. Detta gällde tydligen i fredstid.[vi] Rimligen borde allt bli etter värre i krig.

I en rapport från 2005 klagades över att Irakkriget (och Afghanistan) redan kostade mer per månad än Vietnamkriget (Irak kostade 5,6 miljarder i månaden. Vietnam hade, omräknat till dagens penningvärde, kostat 5,1 miljarder per månad).[vii]

Kostnaderna steg, och steg, och steg ännu mer. Divisionerna i Irak kved efter pengar och förstärkningar.

Det normala hade varit att höja skatterna och inkalla extra manskap. Bushregeringen valde istället att finansiera med hjälp av lån och att sänka de amerikanska skatterna. Behovet av förstärkningar till armen löstes genom att fylla på med militärentreprenörer, Contractors (ett vackrare namn för vad som i praktiken verkar vara legoknektar.)

Ett problem var arméns utrustning som började bli akut år 2006.

En vanlig föreställning är att den amerikanska arméns arsenaler är proppfulla med hypermoderna vapensystem. Det är missvisande. Bara en del av den militära hårdvaran kan betraktas som sprillans ny. Huvudmassan av all utrustning utgörs av maskiner som blivit kvar sedan det kalla krigets upprustningar. Givetvis har den moderniserats och renoverats i olika omgångar men ändå.

”Vi upptäckte att stora delar av arméns arsenal av stridssystem var gammal när kriget började och den nöts ner i så snabb takt att man kan börja ifrågasätta nationens framtida militära beredskap.”

hette det från en tankesmedja med försvarsinriktning. Bara för år 2006 hade armén begärt 13, 5 miljarder dollar för att ersätta, lappa ihop eller modernisera sina maskiner. [viii]

Och läsaren kan gärna notera att det inte handlade om utgifter som skulle förstärka armén. Det handlar bara om att lappa och laga på det som redan finns.

Även i Washington Post skrevs nu öppet att de kombinerade kostnaderna för fälttågen i Irak och Afghanistan troligen skulle komma att överträffa debaclet i Vietnam. Man räknade då inte bara med kostnaden för att hålla trupperna på plats. Det fanns också de dryga utgifterna för att hålla ambassader och konsulat i de båda krigszonerna.

År 2006 gissade man på en slutnota på 811 miljarder.[ix]

Två år senare gissade ekonomen Joe Stieglitz att slutnotan snarare kunde ligga på tre biljoner dollar ( 3 000 000 000 000 000). (För den som undrar: ja, i Vindskupan HAR vi kollat skillnaden mellan amerikanska och europeiska räkneord. ) [x]

Förutom de direkta, militära utgifterna finns ett jättelikt berg av dolda och indirekta kostnader.

Det gick inte att som på Axel Oxenstiernas tid låta veteranerna ligga och dö i rännstenen efter avdankning. De måste ges vård och terapi. Det skulle kosta. Överlag garanterar systemet med yrkesarméer att löner och pensioner slukar huvudmassan av försvarsutgifterna.

Och även om både krigen i Afghanistan och Irak kunde betraktas som lågintensiva, räknat i antal stupade, så fanns gott om sårade. Det flitiga bruket av fjärrstyrda vägbomber i Irak och Afghanistan resulterade i svåra skador. Det kunde räcka med att en bomb brann av i närheten av ett pansarfordon för att soldaterna inuti skulle slängas runt som trasdockor, med hjärnskador och hörselskador som följd. Modern krigskirurgi gjorde att även hopplöst söndertrasade kunde räddas till någotslags liv.

Till det kom enorma utgifter för ”bistånd”, i praktiken subsidier, för att hålla de vacklande klientregimerna i Bagdad och Kabul under armarna.

Enligt Stieglitz blev det etter värre av att Bush regeringen medvetet begärde pengar på ad hoc basis som såkallade ”Emergency funding”.

Det snarast fungerat som så att regeringen regelbundet gastat till kongressen att Nu höll pengarna till pojkarna vid fronten på att ta slut, skicka mer.  Följden blev en krigsfinansiering ”ur-hand-i-mun.” Enligt Stieglitz är det praxis att man också bokför kommande, förväntade utgifter.

Genom Emergency funding undviker man den trista detaljen.[xi]

En annan som försökt kamma igenom siffrorna (med experthjälp) är den kätterske före detta underrättelsemannen Chalmers Johnson.

Johnson och hans vänner räknade och räknade. Den här gången försökte de inkludera krigsrelaterade utgifter från andra myndigheter än försvarsdepartementet. från utrikesdepartementet, justitiedepartementet, det nygrundade departementet för Hemlandets Säkerhet, NASA:s försvarsrelaterade projekt, anslag till forskning som i själva verket var försvarsrelaterad etc. etc. När det inkluderats borde utgifterna för budgetåret 2008 uppgå till 1, 1 biljoner (eller 1 100 000 000 000 dollar eller ettusen ett hundra miljarder).

Där fanns som tidigare sagts ingen likhet med den grundliga planeringen och budgeteringen inför andra världskriget.

Lägg därtill att USA:s statsbudget med all sannolikhet skulle få fortsätta att blöda i decennier efter att fälttågen i Irak och Afghanistan avslutats. Förutom pensioner och vård av veteraner, ersättandet av förstörda och utslitna maskiner så kommer uteblivet underhåll av utrusning på hemmafronten. En utredning från kongressen gissade att bara den saken skulle kosta 13 miljarder dollar att ta igen.[xii]

Det gäller inte bara den militära sidan förresten. Pittsburgh hade exempelvis långt gångna planer på att anlägga snabbtåglinje. En framsynt tanke som kunde ha gjort den krisdrabbade staden till center för en förväntad framtidsteknologin med höghastighetståg i Nordamerika.

Den goda idén gick inte att genomföra. Det fanns inga pengar. Irakkriget hade tuggat upp fonderna. [xiii]

Kriget var också en bidragande orsak till att en redan inträffade rad kalamiteter hemma i Amerika blev etter värre, med större kostnader som följd. Både under Katrina orkanen i New Orleans och skogsbränderna i Kalifornien gick ingripandena i baklås eftersom att Nationalgardet som normalt brukade kallas in för att förstärka räddningsarbetet nu låg borta i Irak och Afghanistan med sin utrustning.

●●●
Vad är egentligen sant här? Är kriget en mindre irritation som Krugman tror eller är det kvarnstenen som håller på att sänka den amerikanska ekonomin?

Andra världskriget då? Det funkade då, varför inte nu?

Jo det stämmer visserligen att USA gled igenom andra världskriget utan något bestående statsfinansiellt krångel och på kuppen kom på kuppen loss ur den stora 30-tals depressionens grepp.

Amerika blev både rikt och mäktigt efter den konflikten. Som kontrast segrade sig Storbritannien till döds i de båda världskrigen. Efter 1945 hade britterna inte längre råd med sitt imperium eller sin stormaktsställning längre.

Men som sagt, för USA gick det vägen den gången.

Under Vietnamkriget gick utvecklingen åt andra hållet för Amerikas del. Det ledde till inflation och Amerikas stora ekonomiska efterkrigs uppsving avstannade. Det finns de som anser att Vietnam dessutom blev början till slutet den amerikanska bilindustrin.

Det hade varit världens starkaste industri. Bilindustrin hade garanterat att Amerika skulle vinna andra världskriget. Från de konverterade fabrikerna kom en ström av stridsvagnar, jeepar, stridsfordon, motorer, ammunition etc. etc. Där kom också komponenter till skeppsvarven och flygplansfabrikerna. Allt rann ner, i USA:s krigsmakt men också i Storbritanniens, Sovjet och Kinas.

Den stöttepelaren började vittra under Vietnamkrigets år. Det kan ha bidragit att enorma mängder amerikanskt kapital skyfflades ner i Indokinesiska slagfält, att många av de främsta forskarbegåvningarna försvann in i olika försvarsprojekt samtidigt som konkurrenterna Tyskland och Japan satsade på att utveckla sina respektive civila ekonomier. Kort sagt, före Vietnam hade Amerikas makt vilat på tre stöttepelare, finansiell makt, industriell makt och militär makt. Amerika var världens bankir, statschefer från hela världen vallfärdade till Washington för att höra sig för om man där godhetsfullt kunde tänka sig ett smärre lån.

Det var världens verkstad. USA stod för hälften av hela planetens industriproduktion.

Efter Vietnam fanns bara den militära stöttepelaren kvar.

Amerika var ett låntagarland och bilindustrin var på dekis. Båda faktorerna har bitit sig fast för gott. Amerikas konkurrensförmåga började avta.

Och ”kriget mot terrorn” har troligen mer gemensamt med Vietnamkriget än andra världskriget.

●●●
Sommaren 2010 håller på att ta slut. Hösten står för dörren. Världsekonomin ser relativt hoppingivande ut, med undantag för USA och Storbritannien som frågetecken.

Den amerikanske försvarsministern Robert Gates tillkännagivande att det amerikanska försvaret måste börja spara pengar skulle troligen få en svensk försvarsanställds ögon att tåras av igenkännande. Militärbaser skall stängas ner för att kunna täta andra budgethål.

Det skulle (flämt) sättas ett tak för hur många generaler, amiraler och högre civilanställda tjänstemän det amerikanska försvaret fick lassa på sin organisation.[xiv]

Den amerikanska arbetslösheten ökar igen.[xv] Det uppskattades att underskottet i USA:s statsbudget skulle uppgå till 1, 66 biljoner år 2011.[xvi] För budgetåret samma år skulle statsskulden uppgå till 100 procent av BNP. Teoretiskt betyder det att varje amerikan har en skuld på 30 400 dollar.

Den amerikanske överbefälhavaren amiral Mullen förklarade att det största hotet mot Amerika varken var Al Quida eller Nordkorea utan statsskulden.[xvii]

Men förutom Joe Stieglitz år 2008 vill nästan ingen ekonom tala om kriget.

---

[i] ”An Iraq recession?” av Paul Krugman, The New York Times, 29 januari 2008.

[ii] Utskrift från USA:s Försvarsdepartement ”Deputy Secretary Wolfowitz Q&A following IISS Asia Security Conference” 31 maj 2003.

[iii] ”Wolfowitz Strives To Quell Criticism” av Paul Blustein, i The Washington Post, 21 mars 2005.

[iv] ”Oliver (Stone) with former President Nestor Kirchner discussing President Bush” Videoklipp 28 maj 2010. via Juan Cole.

[v] ”War in Iraq Aims a Bullet at the Heart of the Economy” av James Galbraith, i Los Angeles Times, 26 april 2004.

[vi] “The Pentagon Strangles Our Economy: Why the U.S. Has Gone Broke” av Chalmers Johnson, Le Monde diplomatique, 26 april 2008.

[vii] “The Iraq Quagmire;The Mounting Costs of War and the Case for Bringing Home the Troops” rapport Phyllis Bennis och Erik Leaver, från “Institute for Policy Studies and Foreign Policy In Focus” 31 augusti 2005.

[viii] ”War costs skyrocket due to equipment wear and weapons purchases” av Drew Brown, Knight Ridder Newspapers, 28 april 2006.

[ix] ”Projected Iraq War Costs Soar” av Jonathan Weisman, The Washington Post, 27 april 2006.

[x] Det kan vara tämligen förvirrande när man kommer upp i högre nivåer. På amerikansk engelska heter en miljard, billion. Nivån ovanför kallas i Sverige för biljon och i USA trillion.

[xi] ”The $3 Trillion War” av Joseph Stieglitz och Linda Bilmes, Vanity Fair, april 2008.

[xii] ”War costs skyrocket due to equipment wear and weapons purchases” av Drew Brown, Knight Ridder Newspapers, 28 april 2006.

[xiii] ”The Glory and the Gutting: Steeler Nation and the Humiliation of Pittsburgh” av Charles McCollester, I Monthly Review, December 2005.

[xiv] ”Pentagon Plans Steps to Reduce Budget and Jobs” av Thom Shanker, The New York Times, 9 augusti 2010.

[xv] ”Markets Fall as Jobless Filings Rise” Christine Hauser, New York Times. 19 augusti 2010. Via Det Progressiva USA.

[xvi] ”U.S. Budget Deficit Put at $1.066 Trillion in 2011” av Laura Litvan, Business Week, 19 augusti 2010.

[xvii] ”Mullen: Debt is top national security threat” CNN, 27 augusti 2010.

Kanske är det så det går till när ett krig börja dö. Inte med ett brakande crescendo som Stalingrad 1943 eller Dien Bien Phu 1954. Det börjar dö med de första låga viskningarna om att det troligen inte går längre.

En dag inser alla att kriget är dött. Bara kadavret ligger kvar och måste forslas bort.

This is the way the world ends

Not with a bang but a whimper.

Det var TS Eliots mest berömda rad i dikten The Hollow Men. Det tar slut, inte med en knall utan med ett utdraget kvidande.

Och kanske är det vad som håller på att ske nu när det andra Afghanska kriget står inför sin nedläggning. Det är en sista resten av det stora ”kriget mot terrorn” som sakta men säkert marinerats och långkokat i tankesmedjor och militärstaber under hela 1990-talet för att med buller och bång presenteras för världen efter 11 september attentaten. Det har resulterat i en intervention i Afghanistan, en invasion av Irak och ett myller av stora och små militära ingripanden i Somalia, Yemen och litet varsomhelst.

Och kanske håller vi på att nå den punkt när diskussionen börjar handla om hur hela det storslagna företaget skall börja avvecklas. USA håller på att dra sig ur Irak. Nu står Afghanistan på tur.

●●●
Afghanistan var fälttåget som blev över. Det är vad som finns kvar av alla de storslagna planerna från 2002.

Barack Obama kom till makten på ett löfte att trappa ner i Irak. Däremot skulle USA under hans ledning satsa i Afghanistan. Det var också ett löfte. Det skulle kunna sammanfattas med att ”nu avbryter vi i Irak och drämmer till i Afghanistan istället.”

Kanske var det tänkt att utgöra ett litet köttben till hökarna. Ett sätt att säga att Obama var minsann ingen vekling. Titta på vad som görs i Afghanistan.

Uppbyggnaden skulle kulminera i en offensiv mot den växande talibanrörelsen.

Marja offensiven i Helmand. Sedan skulle en ny rensningsoperation komma vid Kandahar.

Nu kommer beskedet att offensiven Marja har kört fast. Det är samma svårutrotliga dilemma ofta presenterar sig under gerillakrig. Ja den reguljära armén kan visserligen erövra vilka punkter på kartan som befälhavarna behagar peka på. Problemen börjar när den skall hålla sig kvar på dessa. Runtomkring i Helmand ligger de amerikanska trupperna nu fastkörda i dammiga posteringar. Runtomkring dem håller talibanerna på att återta kontrollen. Hundratals människor uppges fly från talibaner, amerikaner eller från striderna i största allmänhet. Ingendera parterna kan få övertaget. En bonde som blev intervjuad berättade att han flytt från sina marker efter att skörden var bärgad.

Striderna och bombardemangen blev allt värre.[i]

Vad alltsammans resulterade i var några smärre framgångar i de centrala delarna av Helmand provinsen. Vad amerikanerna och koalitionen hade behövt var en förkrossande seger. Den segern fortsätter att glida dem ur händerna. Den amerikanska armén uppges förlora manskap i allt snabbare takt.

Det blir inte bättre, bara värre.

General Stanley McChrystal fick sparken från sin post som befälhavare för de amerikanska och allierade trupperna i Afghanistan. Den utlösande orsaken var en intervju i Rolling Stone där han gjorde sig lustig över sina politiska överordnade. Bakom kulisserna kan det handla om större saker än att hans överordnade kände sig snubbade. McChrystal hade krävt stora resurser till sin front och omfattande befogenheter för sig själv men utan att kunna leverera resultat.

På hemmafronten börjar Obamas svårigheter växa. Tecknen blir allt fler på den amerikanska opinionen håller på att tappa sugen för fälttåget i Afghanistan också. I juli uppgavs bara 29 procent av alla amerikaner gilla hur presidenten skötte kriget enligt Harris Interactive, det kan jämföras med 38 procent i januari.[ii]

Ett hejdundrande ras.

President Obama uppgavs ha problem att få kongressen bevilja medel för att finansiera fälttåget.[iii] USA:s ekonomi krånglar och det blir bara värre. Ett amerikanskt fälttåg i Centralasien under flera decennier är helt enkelt inte genomförbart.

80 procent av styrkan försvinner

Kanske var det Holland som fick stenen i rullning.

Redan 2007 tillkännagav regeringen att de tänkte börja dra tillbaka sin kontingent 2010.[iv] Det var en kännbar avbräck. Den holländska kontingenten var visserligen inte stor –cirka 1 900 man- men var känd för sin effektivitet och för att använda en mix av militära insatser, hearts and mind operationer och diplomati som andra koalitionstrupper försökte efterlikna. [v] En begäran från NATO om att kontingentens mandat skulle förlängas resulterade i att den holländska koalitionsregeringen kollapsade.[vi]

Därnäst meddelade Kanada de tänkte dra tillbaka sin kontingent från Kandahar någon gång 2011.[vii] Som många andra deltagande länder hade Kanada, både allmänna opionen och regeringen varit emot invasionen av Irak.

Att istället delta i fälttåget i Afghanistan var tänkt som en slags försoningsgest mot grannen i syd.

Tiden gick, förlusterna växte. Med talibanernas återkomst från och med 2006 kom insikten krypande att försoningsgesten började bli i dyraste laget. Som övriga kontingenter hade kanadensarna haft kännbara förluster och tji vinster att visa upp.

Polen meddelar att deras soldater kommer avtåga 2012.

Först under Marjaoffensiven verkar man från den amerikanska ledningens sida ha börjat reflektera över vad det kommer att innebära. De kanadensiska trupperna var stationerade i den oroliga Kandahar provinsen. Om den kontingenten försvann skulle det lämna en farlig lucka i bältet av koalitions trupper som försökte täcka Afghanistans södra delar.

Från amerikansk sida kom förslaget att den brittiska kontingenten i Helmand helt sonika skulle ta sitt pick och pack och flytta över till Kandahar.

Från brittisk sida vållade tanken inga jubelskrik. Britterna hade lagt ner tid och dyra pengar på att bygga fältbefästningar runtomkring i Helmand. Där kunde de terrängen och hade inarbetade kontakter ute i byarna. Nu föreslog amerikanerna helt glatt att de skulle lämna alltsammans och börja om från början, troligen med kännbara förluster och dryga kostnader som följd.[viii] Lägg därtill att den brittiska armén knäade under bördan av att bedriva ett fälttåg på en fredstida budget. Den lilla brittiska yrkesarmén behövde förstärkas. Ledningen gissade att det skulle krävas ytterligare 10 000 soldater (från 102 000 till 112 000) för att kunna fylla upp för alla sjuka och sårade.[ix] I video reportage kan man notera att de brittiska soldaterna verkar påfallande avmagrade och härjade.

Under ett besök till Afghanistan i maj 2010 av en delegation brittiska ministrar tillkännagavs att (utrikeminister William Hague, försvarsminister Liam Fox och biståndsminister Andrew Mitchell) att de brittiska trupperna skulle böja hämtas hem.[x] Under ett brittiskt statsbesök i USA kom beskedet att uttåget skulle inledas i juli 2011 och vara fullbordat 2014.

Med 10 000 man på plats är den brittiska kontingenten den näst största.

Och samtidigt kom det vattendelande beskedet att den amerikanska regeringen nu tänkte göra samma sak. Den amerikanska armén i skall inleda sitt återtåg i juli 2011 och avsluta det 2014.[xi]

De länderna, USA, Storbritannien, Kanada, Nederländerna och Polen står tillsammans för över 80 procent av koalitionens truppstyrka. General Petreus har protesterat och försökt få beslutet ändrat.[xii]

Hur fånigt det än kan verka så skulle man kunna jämföra koaltionens öde med en misslyckad fest som hållit på för länge. Någon av gästerna börjar humma om att han borde gå hem, innan man vet ordet av flockas alla vid garderoben och utgången.

Det är inte slutet på striderna eller på själva kriget men kanske är detta den punkt när kriget börjar dö, inte med en knall utan med ett kvidande.

---

[i] ”Taliban Hold Sway in Area Taken by U.S., Farmers Say” Carlotta Gall, New York Times, 16 maj 2010.

[ii] “Poll: Outlook on Afghanistan war darkens” av Zeeshan Aleem, Politico, 15 juli 2010.

[iii] ”Obama faces messy war-funds fight” av David Rogers, Politico, 13 maj 2010.

[iv] “Netherlands confirms 2010 Afghanistan pullout” AFP, 19 december 2007.

[v] “Dutch Pullout From Afghanistan Leaves Some Nervous” av Terence Neilan, AOL News, 1 augusti 2010.

[vi] “Dutch government collapses after Labour withdrawal from coalition” David Batty, Guardian, 20 februari 2010.

[vii] ”PM underlines 2011 pledge” av Bruce Campion-Smith, The Star, 11 september 2008.

[viii] ”Afghanistan surge planned as shift to Kandahar proposed for UK soldiers” Richard Norton-Taylor, Guardian, 21 april 2010.

[ix] ”UK military creaking under strain of Iraq and Afghanistan, report says” av Tom Coghlan, The Times, 20 februari 2010

[x] “British ministers on Afghan visit want troops out” AFP, 22 maj 2010.

[xi] ”UK troops may start leaving Afghanistan in 2011-PM” Reuters, 21 juli 2010.

[xii] ”Petraeus Opposes a Rapid Pullout in Afghanistan” av Dexter Filkins, The New York Times, 15 augusti 2010.

På kort tid har premiärminister Netanyahu nu hunnit lova att blockaden av Gaza kommer att lättas, att den inte kommer att lättna alls och att den kommer att skärpas istället.

Under hans förra sejour som premiärminister under 1990-talet klagade både araber och amerikaner över att mannen var komplett opålitlig. Vita Husets hårt prövade talesman Joe Lockhart kallade honom ”den mest avskyvärde figur man kan råka på. En lögnare och en bluff helt enkelt”.[i]

Kanske rusar denna bloggare iväg nu. Kanske är vi helt enkelt grymt orättvisa och citerar en massa illvilligheter.

Nåja döm själva.

Direkt efter kapningen av den internationella konvojen till Gaza meddelades blockaden skulle lättas.

Bland annat skulle sådana livets nödtorft som potatis chips, läsk, juice, konserverad frukt, sallad, kakor tillåtas in.[ii]

I Gaza uppges entusiasmen vara mycket behärskad. En företagare sa i en intervju för BBC: ”Jag behöver varken ketchup eller majonnäs från Israel. Jag behöver få min verksamhet tillbaka.”[iii]

Det finns av allt att döma goda skäl att vara misstrogen. Elaka och språkkunniga personer som tittat på vad premiärminister Netanyahu lovat i sina pressmeddelanden noterar att den engelska och hebreiska versionen av löftet ser olika ut.

I den engelska versionen, den som gick ut till de utländska ambassaderna, lovades lättnader i blockaden. I den hebreiska versionen nämndes inget om några lättnader.[iv]

Säg efter Vindskupan nu: ”kryphål”.

För att göra förvirringen ännu större framträder Benjamin Netanyahu ytterligare en gång och förkunnar nu att den ”civila avspärrningen” visserligen skall lättas men att ”säkerhetsavspärrningen” skall göra ännu tätare.

Frågan är var skiljelinjen är tänkt att gå. Man skulle tillåta viss typ av byggmaterial livsmedel. Det sades uttryckligen att målet var att desarmera det växande internationella trycket mot Israel. Att ha något att generöst hänvisa till.

Från Hamas sida förklarades att det troligen handlade om en charad. Att Israel hade all avsikt att fortsätta sitta tungt på Gazas försörjningslinjer.[v]

●●●
I Gaza mal belägringen vidare. I en juridisk brevväxling hävdade den israeliska regeringen att det i själva verket handlade om ekonomisk krigföring mot Gaza, inte om säkerhet.[vi] På det kan man tillfoga att den ekonomiska krigföringen i själva verket startade långt före 2007 när Hamas kom in i bilden.

Som tidigare nämnts på denna blogg så har man från Israelisk sida utropat över en fjärdedel av kustenklavens mark, 27 000 dunum, till buffertzon. Den kan sträcka sig mellan 300 meter, upp till två kilometer in på Gazas mark.

Enligt Osloavtalet skulle säkerhetszonen inte sträcka sig mer än 50 meter.

Det betyder att lantbrukarna i princip är förbjudna att arbeta på sina åkrar. För många finns inget annat val än att försöka i alla fall. Det betyder att en eller ett par ilskna patrull jeepar kommer rusande på den israeliska sidan av stängslet. I värsta fall börjar soldaterna skjuta prick på gestalterna ute på fälten.

En kanadensisk ISM aktivist Eva Bartlett var med om att agera mänsklig sköld för lantbrukarna i maj.

Bönderna hade tvingats ge upp försöken att odla grödor i buffertzonen som krävde större omvårdnad och skötsel. Ingen potatis, ingen persilja. De kräver mycket vatten (en bristvara det med) och för mycket skötsel. Det får räcka med linser, vete och råg.

Hon skulle egentligen börja på en åker på cirka 5 dunum med linser öster om Khan Younis men när de kom dit fick de veta att allt var borta. Armén hade gjort en av sina återkommande bulldozer räder och rakat fälten rena.

Hon fortsatte till Abu Tabbash marker. När Eva Bartlett kom dit vid sjutiden på morgonen pågick arbetet för fullt sedan klockan fem. Bonden och hans familj skördade för hand. Allt lastades på kärror, dragna av små åsnor.

Scenen kunde vara hämtad ur Emil i Lönneberga.

På andra sidan gränsen hade jeeparna kört fram. Den här gången gjorde soldaterna inget. Eva Bartlett noterade att arbetet pågick koncentrerat, om, och när humöret på andra sidan stängslet skulle skifta.[vii] Trupperna uppges ha genomfört 220 angrepp i buffertzonen, både stora och små under de senaste tolv månaderna.[viii]

Kort innan Eva Bartlett lämnar Gaza blir en ung bonde dödad av ett skott genom låret som klipper av lårbensartären.

Mannen dör i sviterna efter den massiva blodförlusten.

Gazas avlopp har sedan länge gått ut i havet orenat. Reningsverk, pumpstationer är antingen bombade eller kan inte få reservdelar. Den tyska biståndsorganisationen uppges försöka bygga ett nytt reningsverk i Gaza, som ersättning för alla de som förstörts. Arbetet hade pågått i veckor. Israelerna krånglade oavbrutet och vill varken släppa in byggnadsmaterial eller maskindelar.

Den tyske biståndsministern, Dirk Niebel hade varit kibbutzvolontär som ung och var dessutom medlem samfundet Tyskland-Israel. Nu uppgavs minister Niebels protester hos israelerna bli att vassare och hans sympatier allt svalare.[ix]

●●●
Den amerikanska regeringen meddelar i dagarna att den vill förbättra relationerna med Israel igen. I synnerhet lovprisas premiärminister Netanyahus insatser för att förbättra den humanitära situationen i Gaza. [x]

---

[i] ”Vem är supermakt här egentligen” Vindskupan, 9 mars 2009.

[ii] ”Soft drinks and potato chips may enter Gaza next week” osignerad, Ma’an News Agency, 8 juni 2010.

[iii] ”No Gaza optimism over easing blockade” av Jon Donnison, BBC, 20 juni 2010.

[iv] ”Israel announces let-up to Gaza siege – but only in English” Barak Ravid, Haaretz, 17 juni 2010.

[v] ”Netanyahu: Security blockade on Gaza will only get stronger” Barak Ravid, Haaretz, 20 juni 2010.

[vi] ”Israeli document: Gaza blockade isn’t about security” av Sheea Frenkel, McClatchy, 9 juni 2010.

[vii] ”remarkable urgency” av Eva Bartlett., bloggen In Gaza, 17 maj 2010.

[viii] ”The Buffer Zone in the Gaza Strip” PCHR Fact Sheet. Maj 2010.

[ix] ”Israel’s Voyage into Isolation” av John Goetz, Juliane von Mittelstaedt, Ralf Neukirch, Gregor Peter Schmitz, Christoph Schult, Daniel Steinvorth, Volkhard Windfuhr och Bernard Zand, Der Spiegel, 7 juni 2010.

[x] ”US signals better relations with Israel” av Andrew Gully, AFP,20 juni 2010.

Dragkampen om USA:s Iran politik

Ingen är nöjd.

En av parterna har nått sitt mål men båda är missnöjda.

Vilken politik skall USA ha mot Iran. Dragkampen fortsätter. Å ena sidan: regeringen Obama som valdes på ett mandat att förbättra Amerikas relationer med länder som Iran och Syrien. Det skulle behövas för att de inte skulle försvåra den hett efterlängtade återtåget från Irak och Afghanistan.

Å andra sidan av dragkampen står USA:s neokonservativa, AIPAC, den kristna högern, förstärkta med en den såkallade liberala hökar

Och vågskålen håller på att tippa ner åt de senares håll.

Två delsegrar har kommit. USA:s kongress har antagit motion HR 2 194 om eknomiska sanktioner mot Iran. Efter ett halvårs påtryckningar från USA och Israel har FN i nyligen antagit resolution 1 929 med samma innehåll.[i]

Men ingen är riktigt nöjd som sagt. Efter att FN:s resolution om sanktioner mot Iran så rasade flera neokonservativa. Regeringen försökte slingra sig ifrån att låta allt utmynna i en örlog. Sanktionerna saknade bett.[ii]

Allt det här är naturligtvis inget gemene man sitter och diskuterar med kompisarna under lunchrasten. Det som sker utspelar sig i skymundan. Byråkratiska beslut som vandrar med den övriga strömmen av motioner och antas med en gäspning.

Ända fram dess samme gemene man nås av beskedet att ett nytt krig står för dörren.

Tar inte Vindskupan i nu? Är det inte lika bra att drämma till det iranska prästväldet med ett knippe sanktioner?

Beror på vad det hela är tänkt att utmynna i.  Som tidigare nämnts så finns mycket starka misstankar om att det här är tänkt att bli början på en process med allt hårdare sanktioner och fördömanden till dess någonslags amerikanskt angrepp mot Iran inte bara blir logiskt utan nästintill ounvikligt.

Många sneglar oroligt på hur det gick till när invasionen av Irak drevs fram (och i mindre skala det israeliska angreppet på Gaza 2008-2009). En serie gradvis allt hårdare fördömanden och sanktioner. Det ena steget kommer att ge det andra. Kompromissvägar blockeras målmedvetet. Sen: öppet krig.

”Medvetet eller omedvetet håller president Obama på att följa en neocon-utstakad väg parallell med den George W Bush följde till kriget mot Irak – skruva upp sanktionerna mot ”fienden”, vägran att tolerera fredliga lösningar, vräk på med skrävel  tillsammans med propagandistisk tuffhet i större amerikanska nyhetsmedia.”[iii]

Och man kan vara tämligen viss om att det är vad USA:s neokonservativa nätverk gärna vill se. Under de glada dagarna när Irak invaderades gjordes mer eller mindre klart att Iran var nästa land på listan. Än i dag gör den neonkonservative gruppens inofficielle kronprins Bill Kristol tämligen klart att det är hans eget favoritalternativ.[iv] Den ständigt lika aggressive Daniel Pipes försöker rentav locka med att Obama skulle kunna rädda sin karriär som president. Siffrorna håller på att sjunka. Här finns chansen. Allt han behöver göra är att låta bomba Iran så kommer amerikanerna att börja älska honom igen.[v]

Ja, kära läsare det här verkar galet. Det ÄR galet men man bör nog befara att de menar exakt vad de säger.

Det har läckt uppgifter om att försvarsminister Robert Gates är allvarligt oroad. Obama håller på att låta sig manövreras in i ett tvångsläge där han till sist blir tvingad att presidera över ett angrepp mot Iran. Det talades om ”the slippery slope”. Att Obama knuffats fram mot den där hala, slippriga sluttningen som kommer att sluta i ett nytt krig, ja där ett krig till sist skulle vara hans enda återstående alternativ.

Försvarsminister Gates uppges ha fullt stöd från militärt håll för sitt motstånd. De högre befälhavarna kan enligt uppgift behärska sin iver efter att få ytterligare ett fälttåg på halsen.[vi]

Många försöker varna. Inte av omtanke av det iranska prästväldet eller det iranska folket utan av omtanke om USA:s ställning.

Stora delar USA:s försvar är illa nerslitet efter åratal av tröslöst harvande i Irak och Afghanistan. Lägg därtill att den amerikanska ekonomin är i allt värre olag. För första gången hörs nu ångestkvidanden över att krigsfinansieringen börjar bli ett verkligt problem.[vii]

Och Iran är mer än tre gånger så stort som Sverige och har en befolkning på 67 miljoner människor. Ett fälttåg skulle bli vanvettigt svårt och dyrt. Ja i praktiken är det näst intill ogenomförbart. Lägg därtill att det iranska kärnvapenhotet med all sannolikhet är hopfantiserat. Och just där ligger det märkliga, ja närmast bisarra i hela situationen. En rörelse, en glidning om man så vill har inletts.

Förespråkarna verkar trosvisst övertygade om att när det gäller militär förmåga visar almanackan fortfarande september 2001. Att Amerika fortfarande har en oförbrukad krigsmakt, en ekonomi i balans och att iranierna prompt kommer att börja vifta med stjärnbaneret och sjunga God Bless America så snart bomberna börjar falla.

●●●
Stephen Walt suckade i maj över att det inte gick att se vem som ledde Amerikas Iran policy längre. Allt driver, och det driver i en riktning som inte känns bra. Den knuffades som ett stycke drivved som flyter på vattenytan i en dogmatisk och fantasilös riktning.

En riktning som saknade realistiska mål.[viii] Kanske bekräftar han bara vad en journalist noterade i januari. Obama verkar ha tappat greppet om Amerikas utrikespolitik gentemot Iran.

Intiativet ligger mer och mer i händerna på en skara av demokratiska hökar, högerkristna och neokonservativa, understödda av israeler och AIPAC.

Kanske började det i slutet av 2009. Alltmer ilska över Obamas ointresse för det påstådda iranska hotet började man istället kringgå presidenten genom att bearbeta kongressen och byråkratin. ”Om inte Obama regeringen vill ta itu med den här regimen så får kongressen göra det,” förklarade ledamot Mitch McConnel.[ix]

Titt som tätt dök det upp larmrapporter om Irans kärnvapenprogram i massmedia.

Något som det inte talades lika högt om var att de ideligen visade sig vara nyhetsankor.

Det upptäcktes exempelvis att iranierna i hemlighet byggt ut en anrikningsanläggning i Qom.

Vid en närmare kontroll visades att iranierna i själva verket hade anmält den ”hemliga” utbyggnaden till och tillåtit inspektion av IAEA, laglydigt och punktligt. Kanske hade de dröjt en aning, men påståenden om brott mot Icke Spridingsavtalet var av allt att döma överdrivet.[x]

En rapport om att Iran utvecklade kärnstridsspetsar dök upp i senatens kommitté för utrikesrelationer i maj 2009. Källan var med all sannolikhet den israeliska underrättelsetjänsten som matat dem till den iranska oppositionsgruppen Mujaheddin E Khalq, för vidarebefordran till USA.[xi]

I början av 2010 gick larmet i massmedia än en gång. Ett brev från IAEA nämnde att Iran begått en “technical violation”. Det gick inte in på några specifika anklagelser. Misstanken finns att det mest handlade om en mindre smäll på fingrarna.

I massmedia blev det till en kris.

AP och CNN hoppade på. Från AP meddelades att ”FN:s atomenergi organ är oroligt för att Iran arbetar med vapen”.[xii]

Faktum är att IAEA:s nye chef kort dessförinnan sagt raka motsatsen. Det fanns inga konkreta bevis för att Iran utvecklade kärnvapen. Anrikning av uran för att använda kärnbränsle ja men inget av så hög halt att det gick att använda som kärnvapen.[xiii]

Ryktet återgavs på Sveriges Radio den 19 februari 2010. Det kom ingen dementi efter att AP erkände att det handlade om en anka.

Dragandet i tåtar, undertecknandet av petitioner tilltog i styrka. I december 2009 antog kongressen en lag med den behändiga beteckningen ”Iran Refined Petroleum Sanctions Act” och den nästan lika behändiga förkortningen IRPSA, serienummer HR 2 194. Den gick igenom med 412 röster, 12 mot och 4 nerlagda.

Både AIPAC och J Street uppgavs stå bakom resolutionen.[xiv]

En uppenbarligen rosenrasande Stephen Walt citerade Mark Twain om hur USA:s kongress hyste ”de trångaste sinnen, de mest själviska själar och de fegaste hjärtan som gud skapar”. Enligt hans åsikt kunde det bara vålla lidande för vanliga iranier och dessutom göra Amerikas egen ställning i regionen svårare. Allt för att kongressen skulle demonstrera trohet mot AIPAC.[xv]

En kongressledamot protesterade.

Republikanen Ron Paul klagade över att det hela kändes en dålig repris på upptakten till invasionen av Irak under år 2002. Han tyckte sig höra samma lögner och vinklingar nu som då.

Och samma överdrifter.

Han upprepade vad många försökt säga tidigare: Iran hade inte kapacitet att anrika uran i de mängder och av den grad som hade behövts för kärnvapen. Inte heller verkade iranierna sträva efter den.

Så varför hetsa upp sig? Varför kläcka ur sig något som närmast liknade en ekonomisk krigsförklaring?[xvi]

Mannen som kläckte idén till motionen, den demokratiske representanthus ledamoten Howard Berman, förklarade det hela med att det i själva verket var en slags hjälp åt Obama. Regeringen hade varken sagt bu eller bä medan han samlade stöd för motionen. Obama verkar mest av all ha låtit händelserna ha sin gång.[xvii]

Man kan notera hur nästan ingen av kritikerna – varav en alltså är republikansk politiker – verkar tvivla en sekund på att lobbyverksamheten har krig som sitt slutliga mål.

Glidningen på den slippriga sluttningen hade börjat. De första stegen mot en eventuell konfrontation som Amerika egentligen inte har kraft eller resurser kvar att utkämpa. Så till den milda grad planlöst har utrikespolitiken blivit.

Och ganska omgående börjar amerikaner och israeler bearbeta FN för att pilla fram en resolution om internationella sanktioner. Ganska omgående har dessutom EU förklarat sitt stöd för sanktionstanken. Som motiv anförs den där hopfantiserade uppgiften om en hemlig kärnanläggning i Qom.[xviii]

Med andra ord avger politiker, som borde ha allt de kan önska i form av diplomat rapporter, vetenskapliga underlag och information från underrättelsetjänsterna, nu en deklaration som binder Europa till att stödja USA i en konfrontation med Iran. Alltsammans byggt på en tidningsanka.

Ett rätt oroande mönster börjar framträda. Ett där USA:s neokonservativa drar i en riktning, där AIPAC, demokratiska hökar, amerikanska ultranationalister och den kristna högern ansluter. Regeringen börjar traska efter som varefter Europa sluter upp som en slö kossa utan att fråga sig vad det handlar om. Steg efter steg tas i form av rutinbeslut som glider igenom under gäspningar… till dess det är för sent att backa.

Försök att ladda ur krisen hälsas som något som katten släpat in.

I februari 2010 meddelar Irans president Ahmadinjad att han tyckte att ett kompromissförslag från IAEA om anrikning av en tredje part var helt acceptabelt.[xix]

Amerikaner och européer erbjuds i ett slag vad de tjatat om i månader.

Från västs sida var reaktionen närmast sur. Den franske utrikesministern förklarade att iranierna bara försökte ”köpa tid”.

Det amerikanska svaret var kryptiskt men negativt.[xx]

Det påstås vara en stor förolämpning när Iran meddelar att de tänker inleda anrikning av uran för medicinska isotoper. De skulle anrikas till 20 procent, visserligen mer än de 3-5 procent som iranierna normalt anrikade men fortfarande låååångt ifrån de 80-90 procent som skulle behövas för kärnvapen.

FN sanktioner sägs nu vara enda lösningen.[xxi]

I juni 2010 kommer ytterligare ett förargligt medlingsförslag från Turkiet och Brasilien. Återigen förslås att Irans uran skall anrikas av en tredje part.

Den amerikanska regeringen avvisar förslaget. Det sägs vara ”för sent”.

Turkiet angrips hårt för ofoget att ha framställt det, liksom det ännu större ofoget att ha lagt ner sin röst i FN när sanktioner skulle röstas igenom. Det sägs att det utgör ”ett slag i ansiktet” på USA.

I den amerikanska rikspressen förlöjligas initiativet.[xxii]

När FN till sist antog resolution 1 929 låg ett halvårs förhandlande bakom, i synnerhet från USA och Frankrike (president Sarkozy är mycket angelägen att ligga bra till i Washington). Utan Kina och Rysslands medverkan hade sanktioner mot Iran varit meningslösa. Ja de skulle inte åstadkomma mycket mer än att beröva europeiska företag affärstillfällen i Iran och överlämna dem till kinesiska. Alltså krävdes en hel del manglanden, viskande i öron, dragande tåtar innan FN:s säkerhets råd antog resolution 1 929.

Detta förkunnades vara en stor triumf för president Obama.[xxiii]

En bloggare som granskat resolutionen anser att det handlar om en Pyrrhusseger. Turkiet, Brasilien och Libanon vägrar stödja den. I resolutionens bilagor, där sanktionernas mål definieras är ser det magert ut.

Det finns fyra bilagor. En handlar om personer som skall svartlistas. Den listan upptar i realiteten bara en enda individ. På listan över iranska banker är det samma historia. Den tar bara upp en enda bank som inte redan är svartlistad. Listan på företag som kontrolleras av det iranska revolutionsgardet verkar lång men det är i själva verket samma sak där. Det enda listade företaget är egentligen byggfirman Khatam al Anbiya. De övriga 14 företagsnamnen på listan är antingen dotterföretag till Khatam al Anbiya eller dotterföretag till dotterföretagen[xxiv]

Inte mycket med andra ord.

Den som vill kan införa symboliska sanktioner. Den som föredrar drakoniska sanktioner skulle kunna införa sådana det men kommer troligen bara att få se affärstillfällen i Iran gå upp i gå till rivaler.

Från israelisk sida konstateras som en ren självklarhet att sanktionerna kommer att skärpas. Det skall göra genom att bearbeta Amerikaner och européer.[xxv]

I EU är den franske presidenten Nicolas Sarkozy eld och lågor för förslaget att gå bröstgängse till väga mot Iran. Ja han försöker rentav överträffa Obama i hökaktighet och genomdriver hårda sanktioner inom EU.[xxvi]

Obama själv verkar märkligt apatisk. Han försöker varken driva på eller hindra utvecklingen.

Processen upprepar sig, än en gång. Neokonservativa drar med sig liberala hökar, den kristna högern och AIPAC. Den amerikanska regeringen ger efter utan att fundera på saken. Européerna hakar på. Ingen verkar ha någon klar idé om hur färden på den där slippriga, hala sluttningen började eller hur den skall kunna stoppas.

---

[i] “Iran sanctions cripple the UN” av Massoud Parsi, Al Jazeera, 12 juni 2010.

[ii] ”The myth of Iran’s ‘isolation’” av Charles Krauthammer, i The Washington Post, 11 juni 2010.

[iii] “Obama Goes with Neocon Flow on Iran” av Robert Parry, Consortiumnews.com, 10 juni 2010.

[iv] ”To only say Iranian nukes are unacceptable is to accept them” av William Kristol, The Washington Post.

[v] ”How to Save the Obama Presidency: Bomb Iran” av Daniel Pipes, 2 februari 2010.

[vi] ”The slippery slope to strikes on Iran” av Flynt Leverett och Hillary Mann Leverett, Politico, 26 april 2010. “Petraeus says strike on Iran could spark nationalism” Reuters, 1 april 2010.

[vii] Så uppges försvarsminister Gates börja få svårigheter att pressa fram extra anslag till försvarets verksamhet. ”Pentagon Needs War Funding By July 4, Says Gates” av Robert Hune-Kalter, Talk Radio News Service, 16 juni 2010.

[viii] ”Sleepwalking with Iran” av Stephen Walt, blogg på tidsskriften Foreign Policy:s sajt, 26 maj 2010.

[ix] “Obama Losing Control of Iran Policy” av Ali Gharib, Inter Press Service, 29 januari 2010.

[x] ”Moving Again Toward Confrontation” av Jim Lobe, Inter Press Service, 30 november 2009. “UN nuclear watchdog inspects Iranian facility” osignerad, CBS, oktober 2009.

[xi] “Report Ties Dubious Iran Nuclear Docs to Israel” av Gareth Porter, Inter Press Service, 3 juni 2009.

[xii] “IAEA Letter Fuels CNN Alarmism Over Iran” av Rick Sanchez, Antiwar.com, 18 februari 2010.

[xiii] “Incoming IAEA chief: No evidence Iran seeking nuclear weapons” osignerad, Haaretz, 3 augusti 2009.

[xiv] ”One Step Closer to Unilateral Sanctions Against Iran” av Eli Clifton, Inter Press Service, 9 december 2009.

[xv] “The smallest minds … selfishest souls … and cowardliest hearts that God makes” av Stephen Walt, blogg på tidsskriften Foreign Policy:s sajt, 26 maj 2010.

[xvi] ”Statement on Motion to Instruct Conferees on HR 2194, Comprehensive Iran Sanctions, Accountability and Divestment Act” uttalande av Ron Paul, kongressens webbsajt, 22 april 2010.

[xvii] ”Berman: Iran sanctions bill empowers Obama” av Laura Rozen, blogg på Politico:s sajt 15 2009.

[xviii] “European Council 10/11 december 2009, Conclusions”, 11 december 2009.

[xix] ”Iran says ready to send uranium abroad as UN wants” av Nasser Karimi, AP, 2 februari 2010.

[xx] ”West offers skeptical reaction to Iran nuke plan” av George Jahn, Guardian, 3 februari 2010.

[xxi] ”US, EU united on Iran nuclear issue” osignerad, Jerusalem Post, 9 februari 2010.

[xxii] ”US: Iran Nuclear Deal Will Not Slow UN Sanctions Drive” osignerad, Voice of America, 17 maj 2010. “Obama Goes with Neocon Flow on Iran” av Robert Parry, Consortiumnews.com, 10 juni 2010. “U.S. sources: Turkey vote against Iran sanctions – a slap in the face” av Natasha Mozvovaya, Haaretz, 10 juni 2010.

[xxiii] ”Clinton: Iran sanctions a victory for Obama” av Matthew Lee, AP, 9 juni 2010.

[xxiv] ”Obama’s charade on Iran Sanctions” av Flynt Leverett och Hillary Mann Leverett, Bloggen The Race for Iran, 9 juni 2010.

[xxv] ”MESS Report / It will be the next round of U.S. sanctions that really hurts Iran” av Amos Harel och Avi Issacharoff, Haaretz, 10 juni 2010.

[xxvi] “European Union approves the toughest Iran sanctions ever” av Warren Strobel, McClatchy Newspapers, 17 juni 2010.

En ny tanke, en enkel, förförisk och farlig tanke har börjat surra som en ilsken humla i beslutsfattarnas korridorer i Washington DC.

Allt är Turkens Fel.

Skrällen från kapningen av Gaza konvojen fortsätter att eka, genljuda och runtom i världen ger den upphov till nya reaktioner och motreaktioner.

Nya konvojer till Gaza har aviserats. Frenetiska försök att hitta något diplomatiskt arrangemang för att lätta på blockaden pågår bakom kulisserna.

Och långt borta i USA har det neokonservativa nätverket vaknat till liv igen.

I det här sammanhanget skall termen ”neokonservativ” förstås som den grupp skriftställare, politiska tjänstemän och policy drejare som först flockades kring senator Henry ”Scoop” Jacksons kansli i slutet av 1960-talet.

Kanske är neokonservatismen ett typexemplet på ett projekt som börjar behjärtansvärt, bara för att urarta allt värre, ju längre tiden går.

Kongressledamoten Henry ”Scoop” Jackson hade besökt koncentrationslägret Buchenwald bara några dagar efter att det befriats. Det märkte honom.

Som senator blev Jackson filosemitisk och villkorslöst proisraelisk. Behjärtansvärd och rimlig reaktion, tvärsigenom.

Det ledde i sin tur att ett antal, då unga, män med likartad inställning graviterade mot senator Jackson. Där fanns Richard Perle, Frank Gaffney och Douglas Feith och en del andra. Det blir där de lär sig systemet, hur man bedriver påtryckningar, bedriver lobbyingarbete och annat riskabelt.

Det handlar inte om någon sammansvärjning. Det finns ingen organisation med huvudkontor, styrelse, ordförande eller kassör. Vad som finns är ett antal herrar (och ett fåtal kvinnor) av ungefär samma ålder, samma sociala bakgrund och med en likartad inställning som står i nära kontakt med varandra. Som ständigt läser varandras artiklar, kolumner och rapporter. Som tycker och tänker på samma sätt om hur utrikespolitiken borde fungera. Att människor med samma inställning klumpar sig samman på det sättet är mycket vanligt i både kultur och politik.

De var de kallaste krigarna under kalla kriget. De hade sett till att stoppa försöken till avspänning och nedrustning under 1970-talet. Under Reagan epoken var de engagerade med liv och lust i interventionen i Centralamerika.

Gruppen har hängt med, år efter år. Ständigt har de dykt upp i nya positioner och olika konstellationer. Somliga medlemmar har fallit ifrån. Irving Kristol har dött, Norman Podhoretz har pensionerat sig,  Francis Fukuyama tog avstånd från neokonservatismen (tillfälligt).

Andra har tillkommit. Nätverket har förstärkts med amerikanska ultranationalister som John Bolton och James Woolsey. En journalist som följt neokonservatismens utveckling förklarade att de bildat en egen liten subkultur där likudsympatiserande prosionister, kristen höger och amerikanska ultranationalister geggat sig samman och utbyter idéer. Extrema prosionister har lärt sig ultranationalism av ultranationalisterna och viceversa.

Det blev den neokonservativa kamarillan som pratade fram invasionen av Irak.

Det gick dåligt. Sedan dess har nätverket varit aningen avdomnat.[i]

Eller rättare sagt, det har legat lågt, men nätverket är inte dött.

Neokonservativa skriftställare får fortfarande lägga ut texten som kolumnister i Washington Post. De kallas fortfarande in som kommentatorer när nyhetsprogrammen vill ha en kostymklädd figur med en vacker titel som lägger ut texten om Mellanösternkrisen. De har viktiga styrelseuppdrag i AIPAC. De sitter fortfarande kvar på sina tidskrifter, som Wall Street Journal, National Review, Weekly Standard och Commentary Magazine. Prestige blad som personer ur övre medelklassen med intellektuella pretentioner gärna bläddrar i.

Kort sagt: de har fortfarande goda möjligheter att få ut sin version och de har förmågan att nå stora delar av  den läsande och diskuterande delen av allmänheten. Därifrån brukar deras synpunkter sippra ”ner” i ”folkliga” (läs skränigt högerpopulistiska) media som Fox News eller till radiopratare som Rush Limbaugh som gärna viftar med en av deras intellektuella böcker då och då för att bekräfta deras utläggningar.

Och neokonservativt tankegods har en benägenhet att sippra över till Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets ledarsidor, till konservativa bloggare som Dick Erixon, och vidare ner i lunchrums konversationerna på arbetsplatser. Troligen mest av bekvämlighet än till följd av någon uppgjord plan.

Och varför kan inte denna bloggare komma till saken någon gång? Läsaren får ursäkta. Kanske har Vindskupan än en gång förirrat sig ut i en massa utläggningar.

Men det är trots inte oviktigt att veta att när den neokonservativa kamarillan nu börjar få Turkiet i sina kikarsikten ja då finns risken för att det får konsekvenser och att det hamnar på Washingtons politiska dagordning.

Ganska omgående efter angreppet på konvojen kom klagomål från neokonservativa, som exempelvis Elliot Abrams, om att Obama regeringen hade sölat med att ställa sig bakom den israeliska aktionen.[ii]

Och kapningen av Gazakonvojen har utlöst ett veritabelt generalangrepp mot Turkiet från neokonservativt håll.[iii]

Daniel Pipes, en aggressiv och redigt rasistiskt anstruken neokonservativ skribent, förkunnar i en intervju att i själva verket är det Turkiet och Iran som ligger bakom. Turkiet har i själva verket i hemlighet allierat sig med Iran. En pensionerad general (den högerkristne William Boykin) vet att berätta att Turken i hemlighet planerar att återupprätta det Ottomanska imperiet.

”Västvärlden står inför en utmaning man inte sett sedan medeltiden.”

Där förkunnades också att Israel var sagda västvärlds utpost.[iv]

(Det faktum att det skedde i Pat Robertsons kristna TV kanal pekar också på kopplingarna mellan neokonservatismen och USA:s högerkristna rörelse.)

Verkar det här nipprigt?

Det är nipprigt. I allra högsta grad.

Samtidigt kan man hålla i minnet att det inte handlar om några förryckta pensionärer som sitter vid små köksbord och skriver konspirationsteorispäckade  insändare  i ortens lokaltidning. Troligen är det så här som man i stora delar av de amerikanska och israeliska eliterna faktiskt ser på den pågående konvojkrisen.

Det är ett sätt få den krängande världsbilden att stämma igen. Ett nattligt överfall på en obeväpnad konvoj på internationellt vatten där civilpersoner dödas, misshandlades och plundrades på allt de ägde förvandlas i en handvändning från ett sjaskigt överfall till en Ärorik Seger i Det Stora Civilisationskriget.

Och nu kan både israeler och deras internationella stödgrupper känna sig bättre till mods igen.

Kontentan är att Israel kapade en civil hjälp konvoj till Gaza på internationellt vatten och nu måste Turkiet straffas.

Och nu börjar raseriet mot den turkiska hjälporganisationen IHH att bli begriplig. Det uppges att en rad av AIPAC:s underorganisationer, framför allt det mäktiga Anti Defamation League, har uppvaktat utrikesminister Hillary Clinton och finansminister Timothy Geithner med krav om att IHH skall terroriststämplas.[v]

Tankegången är tydligen den att den turkiska regeringen kontrollerar IHH (eller kanske det var tvärtom) och att IHH å sin sida dirigerar hela konvoj verksamheten.

Kanske finns det ett taktiskt drag också. Det är mycket tyst om de övriga, icke turkiska fartygen och deltagarna. I själva verket var det en ganska brokig koalition av organisationer och människor från en rad länder som låg bakom konvojen. Flera av fartygen i konvojen var grekiska, hade grekisk besättning, de flesta startade från grekiska hamnar. Ett var svenskt. Från neokonservativt håll råder besvärad tystnad om den Stora Grekiska eller Svenska sammansvärjningen.

Raseriet vänds mot Turkiet.

Kanske ansågs Turkiet vara en tacksammare måltavla. Tillräckligt orientaliskt för att tjäna som hatobjekt. Tillräckligt stort för att kunna utmålas som ett hot. Lägg därtill att landet har en milt islamistisk regering.

(Något liknande inträffade under upptakten till invasionen av Irak då USA drabbades av motstånd från en rad länder, inklusive sina grannländer Mexiko och Kanada. Av alla dessa valde man ut Frankrike för hat, misstänkliggöranden och förlöjliganden.)

IHH är nyckeln. Det utgör den felande länken. Efter kapningen av konvojen har det som tidigare noterats på denna blogg börjat bubbla fram en massa, tidigare okända ”fakta” om att IHH skulle ha band till Hamas och Al Qaida. Man kan notera att det neokonservativa husorganet Weekly Standard kom med sin första artikel om saken redan den 31 maj, dagen för angreppet. Det kan tyda på att det var en på förhand förberedd linje och att texterna låg färdiga.

Försök av denna och andra bloggare att spåra bevisen för IHH:s fundamentalistiska kontakter tillbaka till dess ursprung har hittills resulterat att de leder tillbaka till rykten och andrahandsuppgifter från israeliska myndigheter, tankesmedjor eller lobbyorganisationer. Till insinuationer, påståenden och olika hopkrånglade guilt-by-association resonemang.[vi]

Ett stadigt knippe ”bevis” för IHH:s terroranknytning har dessutom bubblat upp just efter den 31 maj 2010, det vill säga efter kapningen av konvojen, och efter att Israels stora PR kampanj dragit igång.[vii]

Det har avfyrats bredsidor från en rad neokonservativa organ med budskapet att Turkiet har svikit, Turkarna har gått över till fundamentalismen, Turkiet måste behandlas som en fiende. Det beskedet kommer nu från Weekly Standard, National Review, Wall Street Journal och Commentary Magazine. Det kommer från tankesmedjor som American Enterprise Institute och The Jewish Institue for National Security Affairs (JINSA).[viii]

Den amerikanska rikspressen har hakat på.

Washington Post har i ledare angripit Turkiet, och rapar lydigt upp Weekly Standards konspirationsteorier om IHH.[ix] I New York Times förklarades att Turkiet springer omkring i regionen och gör saker som går på tvärs mot regionala stormakters önskemål. (Vilka “stormakter” det handlar om mer exakt sägs inte.)[x] Christian Science Monitors tyckte att Turkiet blivit alltför vänskapligt med Iran.[xi]

Beskedet är entydigt. Israel är i klistret och allt är den turkens fel som bör straffas och stötas ut. Daniel Pipes förkunnar:

”…Turkiet har återvänt till mitten av Mellanöstern och till Umma (den muslimska religiösa gemenskapen). Men det förtjänar inte längre fullt NATO medlemskap och dess oppositionspartier förtjänar stöd.”[xii]

Samma besked kommer från tankesmedjan Jewish Institute for National Security Affairs (JINSA). Steg borde tas för att stöta ut Turkiet ur NATO.[xiii] Man föredrar att låta blockaden av Gaza fortsätta och helst bli ännu strängare. I en rapport retade sig JINSA på att Obama tagit sig orådet att säga att palestinierna i Gaza förtjänar ett bättre liv.

”Varför ”förtjänar” de ett bättre liv. De röstade på Hamas. Om de gjorde ett misstag de nu ångrar är vi ledsna att de är ledsna.”

Men biståndet borde strypas.[xiv]

Med andra ord: ett ansökarland till EU, som står unionen nära, bör uteslutas ur NATO och USA borde börja blanda sig i dess inre angelägenheter. Den sista livlinan till Gaza borde klippas och blockaden fortsätta.

●●●
I Sverige Radios program ”Konflikt” framkastades en alternativ förklaring till vad Turkiet försöker göra, alternativ till spekulationerna om landet försöker återupprätta det Ottomanska imperiet eller att det blivit islamistiskt.

Från International Crisis Group har det istället framkastats att turken helt enkelt tillämpar sina erfarenheter från EU på sitt närområde. Precis som EU strävar Turkiet efter att öppna gränser lösa gamla konflikter. Ja, Turkiet under Erdoğan HAR förbättrat relationerna med Iran. Man har gjort samma sak med Ryssland och Grekland.

Precis som EU vill Turkiet slippa konflikter i sitt närområde.

Liksom EU är det svårt för regeringen att strunta i allmänna opinionen.

Och liksom i Europa är stora delar av opinionen upprörd över Israels ockupation och behandlingen av palestinierna. ”Det enda oeuropeiska med Turkiet är att Turkiet faktiskt försöker göra något åt saken.”[xv]

●●●
Det har sagts tidigare och det förtjänar att sägas igen: hur korkade, och brutala de här tankegångarna än verkar så är det faktiskt i den här fantasivärlden som stora delar av de amerikanska och israeliska eliterna lever i.

Och en del av den svenska också för den delen.

För många inflytelserika människor är det en ren självklarhet att Turkiet blivit fundamentalistiskt, att IHH är en terroristorganisation, att man villkorslöst måste backa Israel mot den fundamentalistiska sammansvärjningen.

De fantasivärldarna är mycket lätt att dras in i.

Om USA:s neokonservativa kamarilla pekar ut en färdriktning bör en klok resenär skynda sig i motsatt riktning. Deras planer har en ettrig benägenhet att falla samman. Vare sig Sverige eller Europa har något intresse av att låta sig värvas i deras civilisationskrig. Tvärtom, vi behöver fungerande relationer med länderna i söder och sydöst.

---

[i] Den som är intresserad av neokonservatismen kan gå till Vindskupans rapport ”Vi älskar krig” från Vindskupan.

[ii] “Israel’s Defenders Mobilise, Threaten” av Jim Lobe, Inter Press Service, 2 juni 2010.

[iii] ”Neo-Conservatives Lead Charge Against Turkey” av Jim Lobe, Inter Press Service, 9 juni 2010.

[iv] “Pipes: Flotilla Raid a War for World’s Future” av Chris Mitchell, CBN, 4 juni 2010.

[v] ”Tag Turkish aid group as terrorist, groups ask State Dept” osignerad, Jewish Telegraphic Agency, 10 juni 2010.

[vi] Se dissekerandet av Per Jönssons artikel ”Turkiska islamister ser attacken som en seger” av Per Jönsson, Dagens Nyheter, 3 juni 2010, dels på Vindskupan (”Efterdyningar”, Vindskupan, 3 juni 2010.) dels på bloggen Aproximationer (”Massakerns första offer” 7 juni 2010.)

[vii] Se artikel i det neokonservativa husorganet Weekly Standard, ”The Terror Finance Flottillia” av Jonathan Schanzer, 31 maj 2010.

[viii] ”Neo-Conservatives Lead Charge Against Turkey” av Jim Lobe, Inter Press Service, 9 juni 2010.

[ix] “Turkey’s Erdogan bears responsibility in flotilla fiasco” osignerad ledare, The Washington Post, 5 juni 2010. Den ledaren återupprepar I stort sett vad Weekly Standard skriver om IHH i ”The Terror Finance Flottillia” av Jonathan Schanzer, 31 maj 2010.

[x] “Turkey Goes From Pliable Ally to Thorn for U.S.” av  Sabrina Tavernise och Michael Slackman i The New York Times, 8 juni 2010.

[xi] “Turkey must tone down the Gaza flotilla rhetoric” osignerad ledare i Christian Science Monitor, 4 juni 2010.

[xii] “Islamist Turkey Overreaches” av Daniel Pipes, National Review, 8 juni 2010.

[xiii] ” It Is About the United States” JINSA Report #995, 8 juni 2010.

[xiv] “Throwing Money at Gaza” JINSA Report # 996, 10 juni 2010.

[xv] ”Konflikt” 12 juni 2010, intervju med Hugh Pope. Sammanfattning ”Turkey and the Middle East: Ambitions and Constraints” rapport från Internationa Crisis Group, 7 april 2010.

UPPDRAG: Skadebegränsning efter kapningen av Gazakonvojen.

NAMN: Jackie Jakubowski.

MEDEL: En lång artikel i Dagens Nyheter kultur. Länk saknas.

Titeln på stycket var ”En nation med posttraumatisk stress”. Kanske kände redaktionen att den måste ”skapa balans” efter att Henning Mankel hade fått skildra sina upplevelser på konvojen.

Kortversionen av Jakubowskis stycke torde lyda: Alla är dumma mot Israel. Därför måste man förstå att staten beter sig som det gör. Hela landet har drabbats av ett slags kollektiv posttraumatisk syndrom.

Han jämförde med Maciej Zarembas artikelserie om effekterna av mobbning på arbetsplatser. Där ser han en ypperlig parallell. Israel är mobbat av världen på samma sätt som människorna Zaremba skildrar är mobbade på sina arbetsplatser. Därför måste man förstå (och förlåta) att staten då och då hugger omkring sig.

Och där fanns ett hot.

”Så länge arabländerna, palestinierna och den muslimska världen inte förlikar sig med den judiska statens existens; så länge Israel utsätts för omvärldens mobbning – särbehandling, krav på bojkott, delegitimering, demonisering, ifrågasättande av dess existensrätt och hot om utplåning – kommer oskyldiga israeler och palestinier att fortsätta lida.”

Med andra ord: lägg ner det där otäcka BDS talet. Annars blir dom bara ännu galnare.

Jakubowski är inte ensam. Bernard-Henri Lévy klagade lyriskt över

”…den flod av hyckleri, ond tro och ytterst desinformation som bara väntat på en förevändning för att strömma genom bräshen och svepa över media över hela världen.”[i]

(Desinformation förkommer tydligen aldrig inom den israeliska Hasbara verksamheten.)

Men kontentan av det resonemanget är väl närmast att staten Israel kunde behöva kollektiv terapi INTE att det behöver få fullfölja alla sina nycker.

Och är det sant? Är verkligen staten Israel så grymt mobbad?  Jackie Jakubowski tvekar inte om svaret:

”…Israel lever ända sedan sitt grundande lever under detta existentiella hot.”

Frågan är hur bra det stämmer. Ända sedan Nassers dagar har arabiska ledare slängt ut förstulna trevare om fredsavtal. I Dagsläget har Israel fredsavtal med Egypten och Jordanien. Syrien skulle gladerligen skriva under ett också, bara man fick tillbaka Golanhöjderna. Det är i princip de grannländer som har det geografiska läget att angripa Israel. År 2002 framställde arabförbundet ett förslag som i korthet gick ut på att Israel återgår till 1967 års gränser, den palestinska flyktingfrågan löses. I utbyte skulle Israel erkännas och få normala diplomatiska och ekonomiska  relationer med regionens länder.

Erbjudandet förnyades år 2007.

Det är snarast från israelisk sida som reaktionen har varit surmulen och undvikande.[ii] Istället föredrar man att larma om ett i stort sett hopfantiserat hot från Iran.

Man kan också hävda att staten Israel i själva verket har haft enastående diplomatiska framgångar under de senaste tjugo åren. Staten har fått åtråvärda handels avtal med den latinamerikanska frihandelsorganisationen MERCOSUR. Man har fått associationsavtal med EU som ger Israel nästan samma förmåner som ett medlemsland. Det associationsavtalet kom en hårsmån ifrån att uppgraderas. Israel har valts in som medlem i OECD så sent som i början av maj 2010.[iii] Man har tillgång till NATO:s inre kretsar.

Det vill säga, trots Gazaoffensiven och en pågående ockupation med åtföljande brott mot mänskliga rättigheter i form av nyckfulla fängslanden, konfiskationer av mark och egendom för civilbefolkningen, ja trots det var Israel fortfarande välkommet in i den internationella diplomatins finrum.

Inga besvärande frågor om demokrati, mänskliga rättigheter, evighetsockupation och återkommande angrepp på palestinier och grannländer.

Förbindelserna med USA var under George Bushs tid så intima att vakterna och sekreterarna i Vita Huset började morsa på Ariel Sharons förbindelseman man, Dov Weisglass, under hans talrika besök där.[iv]

-Hi Dov.

I det nationella säkerhetsrådet var Elliot Abrams ansvarig för Mellanösternfrågor. Han skröt själv över att han regelbundet kunde ringa den israeliska ambassadören Danny Ayalon för att samråda, ibland så ofta som ett halvdussin gånger per dag.[v]

Den förkrossande majoriteten av världens statschefer skulle kunna mörda för att ha ens bråkdelen så goda förbindelser i Vita Huset.

Tecknen på att Israel är grymt mobbad tenderar att upplösas i tunn rök. Snarare framträder en bild av hur Europas och USA:s ledarskap varit villiga, litet FÖR villiga, att sopa obekväma frågor under mattan och fortsätta som om inget hänt. Frågan är om inte den trygga känslan av att aldrig drabbas av några konsekvenser också bidrar till att den israeliska ledningens ryckiga beteende.

---

[i] “It’s time to stop demonizing Israel” av Bernard-Henri Lévy, Haaretz, 8 juni 2010.

[ii] ”Arab states unanimously approve Saudi peace initiative” av Avi Issacharoff, i Haaretz, 28 mars 2007.

[iii] ”Sverige välkomnar Estland, Israel och Slovenien till OECD” pressmeddelade från Utrikesdepartementet, 10 maj 2010.

[iv] ” Weisglass: Disengagement is formaldehyde for peace process” av Ari Shavit, Haaretz, 8 oktober 2004.

[v] “One on One: ‘I was the resident skeptic’” av Ruthie Blum Leibowitz, Jerusalem Post, 12 februari 2009.

Enligt video texten visar detta Furkan Dogans sista ögonblick i livet.

Den ger en helt annan bild än de videoklipp det israeliska försvarets talesmannaenhet lämnar ifrån sig om hur stackars commandosoldater brutalt överfalls i nattmörkret.  ”..anlände praktiskt taget barfota”, enligt vad högerpolitikern Benny Begin hjärtskärande utbrast.[i] Sedan kan ingen klandra de arma stackarna för att de blir desperata och börjar skjuta omkring sig.

Den här visar istället soldater som misshandlar ett liggande offer sen helt sonika skjuts på kort avstånd. [ii]

---

[i] ”Israel’s Cult of Victimhood: ‘Barefoot’ Soldiers on the High Seas” av Johathan Cook, Palestine Chronicle,

[ii] Via Richard Silverstein, ”IDF Executed Mavi Marmara Victims”, bloggen Tikun Olam 10 juni 2010. Och Hampus Eckerman, ”Den israeliska avrättningen av Furkan Dogan fångad på video?” Bloggen Motbilder, 10 juni 2010.

Den sista resten av Gazakonvojen försvann på morgonen den 5 juni. Det återstående fartyget, det irländska MV Rachel Corrie stoppades och bordades.

Fartyget – uppkallat efter den amerikanska ISM aktivisten som dödades av israelisk militär i Gaza i mars 2003 – hade blivit efter på grund av motorproblem.[i] Det har ryktats om att Israel och Irland hade försökt sig på en kompromiss där MV Rachel Corrie skulle lämna sin last i Ashdod sen kunde lasten på 1 000 ton byggnadsmaterial och sjukvårdsutrustning transporteras vidare till Gaza därifrån.

Kanske handlade om att rädda ansiktet. Kanske ville israelerna till varje pris undvika glädjescener när hjälpfartyg stävar in i Gaza stads hamn kablades ut över världen. Kanske handlade om att med alla medel upprätthålla själva principen om blockad. Vad som helst verkade vara bättre än att låta lasten nå sin destination direkt.

Besättning och passagerare på MV Rachel Corrie hade vägrat även efter att fartyget stoppats ute på internationellt vatten.

De skulle till Gaza, inte Ashdod.

Det noterades att under radiokontakten mellan flottan och MV Rachel Corrie vägrar israelerna att uttala fartygets namn. De använder dess gamla namn MV Linda.[ii]

Till sist bordades MV Rachel Corrie. Besättningen tas tillfånga.

Därmed var det sista fartyget i flottiljen taget. Gazakonvojen är utraderad. Försöket att nå Gaza har misslyckats. Sjövägen är och förblir stängd.

Men de politiska effekterna har varit omvälvande.

Egypten meddelade först att gränsövergången vid Rafah skulle öppnas tillfälligt. Nu sägs istället att det där tillfälliga nog kommer att förlängas obestämt in i framtiden.

Egyptiska säkerhetstjänstemän talar mellan skål och vägg om att blockaden är ett fiasko som lika gärna kan avvecklas.[iii]

”Inget kommer att vara sig likt igen” förklarade Turkiets premiärminister Erdogan inför parlamentet.[iv]

Turkiet har antytt att man kan tänka sig att förse framtida konvojer med militär eskort.

Nya konvojer har aviserats. En tysk-judisk organisation har börjat organisera en egen konvoj.[v]

I Sverige har Ship to Gazas initiativtagare Dror Feiler praktiskt taget dagen efter sin hemkomst inlett insamlingskampanjen för en ny konvoj.[vi]

Kort sagt: blockaden av Gaza, en av de saker var tänkta att rulla på i tysthet, som en trist rutinsak, utan att omvärlden orkade bry sig (eller ”below-the-international-outcry-radar”) har istället landat mitt i den offentliga debatten med ett brak.[vii]

Kapningen av Gazakonvojen firas

●●●
Många, många talar om hur svårt det verkar tala med vanliga israeler om vad som hänt och vad som håller på att hända. Israels ambassadör i USA liknade kapningen av konvojen med andra världskriget.[viii] Konvojen skulle tydligen då spela nazitysklands roll. En tysk tidning talade om ett land i ”sin egen separata, moraliska värld”.[ix] Medan övriga världen reagerade med upprördhet har man i Israel hållit parader för att hylla soldaternas påstådda hjältemod.[x]

En viss general Uzi Dayan ansåg att om den turkiske premiärministern kom till Gaza borde israelerna döda honom.[xi]

En soldat som egenhändigt dödat sex passagerare på Mavi Marmara uppges ha tilldelats tapperhetsmedalj för sin insats.[xii]

Stora delar av den israeliska allmänheten bubblar av självrättfärdig indignation över omvärldens indignation. Tonvis med hat riktas mot Turkiet som verkar vara på väg att, i alla fall tillfälligt, få ersätta Iran som Israels nationella hatobjekt.[xiii] Det kan troligen också förklara all galla som östs över den turkiska hjälporganisationen IHH. Där tror man sig ha hittat länken till de brunhyade hordernas stora islamiskt-turkiska-iranska sammansvärjningen.

Soldaterna utmålas som praktiskt taget oskyldiga offer, bara beväpnade med paintboll bössor (och kevlarhjälmar, och stridsvästar, och pistoler, och automatkarbiner och tårgas, etc. etc) som närmast omotiverat överfölls av en rasande mobb.

”Världen förstår oss inte. Det är fel på världen.”

Det handlar om två saker.

Medieutbudet är mycket ensidigt. ”De flesta judiska israeler matas dagligen av massmedia som gömmer ockupationens realiteter, stagnation och diskriminering.”[xiv]

Det är den första faktorn. Informationen är ensidig, förvisso men okunnigheten är också frivilligt vald.

Givetvis, givetvis, det handlar om en fantasivärld men det är ombonat, varmt och mysigt i den fantasivärlden. För att stirra sanningen i vitögat måste man lämna det där varma och ombonade mentala rummet för att ge sig ut i en kall, blåsig och karg slätt.

De flesta människor trivs med sina invanda föreställningar. De vill stanna kvar i sitt ombonade rum, ja de kommer att kämpa med näbbar och klor för att slippa lämna det.

Och nånstans där hittar man troligen förklaringen till konvojkapningen och till blockaden av Gaza.

Det har framkastats många hypoteser om vad som kan ligga bakom.

Max Blumenthal har en som skulle kunna ha ett korn av sanningen.

I korthet, regeringen Netanyahu hoppades kunna köra en repris på Entebbe räden. Kapningen av konvojen skulle bli en bländande commandoräd som skulle lyfta den alltmer nertryckta stämningen i landet.

Precis som Entebbe gjorde 1976.

Medan konvojen höll på att samlas och stävade mot Gaza formligen pumpade den israeliska pressen ut hat och paranoia. Det talades om en turkisk terroristflotta, besättningar och passagerare kallades för pirater, terrorister och allmänt avskum som nu var på väg för att förgöra deras stackars hotade land. Konvojen får inte komma igenom, då kommer Iran att ha etablerat brohuvd vid Medelhavet.

Och från detta växande hot vid horisonten skulle landet frälsas av tappra soldater i och visa statsmän.

Precis som Entebbe.

Handlar alltsammans bara om manipulation? Kanske inte. Ganska omgående har Israels statsledning och dess utländska sympatisörer själva börjat tro på sina egna hotbilder. I den sinnesstämningen var det helt logiskt att konvojen närmast skulle uppfattas som ett existentiellt hot. Ett som måste bekrigas med maximal brutalitet och ett Ramboliknande angrepp i skydd av mörkret.

Och man fick, och får, stöd av en allmänhet som är förtvivlat angelägen om få tro att deras ledare vet vad de sysslar med.[xv]

För till sist hänger det inte ihop. Konvojen utmålades på samma gång som ett existentiellt hot och förmodas samtidigt vara ett enkelt mål.

Den propagandastöt som startade som ett urverk har i stort sett fallit platt till marken i världsopinionen men varit mycket effektiv på hemmaplan. Nästan omgående har det israeliska försvarets talesmannaenhet översvämmat kanalerna sin version, understödd av omsorgsfullt redigerade videoklipp och foton.[xvi] Det kvittar sen fullständigt att åtskilliga senare visar sig vara förfalskningar.

En sådan förfalskning är en inspelning där av radiokontakterna mellan Mavi Marmara skall ha sagt åt israelerna ”Åk tillbaka till Auschwitz”.

Detta återgavs i Washington Post.[xvii]

Att så skedde var aningen olyckligt för historien har visat sig vara påhittad. Inspelningen var förfalskad.[xviii] Trots det, för många, både israeler och deras sympatisörer i utlandet är det den första versionen, den förfalskade som gäller, inte dementin.

Är detta något speciellt israeliskt?

Svaret måste nog bli nej. Överste Bo Pellnäs har berättat om sina mellanhavanden med serber under 1990-talets krig i Kosovo.

Alla Pellnäs försök att pedagogiskt upplysa serbiska befälhavare om att de betedde sig illa och att kanske borde överväga att byta melodi föll platt på det etniska hälleberget. Reaktionen:

”.. tar sig uttryck i en djup självömkan av det slag som fodrar dragspel och litervis med slivovic att hantera. Hur missförstådd är man inte! Hur orättvist behandlad är man inte! Hur övergiven av hela världen! Hur grymt är inte detta, när man än en gång försvarar den kristna kulturen mot en ny anstormning från den muslimska världen! Och när det nu ändå förhåller sig på detta viset- vad fan! If you got the name – why not have the game! Lika bra att ta för sig när man ändå är på gång.”[xix]

En annan tid, ett annat land, en annan situation.

Man vet inget och i de flesta fall vill inte veta heller.

---

[i] Vindkupan har bloggat om fallet Rachel Corrie. Bloggarna finns sammanställda till en rapport för nedladdning.

[ii] ”Audio of Radio Transmission Between Israeli Navy and Seventh Flotilla Ship” videoklipp på You Tube.

[iii] ”Egypt: Gaza blockade a failure, border stays open; Declaring Gaza blockade a failure, Egypt says it will keep its border open indefinitely” av Sarah El Deeb, 7 juni 2010.

[iv] ”Friendship with Israel transforms into hostility” Mary Fitzgerald, Irishtimes.com. 2 juni 2010.

[v] ”Jewish flotilla to break Gaza siege” Aviel Magnezi, Yedioth Ahronoth, 6 juni 2010.

[vi] ”Dror Feiler ordnar stödkväll för Gaza” Dagens Nyheter, Betty Skawonius, 5 juni 2010.

[vii] Uttrycket “below-the-international-outcry-radar” kommer från ett av Rachel Corries brev den 20 februari 2003.

[viii]

[ix] “Israel’s Voyage into Isolation” osignerad, Der Spiegel,7 juni 2010.

[x] ”What drives Israel?” av Ilan Pappé, Sunday Herald, 6 maj 2010.

[xi] “Uzi Dayan: If Turkish PM Comes in Warship Kill Him” i Arutz Sheva, 7 juni 2010.

[xii] “Israeli commando who shot six passengers in aid convoy in line for medal” av James Hider, The Times, 4 juni 2010.

[xiii] “Protestors: Turkey’s Erdogan a terrorist” Yoav Zitun, i Yedioth Ahronoth, 3 juni 2010.

[xiv] ”What drives Israel?” av Ilan Pappé, Sunday Herald, 6 maj 2010

[xv] ”The Flotilla Raid Was Not “Bungled.” The IDF Detailed Its Violent Strategy In Advance.” Av Max Blumenthal, på egen blogg, 3 juni 2010.

[xvi] ”Truth sought amid confusion” av Tobias Buck, Financial Times, 2 juni 2010.

[xvii] ”Israel gives its account of raid on aid ship headed for Gaza” av Glenn Kessler, i The Washington Post, 4 juni 2010.

[xviii] ”IDF Admits It Doctored Flotilla Audio Clip. Washington Post’s Kessler Must Retract” av Max Blumenthal, på egen blogg, 5 juni 2010.

[xix] ”Utan slut?”; Kriget på Balkan-bilder från ett FN-uppdrag” Bo Pellnäs, Albert Bonniers förlag, Stockholm, sid 173.

Det skulle bli ett tvåfrontskrig, som så många gånger förut. Dels ute till sjöss när konvojen kom inom räckhåll. Den andra fronten skulle ligga i massmediesfären.

Det har tidigare varit slående hur människorna  som bemannar den israeliska Hasbara maskinen ofta talar om sin verksamhet som en slags krigföring, om än med andra medel.

Och i den israeliska pressen förklarade myndigheterna uttryckligen att de förberedde en propagandakampanj inför Gazakonvojens ankomst. Utrikesministeriets, försvarets och andra PR och informationsavdelningar uppgavs förbereda intervjuer och annat för internationella nyhetsbyråer. Krigsmakten, polisen, utrikesministeriet och fångvårdsmyndigheterna hade upprättat en gemensam arbetsgrupp för att leda PR insatsen och för att hantera de massmediala efterverkningarna.

Ett tema som skulle hamras in var att konvojen utgjorde ett stöd för Hamas. PR tjänstemän talade om att försöka ”visa organisatörernas sanna ansikte”.

Man skulle också hävda att det i själva verket minsann inte rådde någon humanitär kris i kustenklaven. Att butikerna i Gaza var överfulla.[i]

(Det sista argumentet är ganska underligt när man synar det. JA man kan förvisso hala fram fotografier av butiker med fyllda hyllor i Gazaremsan, problemet är bara att det till stor del är smugglingen genom tunnlarna i Rafah som bidrar till att fylla dem och att varorna är dyra. Resonomangen går ut på att omvärlden kan ta det lungt. Blockaden kan lika gärna få fortsätta eftersom den ändå inte  fungerar.)

Ett annat tema var att konvojens blockadbrytning i sig var ”våldsam”. Det temat började israelerna spinna på redan medan konvojen var på väg.

Och den här gången fanns ett extra triumfkort. Den här gången hade Israel inrättat något som närmast liknade ett propagandaministerium under ledning av en viss Yuli Edelstein, en bosättare, som har titeln ”minister för Information och Diaspora”.

Det har också kallats för Hasbara ministerium.

Edelstein verkar vara en uppslagsrik herre. Bland annat uppges han ha föreslagit att Europas rabbiner skall engageras för propagandaarbete. En grupp besökande rabbiner upplystes exempelvis om att: ”Vi vill att ni lär er svara på frågor om Israel”.

Europas rabbiner uppges se föga entusiastiska ut.[ii]

Edelstein har också haft en idé om att israeliska utlands turister skall instrueras om hur en positiv bild av staten Israel skall kunna spridas i länderna de besöker.[iii]

Denna bloggare kan inte låta bli att uppleva att många av förslagen har ett starkt tycke av desperation.

Och det redan innan bordningen av konvojen den 31 maj.

Trots alla försök att störa kommunikationerna så läcker foton, videofilmer och meddelanden ut redan under natten och gryningen medan soldaterna fortfarande bordar.

Den första israeliska reaktionen verkar vara börja stänka motbeskyllningar omkring sig. ”De var minsann inte så fredliga”.

Det klagades över att en del passagerare och besättningsmän hade försökt värja med käppar, plaststolar och livbojar sig mot de tungt beväpnade soldater som strömmade ombord. Inledningsvis sades att passagerarna hade skjutit på soldaterna. Någon skulle ha ryckt ifrån en soldat hans pistol. I officiella uttalanden målas hjärtskärande scener upp av marinsoldater som under en fredlig bordning i nattmörkret totalt omotiverat möts av en rasande ”lynchmobb”.[iv] Det har talats om ett “bakhåll” ute till sjöss.

Därtill kommer att soldaterna i sin godtrogenhet bara sades ha varit beväpnade med paintboll bössor. Vad det nu kan innebära.

(Att döma av skildringen från en av passagerarna, pensionerade amerikanske ambassadören Edward Peck, verkar det snarare handla om de granatkastare som sitter monterade på en del moderna automatkarbiner och som dels liknar paintboll bössor och dels kan användas för att avlossa gummikulor och tårgasgranater.[v])

Både versionen med skottlossning och med pistolen har israelerna ganska omgående fått backa från. Istället har man från israelisk sida visat upp bilder av vapen man funnit på fartygen.

De bevisen känns inte helt övertygande. En bild på en trave skottsäkra västar med Röda Halvmånens symbol på sig har bloggare kunnat visa i själva verket kommer från februari 2006 och har legat på internet i flera år.[vi]

I övrigt visas sådana saker som knivar, käppar, en elsåg, en yxa och kikare triumferande upp som bevis för vilka krigiska horder som stävade mot Gazaremsan.

En och annan tråkmåns skulle kanske invända att det verkar handla om ting som man kan räkna med att påträffa ombord på fartyg större än en motorbåt.

Annars skulle uppenbarligen både israeler och deras utländska sympatisörer gärna se debatten snöa in på frågan om ”offrens skuld” allt medan frågor om blockaden under stilla visslingar gled bort i bakgrunden.

Även internationellt har Israels sympatisörer börjat mobilisera. Magnus Norell instämde klagosången över att de israeliska soldaterna möttes av våld. Han tillfogar att konvojen dessutom hade politiska avsikter (så det så).[vii] Det tillfogas med det triumferande tonfallet hos en detektiv som lyckats göra ett betydelsefullt genombrott i ett svårt fall.

Men att konvojen hade politiska syften skulle närmast vara årtusendets sämst bevarade hemlighet. I uttalandena före avfärden förklarade många av organisatörerna glatt och villigt att den större avsikten  just var den att fästa uppmärksamheten på blockaden.

Det var en ren självklarhet.

(Som nämnts i ett tidigare inlägg på denna blogg så arbetar Norell på Totalförsvarets forskningsinstitut FOI men är också gästforskare på  AIPAC:s främsta tankesmedja i Washington. Efter vad denna bloggare tror sig veta blir man inte ens övervägd som medarbetare om man inte anses vara till 1 010 procent proisraelisk.[viii])

I Svenska Dagbladets ledarblogg instämde Per Gudmundson.[ix]

●●●
Hos både Gudmundson och Norell finns ett nytt tema. Konvojen var ett led i en islamistisk och turkisk konspiration mot Israel. Ett argument som skulle kunna göra visst intryck på den konservativa publiken. I synnerhet har man börjat sikta in sig på den turkiska hjälporganisationen IHH (İnsani Yardım Vakfı) som finansierade det största fartyget Mavi Marmara.

I Dagens Nyheter förklarar Per Jönsson att konvojen till stora delar ”styrts och finansierats av en radikal turkisk islamistorganisation.”

Det uppges att IHH har band till både Hamas och Al Qaida.[x]

Det blir så som IHH presenteras för Dagens Nyheters läsare. Vid det laget anar förmodligen DN:s läsare att hela konvojprojektet är skumt till tusen. Att volontärer som Henning Mankell och Mehmet Kaplan inte är mycket mer än “nyttiga idioter”, manipulerade och utnyttjade av dolda islamistiska krafter.

Det finns ett problem för denna bloggare.

Bevis.

Per Jönssons belägg är tunna. Han hänvisar till litet löst till diverse icke specificerad webbsajter, en artikel i New York Times, den fransk domaren Bruguière (en man som inte skyggar för att frisera fakta i sina mål) och till… Magnus Norell.

I den New York Times artikel som Per Jönsson hänvisar till nämns att IHH har ertappats med att dölja vapen ett av sina kontor år 1997.

New York Times uppger också att informationen kom från israeliska myndigheter.

En källa till New York Times information om gruppens ”radikala, islamistiska, anti västliga riktning” uppges komma från en länk som tankesmedja Israel Project hade mailat ut till amerikanska massmedia.[xi]

Israel Project är proisraelisk tankesmedja i USA som bland annat ligger bakom taktikdokument för hur man skall bedriva Hasbara verksamhet.

En annan källa som talar om IHH:s terroristkontakter som ofta dyker upp är en artikel i brittiska Telegraph.

Där uppges att IHH har kontakter med både Hamas och Al Qaida.

Som källa hänvisar Telegraph till… israeliska myndigheter.[xii]

För att sammanfatta så är det visst möjligt att IHH kan ha islamistiska eller extremistiska sympatier. Men beläggen är tunna. De gånger denna bloggare försöker följa en tråd bakåt leder den titt som tätt antingen ut i en dimma av andrahands uppgifter, leder till israeliska myndigheter eller lobbyorganisationer (och deras informationsavdelningar) .

Har IHH legat bakom blockadbrytningarna från första början?

Svar nej. Idén kläcktes 2006 av en äldre dam från Los Angeles. Blockadbrytningarna började 2008 och initiativtagarna var snarare en brokig skara av internationella aktivister, som startade med små båtar och en liten budget. IHH var inte den som tog initiativet, tvärtom verkar den turkiska organisationen vara en tämligen sent anländ deltagare i verksamheten.

●●●
Angreppet på Gazaflottiljen har utlöst en våg av oroligheter runtom i de ockuperade områdena.

Det rapporteras att Emily Henochowicz, ISM medlemmen som träffades i ansiktet av en tårgasgranat under en protestdemonstration vid vägspärren vid Qalandia, har återhämtat sig en aning.

Ja det är hon på bilden i det här inläggets början.

Av allt att döma hade gränspoliserna, som vanligt, frestas man nästan tillägga, avlossat sina tårgasgranater mot demonstranternas huvuden. Möjligen handlade det om den nya typ av tunga tårgasgranater med hög hastighet att det inte går att ducka för. En svensk som var med berättade att granater hade slagit ner, först på ena, sen andra sidan om henne. En tredje hade träffat Emily i ansiktet.

Om Emily Henochowicz står att veta att hon är 21 år gammal. Att hon var en amerikansk-judisk konststudent vid Cooper Union college i New York, att hennes pappa emigrerat till USA från Israel och att hon är en duktig tecknare.[xiii] En del av hennes alster finns att se på hennes blogg, Thirsty Pixels.

Återstår för henne att vänja sig att teckna och måla med bara ett öga kvar.

---

[i] ”Gaza activists: Israel to put us in concentration camp” av Attali Somfalvi, Yedioth Ahronoth, 28 maj 2010. “Fate of Gaza flotilla remains vague” av Yaakov Katz och Herb Keinon, Jerusalem Post, 25 maj 2010.

[ii] ”Experts warn against Israeli plan to use European rabbi for PR” av Cnaan Liphshitz, 19 mars 2010.

[iii] ”Policy and Propaganda” kolumn av Ori Nir, Americans for Peace Now, 9 februari 2010.

[iv] Citerat i ”Soldaterna möttes av en lynchmobb” Davíd Högfeldt, Världen idag, 31 maj 2010.

[v] “Israel’s Explanation for Deadly Gaza Aid Attack “Full of Holes as a Window Screen”–Former US Ambassador Edward Peck” Intervju med Edward Peck i Democracy Now, 2 juni 2010.

[vi] Se ”The Hypocrisy of Netanyahu” i Juan Coles blogg, Informed Comment, 3 juni 2010.

[vii] ”Konvojen till Gaza – mer än humanitär hjälp” av Magnus Norell, Newsmill, 31 maj 2010. Gissningsvis är den texten skriven för WINEP. Norell har haft så bråttom att han inte ens hunnit översätta den från engelska.

[viii] För detaljer, se ”När Magnus Norell började arbeta år AIPAC” Vindskupan, 20 september 2009.

[ix] ”Ship to Gaza har del i skulden” av Per Gudmundson, Svenska Dagbladets ledarblogg, 2 juni 2010.

[x] ”Turkiska islamister ser attacken som en seger” av Per Jönsson, Dagens Nyheter, 3 juni 2010.

[xi] ”Turkish Funds Helped Group Test Blockade” av Sabrina Tavernise och Michael Slackman, New York Times, 1 juni 2010.

[xii] ”Gaza flotilla: the Free Gaza Movement and the IHH” av Richard Spencer, Telegraph, 31 maj 2010.

[xiii] ”U.S. Jewish student loses eye at roadblock protest” osignerad, i Jewish Telegraphic Agency, 3 juni 2010.

8 jun 2010: Det kom en bra kommentar från Kerstin Berminge på Motvallsbloggen.

Kollade in Wikipedias artikel om IHH. Det var intressant. Den svenska versionen räknade upp flera “undersökningar” som alla hade kommit fram till ganska täta band mellan IHH och Hamas tom med al Qaida. Nederst står dessutom att artikeln delvis är en översättning av artikeln om IHH på engelska Wikipedia. Så läser man denna förstås och upptäcker att det inte är många rader som är översättning och att den engelska versionen bara nämner att “israeliska källor har hävdat att IHH har dessa kontakter”.

Så svenska Wikipedia verkar här närmast vara en propagandaartikel för Israel.

Erik Berg fortsätter mordet på Per Jönssons bakgrundsartikel i “Massakerns första offer“, på egen blogg, 7 juni 2010.

Det är måndag den 31 maj 2010. Konvojen till Gaza har angripits. Dödsoffer har krävts. Oklart hur många.

●●●
Det kommer mitt i en i övrigt gediget usel tid för Israels diplomati. Alliansen med Turkiet är närmast förvandlat till en rökslinga redan innan. Kraklet med USA har nätt och jämt kunnat slätas över. Goldstonerapporten vill inte försvinna. Man är i gräl med Storbritannien och Australien efter att den israeliska underrättelsetjänsten har stulit pass från deras medborgare. Pass som sedan utnyttjades av agenter som mördade en Hamas representant i Dubai, utan att nämnvärt bekymra sig över att de riktiga, komplett oskyldiga, pass innehavarna  skulle tvingas figurera i polisregister världen runt i resten av sina liv.

Det fanns större problem än så.

I en rapport som framlades för regeringen beklagade man sig över att Staten Israel stod inför en världsomfattande de-legitimisering. Den långa ockupationen, de återkommande angreppen på palestinier och grannländer höll gradvis på att undergräva hela det sionistiska projektet. Den såkallade de-legetimeringsrörelsen ansågs i rapporten ha sina centra i London, Bryssel, Madrid och San Francisco. Rapporten rådde enträget regeringen att behandla det som ett strategiskt hot. När som helst kunde rörelsen, ack fasa, sprida sig i USA också.[i]

En del cyniska palestinier har hörts svara att det snarare är Israel som lyckats de-legitimisera sig självt.

Det kom en rad rekommendationer, man borde bedriva effektivare propaganda, odla informella kontakter med samhällseliter i alla upptänkliga länder.

Ett alternativ som tydligen aldrig övervägs är att ändra den förda politiken. Den verkar tvärtom rulla på ostört.

En smärre skandal hade utbrutit efter att Noam Chomsky nekats inresa vid själva gränsen mellan Västbanken och Jordanien. Den 81 årige lingvistik professorn var inbjuden att föreläsa vid Birzeit universitetet.

Bland skälen angavs att Chomsky borde ha föreläst på ett israeliskt universitet också, om han till varje pris skulle komma.

De kom från många olika länder.

Konvojens deltagare kom från USA, Storbritannien, Grekland, Kanade, Malaysia, Algeriet, Serbien, Belgien, Irland, Norge, Sverige (11 deltagare) och från Kuwait.[ii]

Kanske startade allt någon gång år 2006 som en sextioårig dam från Los Angeles, Greta Berlin, kläckte idé att helt sonika köpa en båt försöka bryta den egyptisk israeliska blockaden av Gaza från sjösidan.

Free Gaza rörelsen var född.

Det hade börjat med två små båtar, omdöpta till SS Free Gaza och SS Liberty. Året var 2008. Efter en del kryssande bland de grekiska öarna tog de språnget från Cypern.

Och nådde till sist Gazaremsan. Till allas förvåning.

Det skall ha varit de första främmande fartyg som nådde Gazas hamn på fyrtio år.

Det gav mersmak. Garvade aktivister från ISM hakade på.

Blockadbrytningarna fortsatte, med bättre båtar. Kort innan offensiven mot Gaza inleddes 2008 – 2009 rammades Free Gaza rörelsens fartyg Dignity. Hon undgick med en hårsmån att sjunka.[iii] Det var illa. Nästan lika illa: ockupationsmaktens attityd höll helt uppenbarligen på att hårdna.

Hur stolligt hela projektet hade verkat när det startades så hade det trots allt fått konsekvenser och börjat växa. Nya organisationer hakade på. Insamlingar hölls. Det skulle göras ett nytt försök och den här gången skulle det bli större än något av de tidigare. Den här gången skulle det göras med riktiga frakt- och passagerare fartyg (säkrast eftersom de då skulle vara säkra mot att rammas i motsats till Dignity).

Den här gången skulle de komma i samlad konvoj.

Kanske handlar det om ett drama på två nivåer. På den rent praktiska nivån handlar det om att åtta fartyg, många av dem äldre, skulle försöka forcera blockaden och leverera cirka 10 000 ton embargobelagda varor, cement, rullstolar och kritor till kustenklaven. Lasten skulle troligen ge litet tillfällig lättnad litet här och där men inte mycket mer.

Det var den ena nivån, den verklig, verkligheten så att säga.

I den tunna atmosfär där högre utrikespolitik utspelar sig skulle den dra uppmärksamhet åt blockaden av Gazaremsan. På sätt och vis skulle blockadbrytningarna fylla samma funktion som de återkommande demonstrationerna mot barriärbygget på Västbanken. Precis som med barriären är den israeliska förhoppningen att blockaden skall uppfattas som normaltillståndet, något som rullar på, år efter år utan att någon i omvärlden bekymrar sig över saken. De återkommande blockadbrytningarna skulle däremot tvinga massmedia att ägna sig åt frågan. Politiker tvingades flytta en del av sin uppmärksamhet till frågan. Tvingades uttala sig om att detta kanske inte var så lämpligt, trots allt, att själva blockaden borde upphöra någon gång, etc.

Och till sist måste de uttalandena följas av handling.

Den här gången handlade om en löslig koalition av organisationer med namn som Free Gaza Movement, European Campaign to End the Siege of Gaza, den turkiska Insani Yardim Vakfi (IHH). Ship to Gaza Sverige, Ship to Gaza Grekland, Perdana Global Peace Organisation från Malaysia och Internationella kommittén för att häva belägringen av Gaza.

Bland passagerarna finns Mehmet Kaplan, riksdagsman från Miljöpartiet, författaren Henning Mankell. Där finns Dror Feiler. En av de som drog igång det svenska projektet.

Han har berättat att han själv varit soldat i Gaza i början på sjuttiotalet. Det var också där han för första gången började tvivla på vad han sysslade med. Det var när han såg hur tättbefolkat området var och det var när han insåg att han förväntades slåss där.

Från ISM uppges Huwaida Arraf delta, Caoimhe Butterly från Irland likaså. Där finns också Ewa Jasiewics från England. Ewa hade följt med Dignity när hon nådde enklaven. Där hade hon stannat kvar och arbetat Gaza under Gjutet Bly offensiven och, efter förmåga agerat mänsklig sköld för ambulanser under angreppet.

Där fanns Joe Meadors, pensionerad sjöman och palestinaaktivist från Corpus Christi i Texas. Han hade varit signalist på USS Liberty. Under angreppet den 8 juni 1967 hade Meadors tjänstgjort på USS Libertys brygga. [iv]

Nu skulle han återvända till samma farvatten.

Och från Netanyahu regeringen meddelades att man under inga, ABSOLUT INGA omständigheter tänkte låta konvojen nå sin destination. Det sas strida mot Israelisk lag. I synnerhet utrikesminister Avigdor Lieberman var mycket bestämd och ansåg att konvojen skulle stoppas ”till varje pris”.[v]

●●●
Det hade varit mödosamt att samla konvojen. Fartygen hade olika hastighet, de var i olika bra skick och de avgick från olika en rad olika hamnar, från Irland, från Pireus, från Kreta och från Istanbul. Fraktfartyget MS Rachel Corrie hade den längsta sträckan att färdas.

På sin sida hade israelerna gjort omfattande förberedelser. Enligt uppgifter hade de mobiliserat en tredjedel av sin flotta. Dessutom hade de mobiliserat sin beprövade Hasbara, en pust av propaganda och offentlig diplomati vars teman gick ut på att detta vara ett stöd för Hamas, att läget i Gaza inte var så illa. Som bevis publicerade de menyn från en restaurang i Gaza.

Al Jazeera hörde sig för hos restaurangen ifråga. Från det hållet meddelades att de fick sjuttio procent av sina varor via tunnlarna vid Rafah.[vi]

Medan konvojen samlades utanför Cypern kunde man redan inhösta en del politiska vinster. EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton uttalade lite försiktig sympati för företaget, Sveriges utrikesminister Carl Bildt likaså.[vii]

På söndagen inleddes den sista etappen, den från Cypern till Gaza. En del av båtarna hade fallit ifrån med tekniska problem. Det turkiska passagerarfartyget Mavi Marmara var flottiljens inofficiella flaggskepp.

I sin blogg skildrar Henry Asher en stämning av kryssning. På ett av grannfartygen sågs Dror Feiler spela saxofon för medpassagerarna.

Trots var resan allt annat än enkel. Många av passagerarfartygen hade fler människor än de var byggda för. Henry Asher noterade att på hans fartyg måste 50 personer dela på två toaletter. På Mavi Marmara sov många på däck i sovsäckar.

Det kom ett e-mail från en sympatisör i Israel. Flottan skulle angripa. De skulle troligen närma sig fartygen i snabba motorbåtar, kanske använda grodmän också.

Datorkommunikationen och radio fungerade allt sämre. Störning hade inletts.

Enligt en del uppgifter gjorde konvojen ytterligare en gir längre ut på internationellt vatten.

MS Rachel Corrie var fortfarande långt efter.

●●●
Just nu vet ingen med säkerhet exakt vad som hände när den israeliska flottan på måndagsmorgonen bordade fartygen. De flesta dödsoffren hade skördats på Mavi Marmari. Soldaterna hade firat sig ner på däck från en helikopter och landade mitt bland passagerare som låg och sov. De hade börjat skjuta omkring sig direkt när de landade. Somliga hade dött i sina sovsäckar.

Fartygen och passagerarna bogserades in till Ashdod.

Det kan ha bidragit att de flesta passagerare på Mavi Marmari var turkar eller människor från Mellanöstern. Hade de haft nordvästeuropeiska fysionomier kan soldaterna ha tvekat.

Internationella aktivister har dödats tidigare, på rak arm kan man nämna Ian Hook, Rachel Corrie och Tom Hurndall men aldrig i så stort antal.

Reaktionen blev hård, mycket hård.

Runt om hela världen kallades israeliska ambassadörer in på utrikesdepartement. Uttalanden lästes upp i Italien, Storbritannien, Tyskland, Turkiet, av Europeiska Unionen, Spanien, Grekland, Vatikanen och till och med i USA som fördömde bordningen.[viii] Egypten meddelade att de kommer att hålla gränsövergången vid Rafah öppen under tre dagar.[ix]

Man kan nog lugnt säga att om man från israelisk sida tidigare oroat sig över tilltagande de-legitimisering så har nu regering och försvarsmakt själva tagit ett stort kliv åt det hållet. I en brittisk ledarartikel förklarades att hade något liknande hänt utanför Somalias kust hade flottstyrkorna redan varit på väg för att häva blockaden.

Och att det kanske vore på tiden att det skedde i Gaza också.[x]

●●●
Det har överlag varit ett par oroliga dagar i Mellanöstern. I södra Gaza har en skärmytsling utkämpats mellan den israeliska armén och Hamas män. På Västbanken har en amerikansk aktivist, den 21 åriga Emily Henochowicz, träffats i ansiktet av en tårgasgranat och förlorade ett öga. Det hade skett under en demonstration mot angreppet på Gaza flottiljen.

I Ashdods hamn har Al Jazeeras reporter Sherine Tadros uppgett att polisen hade tvingats sätt upp avspärrningar runt dem för att freda journalisterna från skränande, segerrusiga israeler medan de väntade på att de bordade fartygen skulle bogseras i hamn.

Det talas om att en av de sårade, en grekisk kapten, vägrat låta sig behandlas av israeliska soldater och krävde att bli hemskickad för omvårdnad istället.[xi]

Av hela konvojen fanns nu bara MS Rachel Corrie kvar. Hon uppgavs fortfarande vara på väg.

En del bilder, videofilmer och meddelanden har kunnat sippra ut från de tillfångatagna, trots allt.

En notis kom från Joe Meador, sjömannen som överlevde angreppet på USS Liberty år 1967. Han hölls fången men levde.

Joe Meadors fru anmärkte för en journalist att hennes Joe aldrig haft någon vidare tur i sina mellanhavanden med israeler.[xii]

---

[i] ”Think tank: Israel faces global delegitimization campaign” av Barak Ravid, Haaretz, 12 februari 2010. “The Delegitimization Challenge: Creating a Political Firewall” Reut institutet, 14 februari 2010.

[ii] ”Factbox – Many nationalities in Gaza flotilla” Reuters, 31 maj 2010.

[iii] För en mer utförlig beskrivning av de första blockadbrytningarna se ”Den belägrade belägringen” på denna blogg.

[iv] För mer om angreppet på USS Liberty, se ”…att mörda hela besättningen” Vindskupan, 18 oktober 2008.

[v] ”Israel to Europe: Stop your citizens from sailing to Gaza with aid” av Jack Khoury och Brak Ravid, Haaretz, 17 maj 2010. “Israel Prepares to Halt Flotilla to Gaza” av Charles Levinson, Wall Street Journal, 27 maj 2010.

[vi] Al Jazeera 27 maj 2010.

[vii] “Statement by the spokesperson ofHigh Representative Catherine Ashtonon the flotilla sailing to Gaza” Catherine Ashton, EU 28 maj 2010.

[viii] “International reaction to flotilla intervention” Reuters, 31 maj 2010.

[ix] “Egypt opens Gaza border after Israel ship clash” Reuters, 1 juni 2010.

[x] “Gaza: From blockade to bloodshed” osingerad, Guardian 1 juni 2010.

[xi] “Flotilla attacked; 10 dead, dozens arrested” osignerad, Ma’an News Agency, 1 juni 2010.

[xii] ”Wife: Israel sending American on seized ship home” av Sharon Theimer, AP, 1 juni 2010.