Finns det någon som kommer någon ihåg den jihadistiska terrorvågen som svepte över Malmö?

Kommer någon ihåg den våg av bombdåd, självmordskapningar och mord som till sist tvingade Sveriges tredje största stad att kapitulera inför islamiseringens krafter?ⁱ

Frågan ställdes i den konservativa, amerikanska tidskriften National Review för några år sedan.

På dessa erinringar skulle förmodligen många svenskar och malmöbor i synnerhet svara med att stirra tomt på frågeställaren och förundrade svara nää, de har de aldrig hört talas om.

Dock, i National Reviews spalter vilar inte den typen av sorger. Dessvärre handlar det inte om någon tillfällig urspåring. Bland stora delar av den läsande och diskuterande allmänheten i västvärlden ser faktiskt bilden av Skånemetropolen ut ungefär så. Malmös kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu kallas titt som tätt till möten med allehanda tillresta antisemitism-bekämpande amerikanska emissarier för att bedyra att Malmö inte förföljer stadens judiska samfund.

Det finns en mörk legend om staden Malmö som fladdrar omkring i både Europa och USA. Den började 2009 och den började med tre demonstrationer. Tre byggstenar i den svarta legenden.

Stortorget. Del 1

Den 25 januari 2009

Kanske var det där och då som stenen sattes i rullning. Det var vad kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu själv gissade.

Många i staden”…var starkt berörda, hade släktingar på Gazaremsan och plötsligt hittade hittade en symbol för sitt hat.”ⁱⁱ

Det är vårvinter 2009. Det israeliska angreppet på Gaza har just ebbat ut. Nyhetsrapporterna var fyllda med rasmassor, döda kroppar, vit fosfor, kvinnor och barn som mejades ner när de försökt lämna sina skydd.

I just Malmö finns en stor palestinsk koloni, kanske 4 eller 5 000. De är extra berörda. De var inte välvilligt inställda till staten Israel förut. Efter skövlingen av Gaza är de det ännu mindre.

Bland dem fanns de som hade släktingar och vänner i Gazaremsan. De är ännu mindre gynnsamt inställda.

Och bland dem fanns i sin tur de som fått anhöriga och vänner dödade under den israeliska arméns härjningståg genom kustenklaven.

De är de mest avoga av alla.

Till alla dessa människor som var personligt berörda kom också deras lokala vänner, partners och bekanta. En icke obetydlig grupp.

Den 24 januari hade det hållits en demonstration för offensivens offer. En som var med, hon har bett att få vara anonym men vi kan kalla henne Bea berättar:

”Den som vandrade på Malmös gator 24 januari 2009 kunde se en rad små glödande ljusbollar dansa fram på himlen. Det var flygande kinesiska lyktor som lyste upp den mörka, molntunga och iskalla Malmönatten. De flög fort i den bitande vintervinden, kanske hann de hela vägen till Göteborg med sitt budskap innan de slocknade. De drygt 40 lyktorna lyfte var och en med ett namn viskat i tygets veck tillsammans med en bön för det lilla liv som släckts alldeles för tidigt. De lyfte var och en för att ge ett tyst vittnesmål åt och hedra en av alla de palestinier som dödades under Israels attack mot Gaza. Under en lugn, värdig, gripande och mycket stämningsfull dag hedrades de omkomna på olika sätt. På Gustav Adolfs torg hade över 1000 små kistor placerats ut och på dessa tändes i flera omgångar gravlyktor som framåt kvällen gnistrade mot den hårda, svarta asfalten. Varje kista hade en liten lapp på “locket” med namn och ålder på den som dödats. Om man strövade runt för en stunds kontemplation så kunde man läsa: Maryam 5 år, Ahmed 4 månader och Mahmoud 3 år. Det var namnet på tre av de över 400 barn som berövades livet under anfallet som många fortfarande försöker kalla ett försvarskrig. Trots att vinden och kylan var skarp, så slöt minst 500 personer upp. En rad talare uppmärksammade den massaker som släckte över 1 400 människoliv och som fortfarande skördade nya offer.”

Dagen därpå flöt nyheten ut: det skulle komma en proisraelisk demonstration på Malmös Stortorg.

Bea var en av de som nåddes av beskedet.

Hennes första tanke var närmast att det bästa skulle vara att lämna israelvännerna ensamma att orera för varandra i snålblåsten.

”Min vädjan till alla Palestinavänner var egentligen att stanna hemma och låta dem som förnekar, försvarar, relativiserar eller förminskar krigsbrott och brott mot mänskligheten få stå alldeles ensamma i all sin skam. När jag förstod att många var så förtvivlade över provokationen att de ändå skulle dit, åkte också jag dit för att försöka övertyga mina kamrater att inte låta sig provoceras. Jag stod vid sidan av torget med en ung palestinsk flicka i mina armar. Hon grät häftigt.”

Såvitt denne bloggare kan få veta handlade det inte om någon beslutad eller organiserad motdemonstration. Snarare hade folk strömmat till, antingen av ilska, nyfikenhet eller bådadelarna.

Stödmötet för Israel hade utlysts av en grupp som kallade sig Shalom-Fred. Demonstrationstillstånd hade utfärdats till herr Kaufman från Limhamn och gällde en ”Manifestation för fred och säkerhet i Mellanöstern”. Bland talarna fanns Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman (mest känd för sin iver att skicka fler svenska soldater till Afghanistan), där fanns Folkpartiets utrikespolitiska taleskvinna Birgitta Ohlson och ledarskribenten Mats Skogkär från Sydsvenskan. Uppgifterna varierar om hur många som deltog i det proisraeliska mötet men de flesta säger att det var mellan 100 till 200. En reporter såg att det viftades med israeliska flaggor, spelades israelisk musik. Somliga hade svept in sig i israeliska flaggor.  Reportern växlande några ord med en man som berättade att han förlorat fem släktingar i Gaza de senaste veckorna.

Enligt Bea handlade alla talen om alla oförrätter som drabbat Israel. Det fanns omfattande polisavspärrningar på torget och på bakgatorna runtom.ⁱⁱⁱ Utanför avspärrningskedjan samlades fler och fler människor. Polisen uppskattade att de till sist uppgick till 4-500.^iv

Bland de proisraeliska demonstranterna innanför polisens avspärrningar fanns två män som betraktade utvecklingen med stor belåtenhet. Det var tvillingbröderna Kent och Ted Ekeroth från Sverigedemokraterna.

●●●
De båda räknas som de mest ohöljt rasistiska politikerna i Sverigedemokraternas ledning – i sig något av en prestation. Bådas bloggar är långa, långa malanden av hätska anti muslimska och antiarabiska tirader. Kanske Kent är den aningen mer aggressive av de båda. SVT:s uppdrag granskning tror sig ha upptäckt att Kent Ekeroth tillhör toppen i den såkallade Counterjihad rörelsen. Ett slags skuggliknande nätverk vars medlemmar brukar hålla hemliga sammanträden runtom i Europa och för att dryfta muslimsk invandring, allt under dunkla antydningar om att något mer drastiskt kanske måste göras en dag.

”Islam och alla som utöver det måste tas bort – totalt och fysiskt från hela västvärlden,” som en av dem förklarade.^v

Anders Bering Breivik anses påverkad av dess skriverier. Bröderna är dessutom höggradigt proisraeliska. Deras mor var judinna från Polen, även om Kent uppger sig vara ateist. Under sin studietid lyckades Kent Ekeroth krångla sig till en praktikplats på den svenska ambassaden i Tel Aviv där han satt ett tag innan det upptäcktes att han tillhörde ett parti med nynazistiska rötter och han hastigt kastades ut igen.

Och därför stod de båda bröderna på Stortorget den 25 januari och som sagt, de var nöjda med vad de såg.

Olycksbådande nöjda.

”Som vi anade skulle den arabiska mobben vara där, vilket den också var,” skrev Kent Ekeroth.^vi

Hans bror videofilmade. Klippen skulle läggas ut på nätet för att spridas i muslimhatande delar av bloggosfären.

Från andra sidan började man skandera: ”Bojkotta Israel” och ”Länge leve Palestina”. Polisen gjorde några gripanden. Bland dem av en sjuttonåring som kommit på den mindre lyckade idén kasta ett ägg med en civilklädd polis stående bredvid sig.^vii Efter en halvtimme ökade ljudnivån. Enligt Sydsvenskan kastades ett par ägg och ett par flaskor. Till sist fyrade någon av en fyrverkeripjäs mot det proisraeliska mötet.^viii

Bea såg en ung kille föras bort.

”Jag skakade på huvudet och bad polisen att ta det försiktigt med honom, att förstå att han precis hade förlorat mycket under attacken (på Gaza). Jag bad att få en sekund med honom, vilket polisen gick med på, och kramade honom då hårt. Han viskade att han precis hade klippt av sladden till högtalaranläggningen. Bra, viskade jag tillbaka. Mycket bra.”

Enligt vad polisledningen rapporterade var det bara en ”mindre del” av motdemonstranterna som egentligen angrep mötet.^ix

Det som hände härnäst skulle bli omdiskuterat.

Där hon stod fick Bea intrycket att mötet helt enkelt ebbade ut till sist.

Samma sak fick Sydsvenskan höra. Direkt efteråt, medan intrycken fortfarande var färska intervjuade de en viss Marianne Wolf, en av deltagarna i det proisraeliska mötet. Enligt henne hade de praktiskt taget betat av hela sitt program när fyrverkeripjäsen small. Polisen hade föreslagit att de skulle fortsätta på en lugnare plats bakom Stortorget men mötesledningen valde att avsluta alltsammans istället. Ljudanläggningen hade fått tillbaka strömmen men krånglade. Det var ändå bara en talare kvar på programmet. Den näst siste talaren fick korta sina utläggningar om staten Israels heliga rätt att angripa Gaza.

Samma sak säger polisens rapport till JO. Mötesledningen beslutade att avblåsa alltsammans. Deltagarna i det proisraeliska mötet vandrade hem vid bakgator medan konstaplar till häst och till fots höll motdemonstranterna under uppsikt.^x

”Alla har rätt att säga sin åsikt,” förklarade en viss Samir Sobhie för Sydsvenskan efteråt, ”och jag tycker det är fel när man säger saker om judar eller kastar saker, men man måste förstå att många av ungdomarna är upprörda. Vissa här har släktingar som dog i det här kriget för bara en vecka sedan.”^xi

Större drama blev det tydligen inte men den svarta legenden kunde börja födas.

 

●●●
Man kan notera en sak, i de inledande reportagen talas mest om irritation, hotfull stämning och stök utan några större sammandrabbningar. Men ganska snart började versionerna ändras.

Det fanns en mötesdeltagare som ganska omgående gick ut hårt. Kent Ekeroth skrev på sin blogg, han verkar närmast arbeta sig upp i raseri:

”Sydsvenskan skriver att det aldrig uppkom ‘några större sammanstötningar’ mellan grupperna. Ljuger Sydsvenskan medvetet?

Den fredliga pro-israeliska demonstrationen attackerades med glasflaskor, ägg och stenar och en fyrverkeripjäs skjöts (sic) mot som de samlats på Stortorget.

Polisen gjorde som vanligt ingenting för att stoppa de arabiska attackerna. INGENTING. Istället ‘evakuerades vår demonstration från platsen!’ Araberna, som stod för våldet (som vanligt) tilläts stå kvar. Maken till polisagerande har jag inte sett.”

Kent Ekeroth avslutade hotfullt med att han och många med honom minsann tänkte anmäla polisen.^xii

Glidningen är tydlig. Inledningsvis talas alltså bara om ”stök” men inga allvarliga sammanstötningar. I bröderna Ekeroths bloggar går de däremot båda omgående ut hårt mot både motdemonstranter och polis. Den enda rimliga förklaringen är att de höll på att förbereda sin egen version.

Kent Ekeroth är också oförblommerad om vad han hade velat se istället. Polisen borde ha rensat Stortorget.

Ted Ekeroth fyllde på och gjorde nästan omgående ett engelskspråkigt blogginlägg, för utländsk konsumtion, där man upplystes om att araberna skanderade ”Hitler hitler hitler” och att det först regnade ner glasflaskor, sedan kom en spärreld av fyrverkeripjäser.

”…arabisterna attackerade fredlig demonstration” löd rubriken.^xiii (Om man skall vara petig är ”arabist” benämningen på forskare inriktade på arabiska språket, litteraturen och kulturen. Ted Ekeroth verkar alltså mena att den proisraeliska demonstrationen angreps av en skara uppretade vetenskapsmän.)

Ett par punkter finns redan med i den version som håller på att födas. De möttes av en ”arabisk mobb”. Polisen var passiv, tappade kontrollen och ”evakuerade” det proisraeliska mötet. Själva termen ”evakuera” för tankarna till närmast krigiska förhållanden.

Det är en klar överdrift, på gränsen till lögn. Polisledningen hade underskattat hur många motdemonstranter som skulle dyka upp. De hade inte skapat tillräckligt stort säkerhetsavstånd (närmast ett slags ingenmansland) mellan parterna, det är sant men att försöka påskina att konstaplarna var passiva rimmar illa med verkligheten. De lyckades trots allt hålla parterna isär och gjorde flera gripanden av speciellt bråkiga.

Det verkar kunna kvitta. Här finns en version man försöker sälja.

Och  i en gallsprängd debattartikel i Expressen, undertecknad av Kent Ekeroth och ett nittiotal andra är det istället närmast undergångsvisioner som serveras:

”Den 25 januari dog yttrandefriheten på Stortorget i Malmö. Inte endast för de svenska medborgare som i kraft av denna yttrandefrihet bestämt sig för att på ett värdigt och lugnt sätt visa sina känslor genom…” etc. etc.

Tre punkter ingår nu i den version som håller på att byggas upp.

1. Det värdiga och laglydiga svenska mötet angrips av den oregerliga, orientaliska hopen.
2. Sveket från överheten, i det här fallet polisen. Den lagliga proisraeliska demonstrationen avbryts och ”evakueras”.
3. Sammanbrott, panik och flykt.

Punkt 3 är ny. I brevet försöker man påskina att de proisraeliska mötesdeltagarna tvingas fly hals över huvud med massan hack i häl.

”Insatschefens skrik ‘fort, fort’ ekar fortfarande i den smala gatstumpen vid Rådhuset”

Att mötesdeltagarna skulle ha tvingas fly för livet genom gränderna med förföljare hack i häl nämns inte i polisrapporterna eller pressen. Bea avfärdar tanken direkt. Där hon stod bland motdemonstranterna hörde hon inget om att de försökte springa efter eller jaga ikapp. Faktum är att det står inte ens omnämnt i bröderna Ekeroths första blogginlägg.

Det öppna brevet avslutas med att citera pastor Niemöllers berömda dikt från sin tid som oppositionsman mot nazistregimen om hur regimens hantlangare kom och hämtade den ena gruppen efter den andra och att de till sist kom efter honom också.

Från att ha börjat som ett misslyckat möte hade Stortorget eleverats till en kraftmätning mot mörkrets krafter. Och efter dessa brösttoner om att yttrandefriheten stod på spel och en ny Förintelse hotade gick inte att backa längre.

Stortorget. Del 2

8 februari 2009

Självklart deltog bröderna Ekeroth i den andra demonstrationen också.

Tagna av lägets allvar fattar nu föreningen Shalom-Fred beslutet att arrangera ett nytt proisraeliskt möte på Stortorget. Det gällde nu att fullfölja det grymt avbrutna programmet från den 25 januari, att återta förlorad terräng, markera att man inte lät sig skrämmas, etc. etc.

Ängslig jämmer om att klyftor som sprängts upp mellan olika etniska undergrupper i Malmö nu riskerade att vidgas farligt mycket i onödan viftades bort. Heliga principer stod på spel.

Ett upprop från folkpartisterna Birgitta Ohlsson och Olle Schmidt publicerades:

”Malmöbor, kom till Stortorget på söndagen klockan 14 och slut upp för demokrati och fred i Mellanöstern. Låt inte Israelhatet ha över Malmös gator!” ^xiv

Underförstått: här gällde det att visa ni-vet-vilka att det inte var de som bestämde.

Om Birgitta Ohlson och Olle Schmitt tänkt sig att malmöborna skulle gå man ur huse och demonstrera för Israel måtte de ha blivit besvikna. Rapporterna talar om 100 till 200 mötesdeltagare som samlats på samma plats för att än en gång lyssna på anföranden om staten Israels rätt att angripa Gazaremsan. Polisen hade ett större uppbåd på plats. Kravallstaket hade satts upp som höll ordentliga avstånd mellan det proisraeliska mötet och eventuella motdemonstrationer.

Kent Ekeroth var nöjd. ”Vi sjöng och talade som planerat. (Mötet avslutades med att alla sjöng Israels nationalsång.)

Däremot urartade den arabiska mobben igen, genom att de skriver (?) ut sitt hat och kastar slangbomber på vår manifestation, skjuter fyrverkeripjäser och kastar slangbomber på vår manifestation och poliserna.”^xv

Om man plockar fram den källkritiska verktygslådan är det ganska tydligt att bröderna Ekeroth än en gång hårdvinklar händelserna med sin Sverigedemokratiska publik i åtanke. Återigen kommer antydningar om den hotande, främmande pöbeln. Enligt pressrapporter dök bara 40 motdemonstranter den här gången. Det gapades en del. Smällare kastades men landade i buffert zonen, det tomma utrymme, polisen skapat runt Israel-mötet. Gradvis lugnade stämningen ner sig igen.^xvi

Därmed var det dags för den tredje byggstenen i den svarta legenden om Malmö.

Tennismatchen

7 mars 2009

”Det känns inte logiskt. Först dödar Israel en massa människor, sen ska de komma hit och spelar tennis som om ingenting hänt.”

Det kom från den 21 årige Khaled Iskander när han intervjuades av Svenska Dagbladet, en av Malmös palestinska koloni. Pappan var född i Libanon. Familjen drev en butik vid Möllevångstorget. Iskander själv hoppades att protesterna skulle flyta lugnt. Tanken var inte att man skulle stoppa matchen till varje pris, på sin höjd protestera mot den.^xvii

Och att bojkotta tennismatcher var en prima gammal svensk progressiv tradition ända sedan Båstads matchen mot Rhodesia 1968 och Chilematchen 1975.

Kommunstyrelseordföranden Ilmar Reepalu tänkte också på den förestående Davis Cup-matchen med föga entusiasm. Han anade en svårhanterlig hatmatch. Ur en intervju:

”Nu har vi tagit på oss det här arrangemanget. Men om Malmö kommun kunnat välja idag efter kriget i Gaza så hade det bästa varit om matchen inte spelats i Malmö.

Fråga: Varför?

En stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern. Många har släktingar i Gaza som råkat illa ut. De känner sig frustrerade och arga på Israels ockupation.

Fråga: Är matchen en provokation mot dem?

Ja, jag förstår om de upplever det som olustigt och vill demonstrera. Det är inte en match mot vem som helst. Det är en match mot staten Israel.”^xviii

En stor demonstration höll på att förberedas. Det fanns ett orosmoment. AFA hade aviserat att de tänkte medverka.

Notoriska bråkmakare.

Enligt Bea som deltog i organisationsarbetet grunnade demonstrationsledningen starkt på att utesluta dem. Polisledningen ville däremot att de skulle delta. Under alla förhållanden skulle det bli enklare att hålla dem under uppsikt där än om de irrade omkring i centrum. En grupp nynazistiska hotade också att dyka upp. De var inte under några omständigheter välkomna.

 

●●●
”Den stora demonstrationen är över. Nästan fem timmar av fredliga protester – några få minuter av våld.”

Det var Beas sammanfattning. Nästan 6 000 demonstrationsdeltagare hade marscherat till Baltiska hallen. Det hade hållits tal av Dror Feiler och vänsterledaren Lars Ohly. Per Gahrton hade levererat ett av sina bästa anföranden.^xix

Då kom nyheten att AFA, ”det svarta blocket” gått till angrepp mot polisavspärrningarna utanför tennishallen.

De var ett hundratal maskerade som kastade smällare, färgbomber och bengaliska eldar. Enligt Svenska Dagbladet rusade Ammar Daoud, en av arrangörerna bort mot tumultet tillsammans med flera demonstrationsvakter. Svenska Dagbladet uppgav att de flesta var palestinier. En av demonstrationsvakterna, en arabisk man rusade på en av de maskerade och svartklädda som hoppat upp på taket till en polisbil där han börjat sparka sönder blåljusen.

Demonstrationsvakten blir sparkad i huvudet.

Enligt Bea blev hennes arabiske man så rosenrasande att han gav sig rätt in i tumultet och skällde ut en av de svartklädda tills han tog av sig masken.

Han var ”vit”. Rikssvensk.

Poliserna gjorde chock. Pressade tillbaka de autonoma.^xx

Som sagt: ”Nästan fem timmar av fredliga protester – några få minuter av våld.”

Flera demonstrationsvakter fick skaffa läkarvård efter att ha blivit misshandlade av de autonoma. Enligt Sydsvenskan hade en 80 årig man träffats av en färgbomb och en kvinna drabbats ett astmaanfall.

Mohannad Yusif, en av arrangörerna fick efteråt beröm av polisen för sina försök att stoppa huliganerna.^xxi

Ett annat irritationsmoment hade varit bröderna Ekeroth. De var där igen, kretsade kring demonstrationen med sina videokameror. En del invandrare kände igen tvillingarna och reste ragg. Ted hävdade att han blivit hotad.^xxii Enligt Bea blev han på sin höjd utskälld.

”Rassejäkel.”

Och nu var grunden lagd för den svarta legenden om Malmö.

 

●●●
Den här gången var det annorlunda.

Normalt skulle litet demonstrations buller i Sydsverige knappast dra till sig något intresse från världspressens sida. Kanske var det Davis Cup turneringen i tennis som gjorde det. Tillsammans med golf , en av de stora, ”vita” medelklass sporterna.

Den här gången blev det annorlunda.

Bland de som nappade var Christian Broadcasting Network från USA, en högerkristen kanal med Pat Robertson i ledningen och cirka en miljon högerkristna tittare.

Och där fick USA:s konservativt kristna höra om ”Malmoe” och ”Rozengaard”, om hur 6 000 ”vänstermänniskor, muslimer och anarkister” protesterade mot den ”israeliska närvaron” i staden, att en fjärdedel av befolkningen var muslimsk och förmodligen snart skulle ta över alltsammans.

Och som informations källor för läget i Malmö använde sig reportern Dale Hurd nästan uteslutande sig av Sverigedemokrater om vilka de sas att de egentligen bara stod för hederliga kristna värderingar, Ted Ekeroth var en av de blev intervjuad och passade dessutom på att servera sin version av vad som tidigare hänt vid Stortorget, komplett med videoklipp.^xxiii

Vid det laget framträder en ny aktör, en som skall sprida den svarta legenden upp på en ny nivå.

 

●●●
Fram till dess hade den svarta legenden om Malmö mest cirkulerat bland den islamofobiska bloggosfären, bland kristen höger och liknande. Nu träder Paulina Neuding in på scenen. I motsats till bröderna Ekeroth och CBN så är Neuding ”fin”. Hon håller på att tillträda som redaktör för Neo, ett lyxigt utformat politiskt magasin, hårdsponsrat av Stiftelsen Fritt Näringsliv, hon har en kolumn i Svenska Dagbladet.

Kort sagt: Vid 27 års ålder har Paulina Neuding passersedel in i salongerna.

I mars 2009 kommer en artikel från henne i det amerikanska neokonservativa husorganet magasinet The Weekly Standard, med titeln Welcome to Ramallmö.

Det kan vara värt att begrunda ett par saker här. I motsats till teamet från CBN är Neuding inte någon liten hjälplös utländsk korrespondent som nyss släppts ner i en främmande stad. Paulina Neuding är uppvuxen i Malmö, behärskar språket, kan läsa pressläggen och polisrapporterna… men väljer istället att satsa för fullt på den hårdvinklade version som bröderna Ekeroth sjösatt.

Läsaren kastas rätt ut i kaoset på Stortorget den 27 januari (Neuding verkar ha fått datumen om bakfoten så man kan gissa att hon inte själv var med.) De judiska mötesdeltagarna flyr för livet med förföljarna hack i häl. Fyrverkeripjäsen har nu förvandlats till en hemmagjord bomb som kreverat på Stortorget. Barn jagar dem och rapporterar via mobiltelefoner till araber och vänsteraktivister vart judarna är på väg.

En intressant detalj. Enligt Paulina Neuding jagas de med ropen, ”Hitler, Hitler, Hitler”.

Det påståendet finns bara på Ted Ekeroths blogg. Inte i några samtida artiklar.

Ilmar Reepalus uttalande om att ”detta är en match mot staten Israel” serveras, lösryckt från sitt sammanhang. Av intervjun framgick att Reepalu var bekymrad inför en väntad hatmatch. Paulina Neuding får det istället att framstå som om kommunstyrelseordföranden hetsade till våld. (Tekniken med lösryckta citat är en som Neuding skall använda mot Malmös kommunstyrelseordförande fler gånger i framtiden.)

Det stora problemet är invandringen. Malmö har en stor grupp muslimer som nästan alla är arbetslösa och lever på Sveriges (löjligt generösa) socialbidrag.

”De arga och frustrerade ungdomarna i Rosengård får sjukvård till minimal kostnad, gratis tandvård, gratis skolgång och gratis högskole- och universitetsutbildning med rätt till student-förmåner och lån. Sociala missförhållanden är därför en dålig förklaring till den tilltagande brottsligheten och den politiska radikaliseringen under de senaste åren.”

Underförstått: de har det i blodet.

Det hela avslutas med en blodisande episod. Under det andra proisraeliska mötet på Stortorget ser en av deltagarna sin fader där beväpnad med en kniv. Hans barn frågar varför och den ömme fadern svarar att det är för att kunna kämpa till det yttersta och ge barnen tid att fly när ”de” bryter barriärerna. (Med tanke på att det bara kom 40 motdemonstranter så bör prosisraeliska mötesdeltagare och poliser ha haft en kraftig numerär överlägsenhet. Faran var knappast överhängande.)

Annat förbigicks med tystnad. Vilka bröderna Ekeroth var och deras medverkan förbigås mest av allt. Att huliganerna vid Baltiska hallen till stor del var ”vita” rikssvenskar medan demonstrationsvakterna som försökte stoppa dem däremot var araber är också ointressant. Att en del av motdemonstranterna vid Stortorget var palestinier med anhöriga i Gaza glider Paulina Neuding också förbi. Den enda riktiga förklaringen läsaren bestås med är att de är araber och muslimer, därigenom programmerade att gå till attack varje gång en jude är inom synhåll.^xxiv

Det är lätt att göra sig lustig över den soppa som serveras på Weekly Standards sidor men man kan också notera att läsarna den här gången hör till spetsarna i det amerikanska samhället. Magasinet är ett slags flaggskepp för USA:s neokonservativa grupp. Rörelsens inofficielle kronprins Bill Kristol är redaktör. Vicepresident Dick Cheney var en hängiven läsare, liksom hela hans stab. Självaste president Bush sågs då och då bläddra. Magasinet ansågs ha spelat en nyckelroll för att prata fram invasionen av Irak. Det som hamnade på dess sidor gick med andra ord rätt ut i nervsystemet på Amerikas konservativa etablissemang.

Varför skapades den svarta legenden och varför har den varit så seglivad?

När det gäller bröderna Ekeroth är svaret enkelt. De behövde konfrontation. Ett läge där olika etniska grupper står mot varandra passade Sverigedemokraterna som hand i handske. Varje ny rapport om motsättningar, kravaller och bråk med etniska förtecken betydde att en skara skrämda väljare flyr över till Sverigedemokraterna.

Paulina Neuding då?

Lägg därtill att den artikeln i Weekly Standard ingalunda var något hon fick beställning på. Att skriva den var Paulina Neudings eget initiativ.^xxv Det framgår med all önskvärd tydlighet att hon hatar Malmös kommunstyrelseordförande Illmar Reepalu intensivt och gärna ser honom förödmjukad och avsatt. Under åren som följt har hon både deltagit i och lett flera av de återkommande mediedreven mot Malmös starke man.

Muslimer är ett annat hatobjekt, och skulle så förbli. I flera texter till en utländsk läskrets från 2012 skulle Paulina Neuding visa sig ha duktigt rasistiska undertoner, även om de tonas ner inför hennes svenska publik.^xxvi

 

●●●
Åren har gått sedan den svarta legenden föddes. Bröderna Ekeroth blev riksdagsledarmöter när Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen. Utomlands lever, växer och frodas den svarta legenden. Begärligt upplockad av muslimhatande högerpopulister, kristen höger och proisraeliska lobbygrupper som gärna ser att debatten handlar om annat än Gaza och Västbanken visas den upp som ett avskräckande exempel på hur illa det kan gå om man inte håller efter orientalerna. Inom den islamofobiska litteraturen hänvisas ständigt till ”Malmoe” som ett sällsynt helveteshål.

Sakta men säkert håller de tre händelserna 2009 på glida över i varandra. Man kan numera få läsa att Davis Cup-matchen fick till följd att ett demonstrationståg på 7 000 muslimer tågade mot Malmös judiska församling under ropen ”Allahu akbar” och ”slakta judarna”. Hela församlingen tvingades fly för livet i ett regn av slangbomber och lever nu under förtryck av Ilmar Reepalu och hans grymma kommunstyrelse.

Den versionen kan man då och då få höra från Dagens Nyheters ledarsida från Peter Wolodarski. Från varje enskild episod plockas helt sonika de bitar som råkar passa bäst och rörs samman till en tragisk cocktail om oprovocerat överfall och lidande.

Paulina Neuding har som sagt fortsatt sitt krig mot Malmös kommunstyrelse och dess muslimska befolkning. Med återkommande mellanrum halas en ny mening fram ur en ny intervju. Ilmar Reepalus förtvivlade försök att dementera eller påpeka att de är ryckta ur sitt sammanhang förvandlas raskt till ytterligare bevis på att karln antingen är antisemit eller bara hopplös korkad. I en debattartikel påpekades en annan sak: inbakade i varje nytt drev mot Ilmar Reepalu finns en hel del islamofobi.

”En annan olycklig tendens är att anklaga Malmös politiker för att försöka vinna “muslimska” röster, genom antisemitism. Logiken är alltså att muslimer, i egenskap av att vara muslimer, röstar på antisemiter, i egenskap av att vara antisemiter. De röstar alltså inte som andra grupper, på politiker som erbjuder lösningar på arbetslöshet, skattepolitik etc. Muslimer utövar ett slags negativt inflytande på politiken.”^xxvii

 

●●●
Utländska reportrar dyker då och då upp i Skånemetropolen, oftast verkar de mest av allt jaga belägg för de slutsatser de hade med sig när dom kom.

Bland dem kom ett team från israelisk television. Självklart har de med en snutt om Malmö, demonstrationerna och om “Illmarrr Rappalou”. De mötte människor ur Stockholms judiska samfund. Bland dem israelerna intervjuade fanns Jessica Rotschild, lärarinna vid den judiska skolan i Stockholm.

Hon berättade hon själv uppvuxen i Stockholm, att hon inte upplevde några problem med att vara judinna i sitt eget vardagsliv.

Sen läste hon tidningar, sen hörde hon om Malmö.

Och sen var hon rädd igen.

Det är vår 2012. I Oslo pågår rättegången mot Anders Bering Breivik. I Sverige har en mindre skandal samtidigt poppat upp som en bubbla sumpgas.

Det handlar att redaktören för tidskriften Neo har skrivit en kolumn i Jerusalem Post utan att ta med i beräkningen att internet är uppfunnet vilket i sin tur inneburit att den hamnat under ögonen på den svenska publiken.

Hon räknas som en stadigt stigande stjärna på de borgerliga krönikörernas himmlavalv med både en glassig tidskrift hon är redaktör för och kolumn i Svenska Dagbladet.

Hon är ung, har juristutbildning, som skribent och krönikör tituleras hon liberal. Allt ser ypperligt bra ut.

Det finns bara problemet att när Paulina Neuding vänder sig till sin utländska publik, ja då låter hon helt plötsligt som en Sverigedemokrat… eller som ett utdrag ur Anders Bering Breiviks manifest.

Det gällde situationen för den judiska församling i Malmö.

Syftet borde vara behjärtansvärd, men texten blir bara mer och mer betänkligt ju längre man läser. Redan i ingressen förklaras att allt är invandrarnas fel.

De muslimska invandrarna alltså.

Tanken på att det skulle finnas sociala eller samhälleliga  förklaringar avfärdas direkt. Den outtalade men tydliga förklaringen måste tydligen vara: ”de har det i blodet”, alternativt ”det ligger i deras kultur”. Det är den slutsats läsaren vallas in i.  Paulina Neudings internationella publik blir också upplyst om att det vanligaste namnet bland nyfödda pojkar i Malmö är Muhammed som ett tecken på hur illa det är ställt.  Ja kanske inte hela tiden men i alla fall år 2004. Det är beviset för en hotande demografisk tidvattenvåg som när som helst hotar att stiga över sina bräddar och skölja in över den vita medelklassens stadsdelar.

Och över Malmös judiska församling.

Samma uppgift finns för övrigt i Bering Breiviks manifest.

Brevbärare, ambulanspersonal och brandmän riskerar att angripas om de försöker ge sig in bland packet. I praktiken skall ingen utomstående våga ge sig in i Rosengård längre. Allt verkar ha börjat med en händelse fyra år tidigare:

”In late 2008, a peaceful Jewish demonstration was run off the main square by an aggressive mob of immigrants of Arab origin.”

En fredlig judisk demonstration hade mötts av en hotfull mobb av arabiska invandrare och jagats iväg från Malmös stortorg. En hemmagjord bomb hade kreverat mitt i bland demonstranterna. Polisen gjorde inget.

Angriparna benämns ständigt bara som ”muslimerna”.ⁱ

Läsaren kan redan nu lägga den demonstrationen på minnet. Den är en surdeg som ständigt kommer att återkomma.

 

●●●
Den här gången kom en motreaktion. Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson påpekade rätt försynt att redaktören för magasinet Neo presterat ett antal tämligen rasistiska tankefigurer. Samma sak noterade Ulrika Knutson och Jonathan Leman.ⁱⁱ

På allt detta reagerade Paulina Neuding med att haspla ur sig ett tämligen förvirrat försvarstal i Expressen. Det där hon skrev om att Muhammed skulle vara det vanligaste namnet bland nyfödda barn i Malmö (år 2004), ja det var bara ett anekdotiskt exempel hon använt sig av.

Som om det skulle göra saken bättre.

Bloggaren Essbeck var vänlig nog att kontrollera hur många barn som döptes till Muhammed i Malmö det året. Han fick det till 34.

Med andra ord så hotades Malmö av sammanbrott. Dess judiska församling var hotad och beviset hade tydligen varit att 34 gossebarn fått namnet Muhammed.ⁱⁱⁱ

Det kom en del försvar också. Riksdagsman Kent Ekeroth från Sverigedemokraterna gillade Neudings artikel.^iv Ulrika Knutson tyckte visserligen att Paulina Neudings kolumn varit fel men gissade att det kära  flickebarnet måtte ha drabbats av tillfälligt hjärnsläpp.^v

Ett problem: det stämmer antagligen inte.

Faktum är att Paulina Neuding sagt samma sak sedan 2009 när hon vände sig till en utländsk publik. Det har ständigt handlat om Malmö och samma punkter har vevas varje gång. Snarare än ett tillfälligt tankeslirande liknar det en linje som hon drivit med förbittrad ihärdighet under flera års tid. År 2009 dök det upp en text av henne det amerikanska magasinet Weekly Standard, husorgan för den neokonservativa gruppen med gruppens kronprins Bill Kristol som redaktör.^vi

Det är nästan samma sak om i Jerusalem Post 2012. Läsaren får klart för sig att Malmö har problem med invandrare som alla är muslimer, arbetslösa, lever i Rosengård där de försörjer sig på Sveriges löjligt generösa socialbidrag och, givetvis, en proisraelisk demonstration som stadens judiska församling försökt anordna hade överfallits av en mobb som ömsom var arabisk, ömsom islamistisk, nynazistisk och vänsterextremistisk (hur de båda senare skulle kunnat gå tillsammans att klösa ögonen ur varandra sägs inte). Kort sagt, samma sak som Paulina Neuding säger i Jerusalem Post 2012 och som hon sagt i Tablet. Och polisen stod bara bredvid och glodde, den punkten fanns också med redan där. Neuding öser sitt förakt över töntiga försök att skicka ut dialog personer mot både demonstranter och ut i Rosengård.^vii I en annan av sina internationella artiklar ger hon vissa glimtar av vad hon ville se istället. Mångkulturalismen som tanke är ett fiasko förklarar hon. Den borde man ofördröjligen skrota. I dess ställe borde man satsa på ”muskulös liberalism”. Tillsammans med sin redaktörskollega från Axess har hon levererat ett anspråkslöst förslag. De etablerade partierna borde väl kunna börja “diskutera” Sverigedemokraternas synpunkter på invandring? De skulle säkert desarmera uppkomlingarna. ^viii

(Att nästan all politisk erfarenhet pekar på motsatsen lämnas därhän. Skulle de borgerliga partierna börja pipa fram slagord om nödvändigheten av rasistisk politik tenderar de väljare som lockas av de tonerna istället satsa på originalet, inte karbon kopiorna.)

Ett stort problem var Malmös kommunstyrelses ordförande Ilmar Reepalu.

Vilket också råkar vara Paulina Neudings andra stora hatobjekt.

Malmös starke man

Han kom från Estland med en flyktingbåt 1944 när han bara var ett nyfött barn. I det nya landet utbildade han sig till ingenjör och gjorde en politisk karriär i Socialdemokraterna. Efter 1994 var Ilmar Reepalu ordförande för Malmös kommunstyrelse, en fixare som drev igenom en rad spektakulära projekt som gett Malmö en välbehövlig uppryckning.

Mycket av det håller på att falla i glömska. I Svensk rikspolitik är Ilmar Reepalu framför allt betraktad som en pinsam dummerjöns efter en rad verbala grodor som förargat Malmös judiska församling.

Enligt Paulina Neudings tolkning – som hon tillkännagav i Expressen – skall han ha förklarat att Malmös judiska församling hade sig själv att skylla om de blev utsatta för hot eller angrepp.

Det finns bara ett problem: man får leta förgäves efter det yttrandet i intervjun. Det handlar snarare om Paulina Neudings hårdskruvade tolkning.

Av intervjun framgick att kommunalrådet Reepalu var ganska tröttkörd av alla gräl mellan Malmös etnisk / religiösa grupper, att han fördömde våld, oavsett vem det än riktade sig emot, att han inte var någon större beundrare av aktuell israelisk politik. Att det var illa om judar trakasserades. Att det också var illa att Malmös muslimske imam beskjutits.

Reportern pressade honom på frågan det judiska samfundets situation. Tilll sist svarar Reepalu:

”Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.

Samtidigt skulle jag önska att företrädare för muslimer i Malmö klart och tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i Israel-Palestina-konflikten.”^ix

Kort sagt, våld var fel oavsett vem som drabbades. Alla berörda grupper borde lugna ner sig ett par hekto. Det kanske inte hade varit så lyckat att Malmös judiska församling arrangerat en demonstration till stöd för Israel i samband med Gazaoffensiven.

På våren kom ytterligare en groda. Ilmar Reepalus hördes förklara att Malmös judiska församling var infiltrerad av Sverigedemokraterna.

Det är riktigt. Exakt så sa han men meningen är ryckt ur sitt sammanhang vilket ger det hela färg av en antisemitisk konspirationsteori. Sammanhanget gör det mer komplicerat.

Det kom under en längre intervju med Paulina Neuding som hon gjorde för sin egen tidning men av sammanhanget sammanhanget framgår att Ilmar Reepalu snarare mildrade ett mycket hårdare uttryck som Paulina Neuding försökt locka ur honom.

”PAULINA NEUDING: Det som är speciellt här är att det inte finns någon ömsesidighet – det finns inga muslimer som säger att man lämnar stan för att man hotas av judar.

ILMAR REEPALU: Jag vet inte riktigt hur grupperna ser ut men jag blev väldigt förvånad när jag blev medveten om de starka kopplingarna mellan judiska församlingen och Sverigedemokraterna. Jag visste inte att den fanns, men när jag går på möten hos församlingen ser jag Kent Ekeroth, en av de tuffaste från SD. Sedan fick jag veta att han är brorson till en av de ledande inom församlingen.

Och att SD stenhårt driver sin antimuslimska kampanj genom att säga att är för den judiska gruppen. Det störde mig väldigt mycket.

PAULINA NEUDING: Du menar alltså att det finns ett muslimhat inom den judiska församlingen i Malmö som kanaliseras via SD?

ILMAR REEPALU: Nej det tror jag inte, däremot att SD:are har infiltrerat den judiska församlingen för att driva sitt muslimhat.

PAULINA NEUDING: Så det finns trots allt ett motsvarande hot mot muslimer som härör ur den judiska gruppen?

ILMAR REEPALU: Alltså jag hade hoppats… De som ristat hakkors i Bjuv och Vellinge… de var inga muslimer, det var nationaldemokrater och Sverigedemokrater. Då känns det så jättekonstigt att de grupperna plötsligt lierar sig med judiska grupper mot muslimer.”^x

Man kan också se som så att Paulina Neuding frågar om Malmös judiska församling i sin helhet samverkar med Sverigedemokraterna, Ilmar Reepalu svarar nej, samfundet är oskyldigt däremot finns en krets kring bröderna Ekeroth periodvis bedrivit ett eget spel.

Men där var det sagt.

I den färdiga artikeltexten lägger Paulina Neuding omedelbart in en dementi från Kent Ekeroth. Han bedyrar att han inte haft någon kontakt med församlingen i Malmö sedan flera år tillbaka.

Därmed har man egentligen en ord-mot-ord situation. Vem är mest trovärdig? Kent Ekeroth eller Ilmar Reepalu?

Om man skulle lägga ett källkritiskt filter över de båda så ligger det i Kent Ekeroths intresse att dementera. Därmed bidrar han till att skandalisera den främste socialdemokratiske politikern i Malmö, än en gång.

Det är inget tvivel om att för många svenska judar är bröderna Ekeroth ett rött skynke. När Judisk Krönika gjorde en intervju med Kent Ekeroth skickade man ingen från redaktionen. Man skickade den svensk-kurdiske frilansjournalisten Mustafa Can istället och denna bloggare gissar att det också låg en markering där, även om Can naturligtvis är en ypperlig skribent.

”Vi vill inte ta i den där figuren med pinne ens.” Denne bloggaren har varit elak mot redaktören Jackie Jackubowski för hans utläggningar om Iran men här var hans instinkter de rätta.

Däremot har bröderna inte varit fullt så bortkopplade från samfundet som Kent försöker göra gällande, inte hela tiden i alla fall. Bland annat hade Ted Ekeroth tilldelats den sionistiska federationen Herzl-pris för proisraelisk aktivism. När den svenska avdelningen fick höra att han vara Sverigedemokrat försökte man litet halvhjärtat övertala honom att lämna partiet men till sist fick Ted sitt pris.^xi Men framför allt: både Kent och broder Ted närvarade vid stöddemonstrationen för Israel i Malmö. Närvarade och var mycket aktiva. Av deras egna bloggar framgår att de båda var med och videofilmade. Ted blev intervjuad av det amerikanska Christian Broadcasting Network (CBN), försökte energiskt få ut sina videofilmer till riksmedia och agerade närmast pressinformatör för demonstrationen. Den version de försökte prångla ut blir extra intressant. Mycket litet stämmer med medierapporteringen från den tiden… men däremot är Paulina Neudings kommande artiklar i Weekly Standard, Tablet och Jerusalem Post påfallande lika den version som bröderna Ekeroth försökte lansera redan då.

”Den anti-israeliska folkmassan, bestående av kommunister, avgrundsvänster i allmänhet och muslimer samlade 4 000-5 000 personer.”

En annan kryddad detalj tillfogas. Polisen bara stod och glodde som en skara fån.

”När de anlände till stadion inledde avgrundsvänstern sin attack, med raketer, slangbomber och ägg – och polisen tittade på. Som vanligt.”^xii

Vad säger massmedia om samma händelser?

Enligt Dagens Nyheter var det ”stökigt” när den pro palestinska demonstrationen nådde tennis stadion. Av de cirka 6 000 palestina-demonstranter hade ungefär ett hundratal svartklädda AFA aktivister ha lämnat det stora demonstrations tåget och börjat kasta smällare och sten… på POLISEN som bevakade tennishallen. (Ted Ekeroth var påfallande störd över att vissa enerverande människor envisades med att AFA huliganerna huvudsakligen var ”vita” rikssvenskar, inte muslimska invandrare.) En slangbomb kreverade på taket till en polisbil. Vid 14 tiden gick konstaplarna till angrepp med batonger för att pressa tillbaka huliganerna. Till sist greps nio personer för våld mot tjänsteman och olaga intrång.

Tvärtemot vad både bröderna Ekeroth och Paulina Neuding skulle göra gällande var polisen INTE passiv. Polisledningen var relativt nöjd med insatsen. “Jag har inte hört någon kritik internt, om att vi till exempel ska ha varit för slappa. När det har behövts har vi ingripit resolut,” uppgav kommenderings chefen Håkan Jarborg Eriksson.^xiii Polisen var också belåten över att ha lyckats identifiera och gripa de som anförde angriparna.

Bröderna Ekeroth var däremot frustrerade. Bröderna hade knappt fått något gehör för SIN version. Ted Ekeroth var djupt förgrymmad över SVT:s reaktion inför hans videofilmer när han hävdade att massan skanderat “Allah är stor” och “Vi skall slakta judarna”.

SVT:s tolkar hade inte kunnat höra något sånt alls.

Den svarta legenden verkade ha fallit platt till marken. Med den utsikten till de ökade spänningar mellan befolkningsgrupper där Sverigedemokraterna skulle blomma upp.

Dock: genom Paulina Neudings försorg blev det Ekeroth-versionen som vandrade ut över världen där den begärligt sögs upp av i ”Eurabia” kretsar. I den versionen var det den stackars proisraeliska skaran som var målet för för en massiv mobb på 6 000 galna muslimer, en slangbomb kreverade, den här gången mitt ibland de fredligt demonstrerande israel-vännerna. Till sist tvingades de fly för livet med förföljarna hack i häl, de muslimska horderna blev kvar på slagfältet och polisen stod bara och tittade på.

Det var den svarta legenden som blev kvar och spreds över världen och troligen var det Paulina Neuding som gjorde det.

Tidningen

Redan det andra numret handlade om islam.

Magasinet Neo lanserades 2006. Det andra numret hade temat ”Det ser mörkt ut – och vi har bara börjat”.

Omslagsbilden var en detalj ur Jyllandspostens beramade Muhammed karikatyrer. Redan början var islamofobisk. Redaktören Sofia Nerbrand hade formligen bubblat av förtjusning över Huntingtons teorier om att det rådde civlisationskrig mellan västvärlden och islam, en teori som varit en bärande bjälke för islamhatare ända sen dess.

Det började så, och på den vägen har det fortsatt. År 2007 kom man ut med ett temanummer med Melanie Phillips, gallsprängd brittisk journalist med hätskt antimuslimska åsikter framför allt känd för sin gälla ton och långa haranger av obevisade påståenden, författarinna till boken ”Londonistan: How Britain is Creating a Terror State Within”, en av Eurabialitteraturens ”klassiker”. I Neo:s spalter bredde Phillps ut sig om hur islam planerade en världsregering, allt illustrerat av en bild på Mona Lisa i niqab.

Budskap: så här kan det komma att sluta.

Neo har ofta ägnat sig åt islam, oftast med en air av salongsrasism.

Om innehållet är grovt så är förpackningen däremot läcker. Slående läcker. Layoten är utsökt och mycket påkostad. Ofta kan en hel drös uppslag vara prydda med professionellt utförda fotografier, vektorgrafik och illustrationer.

Denna bloggs läsare bör då veta att den typen av material kan vara dyrt, mycket dyrt om det skall utföras av yrkesmän. De flesta medelstora magasin har bara råd med några få illustrationer till varje nummer och halvbra fotografier som reportern knäpper själv med en automatisk kamera.

Det gäller inte för Neo. En illustratör har berättat att dess redaktion kunde slänga in sina beställningar, närmast i förbigående tillsammans med betalning på 20 000.

Det har inte gått att hitta några pålitliga upplagesiffror. Magasinet är inte registrerat hos medierevisions organisationen Tidningsstatistik vilket närmast skulle betyda att de inte har några annonser. I tidningens annonsprislista för år 2012 uppges den ha en upplaga på 7 000 exemplar men det är oklart om det handlar om hur många exemplar de säljer eller så många de trycker. Med ett pris på 89 kronor och en utgivningstakt på sex nummer om året borde magasinet rent teoretiskt tjäna under fyra miljoner kronor om året. Enligt vad Skatteverket uppger gick företaget som äger Neo med kraftiga underskott på 6 896 890 för år 2007, med 10 660 923 för år 2008 och år 2009 med 3 565 790 kronor. Det kvittar eftersom Neo hålls under armarna av stiftelsen Fritt Näringsliv. På pappret ägs tidningen av ett ett självständigt aktiebolag, Neo Idégalleria, webb och samhällsmagasin AB, i praktiken fungerar den nog snarare som en underorganisation till Fritt Näringsliv. Redaktionen ligger inhyst tillsammans med stiftelsen och dess mest kända underorganisation, tankesmedjan Timbro.

Och det var för detta magasin som Paulina Neuding enligt ett pressmeddelande tillträdde som chefredaktör vid 27 års ålder efter att ha glidit runt på vikariat och frilansuppdrag.

 

●●●
Bloggningen börjar närma sig slutet. Ett par tankar har infunnit sig.

Det går inte att låta bli att reflektera över hur Neo:s redaktion, fyra fast anställda plus mängder av tillfälliga medarbetare sitter med sin dyra, olönsamma tidning där de i text, bild, i fyrfärgsoffset och Munkens Polar vita papper propagerar för nyliberalism, marknadslösningar och konkurensutsättning samtidigt som de själva och deras företag lever på socialbidrag från Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Den andra frågan man skulle kunna ställa sig är vilken nytta svenskt näringsliv egentligen anser sig ha av att plöja ner stora summor pengar i spridandet av islamofobiska konspirationsteorier. Stiftelsen uppges ha som mål att:

”…att långsiktigt främja idéutveckling och opinionsbildning kring marknadsekonomins och den fria företagsamhetens betydelse för ekonomisk tillväxt och välfärd.

Stiftelsen ska främja sitt syfte genom att i egen regi eller i samverkan med andra bedriva idéutveckling och opinionsbildning kring marknadsekonomi, fri företagsamhet och hög tillväxt.”^xiv

Det sägs inget om att Stiftelsen skall bidra till ett rasistisk samhällsklimat eller hälla bränsle på antiarabiska konspirationsteorier.

Men det kanske bara är är denna bloggare som inbillar sig saker.

Av Rawia Morra

De första gångerna jag såg honom på tv började skratta jag högt för mig själv.

Det tog en stund innan jag själv förstod varför.

Trots allvaret i det han sa och trots hans fantastiska språk och argument kunde jag för min inre syn se alla palestinska män jag någonsin träffat från min far, farfar och morfar till mina syskon, mina lärare, vänner och grannar skymta genom hans ansiktsdrag och hans gester. Till och med rösten var en finstämd blandning av allas våra röster. Med sin heshet, sin barnslighet, sin sorg, sin glädje och sin oerhörda kraft.

Herr Palestina, kallade jag honom för mig själv.

Igår var det fem år sedan Azmi Bishara bestämde sig för att inte återvända till Palestina. Det var förmodligen ett klokt beslut  i även om det måste ha varit tungt. Israelerna anklagade honom helt sonika för samarbete med fienden, den libanesiska Hizbollah rörelsen. Där hade de ytterligare en förklaring till misslyckandet i kriget mot Libanon 2006 och samtidigt ett tillfälle bli av med någon som var farlig, Azmi Bishara, Nazareths son.

Hans hälsa skulle inte klara vistelsen i ett israeliskt fängelse. De är kända för att bryta ner även fullt friska. Och Azmi Bishara, det har jag fått veta senare var inte fullt frisk.

Azmi som jag senare kom att förstå, måste ha framstått som Israels värsta mardröm. Här var en oerhört stark man, en intellektuell med en tankeförmåga vars like det var svårt att finna söder om Medelhavet. Med doktors grad i politisk filosofi från ett tyskt universitet och rötter så djupt i den palestinska myllan att han kan tävla med Marias son om palestiniernas och alla arabers kärlek.

För han är lika älskad av både muslimska och kristna araber. Och Azmi Bisharas lärjungar, som är långt fler än tolv, och som är såväl kristna, muslimer som icketroende. I sin person, i sina ord och i sin kärlek till sitt folk och sitt land. Men hans kärlek var större, den omfattade hela arabvärlden. Därför kallar han sig aldrig för palestinier när han framträder i media, i föreläsningar eller i andra sammanhang. Där var han helt enkelt arab.

Azmi Bishara förvandlade det israeliska skällsordet ”arab” till en hedersbenämning.

Redan i gymnasiet bildade han landets första elevkår för gymnasieelever av palestinskt ursprung. Därmed var han med i det politiska livet och var en av dem som instiftade ”Jordens Dag”, den återkommande protestdagen för israeliska araber, den 30 mars varje år.

Ett slag har han redan utdelat, mot landets rasistiska natur och apartheidssystem genom bildandet av Nationella Demokratiska Samlingen 1995. Ett år senare kom han in i det israeliska parlamentet Knesset som medlem och representant för det partiet.

Men Azmi Bisharas storhet kom trots i dagen i all sin prakt när han började tala till araberna i hela världen. Med sin hesa röst riktade han sig både till de skarpaste intellektuella och till de helt obildade och alla som är däremellan med ord som alla förstod samtidigt. Och han har skrivit en hel del sedan dess. Det han skrivit har han upprepat många gånger via tv-kanalen Aljazeera och på många andra ställen. Och han var allas älskade Azmi Bishara när den arabiska våren bröt ut.

Själv minns jag min desperation när den egyptiska revolutionen stod och trampade vatten. Plötsligt hör jag Bishara förklara för folkmassorna på Tahrirtorget om vad de bör göra och hur de skulle gå vidare. Egyptierna förstod. Man monterade upp stora skärmar på Tahrirtorget och lite varstans för att inte missa ett ord av det han hade att säga.

Mubarak föll. Khadaffi föll. Och så var det dags för Syrien. Assadregimen hade vid det här laget mobiliserat för fullt, allt för att misskreditera Bishara som spion och israelisk agent etc. etc.

I min mail började jag själv få konstiga meddelanden om ”förrädaren” Azmi Bishara. Jag avfärdade, argumenterade emot litet milt och sa ifrån. Brevskrivarna framstod inte direkt som ljushuvuden. Gradvis insåg jag att det var större än så. Att tevekanaler och hela hopar av arabiska intellektuella attackerade Azmi för hans stöd för den syriska revolutionen. De menade att han ville fälla regimen därför att den var den enda som utgjorde ett hot mot Israel.

Som om den syriska regimen tappert skulle ha fortsatt att kämpa vidare på egen hand mot israelerna efter att Golanhöjderna ockuperats 1967.

Och nu har Azmi Bishara etablerat en av arabvärldens mest ansedda forskningscentra i Doha, Qatar. Han har skrivit otaliga och ovärderliga böcker om livsviktiga frågor. Som exempel kan jag bara nämna ”Kopternas sak i Egypen” och ”Den ärofulla tunisiska revolutionen”, utöver olika texter som på olika sätt belyser frågan om hur det är att vara arab idag, om de utmaningar som vår del av världen står inför. Men han har också hunnit skriva en del skönlitteratur.

Det har undsluppit honom att han gjorde det för att överleva.

Och med den syriska revolutionen hamnade han ur askan i elden. Av Israel anklagades Azmi Bishara en gång i tiden för att sammarbeta med Hizbollah.

Av Hizbollah anklagas han nu för att vara förrädare och samarbetsman för Israel.

Han har slutat uttala sig i media. Jag misstänker att det är ett klokt beslut. Arabvärlden hungrar efter folk av hans kaliber men att låta sig förbrukas kan varken hjälpa arabvärlden eller Azmi Bishara själv. Med en kropp som behöver medicinsk vård, med sitt privatliv som far, make, vän, kamrat, bror, etc. Själv kan jag bara önska honom lugn och ro att ägna sig åt det han värdesätter mest själv. Det han uträttat hittills är mer än vad en halv generation kunnat åstadkomma tillsammans, framför allt förankrandet av idén om demokratiska samhällen för alla dess medborgare hos en stor del av den yngre generationen araber, kan vara mer än tillräcklig. Bishara, olivträdet som slår rot på många ställen söder om Medelhavet idag. Det är en tröst som räcker länge.

{I somliga RSS läsare syns inte videospelaren. Gå i så fall över till bloggsidan}

Den förre Mossadchefen Meir Dagan verkar ha repat ytterligare mod efter premiärminister Netanyahus resultatlösa möte med president Obama. I en intervju med “60 minuts” Lesley Stahl återupprepar han att den iranska regimen är rationell. Obehaglig men rationell.

Inte så att karlen blivit pacifist. Det framgår att han gärna fortsätter sina manövrer för att underminera regimen, vilket inkluderat samarbete med rena terroristgrupper som Jundallah och Mujahideen-e Khalq.

Dock, han ser inte ingen tvingande nödvändighet att angripa Iran.

Dragkampen om USA:s Mellanösternpolitik

Anfall eller förhandlingar det är valet för den amerikanska utrikespolitiken mot Iran.

Just nu pågår en dragkamp. Å ena sidan finns Israel, AIPAC, den amerikanska kongressen, nästan hela det republikanska partiet och alla hökarna i det demokratiska.

På den andra finns president Obama, den amerikanska försvarsledningen och en förvirrande blandning av fredsaktivister, iransk amerikanska påtryckargrupper, pensionerade militärer och underrättelsetjänstemän som frenetiskt försöker avstyra ett angrepp.

För man skall inte göra sig några illusioner om saken, amerikansk militär är till sist den grupp som förväntas  sköta de tunga lyften när det kommer till själva angreppet.

Visserligen förklarar man från israeliskt håll att de inte kommer att vänta på omvärlden. Vill inte världssamfundet göra jobbet kommer de att göra alltsammans själva (jojjomän). Kanske tror många, både i Israel och omvärlden på det, men i praktiken har staten Israel inte resurser för att göra mer än störa de iranska atomprogrammet litet grann. I praktiken försöker premiärminister Netanyahu och de proisraeliska stödgrupperna manövrera situationen till dess ett amerikanskt angrepp skall bli oundvikligt.

Såväl den amerikanska kongressen som AIPAC har agerat beslutsamt, dels för att hälla mer och mer bränsle på den pyrande krisbrasan, dels för att stänga igen de viktigaste kompromissvägarna. Bland annat har senatorerna Joe Lieberman, Bob Casey och Linsey Graham lagt fram en resolution som på förhand utesluter en politik av avskräckning (ordagrant containment eller tillbakahållning) mot Iran om landet skulle skaffa kärnvapen. Lite i förbigående, i marginalerna, flyttar senatorerna dessutom fram målstolparna. Resolutionen: ”Uppmanar presidenten att inskärpa hur oacceptabelt ett Iran med kärnvapenförmåga är ”.

Notera gärna: nu talas inte längre om att Iran inte får äga kärnvapen. Landet får inte ha den tekniska förmågan att tillverka kärnvapen. Det får därmed inte förekomma civil kärnkraft, anrikning av material för medicinskt bruk, utanbrytning eller nukleär forskning. Allt ska bort.ⁱ

Hur sannolikt är det att man skall kunna komma överens som en diplomatisk lösning på de premisserna?

Irans andlige ledare Ali Khaminei har förklarat att hans land inte planerar att skaffa kärnvapen. Den biten är med andra ord förhandlingsbar.ⁱⁱ Däremot inte själva programmet. Det iranska atomprogrammet har rullat på ända sedan shahens sista tid. Miljarder har investerats i det. Spinn off effekterna från programmet har hjälpt till att få fart på den tekniska utvecklingen inom en rad sektorer. En hel del iransk nationalstolthet är inflätad i projektet. Summan av alltsammans gör det extremt osannolikt den iranska statsledningen bara skulle rycka på axlarna och helt sonika gå med på att skrota alltsammans. Det kravet är ett säkert recept för att skapa permanenta och olösbara motsättningar.

För att göra läget ännu mer komplicerat har kongressen passat på att stoppa in tillägg i en annan resolution som säger att det inte får förekomma kontakter mellan amerikanska statstjänstemän och deras iranska motsvarigheter. Presidenten är tvungen att snällt begära dispens, ansökan måste lämnas in 15 dagar i förväg i varje enskilt fall.ⁱⁱⁱ Därmed är det omöjligt för amerikanska diplomater eller regeringstjänstemän att utnyttja tillfällen som skulle kunna uppstå, exempelvis under internationella konferenser och annat, för att tala informellt med sina iranska kollegor, något som diplomater annars brukar betrakta som en förutsättning för lyckade förhandlingar. Båda tvingas treva sig fram i blindo utan kunna känna varandra på pulsen eller pejla in varandra i förväg.^iv

Med några pennstreck har kongressen skärpt villkoren, uteslutit kompromisser och nära nog förbjudit diplomati mellan Iran och Amerika.^v

”Under de senaste två åren har USA:s kongress antagit resolution efter resolution som fördömer Iran, uppmanar presidenten att göra något fientligt och varnar för förhandlingar. EU:s huvudstäder, hungriga på olja och regionalt inflytande tjatar på Förenta Staterna att agera beslutsamt, vad de nu än tänker göra. Ett komplicerat nät har skapats. Bara stor uppfinningsrikedom och politisk talang skulle kunna krångla loss en amerikansk president idag.”

En annan oroande sak gick att notera: President Obama har hela tiden varit passiv, mest suttit vid sidan om och tittat på medan situationen bit för bit gjorts alltmer svårlöst.^vi

Mycket av det här gick igen under förspelet till invasionen av Irak . Många av metoderna är desamma. Talet om hotande massförstörelsevapen är också detsamma som för tio år sedan.

Men det finns också skillnader. Viktiga och grundläggande skillnader. Den gången var det de neokonservativa som drev på utvecklingen enligt den neocon bevakande veteranreportern Jim Lobe. De övriga: AIPAC, de amerikanska ultranationalisterna och den kristna högern var med på noterna och hjälpte till men det var inte dom som drev.

Den här gången kommer de avgörande impulserna från Israel.

Den israeliska regeringen trycker på AIPAC. AIPAC manar på sina underorganisationer, tankesmedjor, sina utrikespolitiska kommentatorer och sina vänner i kongressen. Det är Lobes bestämda åsikt.^vii Kongressen har gått i förväg, nu har premiärminister Netanyahu dels upprepat vad kongressen bestämt och dessutom skärpt ståndpunkterna ytterligare. Netanyahus krav går ut på att…

● All iransk anrikning av uran måste upphöra innan förhandlingarna överhuvudtaget återupptas. Förhandlingarna måste utmynna i att…

● Irans anrikningsanläggningar monteras ner. I synnerhet den i Qom.

● Iran måste överlämna allt sitt anrikade uran. ”Och då menar jag allt”

● Det får inte förekomma några diplomatiska förhandlingar mellan Iran och ”värdsamfundet”(läs USA). Det riskerar att få sagda världssamfund att fastna i vad Netanyahu kallade ”förhandlingsfällan”. I Netanyahus idealvärld verkar Iran bara tilldelas hårda, praktiskt taget oantagbara, krav. Krav vars avslag kommer att utlösa militära angrepp mot den islamiska republiken.^viii

”USA har under många år till priset av mycket möda och diplomatiskt kapital upprättat internationella sanktioner mot Iran. Och ärligt talat, det har i stort sett gjorde det å Israels vägnar. Nu börjar vi äntligen få resultat: Iran säger att de vill återuppta förhandlingar […]

Israels tack -till Amerika och det internationella samfundet är säga ‘Tyvärr, vi har bestämt att vi inte vill ha några återupptagna förhandlingar.”^ix

Kriget

Om spioneri och terrordåd räknas som krigshandlingar, ja då har kriget redan startat.

Kanske var ett av dem det hittills mest avancerade cyberangreppet som någonsin ägt rum. Ett virus – Stuxnet – släpptes lös mot Irans atomprogram under 2009. Den spred sig från dator till dator tills den nådde den känsligaste anläggningen i Natanz, där fick den centrifugerna för gasseparation att gå med för hög hastighet tills dess de skar ihop medan kontrollrummet hela tiden fick falska, lugnande signaler. Enligt IAEA:s uppskattning tvingades iranierna byta ut så många som en tiondel av alla centrifuger. Experter gjorde stora ögon över hur avancerat Stuxnet var. Absolut inget som någon liten hacker tottat ihop. Bara en stat kan ha skapat något sånt.

Det hela var påhittigt, lyckat och förmodligen komplett bortkastat.

IAEA kunde följa stora delar av förloppet genom övervakningskameror och annat. De skadade maskinerna byttes snabbt. Produktionstakten förblev oförändrad. Säkerhetsluckan som gjort angreppet möjligt täpptes igen.^x

 

●●●
På morgonen den 11 januari sågs en motorcykel med två män köra genom rusningstrafiken på Teherans gator. De kör ikapp en grå Peugot, sätter fast en magnetisk bomb på dess sida och försvinner. Bomben exploderar. Bilen blåses ur. Föraren dödas. Hans namn var Mostafa Ahmadi Rochan, han var kemist och en av cheferna vid Natanzanläggningen. Han blev det senaste offret i kampanj för att mörda forskare i Irans atomenergiprogram. Under två år har fem forskare angripits och fyra mördats.^xi Som resultat kan det knappast kallas för överväldigande lägg därtill att det skapade nya fnurror i förbindelserna mellan israelisk och amerikanskt underrättelseväsende. För själva genomförandet hade israelerna värvat medlemmar av Jundallah, en sunnimuslimsk extremistgrupp från Pakistan med aptit på terrordåd i Iran, inklusive attentat där kvinnor och barn dödats. En amerikansk underrättelseman berättade:

”Det är helt svindlande vad israelerna trodde de kunde komma undan med. Deras rekryteringsverksamhet var nästan helt öppen. De brydde sig tydligen inte ett skvatt om vad vi tyckte.”

De israeliska agenterna hade varit försedda med amerikanska pass och strött dollarsedlar och antydningar om att de var amerikanska agenter omkring sig. En någotsånär energisk utredare av attentaten i Iran kunde lätt landa i uppfattningen att dåden var anstiftade av CIA. Något som inte uppskattades av det riktiga CIA.

”Oavsett vad folk tror sysslar vi inte med att mörda iranska tjänstemän eller döda iranska civilpersoner.”^xii

Irans reaktioner på allt detta har i många avseenden varit relativt milda, det låter snudd på perverst men läsaren kan kan gärna försöka föreställa sig vilken retorik som skulle genljuda om exempelvis Israel eller USA utsatts för en liknande våg av cyberangrepp, sabotage och mord på öppen gata. Långt om länge har iranierna svarat med att genomföra några rätt klumpiga kontraattentat mot israeliska mål i Georgien och Indien.

Därmed håller ytterligare ett angrepp mot det iranska atomprogrammet på att förklinga utan verkan. Sabotage fungerar inte. Mord fungerar inte.

Återstår bara ett öppet, militärt angrepp för att rasera anläggningarna, som så många gånger förr.

Det är helt klart favorit alternativet för både Benjamin Netanyahu och Ehud Barak. Problemet är bara att det är så vanvettigt svårt att genomföra. Det har gjorts grundliga studier och utsikterna är inte lovande. De iranska anläggningarna ligger till stor del under jord och är dessutom utspridda över nästan hela landet. Avstånden från Israel är långt. En angripare måste antingen koncentrera sig på några få mål och låta de andra vara eller så måste han rikta flera svaga angrepp på många mål samtidigt vilket på sin höjd kommer att kunna skada dem.

För att kunna nå hela vägen till Iran krävs en stor armada på nästan ett hundratal av Israels modernaste attack- och jaktflygplan. För att nå hela vägen fram skulle de tungt lastade planen behöva mellanlanda eller lufttanka. Israelerna äger på sin höjd ett halvdussin lufttankningsplan och samtliga skulle behöva sättas in för att hålla hela armadan i luften. Det kan bara bli frågan om en engångsräd. Ut. Slå till, sedan hem igen. Mot de iranska anläggningarna hade det förmodligen snarare krävts ett långvarigt hamrande från luften under dagar, kanske veckor eller månader.

Det har Israel inte kapacitet till.^xiii

Ett långvarigt flygkrig över de avstånden skulle kräva en veritabel flotta av flygtankningsplan, bombplan med lång räckvidd, hangarfartyg och baser i området… kort sagt, det kräver amerikansk medverkan. Och man kan vara tämligen viss om att trots en hel del morsk retorik försöker Benjamin Netanyahu knuffa fram USA till att genomföra de tunga lyften.

Oppositionen

Det finns åtskilliga amerikaner som hört maningarna till ny örlog med föga entusiasm.

En stor del av dessa bär militär uniform.

För en grupp pensionerade officerare och underrättelsemän (av vilka en var var överste Lawrence Wilkerson, Colin Powells förre stabschef) gick tillsammans med Iransk Amerikanska rådet ut i en helsidesannons i Washington Post där de bönade om att president Obama INTE skulle starta ett nytt krig, i alla fall inte med mindre än att Iran gick till angrepp, antingen mot amerikanska styrkor eller mot någon bundsförvant.

”Militärinsats i det här skedet är inte bara onödigt, det är farligt.”^xiv

En blick på världskartan kan ge en och annan vink varför en och annan amerikan i uniform kan behärska sin iver över att få en ny örlog i den islamiska världen på sitt bord, och den här gången mot ett land med yta på 1 648 195 kvadratkilometer och en befolkning på nästan 80 miljoner. En stor munsbit, även för USA. Lägg därtill att även om det amerikanska flygvapnet kan slå sönder de iranska anläggningarna finns helt enkelt inget sätt att garantera att hela programmet inte återuppstår några år. Kunskaperna är betydligt svårare att rasera.

För amerikanskt vidkommande finns mer överhängande bekymmer än ett hypotetiskt iranskt kärnvapen. De havererade fälttågen i Irak och Afghanistan håller på att avvecklas. Stora delar av det amerikanska försvaret är nerslitet, både personal och materiel.  Omgruppering till Stilla Havet står på dagordningen.

Alltsammans har fått till följd att medan hökarna i den amerikanska politiken formligen överbjuder varandra med löften om olika sorters hårdare tag så har försvarsminister Leon Panetta, USA:s överbefälhavare Martin Dempsey^xv och ett helt koppel stabsofficerare tvärtom strött idel lugnande uttalanden omkring sig.

Det fanns också en kyla i tonen mot de israeliska vännerna som är aningen ny. Under ett möte i januari varnade general Dempsey: tänkte israelerna angripa utan amerikanskt godkännande ja då fick de klara sig på egen hand.

Som att säga: ”Börja slåss om ni så gärna vill men räkna inte med att vi kommer rusande efter och ansluter.”^xvi

Den förre presidentenrådgivaren Zbigniew Brzezinski var så till den milda grad emot tanken att han föreslog att det amerikanska flygvapnet borde skjuta ner israeliska flygplan som försökte angripa Iran utan amerikanskt tillstånd.^xvii

General Dempsey förklarade i en intervju att den iranska regimen enligt hans åsikt kunde betraktas som en ”rationell aktör”. Under den långa tid han själv arbetat med Persiska viken hade han aldrig märk något annat än att den drev sina intressen på ett rationellt och övervägt sätt.^xviii (En tydlig släng åt en lång radda kommentatorer, från Bernard Lewis till Jackie Jakubowski och Ulf Nilson som uttalat sig på temat iranier-är-shiamuslimer-och-därför-binnegalna.^xix)

En annan ny faktor är att AIPAC visserligen är enormt mäktig, med ett gigantiskt inflytande på amerikansk politik men också, för första gången ifrågasatt på allvar. Det hade börjat under protesterna mot invasionen av Irak år 2002 – 2003 inom grupper av specialintresserade. Det hade spritt sig till alternativrörelsen. För en svensk kan kombinationen av stjärnögda fredsaktivister sida vid sida med hårdföra, avdankade yrkesmilitärer och underrättelseofficerare te sig absurd. I protesterna mot AIPAC har kombinationen blivit förvånansvärt vanlig.

Frågan som låg på bordet var om Israels och Amerikas intressen verkligen var gemensamma. Fortsatt israelisk ockupation av Västbanken och Gaza var kanske i den israeliska likud regeringens och de nationalreligiösa bosättarnas intresse. Att Iran sablades ner låg dem också varmt om hjärtat.

Men var det verkligen i Amerikas intresse?

●●●
Vänner, motståndare, mäktiga och obetydliga, alla brukar de komma samman under AIPAC:s årligen återkommande policykongress. En av höjdpunkterna i Washington då både Israels premiärminister, president, den amerikanske presidenten, då republikanska presidentkandidater mitt uppe i sina primärval släpper allt och alla sammanstrålar och ömsesidigt bedyrar att vänskapen mellan evig och orubblig, eller protesterar.

Utåt var allt sig likt den här gången.

Men inte riktigt. Premiärminister Benjamin Netanyahu hade anlänt till AIPAC:s policykongress som en veritabel kejsare för att inkassera sitt krig. Kongressen hade vidtagit alla preliminära steg som skulle göra det oundvikligt.

Efter flera dagar av tal inför AIPAC, möten med president Obama tvingas den israeliske premiärministern åka hem tomhänt, närmast avspisad.

En första varning hade kommit under en intervju med president Obama av den AIPAC närstående journalisten Jeffrey Goldberg. Ja Obama talade tufft om att alla handlingsalternativ låg öppna, att iranska kärnvapen var oacceptabla, men han sa inte ett ljud om Netanyahus kravlista på att alla anläggningar i det iranska atomprogrammet skulle skrotas och hänvisade till general Dempsey om att Irans statsledning troligen var rationell. För att fatta statsmannamässiga beslut – som att sabla ner Iran- krävdes statsmannamässiga skäl. Det räckte inte med att hänvisa till det judiska folkets tragiska historia.^xx

Samma besked fick Netanyahu i Obamas tal inför AIPAC och under deras möte den 5 mars. President Obama lovade att Amerika stod som garant för Israels säkerhet men nej, det kunde inte bli tal om att USA skulle gå i krig mot Iran bara för att Netanyahu krävde det. Barack Obama markerade att frågan om fredsöverenskommelse med palestinierna låg kvar på dagordningen, och man kan vara tämligen säker på att Netanyahu helst såg att frågan försvann.^xxi

 

●●●
Han skrev efteråt att någonting var nytt i luften den här gången. Hans namn var Scott McConnell och han tillhörde en av de som brukade stå med plakat utanför kongresshallen där AIPAC:s årliga kongress gick av stapeln.

En av med demonstranterna som han kände litet och tyckte var trevlig var Liza Behrendt, från Jewish Voice for Peace . Liza Behrendt hade lyckats smita in på ett av evenemangen där hon prompt rullade upp sin banderoll med texten ”Bosättningar sviker judiska värden” innan hon raskt kastades ut igen.

Den typen av protester hade blivit rätt vanliga under AIPAC:s konferenser de senaste åren.

De många tusen AIPAC delegaterna brukade tidigare passerat, på väg in eller ut,  förbi demonstranterna med sina skyltar. En och annan brukade le litet nedlåtande åt demonstranterna. Somliga tittade och skakade på huvudet.

Någon hade en kommentar om McConnells mössa. Allt sånt som man kan kosta på sig när man vet sig tillhöra en stor och ointagligt mäktig lobbyorganisation och motståndaren är en samling obetydligheter.

Den här gången, på våren 2012 var stämningen annorlunda. AIPAC delegaterna passerade förbi demonstranterna, tysta, sammanbitna. En och annan gjorde långfingret-upp gesten eller svor hatiskt.

Vinden höll på att vända sig emot dem, och de visste om det.^xxii

Iran kommer att skaffa kärnvapen. Det var Jackie Jakubowskis stora farhåga. Han är också rätt öppenhjärtig om vilka som påverkat:

”Allt oftare hörs röster av israeliska politiker, militärer och opinionsbildare som ger uttryck för en hittills sällan skådad pessimism och oro. De talar om det existensiella hot Israel står inför och de drar paralleller till 1930-talets Europa.”ⁱ

För Jackie Jakubowskis del kommer den stora inspirationen till hans oro från Israel. Han tar emot den och slussar den vidare efter förmåga till sina läsare i Sverige.

Man kan lätt få intrycket att den israeliska oron är något helt nytt, en följd av det växande hotet från det iranska kärnvapenprogrammet. Frågan är om krisen verkligen är så ny. Redan år 2007 hördes en journalist från Financial Times efter att ha varit på Herzliya konferensen (en uppförstorad israelisk motsvarighet till Folk och Försvars Sälenkonferens) berätta att han tappat räkning på hur många gånger frasen ”existentiellt hot” genljöd i konferenshallen. Newt Gingrich från USA var där och öste på med ved och bensin på den flammande förföljelsemanin:

”Våra fiender är lika beslutsamma som Nazityskland och mer beslutsamma än Sovjetunionen. Våra fiender kommer att döda oss så fort de får en chans. Det finns inget sätt att förneka det. Det är klart att problemen är större än de politiska systemen i Israel och USA kan hantera.”ⁱⁱ

Till de svindlande höjderna nådde man redan 2007.

Denne bloggare kan inte undgå intrycket att bland annat Hertzliya konferensen är sammankomster av israeliska och amerikanska hökar som alla tänker lika, pratar om samma saker som ständigt bekräftar och förstärker varandras värsta farhågor.

Det fanns andra israeler som Jackie Jakubowski och Ulf Nilson inte verkar lika intresserade av. Den pensionerade brigadgeneralen Uzi Eilam har exempelvis förklarat att Iran troligen var ”mycket, mycket långt ifrån att få kärnvapenkapacitet.” Enligt Eilams åsikt handlade det snarare om att folk ur det israeliska försvaret och underrättelsetjänsterna spred larmrykten för att kapa åt sig större andelar av budgeten. Han ansåg också att många politiker gjorde detsamma föra att slippa diskutera inrikespolitiska problem.ⁱⁱⁱ

En annan grupp som gärna viftade med det iranska hotet var israeliska diplomater som ville slippa ifrån förargliga frågor om ockupation, utbyggnad av bosättningar och mänskliga rättigheter under sagda ockupation. Wolfgang Hansson från Aftonbladet berättade exempelvis om ett möte med israeliska diplomater 2009.

”Vi sitter runt ett frukostbord på Östermalm. Sex företrädare från Sveriges största medier och två höga israeliska regeringstjänstemän på propagandaturné.

[…]

Stockholm är bara en av många huvudstäder de besöker. Uppdraget är entydigt. Förklara för länder som inte vill ta i med hårdhandskarna mot Iran att om världen inte gör något snart så tänker Israel bomba Irans kärnprogram sönder och samman.

Våra frågor om fredsförhandlingar med palestinierna och om israeliska bosättningar viftas snabbt bort av toppdiplomaterna. Iran är akut. Palestinierna kan vänta.”^iv

Man kan notera två saker: Först och främst hur snabbt och smärtfritt de besvärade frågorna om ockupation gick att vifta bort med hjälp av det ”iranska hotet”. Notera också, hotet var tydligen lika akut, lika överväldigande och lika nära att förverkligas åren, 2007, 2009, 2010 som 2012. (År 2010 hade en viss general Amos Yadin förklarat att Iran troligen skulle ha sin första bomb vid årets slut. Jackie Jakubowski för sin del förklarade ”de flesta bedömare är överens om att Iran inom ett år skulle kunna producera sin första atombomb”. Detta kom år 2012.^v)

Israels före detta underrättelsechef Meir Dagan förklarade för sin del att HANS stora bekymmer snarare var att männen som ledde hans land ”saknade omdöme” och att ett angrepp på Iran var en ”korkad idé”.^vi

Om det nu verkligen är sant att israeliska politiker och militärer använder sitt kära iranska hot för att slippa diskutera inhemska problem så har de behoven ökat. Under 2011 noterades med viss fasa att det israeliska försvaret drabbats av ett budgetunderskott på nästan nio miljarder shekel. En stor del av den summan hade försvarsledningen till råga på eländet slarvat bort.^vii Samma år skakades Israel av stora sociala protester, framför allt i Tel Aviv. Från den politiska ledningen började man för första gången humma om att landets gigantiska försvarsbudget nog måste bantas.

Ganska omgående började varningarna för det iranska atomprogrammet komma allt tätare och bli mer och mer nattsvarta.

Betyder det att alla larmen i själva verket är kalkylerade falsklarm då? Är faran över?

Ack frestas man utbrista, om det vore så enkelt. Ett starkt intryck är snarare att männen i den israeliska statsledning ganska snart börjat tro på sina egna påståenden. Farhågorna och paranoian har börjat leva sitt eget liv utan att någon riktigt kan kontrollera dem längre.^viii

Rädslan är också immun mot alla invändningar. Att USA:s förenade underrättelsetjänster upprepade gånger förklarat att det inte finns något iranskt kärnvapenprogram borstas bort som irriterande damm. När USA:s ÖB general Dempsey litet försynt anmärkte att ett Israeliskt angrepp på Iran kanske inte skulle vara en speciellt klok idé blev han prompt attackerad av premiärminister Netanyahu.

”Vi har gjort klart för Donilon [amerikanskt sändebud] att alla de där uttalandena och föredragningarna bara tjänar iranierna. Iranierna ser att det finns meningsskiljaktigheter mellan Förenta Staterna och Israel och att amerikanerna invänder mot handling.”^ix

Situationen är egentligen smått svindlande. Företrädare för ett litet land med en befolkning på cirka sju miljoner innevånare, som mottar mängder med ekonomiskt, diplomatiskt och militärt bistånd från världens starkaste militärmakt domderar för sagda militärmakts företrädare vad de får och inte får säga. Regeringen Netanyahu vill inte höra något lugnande tal och därmed basta.

Enligt den förre underrättelsechefen Meir Dagan har en annan viktig spärr försvunnit. Tre av topparna i det israeliska försvarsetablissemanget som motsatte sig ett angrepp på Iran har numera lämnat scenen. De var Meir Dagan själv, överbefälhavaren Gabi Ashkenazi och chefen för säkerhetstjänsten Yuval Diskin. Den trion hade tillsammans tillräcklig tyngd för att hålla tillbaka de anfallsglada i regeringen. Nu har den spärren upplösts. Under 2011 och 2012 har deras tjänsteförordnanden gått ut och de har lämnat sina poster. Därmed lämnas fältet fritt låt-oss-angripa-Iran falangen, framför allt premiärminister Netanyahu och försvarsminister Barak.^x Ingen, med undantag för den avgångne underrättelsechefen Meir Dagan vågar längre opponera sig, i alla fall öppet.

En del uppgifter talar om att den israeliska försvarsledningen visserligen sitter och skruvar rätt oroligt inför vad deras politiska chefer håller på att koka ihop. Ett israeliskt angrepp mot Irans atomprogram skulle tvinga dem att försöka rasera en stor mängd underjordiska anläggningar, utspridda över ett land vars yta är åtta åttio gånger större än det egna landets, vars befolkning är tio gånger större och som dessutom ligger tusen kilometer bort. Generallöjtnant Amnon Lipkin-Shahak klagade i en intervju litet lågmält över att nästan ingen i regeringen verkade ägna någon större tanke åt svårigheterna eller den digra listan av dagen-efter-angreppet problem.^xi

Premiärminister Netanyahu har å sin sida försökt få en ny flygvapenchef tillsatt. En som inte reser en massa trista, tekniska invändningar mot premiärministerns planer.^xii

Det är här rätt frestande att kasta en blick bakåt mot den aktuella, svenska debatten. Medan skribenter som Ulf Nilson kan kalla den iranske presidenten för ”binnegalen”, medan Jackie Jakubowski fyller på med att Iran leds av messianska ideologer som sätter sin lit till den dolde imamen så kan en man som den förre mossad chefen Meir Dagan klaga över att det varken är palestinier eller iranier han oroar sig över utan de äventyr den egna statsledningen kan tänkas ställa till med.

 

Uppdatering: Christian Science Monitor har gjort en rätt maliciös sammanställning av alla larm om att Iran står i begrepp att snart skaffa kärnvapen. De har kommit då och då ända sedan 1970-talet.

Världen är nära undergången.

Igen.

Det gäller den iranska atombomben. Den som snart är färdig att användas (och varit så i nästan tio år).

I Dagens Nyheter beskriver Jackie Jakubowski sin oro. Förmodligen dröjer det bara ett år nu innan den iranska atombomben är färdig. Då kommer den antagligen genast att börja användas mot Tel Aviv och Haifa. Tre bomber, det är allt som behövs för att utplåna landets judiska befolkning.¹

Det är inget nytt. Ett veritabelt korus av konservativa och liberala skribenter, ledarskribenter och kolumnister har sagt samma sak i nästan ett decennium nu. ”När smäller det?” frågar Expressens ”världsreporter” Ulf Nilson och förtydligar för sin publik:

”Basfakta: Iran leds av fanatiska, muslimska präster, främst Ali Khamenei och den lille binnegalne Mahmoud Ahmadinejad. Båda tillhör islams shia-sekt,(!) som hyllar martyrskap och oförsonlig kamp mot de ‘otrogna’, det vill säga vi.”²

Tja, på den upphöjda nivån rör sig tydligen debatten. Det finns i alla fall ett antal teman som återkommer:

A: Iran leds av en flock vildögda, fradgesprutande fanatiker som inte tänker rationellt, som saknar all självbevarelsedrift, som hatar västvärlden och Israel.

B: Dessa ”binnegalna” fanatiker arbetar dag och natt för att skaffa atombomben.

C: I samma sekund som de blir klara kommer bomben ögonblickligen att användas mot Israel.

D: VAD VÄNTAR VI PÅ!!! Gå till anfall ögonblickligen innan de får chansen.

Punkterna A-D återkommer ständigt och har gjort det i nästan sex års tid. Det märkliga är att litet efterforskningar, exempelvis via internet, skulle få de flesta upplösas i tomma intet. Då och då hörs en och annan diskantton. Bland annat noterade Roger Cohen att Iran – som sägs vara så antisemitiskt att de gladeligen godtar att deras land förvandlas till en radioaktiv glasöken bara för glädjen att få bomba Israel – ja det landet har också en relativt välmående judisk minoritet.³

Annars borde väl den ha stått först på tur.

En annan invändning kommer från Andreas Malm och Shora Esmailian i Aftonbladet som påpekar att Iran faktiskt inte har något kärnvapenprogram, på sin höjd ett program för anrikning av kärnbränsle och att det har bekräftas av…

1. …dels av USA:s samlade underrättelsetjänster i den återkommande sammanställning, National Intelligence Estimate -NIE- som gjordes både 2007 och 2010. Det är vad 16 underrättelsetjänster som har allt, från spanings satelliter till spioner som sitter och lyssnar på snacket i caféer.
2. Av James Clapper, den nuvarande chefen för NIE, bekräftar att bedömningen fortfarande står sig. Detsamma gör försvarsminister Leon Panetta.
3. Det är vanvettigt svårt att hålla ett sådant program hemligt i spion satteliternas tidevarv. Framställning av kärnvapenmaterial förbrukar enorma mängder vatten och el. Allt sådan kan registreras, antingen av satelliter eller från spaningsstationer på de amerikanska baserna runtom Iran.⁴

Anrikning av kärnbränsle är Iran enligt ickespridningsavtalet i sin fulla rätt till. Den typen av upplysningar brukar mestadels hälsas av surmulen tystnad i den offentliga debatten. Efter en tid återtas istället trummande om de ”binnegalna” fanatikerna och deras kärnvapen, utan att nämnvärt låta sig störas av fakta.

Ett exempel på det var den artikel som släpptes i The Times i december 2009 om att Iran beslutat inleda experiment med en detonator för kärnvapen. Den byggde på ”en asiatisk underrättelsekälla”.

Det slogs upp stort i massmedia och sipprade rentav över i svensk press.

Därefter kom andra läckor från amerikanskt underrättelsefolk: CIA trodde inte på uppgifterna. De misstänkte tvärtom att de var planterade av israelerna. Samma sak gällde de iranska ritningar till en kärnvapenstridsspets.⁵

Det borde ha varit det spiken i kistan för den historien.

BORDE ha varit det – men blev det inte. Samma sak inträffade som så många gånger både förr och senare: de inledande, falska påståendena slogs upp stort i både amerikansk och europeisk press, reslulterade i indignerade ledare i liberala morgontidningar, upprörda utfrågningar den amerikanska senaten, etc, osv och etc igen.

När dementierna började dyka upp hade riksmedias flackande intresse för länge sen riktats mot andra saker. Uppgifterna om en iransk bomb var sensationella, de fångade publikens intresse. Verkligheten var trist, gråmelerad, gjorde sig inte lika bra på löpsedlarna och nådde sällan längre än till frustrerade underrättelse analytiker som uttalade sig i alternativpressen. Som den stora massan av den mediekonsumerande allmänheten uppfattade saken blev det därmed de inledande falsarierna de kommer ihåg, som stannade i minnet. Inte de mer nyktra dementierna.

Upphovsmannen

Kanske börjar allt hos en av nyckelfigurerna i den neokonservativa kamarillan. Han är förmodligen upphovsmannen till tesen på de ”binnegalna” iranierna. När han föddes rasade fortfarande första världskriget och det fanns ett brittiskt imperium.

Professor Bernard Lewis akademiska rykte är skyhögt. Han är The Sage, betraktad som en veritabel lärdomsjätte och expert på absolut allt som har med den islamiska världen att göra att göra. Det var det ryktet som gjorde att han värvades över till Princeton i USA på sjuttiotalet. Kanske kom kulmen på Bernard Lewis karriär efter 11 september attentaten. Hans böcker sålde jätteupplagor och han kallades regelbundet in till vicepresident Dick Cheney för te och att lägga ut texten om hur muslimer egentligen är beskaffade.

Sen fanns det dom som inte var lika entusiastiska. Dessa mindre entusiastiska påpekar att Lewis är framstående expert på det Ottomanska imperiet men brukar posera som outtömlig visdomskälla på praktiskt taget allt i regionen, från Centralasien till Nordafrika. (Och han är säkerligen mer bildad än Ulf Nilson och Jackie Jakubowski, men den ribban är kanske inte världens högsta.) En annan invändning som kommit från bland annat Edward Said är att Lewis bakom fasaden av liberalism och vetenskaplighet är en djupt politiserad och politiserande figur med rasistiska undertoner (vars främsta måltavlor är araber och perser). Och att han inte satt sin fot i Mellanöstern på fyrtio år (med Israel som stort undantag).

Sedan den första början av hans karriär har Bernard Lewis försökt armbåga sig in i policy snickrandet, först hemma i England, sedan i USA efter att besviket konstaterat att yrkesdiplomaterna i Foreign Office var högaktningsfullt ointresserade av hans grandiosa strategiförslag för att återupprätta det brittiska imperiet.

I USA började han ganska omgående gravitera mot det neokonservativa nätverket som uppstått kring senator Henry ”Scoop” Jackson.

Kanske nådde Bernard Lewis äntligen sitt Stora Mål när han sufflerade vicepresident Dick Cheney inför invasionen av Irak.

Det gällde att gå på utan minsta tvekan. Det var hans budskap till vicepresident och allmänna opinion. Araber skulle bara begripa något när de slagna ”med en stor påk,” och, ”de respekterar styrka”.

De föredragningarna anses ha gett Bush regeringen en avgörande knuff mot invasionen 2003. Samma sak upprepade Lewis inför allmänheten i artiklar med hurtiga titlar som ”A War of Resolve” och ”Time for Toppling”. ⁶ Hans professorstitel, hans rykte som lärdomsljus och silvervita hår jävade för sanningshalten.

Efter ett långt liv av fåfänga försök att armbåga sig in i maktens korridorer fick Bernard Lewis skriva världshistoria. Äntligen. En allmänhet som fortfarande var granatchockad av 11 september attentaten betraktade vid det laget Lewis som ett orakel. Allt han sagt verkade stämma.

Och nu börjar vi närma oss dagens debatt.

När Irak var avklarat så stod Iran på tur. Det var tanken i den amerikanska regeringen.

”Vem som helst kan gå till Bagdad. Riktiga män går till Teheran,” så löd ett uttryck som cirkulerade i Bushadministrationen.

En propagandakampanj startas av konservativa och neokonservativa tankesmedjor som American Enterprice Institute, Project for a New American Century och Hudson institutet. Metoderna och argumenten är i stort sett desamma som användes för att få igång invasionen av Irak. Den kampanjen har rullat på sen dess. Den ha falnat ibland, vunnit ny styrka ibland men har aldrig upphört.

År 2006 var de neokonservativa desperata. Ockupationen av Irak hade utvecklats till ett fiasko. Uppmärksamheten måste riktas åt annat håll, kanske rentav få igång offensiven igen.

I det läget går Bernard Lewis ut med en ny artikel i Wall Street Journal i augusti 2006. Där tar han fram sitt grövsta skrämsel artilleri. Den iranska regimen liknar ingen annan förklarar han. Med hänvisning till diverse koranverser och framletande av allehanda yttranden av president Ahmadinejad försöker Bernard Lewis frenetiskt bevisa att det gamla konceptet med avskräckning helt enkelt inte fungerar på Iran. Landets ledning har en apokalyptisk, messiansk grundsyn som gör att de utan tvekan skulle offra hela sitt eget land bara för att få komma åt Israel. De skulle inte ens bry sig om att ett kärnvapenanfall skulle döda lika många palestinier som israeler.

Och till sist: det stora crescendot, på artikeln: Lewis bevisar att den besinningslöse Ahmadinejad kommer att inleda sitt kärnvapenanfall den 22 augusti 2006.

”Vad är betydelsen av den 22 augusti? Det här året motsvarar den 22 augusti den 27 dagen i månaden Rajab år 1427. Enligt traditionen är detta månaden när muslimer högtidlighåller profeten Muhammeds flykt på den bevingade hästen Buraq, först till den ‘mest avlägsna moskén’, som vanligtvis förmodas vara Jerusalem, sedan till himlen och tillbaka. Detta kan mycket väl bedömas vara ett lämpligt datum för det apokalyptiska slutet på Israel och om nödvändigt för världen.”⁷

I den stilen går han på.

Nå, efter att den 22 augusti 2006 kommit och gått utan den ringaste lilla apokalyps borde väl en normalt funtad omvärld ha talat begynnande senilitet och behovet av en lång, skön semester för Lewis tillsammans med de sista resterna av hans vetenskapliga rykte.

Ack nej. Den artikeln med sina teser om den iranska regimens bindgalna vansinne har genom årens lopp vandrat som en grå gengångare i den offentliga debatten. Ett år senare citerar den neokonservative åldermannen Norman Podhoretz honom, ord för ord, i Commentary Magazine (det där om att Ahmadinejad skulle börja atombomba den 22 augusti 2006 var dock inte lika angeläget att påminna om ). Där kom ett par vinkar om att bombning av Iran skulle vara en finfin idé.⁸ Samma teser dyker upp än idag, fullständigt oförändrade hos Ulf Nilson, Jackie Jakubowski och ett helt koppel mindre skribenter. En del för att de själva gärna ser dagordningen med ytterligare angrepp förverkligas, andra för att de helt enkelt varit för lata att göra något annat än återupprepa sina gamla schabloner. Allt enligt den gamla ökända principen att man inte skall kolla en bra story, då kanske den spricker. Det är Bernard Lewis stolpar från 2006 som går igen utan att någon låter sig störas av att han inte talar som oberoende forskare utan snarare om en slags politisk propagandamakare.

De teserna lever vidare, immuna mot alla dementier eller fakta. Faktum är att man kan lätt ta Lewis artikel från 2006 och lägga den bredvid Ulf Nilsons och Jackie Jakubowski texter från 2011 och 2012 bara för att upptäcka att de säger samma saker, ja med undantag för den där lilla förarliga biten om att kärnvapenkriget skulle börja den 22 augusti 2006.

En besökande dignitär från ett land långt uppe i norr fick en mycket lätt släng av knölpåken.

Utbildningsminister Jan Björklund blev angripen av en arg kvinnlig bosättare i Hebron. Ministerns obehag var  uteslutande känslomässigt. Hans SÄPO-livvakter hade tydligen snabbt klivit emellan. Varför hon angrep är oklart men tydligen hade utbildningsminister Björklunds sällskap inkluderat palestinier vilket fått bosättaren att se rött.

De israeliska militärer som eskorterade (men tydligen inte ingrep) beslutade raskt att besöket skulle avbrytas.ⁱ

Någon borde kanske upplyst Hebrons bosättare om att besökaren var en av deras bästa vänner. Björklund och hans Folkparti har bland annat genom ett idogt ryckande i allehanda tåtar sett till att Sverige som enda nordiska land röstade nej till det palestinska medlemskapet av UNHCR, utan att nämnvärt bekymra sig över det vållade svenska diplomater runtom i Mellanöstern stor förlägenhet. Björklund offrade med andra ord vitala svenska intressen för att Israels skull.

Kort sagt, det var en av Israels, ockupationens och därmed bosättarnas mest hängivna försvarsadvokater i Sverige som fick en mycket, mycket lätt släng av en knölpåk som under de senaste åren svingats allt oftare och allt hårdare.

Klicka för förstoring

Med det skall förstås att bosättarangreppen på Västbanken har börjat komma allt tätare. Guvernementen i Västbankens södra del brukade vara hårdast drabbade. De är de fortfarande men angreppen börjar komma allt tätare också uppe i norr. Sammanställningar visar på en stadigt växande feberkurva. Mellan åren 2010 till 2011 kom en 39 procentig ökning. Under hela femårsperioden från ökade bosättarnas våld med 315 procent. Under samma period minskade samtidigt de palestinska angreppen med på israeler med 95. En rapport från The Palestine Center i Washington har försökt sammanställa tillgängliga data. Man tycker sig ha hittat några trender:ⁱⁱ

De flesta angrepp, nästan 90 procent utgår ifrån de delar av Västbanken som kallas område C. Där har Israelerna full kontroll och rörelsefrihet medan det palestinska självstyrets polis, soldater och tjänstemän inte kan ingripa. Befolkningen är omsorgsfullt avväpnad och övervakad. Bosättarna själva är ordentligt försedda med vapen. Många av dem är dessutom militärt tränade. Den israeliska arméns posteringar ligger nära, skulle angriparna råka i underläge kan de raskt undsättas av tungt beväpnade arméförband.

Under ett seminarium på The Palestine Center tog man upp ett exempel, bosättningen Yitzhar söder om Nablus. Den låg på en kulle omgiven av palestinska byar. Man visade bland annat upp bilder som tagits från Yitzhar över den närbelägna byn Arif. Man hade en ypperlig utsikt och det fanns inget, absolut inget som förhindrade bosättarna från att ta sig in i Arif. En kort promenad var allt som krävdes, sen var det fritt fram att kasta sten, slänga in molotov coctails och vandalisera efter behag. Däremot var det nästan omöjligt för palestinier att ta sig från Arif  in i Yitzhar utan att omgående mötas av säkerhetsstängsel och väktare. Därmed var angrepp från bosättningen nästan riskfria. En blick på kartan viskar om en stor paradox. Enligt gängse militär logik borde bosättarna i Yitzhar vara den mest utsatta parten. Deras kulle är omgiven av palestinska byar vars sammanlagda befolkning är större Yitzhars men lik förbaskat är det den palestinska befolkningen som tvingas huka sig under återkommande räder från bosättningen. Palestinierna är den part som utgör enkla måltavlor för angrepp. I område C är det bara den israeliska armén som är stark nog att ingripa men intresset är ljummet. Om andan faller på kan de ingripa. Oftast står de bara vid sidan om och tittar på.

Ibland kan soldaterna ansluta sig bosättarna för att ge dem ett hantag.

Bosättningarna har utvecklats till Israels ”junkerland”, något liknande vad Preussen och Pommern var i Tyskland eller det protestantiska Nordirland var för det brittiska imperiet. Den tid när progressiva judar från kibbutzerna brukade tävla om posterna som elitsoldater, piloter och officerare ligger allt längre i det förgångna. Det utrymmet håller istället på att fyllas av nationalreligiöst anfäktade bosättare.

Av bosättarna landar 61 procent i så kallade stridande förband, jämfört med 44 ,2 procent för den övriga israeliska befolkningen.ⁱⁱⁱ Det finns en rätt stark uppfattning i armén att bosättarna är rejält folk som man skall se till att stötta. På flera olika områden håller bosättarrörelsen på att växa samman med statsmaskineriet. Bland annat har justitieminister Yaakov Neeman hörts diskutera med högerextrema aktivister hur de borde gå tillväga för att få loss fängslade kamrater. Neeman lovade att kontrasignera alla benådningar. Det framgick av inspelningen att det inte heller var första gången som den frågan diskuterades.^iv

Ett annat exempel glimmade till: en advokat – Allan Baker – vars firma var specialiserad på att hjälpa illegala bosättningar att legaliseras plockades in en regeringspanel vars uppgift var att godkänna samma utposter, utan att någon nämnvärt bekymrade sig över jävsfrågor.^v

Den typen av exempel är många. Summan av kardemumman är att bosättare som angriper palestinier mestadels kan räkna på ett mysigt samförstånd från såväl ockupationssoldater, myndighetspersoner och politiker ända upp på regeringsnivå. Det betyder också att för bosättare är angrepp på palestinier en tämligen riskfri sysselsättning. Offren är obeväpnade. Myndigheterna passiva eller sympatiserande. Kanske är det till sist orsaken till att angreppen äger rum. Det går att göra helt enkelt.

En vanlig invändning är båda sidor gör sig skyldiga till våld. Det stämmer nog men skillnaden är att palestinska angrepp ofta handlar om mer eller mindre desperata människor eller grupper. Bosättarrörelsens angrepp är mycket mer omfattande och handlar däremot om överlagda dåd från människor som allt som ofta agerar i skydd av – och tyst samförstånd med – den israeliska armén, polisen och förvaltningen.

SKULLE ockupationsmyndigheterna vara så taskiga att de försöker ingripa mot bosättarna, exempelvis när de upprättar ”utposter” eller ”vilda” minibosättningar, ja då har bosättarna på sista tiden demonstrerat att de inte tvekar att gå till angrepp mot egna armén.^vi Från bosättningen Yitzhar kom ett brev med vänliga råd: soldater ute på uppdrag riktade mot bosättarna borde vara försiktiga. Spikar och vassa föremål kunde dyka upp på vägarna, utrustning kunde oförklarligt bli saboterad.^vii En israelisk reservofficer klagade i en intervju: ”Helt plötsligt blir du angripen, bokstavligt talat av de människor du lämnade hemmet för att försvara.”^viii

Premiärminister Netanyahus första reaktion på nyheten att judiska bosättare angripit israeliska soldater var att dundra att skulle kämpa emot, ”Med all sin kraft” och ta itu med upploppsmakarna, ”med fast hand”.^ix

Den fasta handen förvandlades omgående till en konserverad sparris när det kom praktiskt handling. Istället övergick premiärministern till att kamma bosättarrörelsen medhårs. Ytterligare ett knippe ”vilda” bosättningar förklarades vara lagliga. Ännu fler skattelättnader och subventioner flödade över bosättningarna.^x

Budskapet är att för bosättarnas vidkommande är det bara att fortsätta mot nya djärva mål. En av dem, en viss Benny Katzover förklarade rent ut att han och hans meningsfränder inte brydde sig om att etablera någon demokrati: ”Vi kom hit för att det judiska folket skulle återvända till sitt land”. Skulle demokratin råka i vägen för bosättarrörelsens mål ja då var det demokratin som fick stryka på foten. Det var Benny Katzovers bestämda uppfattning.^xi

 

●●●
Summan av den här lilla episoden är att Jan Björklunds besök i Hebron fick avbrytas. Kanske kom han ihåg att tacka sina livvakter för deras ingripande. Från Västbanken rapporteras att en viss Maysar Abd Al Majeed Ghanem, 61 år gammal, nu skrivits ut från sjukhuset där hon var inlagd. Den bil hon och hennes man åkte i hade stoppats och angripits av stenkastande bosättare från Yitzhar. En av stenarna gick rätt igenom rutan och träffade Abd Al Majeed Ghanem i huvudet. Hon låg ett dygn på intensivvårdsavdelning med flera skallfrakturer. Det var aningen osäkert ett tag om hon skulle överleva.

Polisrapporter som läckte ut i israelisk press talade om att extremhögern planerade ännu fler våldsaktioner.^xii

Ute i Västbankens byar hade befolkningen börjat upprätta egna hemvärnsgrupper för att hålla vakt om nätterna och om möjligt avvärja bosättarangrepp.

En hög israelisk miltärtjänsteman förklarade sig orolig över att judiska bosättare som genomförde angrepp skulle dödas eller skada. Han berättade att de hade genomfört extra razzior föra att vara säkra på att den palestinska befolkningen förblev obeväpnad.^xiii

Staden är belägen i Australiens Nord Territorier. Den har en befolkning ungefär av Uppsalas storlek och hette ursprungligen Palmerston.

I nådens år 1911 erindrar sig någon att fartyget HMS Beagle passerade och dess kapten kallat platsen ”Port Darwin” för att hedra sin gamle skeppskamrat och passagerare Charles Darwin. Ett halvt sekel senare har den då rätt obskyre forskningsresanden blivit ett världsnamn. Palmerston blir Darwin.

Under andra världskriget hamnar Darwin i frontlinjen efter att japanerna avancerat genom den indonesiska övärlden. Det är fara för att de skall fortsätta sin framrycking mot Australiens hjärtland på östkusten.Darwin bombas så till den grad att staden måste återuppbyggas. Japanerna hejdas och pressas tillbaka i sjöslag och förbittrade djungelstrider på Nya Guinea och Guadalcanal. Stridsdammet lägger sig. Livet i Darwin återgår till det normala. Australien har bytt skyddsmakt, från det alltmer maktlösa England till USA.

År 2011 meddelas att Darwin håller på att hamna i frontlinjen igen.

●●●
Redan på 1990 talet hördes amerikanska stratgifilosofer förklara att deras land hade en begränsad tidsfrist på sig att försöka etablera en ointaglig ställning i världspolitiken. Det gällde att försöka hugga för sig bland många av de forna sovjetiska satellitstaterna som möjligt. Sen skulle nya maktcentra etablera sig och de världspolitiska frontlinjerna stelna igen.

Om det fanns en sådan tidsfrist så har den runnit ut nu. Förhoppningen att kunna upprätta en amerikansk maktsfär kring persiska viken var död som ett marmormonument.

Redan under George Bushs tid började det talas om en alternativ strategi. Att Amerika borde börja skifta män, maskiner och uppmärksamhet till Stilla Havet och Kina. Sjunde flottan börjar omorganiseras för att kunna hålla högre beredskap. En sinolog vid namn Michael Pillsbury har hörts berömma sig själv för att ha larmat om att de lömska kineserna hade en ”dold anti-amerikansk strategi”.

”Deras historia och kultur gör det omöjligt för Kina att acceptera amerikanskt ledarskap”.

Därmed är saken tydligen klar vad Pillsbury anbelangar. Varför ett så stort och historiskt djupt rotat land enligt hans uppfattning rätterligen borde “acceptera amerikanskt ledarskap” sägs inte. Kina är den nya, tänkta fienden. Redan då uppgavs amerikansk militär hålla det ena hemliga krigsspelet efter det andra med udden riktad mot Kina.ⁱ

Det som håller på att ske nu är att president Obama har lagt in en högre växel. Fälttågen mot Irak och Afghanistan håller på att avvecklas. Både Obama och försvarsminister Leon Panetta gör dessutom helt klart att omfokuseringen mot Stilla Havet inte, säger i-n-t-e är något hugskott. Detta kommer att bli av.ⁱⁱ Man har dessutom skäl att tro att planerna är partiöverskridande. De kommer att rulla på, oavsett vilket parti som har makten.

Dessutom kommer rapporter om att den amerikanska truppnärvaron i Europa håller på att skäras ner. Det finns fyra amerikanska brigader kvar. Tre i Tyskland. En i Italien. Under år 2012 skall en av dessa hämtas hem, fler nedskärningar väntar runt hörnet.ⁱⁱⁱ

Det är logiskt. Strängt taget tjänar de amerikanska militärbaserna i Europa inget syfte längre. Deras enda riktiga funktion är att stötta fälttågen mot Irak och Afghanistan.

Dock, de militära nedskärningarna gäller INTE Stilla Havet. En bas för marinkåren skall, som sagt anläggas i Darwin. Dessutom duggar rapporterna tätt om olika diplomatiska framstötar från USA:s sida mot en rad länder för att få stationera trupper där, bland annat Australien, Filippinerna, Singapore. Filippinerna har en liten gränsdispyt med Kina. USA har tagit Filippinernas sida. Amerikanska diplomater slår också sina lovar kring Indonesien och Burma.^iv

En annan viktig faktor: stora delar den amerikanska försvarsledningen är med på noterna. Flotta, marinkår och flygvapen kan rentav kallas entusiastiska. Konfliktområde i västra Stilla Havet innebär att DE hamnar i förgrunden, istället för att, som idag, mest agera hjälpgummor till armén.

I synnerhet den amerikanska marinkåren har periodvis lidit av en hel del existentiell ångest. Man har skaffat sig status som ett eget vapenslag, tillsammans med armén, flottan och flygvapnet, utan att det egentligen finns något riktigt bra skäl för det. Marinkåren utgör ett veritabelt, eget imperium i försvaret, ett imperium som driver allt från flygflottiljer till egna militärakademier. Den ordningen kostar skattebetalarna en hel del, och kåren uppges vakna kallsvettig om nätterna vid tanken på att behöva förklara varför man inte helt sonika skall slå samman kåren med flottan eller armén. Undra på att marinkåren hälsar utsikten till spänningar i västra Stilla Havet med något som farligt mycket liknar entusiasm. Det handlar närmast om organisatorisk självbevarelsedrift. Man har redan börjat avhålla landstigningsmanövrar i Virginia och North Carolina, en färdighet som inte kommit till någon användning under tio års inlandskrig. Scenariot uppgavs vara en konflikt i ”Amberland”, illa maskerat Korea.^v

Rockaderna har vållat en hel del rynkade pannor i Bejing. Kineserna har protesterat, rätt milt mot planerna på att upprätta en bas i Darwin och anklagat USA för ”kalla krigs tänkande.”^vi De är fullt medvetna om att udden är riktad mot dem och att målet verkar vara att åstadkomma någon form av strategisk inringning. Tillsammans med ryssarna har kineserna lyckats stänga den ena efter den andra av de amerikanska baserna i Centralasien. Kineserna har också arbetat (framgångsrikt) på att värma upp sina förbindelser med de oljerika gulfstaterna som Iran, Saudiarabien och Kuwait.^vii Kineserna har en stor fördel framför USA. De kan locka med ett överflöd av attraktiva varor och tjänster. Bland annat har kineserna börjat bygga ett nytt, stort oljeraffinaderi för Saudiarabiens räkning. I en historisk omkastning av rollerna kan man nu tala om kinesisk ”mjuk makt” mot ett Amerika som mest av allt har sin vapenarsenal att förlita sig på. En annan faktor var, enligt Trita Parsi, vara att många av Gulfstaterna sakta men säkert har börjat bli tämligen utleda på sin amerikanske beskyddare och dennes ryckiga utrikespolitik.^viii

Till råga på eländet: omgrupperingen till västra Stilla Havet går trögt. Det en gång så väloljade amerikanska basbyggarmaskineriet har numera börjat stånka, gnissla och hacka. USA lider kronisk brist på pengar. Underskottet för den här budetårets federala budget uppgår till en biljon dollar, och det skall ändå vara på väg ner.^ix Alla de planerade omgrupperingarna ger upphov till veritabla svallvågor av nya utgifter. Bara på Guam ön skulle man behöva bygga nya baser till kostnad av 23 miljarder dollar.^x Planerna har fått trimmas ner. Därmed blir omgrupperingen tillräckligt stor för att reta Kina men för liten för att göra någon riktig verkan.

Många människor har förundrat sig över att de amerikanska trupperna i stort sett blivit liggande i de baser i Japan och Tyskland där de landade vid krigsslutet 1945. Ett viktigt, bidragande skäl är att USA:s militärer har det rätt bra som de har det i sina inbodda baser. Med soldaterna kommer en veritabel svans av anhöriga och civilanställda som anses behöva det mesta, från dagis, swimming pooler, klubbhus -ett skidcenter i Garmish- golfbanor, till amerikanska snabbköp.^xi Allt detta finns i Tyskland och Japan. Systemet är så ingrott att många amerikanska soldater kan ridas av molande ångest för att stationeras till hemlandet. I Tyskland och Japan är det mesta subventionerat. Där hemma vankas dåliga bostäder och tvånget att försörja en familj på en soldats eller underofficers lön. På sina hålla kan soldaters fruar som ren rutin informeras om hur de skall söka ”food stamps” och socialbidrag för att få ekonomin att gå ihop.

 

●●●
USA:s strategiska intresse håller på att riktas om igen. Sista gången det skedde var i början av 1970-talet när Vietnamkriget avvecklades medan Mellanöstern hamnade i kikarsiktet. Det intresset skulle växa och kulminera i Gulfkriget 1991 och det tioåriga fälttågen mot Irak och Afghanistan.

Nu håller alltså fokus på att flyttas än en gång. Västra Stilla Havet har varit ett strategiskt bakvatten ända sedan regionen blev amerikansk maktsfär under andra världskriget. Nu har strategerna än en gång plockat fram kartorna över Darwin igen.

Talibanrörelsens grundare mulla Omar står inte längre på FBI:s lista över deras mest efterspanade.

Kanske ett tecken på att vinden nu blåser i en ny riktning.

Mulla Omar tillhörde kategorin ”världens mest efterspanade” ända sedan fälttåget inleddes. Det hade varit han och Al Qaidahövdingarna Osama bin Laden och Ayman al-Zawahiri.

Och nu, som sagt, räknas inte längre mulla Omar till den kategorin.

Förklaringen är tämligen given: Det pågår hemliga underhandlingar mellan amerikaner och talibanrörelsen. Förhoppningarna om en militär seger har under stilla visslingar skickats till papperskorgen. Att stryka talibanrörelsens andlige ledare från listan över hatobjekt är ett enkelt sätt att få förhandlingarna att löpa smidigare.ⁱ

Talibanerna har sedan ett år tillbaka å sin sida slopat sitt -i stort sett verbala- motstånd mot låta flickor gå i skolan.ⁱⁱ

Ett par bökiga stötestenar har kunnat plockas bort. Förhandlandet uppges vara i full gång, faktum är att amerikanerna var så till den milda grad heta på gröten att generalerna McChristal och Petraeus 2010 inledde underhandlingar med en talibanföreträdare som dessvärre visade sig vara en bedragare och hann inkassera tusentals dollar i ”goodwill utbetalningar”.ⁱⁱⁱ

En fråga som osökt infinner sig är varför amerikanerna skulle vilja förhandla. Går inte fälttåget som smort?

Jo det går bra, på lägeskartorna och i de officiella kommunikéerna.

Det hade börjat i stor stil efter Obamas tillträde. Trupper och utrustning hade överförts till Afghanistan. Alltsammans kulminerar med en offensiv i Helmand provinsen där marinkåren under dånande fanfarer intar en rad strategiska punkter i provinsens centrala delar, framför allt Maja.

Därefter har det mesta gått i stå och gerillakrigets deprimerande vardagslunk har återkommit. Talibanerna har sakta men säkert åter installerat sig runtomkring marinkårens posteringar. De pacificerings program som skulle fullfölja offensiven håller på att dö. Många av de som till en början tog emot pengar från amerikanerna har hotats och vill inte vara med längre. ^iv

Det var tänkt att bli dramats vändpunkt. Istället håller det på att utvecklas till koalitionens sista hurra.

Officiellt går visserligen allt som smort men mellan skål och vägg klagar många ur koalitionen över att alltsammans i själva verket är utsiktslöst. Den australiensiske brigadgeneralen Mark Smethurst förklarade redan 2010 att koalitionstrupperna var ”överväldigade och oförmögna att besegra talibanerna”.^v Den amerikanske överstelöjtnanten Daniel Davis publicerade nyligen en fascinerande artikel med samma budskap, kanske ännu mer skeptiskt. Överstelöjtnant Davis hade tillbringat ett år med att resa kors och tvärs genom Afghanistan. Han hade besökt otaliga posteringar. Det som hade mött i dalgångar och utposter var INTE ett projekt som höll på att lyckas. Tvärtom höll talibanerna på att gripa initiativet nästan överallt.

Den afghanska regeringsarmén och polis som koalitionen med så mycket möda hade skruvat samman var antingen passiv eller hade rentav ingått lokala stilleståndsöverenskommelser med motsidan.

Allt enligt den enkla tanken att om dom inte gör något mot oss så behöver vi inte göra något mot dem och båda lever lyckliga.

Lägg därtill: Davis anklagade USA:s egen politiska och militära ledning för att skönmåla läget.^vi Med andra ord: oavsett vad Vita Huset, Pentagon eller Centralkommandot meddelar utåt så går kriget illa.

Och att fortsätta i decennier med ett misslyckat militärt projekt var exakt vad president Obama lovat sig själv att INTE göra.

Redan på hösten 2009 hade han förklarat: ”Jag tänker inte hålla på i tio år. […] Jag kommer inte att ägna mig åt nationsbyggande. Jag tänker inte spendera en biljon dollar.”^vii

Och det avgörande ögonblicket håller på att krypa allt närmare. Försvarsminister Leon Panetta har förklarat att USA hoppas kunna avsluta sina stridsinsatser redan nästa år och övergå till rådgivarens mer komfortabla roll.^viii

Den militära satsningen har kommit och gått utan nämnvärt resultat. Mot slutet av 2012 kommer 33 000 man att börja tas hem. En tredjedel av den amerikanska styrkan.^ix Tecknen blir i stället alltfler på att både Obama och Karzai regeringen är i full färd att treva sig fram längs förhandlingsvägen.

Efter Richard Holbrookes död är Marc Grossman USA:s nye, specielle sändebud för Afghanistan och Pakistan. Förhandlingar uppges ha segat sig fram mellan amerikaner och talibaner sedan en tid tillbaka, framför allt i Qatar. Amerikanerna erbjuder sig att släppa en del fångar de håller i Guantanamo. De kan rentav tänka sig att godta att talibanerna öppnar ett ambassadliknande kontor Qatar, allt för att förhandlingarna skall löpa smidigare. Det talas också om ett kompromisserbjudande: talibanerna får ta över de sydliga provinser där de är starkast. I de norra skall en paroamerikansk regim få sitta kvar.

Talibanerna uppges ha avböjt det erbjudandet.^x

Marc Grossman uppges också kräva att talibanerna måste ”ta avstånd från terrorism”.^xi

Gissningsvis betyder det att talibanerna måste lova att inte återuppta sitt stöd till Al Quida om och när de tar kontroll över landet.