Vindskupan

Det är den första offensiven under Obamas satsning i Afghanistan 2010 efter årsskiftet.

Nu under våren kommer allt fler tecken på att den kört fast.

Man valde Helmand provinsen i södra Afghanistan som mål för satsningen.

Helmand provinsen har utvecklats till en stor orsak till rynkade pannor och nervända munnar i militärhögkvarteren . Den provinsen har sett det största antalet koalitionssoldater stupa. (437 i april 2010. I Kandahar provinsen, som kommer på andra plats, har knappt hälften så många – 250 man – stupat.)[i]

Danska och brittiska soldater har stångats länge och väl med svårigheterna utan att ha så mycket mer att visa upp annat än förluster. En brittisk officer klagade över att deras operationer blivit komplett meningslösa.

Jo visst, det gick att driva undan Talibanerna från den ena eller andra delen av provinsen. Det var rentav relativt enkelt för de modernt utrustade trupperna men efter att offensiven ebbat ut hade britterna helt enkelt inte tillräckligt med soldater för att hålla området och snart var fienden tillbaka igen.

Återigen visade den gamla bortglömda läxan från Vietnamkriget och en rad andra gerillakrig sitt ovälkomna tryne. För att en armé skall kunna bekämpa en gerilla måste den vara numerärt överlägsen med minst tio mot ett av det enkla skälet att upp till 90 procent av dess styrka binds upp i bevakning av statiska positioner.

Privat uppges amerikanska militärer ha varit tämligen snorkiga över sina brittiska kollegor som de ansåg bara ”trampade vatten” i Helmand.[ii]

Nu skulle den amerikanska armén ta över och demonstrera hur det skulle gå till. Dessutom tänkte man sig att använda metoder som förmodades ha fungerat i Irak på sista tiden.

Framför allt skulle man använda ”pengar som vapensystem”. Det hade fungerat att ”köpa över” motståndaren i Irak.

Eller verkade ha fungerat i alla fall.

En och annan skeptiker kan ha påpekat i att i Irak fanns ingen övergripande talibanrörelse som kunde samordna eller blockera amerikanska åtgärder med egna motåtgärder.

Amerikanerna hade lärt sig ett par ytterligare läxor. I motsats till ett konventionellt krig var det viktigaste inte att erövra det ena eller andra stycket terräng. Det var den enkla biten. Det som skulle bli avgörande var istället om man kunde fortsätta att kontrollera sina erövringar.

Det var där som Hearts and Mind operationerna kom in i bilden. Det gällde helt enkelt att köpa sig stöd från befolkningen.

Enligt NATO ordföranden Anders Fogh Rasmussen fanns det 140 miljoner dollar avsatta för syftet.[iii]

Annars skulle alltsammans vittra bort i gammal god ordning. Offensiven skulle bli ett slag i luften.

Förväntningarna var höga. Flera höga officerare och tjänstemän pratade om att nu, ja NU vankades vändpunkten i den kampanj som Obama, NATO och det amerikanska centralkommandot spikat.[iv]

Inför offensiven skulle det också komma en serie återtåg runtom i landet. Den amerikanska armén skulle dra tillbaka tentaklerna från ytterområden för att koncentrera sig på de tättbefolkade och mer utvecklade delarna av landet som skulle rensas från gerilla.

Det skulle också ske i Helmand provinsen.

Koalitionstrupperna skulle dra sig tillbaka från den norra delen av provinsen för att koncentrera sig på de centrala områdena, de tättbebyggda och bördiga delarna dit befolkningen var koncentrerad. Framför allt kring Helmandprovinsens huvudstad Lashgar Gah som talibanerna börjat krypa oroväckande nära.

Det området skulle rensas.

Normalt brukar militärer göra allt de kan för att offensiver skall komma som en överraskning för fienden. Det kan knappast sägas om Helmandoffensiven. Tvärtom, befälhavare uttalade sig vitt och brett om både om det kommande angreppet och gav till och med den exakta platsen där de tänkte sätta in stöten. Brigadgeneral Larry Nicholson förkunnade att ”det är rätt uppenbart att det bara finns en enda plats kvar: Marja”. Man hade till och med berättat kodnamnet: operation Moshtarak. Att man skulle satsa 15 000 man och att luftlandsättningar skulle komma.

Den exakta tidpunkten diskuterades öppet.[v]

Talibanerna besvarade vänligheten genom att lika öppet berätta hur de tänkte möta offensiven. En talibankommendant förklarade att de som vanligt tänkte undvika att bekämpa amerikanerna genom att helt enkelt ställa sig i vägen för dem som en konventionell styrka skulle ha gjort. Istället tänkte de gå under jorden.

”Vi kommer inte att kämpa mot dem ansikte mot ansikte. Vi skall skaka hand med dem som civilpersoner. Sen kommer de att ge sig av.”[vi]

På våren 2010 är både den brittiska och den amerikanska armén grundligt krigserfarna efter långa insatser i Afghanistan och Irak, det är sant. Baksidan av myntet är att de också blir alltmer slitna.

Brittiska generaler klagade de ständiga ropen på förstärkningar till insatser världen runt medförde att de tvingades skicka ut förband med sekund utrustning och otillräcklig utbildning. Armén skulle behöva förstärkas och byggas ut för att hålla jämna steg med förlusterna.

En sådan förstärkning lär knappast komma från den politiska ledningen.

I synnerhet har den brittiska flottan försvagats. Den har plundrats på manskap och utrustning av armén och flygvapnet. Viktiga investeringar har skjutits på framtiden.

Kanske ett oundvikligt resultat av försöken att utkämpa två fälttåg på en fredstida budget.[vii]

De amerikanska kollegorna har också problem. Man har sedan länga tvingats anta rekryter som man tidigare skulle ha ratat, inklusive kriminellt belastade och nynazistiskt anfäktade personer i vars hjärnor som man normalt ville undvika att stoppa militärt yrkeskunnande.

Utbildningen av nya soldater haltade också. De ständiga kvidandena från de många olika fronterna har lett till att fler och fler militära instruktörer skickats iväg från kasernerna för att fylla upp luckor ute i fält. I deras ställe tvingas armén än en gång kalla in civila contractors, militära entreprenörer.

Det blir dyrt.

Ytterligare ett problem är att en stor del av de erfarenheter som arbetet resulterar i försvinner ut ur organisationen när kontrakten går ut.

Långsiktigheten och planering blir lidande.

I början av år 2010 uppgavs bara 30 procent av de militära instruktörerna vara just militärer.[viii]

Försöken att använda ”pengar som vapensystem” vill inte fungera i Helmand.

Visserligen intogs Marja relativt enkelt. Marinkåren gick i spetsen under buller och bång. Styrkan rullade ut ur sina baser i helikoptrar och pansarfordon. Operationen gick smidigt, men som sagt, det var den enkla biten.

Därefter har det mesta gått i stå. Talibanerna uppges istället vara mycket fingerfärdiga i att neutralisera amerikanska försöken att köpa stöd. De som tagit emot amerikanska bidrag har i en del fall misshandlats eller mördats. En del av de pengar som amerikanerna så generöst spritt omkring sig verkar till råga på eländet ha landat i talibanernas krigskassor.

Major James Coffman klagade för New York Times att talibanerna gradvis återtagit initiativet i Marja. Kontrollen över befolkningen började glida amerikanerna ur händerna.[ix]

Klagomålen duggade tätt över de afghanska myndigheterna och polisens insatser. De var korrupta. Poliserna kunde ses både råna och misshandla människor.

De skulle utgöra myndigheterna. Befolkningen betraktade dem som ett större plågoris än talibanerna.

Till och med från den amerikanska marinkåren kom klagomål över att Afghanska soldater plundrade, att de vägrade göra vakttjänst eller fältarbeten och istället ”strosade omkring bakom linjerna och rökte hash”.[x]

En brittisk general noterade i en intervju i mars att Karzai regeringen inte gjort mycket för att förtjäna befolkningen stöd. Hur galen talibanrörelsens ideologi kan vara i stort så klarar de trots allt oftast av att tillhandahålla ett bättre styre på lokal nivå.[xi]

Civilbefolkningen var också måttligt förtjusta i de brittiska och amerikanska soldaterna. Dels för att koalitions trupperna hade släpat med sig gräshoppssvärmen av myndighetspersoner till deras egna förstukvistar. Lägg därtill att de brittiska och amerikanska soldaterna själva kunde gå ganska hårdhänt fram.

I Lashgar Gah förklarade ett par bönder för en intervjuare ”…de flesta människor stödjer talibanerna för att är trötta på nattliga razzior och på att bli illa behandlade av utlänningar.”[xii]

Kanske också en effekt av de brittiska och amerikanska arméerna börjar bli alltmer slitna.

I en rapport klagas över att en fjärdedel av de talibankrigare som tidigare deserterat från talibanrörelsen har anslutit sig till upproret igen. Orsaken uppgavs vara att de utlovade belöningarna varit i magraste laget och att de afghanska myndigheterna därtill varit väl glada i att tulla på dem.[xiii]

Till och med i amerikanska riksmedia konstateras att Helmandoffensiven visar ”blandade resultat”.

Det som uppfattades som ett vinnande koncept under ”Tillströmningen” eller ”The Surge” i Irak, att skicka förstärkningar och att köpa över motståndaren, ja det triumfkortet var en tunn blå rökslinga i Afghanistan. Skillnaderna mellan länderna och motståndaren är helt enkelt för stora.

I andra delar av södra Afghanstan går det också baklänges. Efter fem års gagnlösa operationer uppges det att den amerikanska armén kommer att dra sig bort från Korengaldalen.

En front som utvecklats till ett blödande sår.[xiv] Också i Nuristan provinsen går det bakåt.

Den hade utrymts med påfallande brådska efter upprepade, hårda talibanangrepp i oktober 2009. Det har gjorts en del halvhjärtade försök att ta tillbaka provinsen. Den bestod av väglöst land och en mördande svår terräng. En amerikansk befälhavare hördes säga att det skulle krävas ett rent mirakel för att hans trupper skulle kunna göra några framsteg där.[xv]

I april kom beskedet att den amerikanska armén nu planerade att inleda en ny Slutoffensiv. Den här gången i Kandahar, talibanernas hjärtland. Ja de preliminära operationerna hade i själva verket redan börjat.[xvi]

Och att man tänker använda samma taktik som i Helmandoffensiven.

Det kan vara värt att ta sig en funderare över saken. Helmand offensiven skulle ha varit det stora avgörandet, det som skulle få vågen att vända sig.

Det verkar nu vara glömt. Istället meddelas att avgörandet för Obamas Afghanistan strategi kommer att falla i Kandahar.[xvii] Nästa år skulle den kanadensiska kontingenten där tas hem. De utgör huvuddelen av koalitionsstyrkorna i den provinsen. Därmed uppstår ett gapande hål. Ett förslag har varit att den brittiska kontingenten helt sonika skulle flyttas över från Helmand till Kandahar.

Britterna hade för dyra pengar byggt befästningar och baser i Helmand och såg inte entusiastiska ut.[xviii]

Problemen i Kandahar uppges bli allt större.

Qader Noorzai från en Afghansk människorättsorganisation i Kandahar uppgav:

”Säkerhetsläget blir allt sämre dag för dag. Tidigare kunde vi besöka alla 17 distrikten i Kandaharprovinsen. Nu för tiden kan vi bara gå till fem.”[xix]

Talibanerna uppges ha ökat verksamheten i Kandahar efter ryktena om en amerikansk offensiv. Bland annat har den biträdande borgmästaren i Kandahar mördats och flera bombattentat brunnit av.

En NATO soldat hade öppnat eld mot en civil buss. Kandahar kreverade i kravaller. Hundratals människor brände däck och skanderade ”död åt den här regeringen, död åt Karzai, död åt Amerika”.[xx]

En rapport från den amerikanske befälhavaren Stanley McChrystal uppger att talibanerna nu dominerar en bred zon som går tvärs igenom bördiga och folkrika delar av södra Afghanistan.[xxi]

---

[i] Icasualties, 26 april 2010.

[ii] ”Step aside, limey, this is how to fight the Taliban” av Jerome Starkey, Times, 1 mars 2009.

[iii] ”NATO chief: No plan to ‘bribe’ Taliban” av Anne Flaherty, AP, 2 april 2010.

[iv] “Afghanistan: Nato launches major anti-Taliban offensive” BBC News, 18 februari 2010. “U.S. Troops Prepare to Test Obama’s Afghan War Plan” av Mark Thompson, Time magazine, 9 februari 2010.

[v] ” Why are U.S., allies telling Taliban about coming offensive?” av Jonathan Landy och Saeed Shah, McClatchy, 5 februari 2010.

[vi] “Taliban leader: We won’t fight GIs ‘face-to-face’” av Richard Engel, NBC och AP, 8 februari 2010.

[vii] ”UK military creaking under strain of Iraq and Afghanistan, report says” av Tom Coghlan, Times, 10 februari 2010.

[viii] ”General sounds alarm on U.S. Army training” av Nancy Youssef, McClatchy Newspapers, 3 mars 2010.

[ix] ”Violence Helps Taliban Undo Afghan Gains” av Richard Oppel, i New York Times, 3 april 2010.

[x] “After Push in Marja, Marines Try to Win Trust” av C J Chivers, New York Times, 28 februari 2010.

[xi] “Major-General Richard Barrons puts Taleban fighter numbers at 36,000” av Jerome Stakey, Times, 3 mars 2010.

[xii] “No friendly waves only hatred for British troops in Afghan town” av Jon Boone, Guardian, 22 april 2010.

[xiii] ”Taleban defectors ‘are rejoining insurgency’” av Jerome Starkey, Times, 22 april 2010.

[xiv] ”U.S. retreat from Afghan valley marks recognition of blunder” av Greg Jaffe, Washington Post, 15 april 2010. “US forces leave Afghanistan’s Korengal Valley” av Christipher Bodeen, AP, 14 april 2010.

[xv] “Fabled Afghan province of Nuristan keeps US at bay” av Ben Sheppard, Yahoo News, 4 maj 2010.

[xvi] “US operations have already started in Kandahar: commander” AFP, 17 mars 2010.

[xvii] ”Elite U.S. Units Step Up Effort in Afghan City Before Attack” av Tom Shanker, Helene Cooper och Richard Oppel, New York Times, 25 april 2010.

[xviii] “Afghanistan surge planned as shift to Kandahar proposed for UK soldiers” av Richard Norton-Taylor, Guardian, 21 april 2010.

[xix] “Local Support Key In Upcoming Kandahar Fight” av Soraya Sarhaddi Nelson, NRP, 5 april 2010.

[xx] ”Rioters vent fury at US after Nato troops kill Afghan civilians on bus” av Julius Cavendish, The Independent, 13 april 2010.

[xxi] ”Pentagon Map Shows Wide Taliban Zone in the South” av Gareth Porter, Inter Press Service, 30 april 2010.