De brukar sammanträda en gång i veckan i försvarsministeriets byggnad i Tel Aviv och gemensamt besluta innevånarna i Gazaremsan skall få äta.

Nåja, vad som skall få komma in i kustenklaven, i alla fall officiellt, via de gränspassager Israel kontrollerar.

De tillhör en grupp som kallas den Israeliska Försvarsmaktens Samordnare av statlig Verksamhet i territorierna, eller COGAT som den engelska förkortningen lyder. De flesta är militärer men där ingår också några civila tjänstemän.[i]

Enligt den israeliska journalisten Amira Hass delas varorna i tre kategorier: livsmedel, medicin och tvättmedel. Allt annat är i princip förbjudet. Det gäller glödlampor, ljus, kläder, skor, lakan, tekoppar, maskindelar, betong, nål, tråd, tändstickor, leksaker, böcker, kritor, anteckningsböcker, plastskynken, armeringsjärn och mycket, mycket, mycket mera.

Listan ändras litet grann från det ena sammanträdet till det andra av tjänstemännen. Ibland är torkade persikor förbjudet, ibland tillåts det att passera in. I ett anfall av välvilja beslutade COGAT att tillåta blöjor och toalettpapper att komma in. Däremot uppges trä ha förbjudits igen.[ii] Varför är inte känt.

Med andra ord: belägringen fortsätter.

En uppfinning i Gazaremsan

Jihad al Shaar fick en hel del uppmärksamhet för sin återupptäckt av konsten att bygga hus med hjälp av lera och halm. Cement, betong och armeringsjärn kommer inte in, annat än via tunnlarna vid Rafah. Före blockaden kostade en säck cement 20 israeliska shekel. Numera hade priset tiodubblats.

Det blir d-y-r-t med andra ord.

Jihad al Shaar hade tidigare haft ett blomstrande företag för import av motoroljor. Sedan intensifierades blockaden. Sedan fick Jihad al Shaar avskeda sina anställda.

Han uppgav att han fortfarande hade oljor till ett värde av en halv miljon dollar liggande i Ashdods hamn. Hans hemby var överbefolkad och illa utsatt. Jihad al Shaar behövde ett nytt hem på en ny ort. Lösningen blev att tillgripa en teknik han sett användas under sina resor i Bangladesh och Yemen: att gjuta byggstenar av lera.

Häll lera blandat med halm i en form av ungefär en skokartongs storlek. Låt det stå i solgasset i tre dagar. Klart.

Jihad al Shaar uppgavs vara mycket stolt över resultatet. “Det är varmt på vintern och svalt under sommaren“. Huset uppgavs vara nästan helt modernt i alla andra avseenden med en rad sinnrika anordningar för att kompensera bristen på betong och trä. En del gazabor uppges anse att det är bedrövligt att man måste tillgripa tredjevärlden teknik och ett tecken på att enklavens utveckling gick baklänges. Från andra håll är förtjusningen stor över att någon presenterat ytterligare ett sätt att räcka lång näsa åt blockaden. Det fanns ett byggmaterial som både var billigt och kunde skaffas fram lokalt. Husen blev visserligen inte lika starka men å andra sidan påpekades att också dom starkaste betong konstruktioner kunde bombas sönder – och blev det också under de återkommande angreppen. Lerhusen var i alla fall enkla att återuppbygga efter att de förstörts.

Alltid en fördel.

Från Gazas bostadsmyndighet tillkännagavs planer på att uppföra en skola, en moské och en klinik genom att återanvända grus från utbombade byggnader.

En mångtusenårig byggteknik kom till heders igen i belägringens skugga.[iii]

Den belägrade belägringen

Den 30 juni bordade den israeliska marinen Spirit of Humanity. Det var Free Gaza rörelsens senaste fartyg. Vid bordningen tillfångatogs 21 passagerare från 11 olika länder. Många av dem hade kämpat mot både ockupationen och belägringen i många år.

●●●
Hon hette Huwaida Arraf. Hon var född i Michigan som den äldsta av fem syskon. Föräldrarna var kristna palestinier som emigrerat. Kanske hade de hoppats på att deras dotter skulle få en bekymmersfri tillvaro i den amerikanska medelklassens hägn och långt ifrån allt vad ockupation och vägspärrar hette.

De besökte ofta och gärna sina släktingar hemma i Palestina. Detta upphörde efter att familjen 1986 ha blivit kvarhållna, kroppsvisiterade och grundligt förödmjukade på flygplatsen.

Efter den betan ville hennes pappa inte komma tillbaka längre.[iv]

Ganska tidigt gick att notera att Huwaidas studier började kretsa kring freds och konfliktlösning, kring judaistik, hebreiska och arabiska.

Vad kan ha påverkat? Kanske var vändpunkten en diskussion med en annan student. I en intervju berättade hon att denne hade utbrett sig över hur fantastiskt Israel var.

Huwaida Arraf blev förbryllad. För henne innebar Israel soldaterna på Västbanken.

Det fanns en klyfta här, det var tydligt, mellan vad hon upplevt och de intryck andra kom tillbaka med.

Vad kunde det bero på?

Vad än hennes föräldrar kan ha hoppats på i form av en lugn framtid så började Huwaida Arraf på att gravitera mot Frågan. Efter att ha anlänt till Israel som gäststudent inleds arbete i olika grupper för israelisk / arabisk dialog.

Hela tiden molade om vad som skedde på de ockuperade områdena. Den stora frågan.

Snart deltog Huwaida Arraf i protester på de ockuperade områdena. Två saker slog henne. För det första: rapporteringen om vad som skedde på de israelockuperade områdena i USA var bristfällig, på gränsen till icke existerande. De amerikanska reportrarna föredrog att sköta sin rapportering från den israeliska sidan.

Det mesta av rapporteringen gick ut på att alla problemen var palestiniernas fel.

För det andra: ockupationsmakten var ofta mer återhållsam om utlänningar var närvarande.

Det fanns andra som hade gjort samma iakttagelse medan situationen runt omkring dem förändrades till det sämre.

	Ta gärna litet tid och titta på det här koreanska filminslaget om Huwaida Arraf vid en vägspärr. Tyvärr kunde de inte avstå från att lägga in lätt irriterande musik men det kan man förtränga.

●●●
I september 2000 började den andra Intifadan. Efter Ariel Sharons demonstration på Tempelberget kom en våg av palestinska demonstrationer, protester och oro.

Svaret blev hårt. Mycket hårt.

Trupper kunde öppna eld rätt in i folksamlingar. En israelisk officer som hörde sig för om hur många skott armén avlossat fick veta att det uppgick till en miljon.

I runda tal 700 000 på Västbanken, 300 000 på Gazaremsan.[v]

Och detta efter bara tre veckors oro.

Bland de som drogs in i protesterna fanns en israelisk kvinna vid namn Neta Golan.

●●●

Neta Golan var född i Tel Aviv och hade varit på kant med ockupationen sedan femtonårsåldern. Det var då hon för första gången fick höra om ett land där innevånarna saknade politiska rättigheter, där tortyr var vanligt och där deras hem kunde raseras.

Det tog ett tag innan det sjönk in att det inte handlade om något avlägset elände. Det landet var hennes eget.

Alla kartorna visade Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och Sinai som delar av Staten Israel. Hon kunde besöka en släkting i en bosättning utan att ha en susning om att det handlade om något annat än en normal israelisk stad. Det om något visar samtidigt om hur vanvettigt hårt separerade de båda samhällena var. Med det kom också ytterligare en växande insikt: i sinom tid förväntades hon själv inleda sin militärtjänstgöring och, med mycket stor sannolikhet, själv bli en en liten, liten kugge i ockupationsmaskineriet.

Vid sjutton års ålder rymde Neta Golan till Kanada och skrev ett “långt brev” till pappa om att hon inte kan tänka sig att delta i ockupationen av ett annat folk – etc. etc.

Från pappa kommer ett långt brev som svar om att alla måste göra sin insats för att försvara staten och att detta är det enda land som det judiska folket har, etc. etc.

Neta Golan stannade borta i fem år borta till dess myndigheterna beslutade att Neta Golan var olämplig för att göra lumpen. Hon ansågs inte kompatibel med armén. Ett sådant steg kräver ett icke obetydligt mått av hjältemod för den som lever i ett samhälle där utsikterna att få jobb, att göra karriär på sagda jobb, att få studera, ta del av sociala förmåner, ja ibland till och med utsikterna att gifta sig, kan stå och falla med att man genomfört sin militärtjänst och var man gjort den.

När den andra Intifadan började hittade den Neta Golan verksam i olika grupper för att främja dialog. Det brukade mestadels resultera i en radda pratfyllda möten mellan israeler och palestinier som mer handfasta personer gärna gör sig lustig över.

Under trycket från det växande våldet började många av de där förargliga pratmakarna gå från ord till handling.

Den första början till det som skulle bli den Internationella Solidaritetsrörelsen (ISM) kom i staden Beit Sahour på Västbanken, öster om Betlehem. Det var i december 2000.

I den lilla staden fanns armébas. Varför visste just ingen, där fanns inga bosättningar i närheten, men platsen hade använts som militärläger sedan den brittiska mandat-perioden.

Där finns en bas. Där hade alltid funnits en bas. Där skulle finnas en bas. Basta.

Från den basen blev Beit Sahour beskjutet efter Intifadans utbrott.

En dag samlar man en demonstration. Neta Golan och hennes vänner passar på att bjuda med de utländska besökare som var intresserade. De blir cirka 350 personer, en blandad skara, palestinier, internationella och israeler. Neta Golan var med, Ghassan Andoni var med, George Richmawi var med. Man beslöt att tåga mot militärbasen.

Enligt Neta Golan står man där och skanderad ett tag.

Inget verkar hända.

Grindarna är obevakade. I sin självsäkerhet hade soldaterna inte ens brytt sig om att sätta ut en enda vaktpost. I ett anfall av storhetsvansinne beslutar man att helt sonika marchera in genom grindarna.

De tågar in på basområdet, hela demonstrationståget.

Det måtte ha varit ett otroligt slött läger för det dröjde till dess de befann sig mitt inne i basområdet innan trupperna yrvaket reagerade och började strömma till. Till och med då verkade soldaterna förvirrade och osäkra på hur de skulle hantera den blandade skaran av palestinier, internationella och israeler. Ghassan läste upp en proklamation.

En av de internationella deltagarna, en fransman, passade på att klättra upp i det högsta vakttornet och fästa en palestinsk flagga där.

En liten, symbolisk återerövring.

Neta Golan förklarade i en intervju att hon trodde att hade demonstrationståget bara utgjorts av palestinier skulle soldaterna inte ha tvekat att meja ner dem. Internationella aktivister kunde med andra ord ta sig aningen större friheter jämfört med den palestinska civilbefolkningen.

Den Internationella Solidaritetsrörelsen var född.[vi] Enligt uppgift var det Neta Golan som kom på namnet. Kanske bidrog den upptakten till att sätta sin prägel på dess kommande aktioner.

De slog sig samman. Neta Golan, Huwaida Arraf, Adam Shapiro, Ghassan Andoni och Caoimhe Butterly för att driva den nystartade rörelsen.

Under sin första tid på Västbanken har Neta Golan återkommande ångestattacker när hon känner det som som om alla runtomkring henne när som helst skulle kasta sig över henne från alla håll. Det om något visar hur hårt inpräglade fiendebilderna och rädslan kunde vara, till och med hos en som sedan tonåren varit skeptisk mot dem.

Efter ytterligare en tid började Neta Golan inse också med ryggmärgen vad sunda förnuftet sa: att människorna på runtomkring på Västbanken var fullt upptagna med att leva sina liv utan att prompt vilja dräpa varenda kotte som råkade verka en aning israelisk.

Så småningom skulle hon ta steget fullt ur genom att gifta sig och få barn med en palestinier och bosätta sig i Ramallah.

●●●
På Västbanken och Gaza inleddes en svår tid. Ariel Sharon blir Israels premiärminister. George W Bush blir USA:s president. Det betyder att Israel fick en statschef vars högsta önskan i livet var att inleda militärauktioner och att den viktigaste sponsor makten fick en ledning som närmast automatiskt nickade bifall. Elfte september attentaten innebar att nästan allt kunde säljas som led i ett globalt “krig mot terrorismen”.

Kort sagt: De flesta spärrar hade kopplats bort.

Somliga bedömare, som Sara Roy och Steve Niva, menade att det handlade om en medveten politik från Sharons sida att provocera fram ständigt nya självmordsattentat, angrepp som i sin tur användes för att rättfärdiga alltmer drakoniska angrepp från den israeliska krigsmaktens sida.

Mer ökänt var Sharons beslut att mörda den militanta Hamasledaren Mahmud Abu-Hanoud den 23 november 2001 just medan Hamas följde en överenskommelse med Arafat att inte angripa mål i inne i Israel och några få dagar innan det amerikanska sändebudet general Zinni skulle anlända till Israel.

I en mycket citerad artikel från den 25 november noterar den konservative militärkommentatorn Alex Fishman att det mordet ‘i ett slag krossade överenskommelsen mellan Hamas och den Palestinska myndigheten’. Han tillfogar ‘Vem som än beslutade att likvidera Abu Hanoud visste på förhand att ett terroristangrepp i Israel skulle följa.[...]‘

De brutala bombdåd som följde som hämnd för mordet på Abu-Hanoud gav Sharon en perfekt förevändning för sin följande krigsförklaring mot Arafat. Dessutom torpederade de Zinnis medlingsuppdrag. Istället fick Sharon ett oreserverat stöd från president Bush för att bedriva en mer aggressiv politik under sitt Washington besök den följande veckan.

Nyligen rapporteras att mordet den 22 juli 2002 på Hamasledaren Salah Shehada i Gaza som också dödade 15 civilpersoner, av dem 11 barn, kom bara timmar efter att både Hamas och Tanzim rörelserna hade förklarat ett ensidigt vapenstillestånd. Sharon hade informerats om stilleståndet av EU:s medlare men fortsatte trots det.

Nu kommer morden den 26 december av medlemmar av alla tre militanta, palestinska grupper som skedde medan Fatah, Hamas och andra fraktioner möttes i Kairo som skulle vara under de israeliska valen den 28 januari.[vii]

Det uppstod en veritabel dödsdans vars steg bestod av:

1. riktade mord från israelisk sida mot ledare i militanta, palestinska rörelser. Ofta med civila dödsoffer som i sin tur resulterade i…

2. …palestinska bombdåd mot civila, israeliska mål som i sin tur öppnade dörren för…

3. …alltmer tunghänta israeliska angrepp och avspärrningar mot de självstyrande palestinska områdena vars fina poäng var att de kunde genomföras med Amerikanskt och europeiskt samtycke just för att de kunde presenteras som självförsvar.

Steve Niva hade en kuslig slutsats: antingen var det så vanvettigt viktigt att döda Abu-Hanoud, Shehada och alla de andra, trots att angrepp på den egna civilbefolkningen skulle följa som vedergällning, ELLER så var det just själva poängen. Bara så kan man förklara varför det titt som tätt blev extra angeläget att döda dem varje gång en vapenvila var på tapeten. De följande terrordåden skulle dels ge en förevändning att krossa det palestinska självstyret och medföra att den israeliska opinionen började kvida efter Stark Man som kunde ta hand om dem.

Det var den miljö som Ariel Sharon och många av hans kamrater skulle frodas i.

I mars 2002 inledde armén operation Försvarsmur för att krossa det alltmer pressade och sönderslagna palestinska självstyret.

●●●
Den första varningen som Huwaida Arraf och Adam Shapiro – som vid det laget hunnit bli ett par – fick om att operation Försvarsmur inletts var när det såg ut genom fönstret i sitt hem i Ramallah.

Det stod en stridsvagn utanför.

Arméns generalaktion hade börjat, både i Ramallah och på den övriga Västbanken.

Där följde en svår tid. Många palestinier hade aldrig tidigare varit med om så stränga utegångsförbud. För det nystartade ISM blev det ett elddop. Ibland gällde det att försöka bära ut livsmedel och medicin till människor vars städer var belagda med utegångsförbud. Ofta brukade de följa med palestinska ambulanser som mänskliga sköldar för att försöka förhindra att de titt som tätt stoppades eller besköts av soldaterna.

Adam Shapiro berättade under en intervju att de ofta bruka plocka upp döda kroppar. Han var med om att hjälpa en gravid kvinna och att flytta en njursjuk palestinier från ett sjukhus till ett annat.

Under en insats blev Adam Shapiro och irländskan Caoimhe Butterly strandsatta i Yassir Arafats omringade presidentkansli i Ramallah. (Butterly bör ha varit ganska uppseendeväckande i Mellanösternmiljön. Hon var enligt uppgift över två meter lång och flammande rödhårig.)

Adam Shapiro noterade ganska road att hans tilltag vållade skräckslagna reaktioner i hans hemstad New York. En kolumnist i New York Post kallade honom för “den judiske talibanen”.

Adam Shapiro verkade enligt den han berättade det för inte bekymra sig nämnvärt.

I en intervju berättade Adam Shapiro att det fanns närmare 300 människor i presidentbyggnaden, tjänstemän och säkerhetspersonal. Beskjutningen från arméns sida var under stundom intensiv. Adam Shapiro berättade att ingen i presidentbyggnaden sköt tillbaka men de gjorde klart att om soldaterna skulle försöka storma var de beslutna att kämpa till slutet. [viii]

I ett kritiskt läge lyckades Neta Golan och ytterligare en grupp ta sig in i regeringsbyggnaden. Det lyckades genom att de valde en väg som soldaterna inte väntade sig och det lyckades tack vare att soldaterna i sina pansarfordon helt enkelt inte kunde hindra dem.

Enligt Neta Golan dog beskjutningen bort efter deras ankomst. De stannade kvar i den  sönderpepprade byggnaden i nästan en månad.[ix]

Sedan var belägringen över.

●●●
Neta Golan fick senare veta att en reporter intervjuat Ariel Sharon och passat på att fråga om det där israeliska fruntimret inne i den palestinska presidentbyggnaden.

För ett kort ögonblick föll den fryntliga masken av och en fullständgt vansinnig glimt flammade till innan Sharon snabbt samlade ihop sin fasad av mysig landsfader igen. Han höll en liten utläggning om att det var tråkigt att det i en tid av nationell enighet i Israel skulle finnas en del förargliga… undantag.

●●●
En vädjan om internationella frivilliga gav 50 volontärer i augusti 2001. De återvände hem. Ryktet spred sig. i december 2001 hade ISM 100 frivilliga, främst från USA och Storbritannien.[x] De fick rådet att komma med lätt packning, ryggsäck med inre ram, ha robusta skor, köpa mobiltelefon på plats och helst INTE ha den där boken med “Palestina” i titeln omslaget liggande så att säkerhetspersonalen på flygplatsen kunde se den.[xi]

I april 2002 blev den australiensiska volontären Kate Edwards skottskadad i Beit Jalla. I november samma år höll Caoimhe Butterly på att försöka eskortera en grupp barn i Jenin i säkerhet när en soldat träffade henne i med ett skott i höften. Hon överlevde, med ett stycke av höftbenet borta. En vän till henne, den brittiske FN-anställde Ian Hook, dödades av skott i magen.[xii]

Neta Golan blev stoppad vid en vägspärr. Där fick hon armen omvriden av ett par poliser tills den bröts vid armbågen.[xiii]

Vid ett tillfälle, det var under belägringen av Födelsekyrkan i Betlehem, blev Huwaida Arraf gripen. Hon och några andra vägrade att följa med. En röst hörs säga på amerikansk engelska “Du måste följa med Huwaida, det här är inte Michigan universitetet längre.”

Det var en av hennes gamla studentkamrater från Michigan. Hon hade gillat honom. De hade haft många, djuplodande diskussioner i studentkorridoren.

Nu stod han där, som en soldat i ockupationstrupperna.

Hans första fråga till Huwada var hur en klipsk flicka kunde sluta som hon.

Hon frågade, med en blick på hans uniform, hur en klipsk pojke som han kunde sluta som han gjort.[xiv]

●●●
ISM:s uppkomst var viktig. Vindskupan vill rentav hävda att det kan har varit en milstolpe i förhållandet mellan Israel och dess viktigaste sponsor USA.

Vad svamlar denne bloggare om? Hur skulle det kunna komma sig?

En förutsättning för det stödet var att allmänna opinionen i USA ständigt, med stor noggranhet upplystes om palestinskt våld och terrordåd mot Israeler men däremot nästa aldrig fick höra något om israeliska angrepp mot palestinier eller grannländerna. Orsaken är komplicerad. Till en del beror det på att den förkrossande majoriteten av all nyhetsrapportering i USA är lokalnyheter och till en del beror det på att AIPAC har flera vakthunds organisationer – främst CAMERA (Committee for Accuracy in Middle East Reporting in America) – som står beredda att rycka ut mot den som rapporterar “fel”.

Samtidigt…

En amerikansk forskare och före detta marinsoldat hävdade att stödet hos allmänna opinionen för Israel i hans land är “a mile wide and an inch deep” det vill säga något mycket brett men samtidigt mycket, mycket grunt. [xv] Allt stod och föll med att sagda opinion matades med samma ensidiga informationskost om konflikten och att det fortsatte i all evighet..

Den ekvationen började ändras efter sekelskiftet och ISM spelade en viktig roll genom att värva idealistiska amerikanska studenter för arbete på Västbanken och i Gaza. Det viktigaste var kanske inte vad de kunde uträtta på Västbanken eller Gaza. Vad de än utförde på plats så skedde det viktigaste kanske efter att de kommit hem igen. Många inledde operation övertalning mot släktingar och vänner där hemma[xvi], stod i demonstrationer mot insamlingar för sionistiska syften och grundade stödgrupper.

Dessförinnan hade fickorna av pro palestinska åsikter varit få och små, i allmänhet hade det handlat om personer som häckade på universitets institutioner här och där.

Nu började det ändras.

●●●
Huwaida Arraf var på resa i Boston i mars 2003 när ett telefonsamtal berättade att en av hennes volontärer Rachel Corrie dödats på Gazaremsan.[xvii]

Hon blev den första ISM frivilliga som dödats. Neta Golan hade utbildat henne i ISM:s högkvarteret i Beit Sahour men den 23 åringa studentskan från delstaten Washington i USA hade bara varit ett av många ansikten som passerade förbi. De hade talats vid per telefon några gånger om hur Rachel och hennes kamrater skulle hantera den allt värre situationen i Rafah.[xviii]

I april samma år fick en annan amerikansk volontär, Brian Avery, ansiktet krossat av en kulsprutekula i Jenin och dagen därpå sårades britten Tom Hurndall av ett krypskytteskott genom huvudet i Rafah. Han blev liggande i koma till dess han dog i januari 2004.

ISM:s kontor utsattes för razzior. Inpasseringen försvårades och det började bli närmast omöjligt att komma in i Gaza.

Den äldsta medlemmen

Egentligen är det en ren slump att ISM:s äldsta medlem Hedy Epstien klarade sig.

Den slumpen bestod i att hennes föräldrar 1939 lyckades fick henne placerad placerad på en Kindertransport till England.

Pappa och mamma blev kvar i Freiburg i Tyskland.

När hon var 14 år gammal fick Hedy Epstein, fick klara sig själv i England. Flickan från Tyskland arbetade sig igenom kriget i ammunitionsfabriker.

Märkligt nog kunde Hedy fortfarande brevväxla med sin familj via neutrala kanaler också efter krigsutbrottet och efter att de skickats till ett fångläger i Gurs i det ockuperade Frankrike.

På våren 1941 skickades pappa till les Milles lägret och mamman till Rivesaltes.

Det sista brevet var ett hastigt nerklottrat kort från mamma daterat den 4 september 1942. Det stod att de snart skulle skickas österut och att de troligen aldrig skulle ses igen.

Det stämde.

Efter kriget återvände Hedy Epstein till Tyskland för att leta efter spår efter sin släkt. Där fanns några fotografier från lägret i Gurs. Ett av dem visade hela familjen, 21 personer. De är uppställda i grupp, ungefär som man brukade på familjeporträtt på den tiden. Alla är fortfarande propra och välklädda, fortfarande. Det är bara inramningen som bryter bilden. Bakgrunden är en barackvägg. Marken verkar vara en lerig gata.

Det fanns uppgifter om slutdestinationen för samtliga: Auschwitz.

Sedan upphörde alla noteringar i längderna.

Ingen kom tillbaka.

Nästan alla grenarna i familjeträdet är bortklippta. Av hela släkten är det bara Hedyoch två till som är kvar. Hon reser runt i efterkrigs Tyskland, arbetade ett tag i Nürnbergrättegången – under läkarrättegången – och emigrerade 1948 till USA. Dit hade hennes båda enda, återstående släktingar flyttat kort före krigsutbrottet. Dit begav hon sig själv.

När Israel utropades det året förmodade hon trots allt att det kanske ändå kunde vara en bra sak. Pappa och mamma hade varit tämligen negativa till det sionistiska projektet. Efter att Hitler kommit till makten hade de desperat sökt inresetillstånd till praktiskt taget alla upptänkliga länder, utom det dåvarande brittiska mandatområdet Palestina. Efter kriget, efter Förintelsen och efter att vidden av katastrofen blivit känd fick alla betänkligheter mot det sionistiska projektet fått fara.[xix] Så var det för Hedy, så var det för miljontals andra världen runt. Både judar och många andra.

För ett tag i alla fall.

I USA gifte hon sig. Fick en son. Tog examen. Engagerade sig i olika progressiva projekt som att skaffa fram bostäder åt låginkomsttagare. Tänkte inte mer på Mellanösternfrågan.

Hedy Epsteins övertygelser om Mellanösternkrisen började – efter vad hon berättat i olika intervjuer – att vackla efter ett besök till Israel 1981 för en minnesceremoni för förintelseöverlevande. Det som störde henne var den nästan allestädes närvarande rasismen hon upplevde. Den definitiva chocken var invasionen av Libanon och massakern i Sabra och Shatila.

“Jag började intensivstudera vad som skett 1948.”

I december 2003 anmäler sig pigga, kortväxta gumman från St Louis till ISM, genomgår den obligatoriska introduktionskursen och slussas vidare ut på Västbanken.

Fram till dess hade hon trott att vägspärrarna på Västbanken var något i stil med poliskontrollerna hemma i USA.

Det var det inte.[xx]

Varje gång hon försöker fråga israeler om vägspärrar, om murbygge och markkonfiskeringar blev svaret alltid detsamma: “säkerhet”.

Vid hemresan i januari 2004 stoppas den 80 åriga Hedy Epstein vid flygplatsen, tvingas klä av sig varefter “kroppsöppningarna undersöks” som det så vackert brukar heta.

Hon frågade varför.

Svaret blev det vanliga: “Säkerhet”.

Under flygresan hem satt Hedy Epstein och skrev på varje sida i El Als resenärstidning: “Jag är en Förintelseöverlevande och jag kommer aldrig att återvända till Israel.”

Till sist kunde hon inte hålla sig borta utan återvände för nya ISM resor 2004, 2005 och 2006.[xxi]

Ett knallskott i Bi’ilin gjorde henne aningen döv. Då och då försökte förståndiga israeliska soldater vid vägspärrarna tala om för henne att om hon gav sig ut på Västbanken skulle infödingarna se att hon var judinna och hugga henne i stycken.

Hedy Epstein tackade för upplysningen och fortsatte till Ramallah för att hälsa på sina bekanta.[xxii]

Båten

Idén kläcktes av Greta Berlin, år 2006. Hon uppges ibland vara affärskvinna, ibland konstnär och över 60 år gammal.

Hon var gift med en palestinier. Hon inledde aktivism under 1960 och 70-talen. Hon och hennes familj mordhotades av Jewish Defence Leage.

Greta Berlin upphörde med sin aktivism.

Kanske var det nyheten om hur Rachel Corrie dödat i Gazaremsan 2003, kanske berodde det på att barnen var utflugna men Greta Berlin började engagera sig igen.[xxiii] I sinom tid skulle hon komma med ett förslag på hur belägringen av Gaza skulle belägras.

Man kan tänka sig att den gav upphov till huvudskakningar förståndiga människor i den mån de orkade höra på den. Ett vithårigt fruntimmer från Los Angeles, konstnär till råga på eländet, förslår att man skall skaffa fram en båt och segla med den till Gazaremsan. Allt för att bryta blockaden av kustenklaven.

Greta Berlin får kontakt med Hedy Epstein som nappar. De började begära in donationer under år 2007. Free Gaza rörelsen blev en slags paraplyorganisation där andra föreningar ingick. Bland dem ISM.

På våren 2008 seglade två små båtar från Grekland, av bilderna att döma verkar de ha varit så gamla att de nätt och jämt hölls samman av färgen. De hade döpts till SS Free Gaza och SS Liberty. (Det sista var en tydlig bugning från de många amerikanska organisatörerna åt örlogsfartyget USS Liberty som nätt och jämt överlevde ett israeliskt angrepp 1967.[xxiv]) Hedy Epstein kunde inte följa med på grund av viss skröplighet. Hon var över 80 år.

SS Free Gaza och SS Liberty kryssade genom den grekiska övärlden. Demonstrerade mot blockaden litet här och där… sedan gjorde de språnget över öppet hav från Larnaca på Cypern med 40 passagerare… och den 23 augusti når båda små båtarna fram till Gaza, till allmän förvåning.[xxv]

Det skall ha varit det första internationella fartyg som lagt till vid Gaza på fyrtio år.

Man lämnade av en symbolisk last av läkemedel och annat. De tillbringade en vecka i Gazaremsan. Bland annat besökte man den plats i Rafah där Rachel Corrie dödades. Några ISM aktivister valde frivilligt att stanna kvar. Därmed kunde man återuppta ISM:s verksamhet i Gazaremsan. Den hade i stort sett legat nere efter att Lora Gordon lämnade kustenklaven 2004.

En av passagerarna, den israeliske anti ockupationsaktivisten Jeff Halper, blev arresterad när han försökte ta den direkta vägen tillbaka till Israel via gränsövergången Erez.[xxvi] En annan var Lauren Booth, svägerska till Tony Blair som stannade kvar i Gaza och länge nekades tillstånd att resa ut innan det diskret ordnades så att hon kom ut via Rafah till Egypten.

●●●
Hur stolligt och patetiskt hela projektet än kan ha verkat så hade det till sist genomförts.

Det fick också politiska återverkningar. I Egypten noterades fler och fler demonstrationer och protester mot regeringens deltagande i blockaden. Enligt Rawia Morra kom det protester mot regeringens politik från: “Kefaya-rörelsen, Muslimska Brödraskapet, Arbetarpartiet, Karamapartiet och flera fackförbund däribland Advokatsamfunet och Läkarförbundet. Många studenter, bloggare och webaktivister“.[xxvii]

Med andra ord hade ett projekt som tänkts ut av en äldre konstnärinna från Los Angeles en bit in på hösten medfört att den egyptiska regimen kom under svår inrikespolitisk press och att det drogs igång olika aktioner för att bryta blockaden, både i Mellanöstern, Europa och Nordamerika.

●●●
Efter den framgången rann bidragen till. En större motorbåt köptes för 240 000 euro. Den fick namnet Dignity. På vägen ner anropades Dignity av en israelisk patrullbåt som krävde att de skulle uppge namnen på passagerarna.

Svaret blev: “Det är inte nödvändigt. Ni kan hitta våra namn på internet och donera pengar där också.”[xxviii]

Under en resa i december 2008 följde både Neta Golan och Huwaida Arraf  med. De anropades av kustbevakningen som sa att de visste att Dignity hade israeler ombord (två för att vara exakt) och att de tänkte borda för att omhänderta dem. Huwaida bara svarade att de tänkte fortsätta. [xxix]

De anländer till Gaza den 20 december. Neta Golan arresteras vid gränsövergången Eretz när hon tar sig orådet att försöka komma tillbaka landvägen.[xxx]

Vid det laget började de militära åskmolnen hopa sig över Gaza. Den 28 december kom beskedet att bombardemanget inletts. En skara ISM aktivister befanns sig mitt rävsaxen tillsammans med befolkningen inne i enklaven.

Dagen därpå seglar Dignity från Cypern. Ombord fanns 16 passagerare, främst läkare från Tyskland, Storbritannien och Cypern, där fanns journalister från Al Jazeera och CNN. Den här gången följde Caoimhe Butterly med.

Det blev den båtens sista resa.

Det var natt, grov sjö, det regnade och var kallt. Israeliska patrullbåtar börjar följa Dignity. Manövrerar runt henne, lyste med sökarljusen.

Sedan rammades hon.

Dignity träffades i babords sida, höjd med bryggan. Halva bryggan trycktes in, skrovet skadades. Hon tog in vatten. Kaptenen beordrar passagerarna gå i livflottarna. Medan Caoimhe Butterly gjorde i ordning flottarna kommer kontraorder. Kaptenen har lyckats få igång länspumpen. Dignity kommer inte att sjunka, trots allt. Deras smala lycka var att skrovet delvis var förstärkt med trä. Hade det enbart bestått av glasfiber hade hon krossats som ett ägg.[xxxi]

Dignity lyckas halta sin in till den Libanesiska hamnen Tyrus där en hälsades med jubel.[xxxii]

I februari 2009 gjorde ett försök från libanesisk sida att nå Gaza med ett fraktfartyg, The Brotherhood. Det fartyget bordades och tvingades in i Ashdod.[xxxiii] Al Jazeera journalisten Salam Khodr uppgav att många av passagerarna misshandlades innan de släpads av fartyget. Den skotska ISM aktivisten Teresa McDermott var länge försvunnen innan hon lyckades få ut ett meddelande om att hon fanns i Ramleh fängelset.[xxxiv]

Inför sommaren 2009 hade Free Gaza – rörelsen skaffat fram ett nytt fartyg, Spirit of Humanity. Försiktigtvis valde man nu en båt med stålskrov. Om en patrullbåt skulle försöka ramma den här gången vore det osäkert om Spirit of Humanity eller patrullbåten skulle sjunka. Adam Shapiro och Huwaida Arraf följde med. Andra deltagare var annan deltagare var den irländska nobelpristagaren Mairead Maguire och Cynthia McKinney, före detta kongressledamot från USA. Den hårda linjen verkar fortsätta. Spirit of Humanity skuggas snart av patrullbåtar. Enligt Huwaida Arraf stördes radio och satellitnavigation. Så snart de gick in i Gaza:s territorialvatten prejades hon. Soldater stormade ombord. Adam Shapiro filmade. Soldaterna rusade på honom först av alla. Kameran slogs sönder och Adam Shapiro misshandlades. Därefter övergick soldaterna till att själva styra fartyget på ett vingligt och föga förtroendeingivande sätt.[xxxv]

Den hårda linjen fortsatte och hade närmast blivit hårdare.

●●●

På Free Gaza rörelsens hemsida noterades sorgset den bekymmersamma nyheten att den omtyckta Hedy Epstein, nu 84 år gammal, blivit överfallen och omkullvräkt på öppen gata hemma i St Louis.

Hon hade framträtt i TV berättat som sin och de andras verksamhet och mottagit flera hot efter det.[xxxvi]

---

[i] “Gaza bonanza” av Yotam Feldman i Haaretz, 22 juni 2009.

[ii] “Israel bans books, music and clothes from entering Gaza” av Amira Hass, i Haaretz, 17 juni 2009.

[iii] “Palestinians Rebuild With Mud” av Eva Bartlett, Inter Press Service, 7 maj 2009. “Mud, mud, glorious mud. Nothing quite like it for beating the Israeli blockade” av Donald Macintyre, i The Indepedendent, 8 juni 2009.

[iv] Intervju med Huwaida Arraf i “Women Rising X: International Changemakers – Human Rights Advocates” National Radio Project, 20 december 2006.

[v] “The Truth about Camp David” av Clayton E Swischer, Nation Books New York, sid 387.

[vi] Intervju med Neta Golan från The Struggle “The Struggle: Neta Golan” och “International Solidarity Movemen“, av George Richmawi och Neta Golan, Znet, 10 december 2002.

[vii] “Sharon’s Fingerprints on Latest Suicide Bombing” av Steve Niva, den 9 januari 2003.

[viii] “A love under fire” av Nicholas Blincoe, 31 i Guardian, maj 2003.

[ix] Intervju med Neta Golan från The Struggle “The Struggle: Neta Golan” och “International Solidarity Movemen“,

[x] Interjvu med Huwaida Arraf ur filmen “Rachel Corrie, American Conscience” dokumentärfilm av Yahya Barakat, 2005.

[xi] “Travel Information & Tips” ISM:s hemsida.

[xii] “Courage under fire” av Katie Barlow, Guardian, 27 november 2002. “I Was Shot While Escorting Jenin’s School Children” intervju av Caoimhe Butterly av Anne Higgins, CounterPunch, 23 november 2002.

[xiii] “How Israel deals with non-violence” av Gila Svirsky, Media Monitors, 20 juni 2001.

[xiv] Intervju med Huwaida Arraf i “Women Rising X: International Changemakers – Human Rights Advocates” National Radio Project, 20 december 2006.

[xv] “The Two-State Delusion” av Allan Sabrosky, Khaleej Times Online, 10 maj 2009.

[xvi] Så dök det år 2006 upp en pjäs i Vermont om Mellanösternkrisen: -”Daughter Courage“-  som många upplevde som förfärande propalestinsk. Varför visste man inte men det noterades att regissörens tjugoåriga dotter hade varit med ISM på Västbanken.

[xvii] Intervju med Huwaida Arraf i “Women Rising X: International Changemakers – Human Rights Advocates” National Radio Project, 20 december 2006.

[xviii] Intervju med Neta Golan från The Struggle “The Struggle: Neta Golan“.

[xix] “Against all odds: a holocaust survivor who has risked insult and injury to campaign actively for justice for Palestinians speaks to Pat McDonnell Twair” i Business Publications, april 2007.

[xx] “An Interview with Hedy Epstein: ‘I Was Not Prepared for the Horrors I Saw’ ” av Silvia Cattori, Counterpunch, 13 juni 2007.

[xxi] “Against all odds: a holocaust survivor who has risked insult and injury to campaign actively for justice for Palestinians speaks to Pat McDonnell Twair” i Business Publications, april 2007. Se också en intervju med Hedy Epstein, “Holocaust survivor abused by Israeli security”

[xxii] “An Interview with Hedy Epstein: ‘I Was Not Prepared for the Horrors I Saw’ ” av Silvia Cattori, Counterpunch, 13 juni 2007.

[xxiii] “An Interview with Greta Berlin: Sailing to Gaza” av Silvia Cattori, Counterpunch, 7 juni 2007.

[xxiv] Det bevisas av att det ett tag var tal om att invitera några av de överlevande sjömännen från USS Liberty, främst James Ennes följa med på resan. “ ‘SS Liberty’ Sails to Challenge Israel” av Bryant Jordan, Military.com 30 juli 2008.

[xxv] “Activist boats reach Gaza Strip” osignerad, BBC, 23 augusti 2008.

[xxvi] “Israeli police hold Gaza activist” osignerat, BBC,26 augusti 2008.

[xxvii] “Belägringen av Gaza skapar oro i Egypten” Rawia Morras blogg, 11 september 2008.

[xxviii] “Amira Hass / How we busted the naval siege on Gaza” av Amira Hass, Haaretz, 26 januari 2009.

[xxix] “Dignity Docks in Gaza Despite Israeli Threats” pressmeddelande från ISM, 22 december 2008.

[xxx] “Neta Golan released from Israeli jail” pressmeddelande från ISM, 24 december 2008.

[xxxi] “Gaza relief boat damaged in encounter with Israeli vessel” från CNN, 30 december 2008. Se gärna Karl Penhauls beskrivning i synnerhet.

[xxxii] “Israel accused of ramming Gaza aid boat” av Mark Tran, i The Guardian, 30 december 2008.

[xxxiii] “Israeli Navy Diverts Ship Bound for Gaza” av Ethan Bronner, i New York Times, 5 februari 2009.

[xxxiv] “Disappeared Free Gaza activist Teresa McDermott found in Israel’s Ramleh Prison” pressmeddelande från Free Gaza Movement, 9 februari 2009. Sidan har en vido med en kort intervju med Caoimhe Butterly.

[xxxv] Intervju med Huwaida Arraf av Hesham Tillawi.

Se också Adam Shapiros videoinspelning av vad som skedde på Spirit of Humanity kort före själva bordningen.

[xxxvi] “Hedy Epstein attacked yesterday” nyhetssektionen Free Gaza rörelsens hemsida, 18 juni 2009.