Knappt någon verkar känna entusiasm över att Benjamin Netanyahu troligen kommer att bli ny israelisk premiärminister.

Kanske kan de bli början på slutet för den “speciella relationen” mellan Israel, Europa och USA.

Visserligen bedyrar Martin Blecher från svensk-Israelinformation att:

Likuds ledare Benjamin Netanyahu har själv sagt att han vill arbeta med palestinierna mot en palestinsk statsbildning och den överväldigande falangen i Likud delar denna syn.[i]

Problemet är att detta är ungefär vad varje israeliske premiärminister brukar säga inför främmande diplomater, varefter sagda premiärministrar under stilla visslingar brukar fortsätta som förut med utbyggandet av bosättningarna på de ockuperade områdena.

Nästa alla som har haft att förhandla med Netanyahu under den förra perioden han var premiärminister 1996 – 1999 verkar till sist ha landat i ett rent hat mot Likudledaren. Det gällde både araber, européer,  amerikaner och en hel del israeler  i skönt samförstånd.

Vita Huset talesmannen Joe Lockhart kallade Benjamin Netanyahu för “den mest avskyvärde figur man kan råka på. En lögnare och en bluff helt enkelt.”

Den egyptiske presidenten Hosni Mobarak klagade över Netanyahu ofelbart fick hans blodtryck att närma sig farliga nivåer. Kung Hussein av Jordanien anklagade den israeliske premiärministern för att vara komplett opålitlig. Till och med president Clinton fick ett veritabelt utbrott över Netanyahus vana att brista ut i långa, högdragna utläggningar inför främmande statschefer.

“Vem fan tror han att han är? Vem fan är det som är supermakt här egentligen?[ii]“

Och allt detta handlade om statschefer som det legat i Israels vitala intresse att hålla på gott humör.

Finns det något mönster hos mannen är det med andra ord mönstret hos en hal slingerbult.

Det finns ingen anledning till optimism om den kommande utvecklingen. En av Likuds utrikespolitiska policydrejare, professor Efraim Inbar, förklarade i en intervju rent ut att han exempelvis betraktade de 600 vägspärrarna på Västbanken som ett bra sätt att “dressera” palestinierna.

“Amerikanerna kanske kommer att pressa oss om den frågan och vi kan ta bort en eller två vägspärrar. Men vi kommer bara att dribbla med amerikanerna” förklarade Inbar.[iii]

Här och där finns den fromma förhoppningen att Netanyahu skulle kunna inta “de Gaulle positionen”, det vill säga att han står så långt till höger att han kan tillåta sig att kompromissa, på samma sätt som den franske presidenten Charles de Gaulle kunde förhandla med FLN för att få slut på Algeriet kriget, just av den orsaken att de Gaulle var en av de människorna som inte behövde bevisa att han var en fransk patriot.

Andra varnar: Visst. Benjamin Netanyahu skulle säkert kunna kompromissa…  men det finns inga tecken på att han eller hans parti är det minsta intresserade av att göra det.

Om Inbar är representativ för hur tankegångarna går inom Likud, och mycket tyder på det, så kommer en Netanyahu-regering att kännetecknas av fortsatt utbyggnad av bosättningarna och av återkommande angrepp på de palestinska områdena. Enligt Gareth Porter finns det glada funderingar på att angripa Iran också.[iv] Det kommer enligt gängse mönster att åtföljas av låtsas-förhandlingar och en del, smärre, symboliska eftergifter.

Det har fungerat bra hittills. Det förmodas fungera bra den här gången också.

Kommer det verkligen att gå så enkelt den här gången?

●●●
Per Gahrton, ordföranden i de svenska palestinagrupperna, anser att det finns tecken på att irritationen mot Israel börjar äta sig bland de europeiska och amerikanska konservativa, etablissemangsbetonade politiska kretsar som tidigare hållit fast vid förhållandet med Israel i vått och torrt.

Carl Bildt är ett exempel.

En annan är den brittiske politiske tjänstemannen Chris Patten, gediget konservativ Tory, som efter en omgång israeliska angrepp på EU sponsrade projekt framkastade att  nästa gång borde inte EU utan vidare bekosta återuppbyggandet utan istället skicka räkningen vidare till Israel.[v] Det finns fler tecken en vindkantring. En hemlig rapport från EU som läckt ut anklagade israel för att bedriva en krypande smygannektering av Jerusalem. Det sades att husrivningarna var:

“olaglig enligt folkrätten, tjänar inget uppebart syfte och göder bitterhet och extremism.”[vi]

En växande irritation från etablissemangets sida som sagt var. Ett problem med allt detta är att sagda etablissemang visserligen ofta skummar men aldrig vill explodera.

Det har länge funnits en teori om att man måste bibehålla ett “konstruktivt engagemang” i Israel. Sättet att påverka Israel är att förbli dess vän hävdas det. Om man skulle drabba staten Israel med allvarliga efterräkningar och sanktioner riskerar man att landet drabbas av en kollektiv kortslutning och liksom en grinig tonåring inleder en politik som blir ännu mer ryckig, oansvarig och brutal, bara för att demonstrera sitt oberoende.

Det finns efter alla dessa år skäl att hävda att “konstruktivt engagemang” helt enkelt inte fungerar.

Israel har haft en rad diplomatiska framgångar ända sedan Oslo avtalet ingicks i början på 1990-talet. Man har fått sällsynta och åtråvärda associationsavtal med EU och Latinamerikas MERCOSUR. Den israeliska statsledningen har haft lysande kontakter på den allra högsta, beslutsfattande nivån i USA både under Bill Clintons och George Bushs regeringsperioder.

Denna härlighet har inte haft någon noterbart positiv effekt.

Det har inte på bidragit till att få israelerna att backa från ockupationen, hejdat utbyggnaden av bosättningarna eller stoppat den israeliska politikens glidning mot större och större extremism.

Snarare kan de ha bidragit att invagga den israeliska eliten i en behaglig känsla av att de kan följa alla sina sämsta instinkter. Att inga konsekvenser kommer att följa. Den känslan verkar gå igen hos professor Inbars anmärkningar om att det nog skulle gå bra att “spela med” amerikanerna.

Till sist kanske teorin om “konstruktivt engagemang” mest av allt ger trygga etablissemangspolitiker en bekväm ursäkt för att slippa göra något alls över huvud taget, allt medan krisen fortsätter och djupnar.

Delegationer

Det blev en UNWRA tjänsteman som fick förklara för senator John Kerry varför en rad lastbilar med pasta blivit stående vid gränsen till Gaza.

“Pasta betraktas inte som humanitärt bistånd och släpps inte in i Gaza i motsats till ris,” fick den förbryllade senatorn höra.[vii]

Det var något så sällsynt som ett amerikanskt politiker besök på hög nivå till Gazaremsan. Enligt uppgift det första sedan år 2000.

Kanske ett tecken på ett gryende amerikanskt intresse för vad som egentligen pågick “på andra sidan stängslet”.

Egentligen handlade om två delegationer. Den ena utgjordes av John Kerry, den andra av representanthusledamöterna Brian Baird och Keith Ellison som begav sig till Gaza oberoende av varandra. Av dessa var John Kerry utan tvekan den tyngste. Han hade både varit Demokratisk presidentkandidat och var dessutom en av Barack Obamas tidigaste anhängare.

Senatorn är med andra ord en man som kan räkna med att ha den nytillträdde presidentens öra.

Det bedyrades att detta inte var början på en omläggning av USA:s politik.[viii]

Därefter kom pinsamma frågor till israeliska regeringsföreträdare, bland dem försvarsminister Ehud Barak om varför pasta ansågs vara ett strategiskt hot.

En reporter noterade att israelerna efteråt var röda i ansiktet och ovanligt tillknäppta.

Kort därefter kom en uppsträckning från utrikesminister Hillary Clinton. Israel förväntades inte försvåra biståndet till Gazaremsan ytterligare meddelades det.[ix]

I USA har den proisraeliska lobbyorganisationen AIPAC noterat en ny motgång under det pågående “slaget om regeringen”, vilka som skall bemanna Obama regeringen.

Posten som underrättelsesamordnare kommer att gå ambassadör Charles (Chas) Freeman.

Det är ett mycket beskt piller. En person som AIPAC inte gillade skulle med andra ord bli den som serverade presidenten hans underrättelserapporter.

Han hade bland annat sagt hemska saker som att israels brutala förtryck av palestinierna var ett viktigt skäl till de fnurror som fanns på tråden i Amerikas relationer med Mellanöstern.[x]

Där kom ytterligare en skrapa från Hillary Clinton om planerna på att riva över 80 palestinska hus i östra Jerusalem. Det var “ohjälpsamt” och ett brott mot folkrätten.[xi]

Därmed driver Israel vidare. En impopulär slingerbult är på väg att bli landets premiärminister. En rasist kan bli regeringens näst viktigaste man.

Den israeliske Washington ambassadören Sallai Meridor avgick.

En bidragande orsak kan ha varit att ambassadören enligt vissa källor hatade Netanyahu (ytterligare en i den långa raden).

En ambassadtjänsteman uppgav att viktigaste skälet var att Meridor helt sonika föredrog att lämna det sjunkande skepp som kallades Amerikanskt / Israeliskt relationsbyggande. Han uppgav att det nu fanns en amerikansk regering som äntligen ville få fredsprocessen att börja rulla frammåt samtidigt som Israel fick en regering som till varje pris ville lägga in backväxeln, och helst sveta fast den där.

“Jag tror att dessa båda regeringar befinner sig på en kollisionskurs,” avslutade tjänstemannen.[xii]

---

[i] “Replik på min ledare från Svensk-Israelinformation” återgivet på Anna Westers blogg , 28 februari 2009.

[ii] “What a joy Netanyahu’s premiership will be for Israel’s enemies” ledare, The Daily Star, 21 februari 2009.

[iii] Intervju av professor Efraim Inbar av Helena Cobban “Reconstruct Gaza? A Likud adviser says ‘No’ ” publicerat på Helena Cobbans blogg Just World News, 2 mars 2009.

[iv] “Iran in the Crosshairs” av Gareth Porter och Ray McGovern,  Consortiumnews, 4 mars 2009.

[v] Per Gahrton, under seminarium på Stockholms universitet med Utrikespolitiska föreningen och Palestina Grupperna, 9 februari 2009. Se också “Writing cheques for Gaza is easy. Politics is the tricky bit” av Chris Patten, i The Guardian, 27 januari 2009.

[vi] “Israel annexing East Jerusalem, says EU” av Rory McCarthy,  The Guardian, 7 mars 2009.

[vii] “Rice Is Aid, Pasta Not” av Mel Frykberg, IPS, 27 februari 2009.

[viii] “Congressmen and Kerry Visit Gaza” av Tagheed El-Khodary, i New York Times, 19 februari 2009.

[ix] “Clinton warns Israel over delays in Gaza aid” av Barak Ravid, i Haaretz 25 februari 2009.

[x] Tal av Chas Freeman inför Washington Institute of Foreign Affairs. “Can American Leadership Be Restored?” 24 maj 2007

[xi] “Clinton rebukes Israel over demolition plan” av Donald Macintyre,  The Independent, 5 mars 2009.

[xii] “Israeli ambassador to Washington resigns” The Cable, Foreign Policy, 5 mars 2009.