Allt är som förut men inget är sig likt.

Det skulle kunna vara sammanfattningen av USA:s israeliska lobby.

Det fanns en hel del oro i luften inom AIPAC och dess underorganisationer för Den Nye Mannen, Barack Obama.

En del av oron har lagt sig.

Det mesta ser ut att vara sig likt. Den nye mannen har visat sig vara hanterbar.

Men något håller på att ändra sig trots allt.

För första gången började frågan surra i luften om USA:s starkaste lobbyorganisation faktiskt trots allt inte spelade en destruktiv roll.

Under decennier har exempelvis knappt någon ifrågasatt varför Amerikas chefsmedlare för mellanöstern titt som tätt värvats ur den nebulosa av organisationer som ingår i AIPAC.

En sådan är Dennis Ross.

Ross var förhandlingschef under de fruktlösa Camp David 2-förhandlingarna mellan israeler och palestinier. Dessförinnan hade han varit med och grundat Institute for Near East Policy, under 1980-talet. Alltsamman sponsrat av AIPAC och en del av det moln av tankesmedjor och stödgrupper som omger den. Han skulle senare tillhöra grundarna av den israelbaserade tankesmedjan Jewish People Policy Planning Institute. Där skall han ha haft sällskap av Shimon Peres, Natan Sharansky och Tzipi Livni.[i]

Vindskupans siktar inte till att påstå att Ross inte skulle ha rätt till sina åsikter, inte heller försöker vi påskina att han skulle vara diskvalificerad för någon form av högre regeringstjänst.

Däremot kan och bör man allvarligt fråga sig hur vettigt det varit att ideligen utse Dennis Ross till en av ledande i USA:s försök att medla mellan israeler och palestinier.

Och likväl skedde just det, inte bara genom något slags tillfälligt datafel. Ross både tillsattes och fick allt viktigare uppdrag, både under George Bush den äldre och under Bill Clinton. Tydligen utan några större invändningar från massmedia eller den allmänna opinionens sida. Någon vaken journalist borde lätt ha kunna ställa frågan om hur rimligt det egentligen vore att ge uppdraget att medla i en konflikt åt en person som varit aktiv knuten till en lobbyorganisation för en av parterna i sagda konflikt. Lägg därtill att Dennis Ross främsta merit var hans forskning om Sovjetunionen, inte Mellanöstern.

I början av 1990-talet har Dennis Ross i uppdrag att försöka dämpa utbyggnaden av de israeliska bosättningarna på Västbanken.

Israelerna bedyrar inför Ross att så skulle ske. Dennis Ross bedyrar inför president George Bush den äldre att premiärminister Yitzak Shamir var en hedervärd och ordhållig man som kommer stå vid sina löften.

Efter ytterligare en tid inser alla att utbyggnaden fortsätter utan några hämningar.

Det debaclet hindrar inte Dennis Ross karriär. Istället får han ett ännu viktigare uppdrag under Bill Clinton. Den här gången skall han leda förhandlingarna mellan israeler och palestinier. Den som kom att kallas Camp David II och utspelade sig i juli 2000.

När allt var över, när fiaskot för Camp David förhandlingarna var ett faktum skulle en av medlemmarna, Aaron David Miller, litet försynt fråga hur klokt det var att USA:s förhandlare samtidigt skulle agera som Israels advokat. Han undrade om det verkligen hade varit nödvändigt att låta israelerna granska och godkänna alla amerikanska förslag innan de lades fram. Det hade varit trevligt för israelerna men hade berövat de amerikanska diplomaterna nästan all handlingsfrihet.[ii]

En förvånad israelisk delegat utsätts för ett litet vredesutbrott från Dennis Ross sida efter att ha föreslagit större eftergifter i Jerusalem än vad Ross ville se.

Läget i Camp David är med andra ord det att USA:s chefsförhandlare, mannen som skulle försöka medla mellan parterna stundtals försöker vara mer israelisk än medlemmarna av den israeliska delegationen.

Efter misslyckandet skall Dennis Ross ett tag vara övervägd för ett jobb under George W Bush. Han blir dock sittande i avvaktan på en ny demokratisk regering.

Dennis Ross verkade vara praktiskt taget vikt för ett nytt toppjobb när Barack Obama blev vald. I december 2008 sägs det finnas 3 personer som lägger nära till jobbet som USA:s Mellanöstern representant.[iii] En är Colin Powell. En är en viss Dan Kurtzer, USA:s tidigare ambassadör i Israel, en annan, AIPAC närstående tjänsteman vars bror slagit sig ner med sin familj i en illegal bosättning på Västbanken.[iv]

Och en är Dennis Ross.

På Institute for Near East Policy anser man sig i början av januari ha ett nästan säkert löfte om att Ross skall bli en “super ambassadör” för Mellanösternfrågor.[v]

Hade det inte varit för AIPAC:s inflytande hade hans karriär troligen aldrig gått vidare från de skakiga insatserna på 1990-talet.

Samtidigt märks för första gången ett missnöjt morrande. En kolumnist i Huffington Post undrar hur det kommer sig att det blev ett stort rabalder över att Bill Clintons stiftelse tagit emot bidrag från arabiska regeringar medan däremot den man som skulle få huvudansvaret för Amerikas medlingsansträngningar i Mellanöstern ingick i styrelsen för “Jewish People Policy Planning Institute” i Israel.[vi] Tydligen utan några större sorger.

Roger Cohen tog tjuren vid hornen i New York Times när det gällde kandidaterna:

Jag har inget emot klipska, drivna, liberala, judiska (eller halvjudiska) män. Jag behöver bara titta i spegeln. Jag har pratat med alla, utom Shapiro. (Dan Shapiro en av Obamas närmaste medarbetare.) De är kunniga, vidsynta och beslutsamma. När det kommer till mångfald haltar det däremot.

Ja han går rentav ett steg längre. Varför har det under alla dessa år varit komplett otänkbart att någon amerikan med arabiskt eller persisk härkomst skulle kunna få en ledande plats i medlingsansträngningarna? Det fanns trots allt en rad välutbildade och kvalificerade personer som Shibley Telhami, Vali Nasr, Fawaz Gerges, Fouad Moughrabi och James Zogby. Välutbildade och kunniga personer med välbehövliga kunskaper i regionens språk eller sedvänjor… men som nästan aldrig ombads att göra en insats.[vii]

Att frågan över huvud taget kunnat ställas öppet är i sig ett tecken så gott som något, på att tiderna faktiskt höll på att förändras trots allt.

Veckorna har gått och Dennis Ross fick fortfarande ingen tjänst.

Istället kommer beskedet att ett nytt namn seglat upp som amerikanskt toppsändebud, förre senatorn George Mitchell.

Inom AIPAC ledde detta till nedåtvridna mungipor.

Mitchells mor var arabiska och hade invandrat från Libanon. Abraham Foxman från Anti Defamation League en av AIPAC:s viktigaste underorganisationer förklarade rent ut att George Mitchell visserligen hade medlat framgångsrikt på Nordirland och hade järnskott rykte om att vara hederlig, rättvis och opartisk, men…

…det var inte de egenskaper som egenskaper som Foxman och hans kollegor önskade från USA:s Mellanösternsändebud. Det förklarade han öppet.[viii] Mort Klein, ledare för Zionist Organisation of America, anklagade Mitchell för att vara “överdrivet sympatiserande mot palestinska araber”.[ix]

Bloggaren Matthew Yglesias kallade Foxmans uttalande för “otroligt dumt, ingen går ut och protesterar mot rättvisa.”[x]

Ex president Jimmy Carter fyllde i:

Om du granskar USA:s Mellanösternsändebud så har tidigare nästan alla vara nära associerade med Israel. Somliga har rentav arbetat yrkesmässigt med saken.[xi]

Tidigare hade ingen reagerat.

De små men psykologiskt viktiga nederlagen för den normalt mäktiga lobbyorganisationen efter årsskiftet har fortsatt.

General Jim Jones blev Obamas nationelle säkerhetsrådgivare.

Jones är inte någon beundrare av israelisk ockupationspolitik.[xii]

Det är inte de enda motgångarna som Lobbyn drabbats av.

I slutet av januari försöker kongressledamoten Steven Rothman samla underskrifter på en motion som riktar sig mot UNWRA, FN organet för bistånd till palestinska flyktingar.

Kongressledamot Rothman får i slutet av januari sju underskrifter till motionen, trots att den åtföljs av bifogade brev som hotfullt upplyser om att den stöds av AIPAC och ZOA.

Samtidigt dyker det upp en annan motion som tvärtom kräver att UNWRA måste få extra biståndsmedel för att börja återuppbyggnaden av Gaza.

Den motionen får 60 underskrifter.[xiii]

Ytterligare ett fiasko för Lobbyn.

AIPAC och dess olika underorganisationer har periodvis varit lamslagna och verkar ha svårt att veta vad de skall ta sig till. Å ena sidan finns de högersionistiska filantroperna som Sheldon Adelsohn eller Chaim Saban som kräver ovillkorligt stöd för Israel. Å andra sidan finns en önskan att inte stöta sig med Obamaregeringen.

I början av februari noterade AIPAC en viss framgång. General Anthony Zinni var påtänkt som USA:s ambassadör i Irak, som den som skulle försöka trassla upp den röra Amerika sjunkit ner i.

Zinni hade varit förslagen redan under Bushs tid. Han ansågs ha varit den dugligaste kandidaten. När allt kom omkring hade han både militär och diplomatisk erfarenhet och kunde arabvärlden väl.

Det blev inget av den saken då och det kommer inte att bli något av saken under Obama heller. Anthony Zinni är visserligen vara en av de bäste men Israel och dess amerikanska stödgrupper avskydde honom. Enligt uppgift för att han skulle motsätta sig ett amerikanskt/israeliskt angrepp på Iran. Efter några diskreta kontakter mellan Hillary Clinton och donatorer från New York upplystes Anthony Zinni om att hans tjänster inte behövdes.[xiv]

En just nu sällsynt framgång.

Någonstans där står man. Lobbyn är försvagad men inte absolut inte utslagen. Den har drabbats av vågdalar tidigare men alltid kommit tillbaka.[xv]

Epilog

Anna Baltzer är en av de mest flitigaste, palestina-aktivisterna i USA. Halva året brukar hon tillbringa på Västbanken. Det andra halvan brukar hon arbeta med att resa land och rike runt i USA och föreläsa om situationen på Västbanken. För en stor del av hennes publik var det första gången i livet de hört talas om att hjältelandet från boken och filmen “Exodus” också kunde vara en brutal ockupant.

Hennes senaste besök till Mellanöstern hade gått till Västbanken. Ett tag hade hon funderat på att ansluta sig till “Free Gaza” rörelsens försök att få in ett fartyg i Gaza. Det hade slutat i ett Internetcafé i Beirut och med en störtflod av e-postbrev från vänner och kontakter bland hjälparbetare och palestinier fyllda av skildringar från Gazaoffensiven som strömmade in.

Det hade varit en becksvart tid för Anna Balzer.

I det mörkret började ett grått skymningsljus vid horisonten. Sakta, sakta märkte hon att allmänna opinionen i USA höll på att svänga.

Det är naturligtvis en subjektiv uppfattning utan statiskt belägg men det är trots allt uppfattningen hos någon som tillbringar sin tid med att resa från ort till ort och möta människorna.

Där fanns en växande kritik mot den amerikanska mellanösternpolitiken, där fann också en nymornad nyfikenhet för den palestinska frågan.

Anna Baltzer har numera fler inbjudningar att tala än hon kan hantera.

Och det handlade inte längre bara om liberala kuststäder, det hade börjat röra sig också i de konservativa jordbrukssamhällena i mellanvästern, bland på traditionsbundna farmare medelålders par och återvändande soldater.

Sakta, sakta, håller de tektoniska plattorna på att skifta, trots allt.

---

[i] Jewish Agency for Israel, artikel i Wikipedia, 13 februari 2009.

[ii] “Israel’s Lawyer” av Aaron David Miller, The Washington Post, 23 maj 2005.

[iii] “Obama may make Powell Mideast envoy” av Yitzhak Benhorin i Yedioth Ahronoth, 13 december 2008.

[iv] “Ex-ambassador’s brother makes aliya” av Jenny Merkin och Yael Wolynetz, Jerusalem Post, 7 juli 2006.

[v] Internt memoranda, citerat av Jim Lobe, “UPDATE: Washington Institute Reports Bigger Role for Ross” på IPS blogg, LobeLog.com. 7 januari 2009.

[vi] “Dennis Ross Back at State? Has He Been Vetted for Conflicts of Interest?” av Robert Naiman, The Huffington Post, 3 februari 2009.

[vii] “Mideast Dream Team? Not Quite” av Roger Cohen,  New York Times, 11 januari 2009.

[viii] “Mitchell As Envoy Could Split Center” av James Besser,  The Jewish Week, 21 januari 2009.

[ix] “U.S. foreign policy: Who’s in charge?” av Ben Smith, Politico 22 januari 2009.

[x] “Foxman: Mitchell is “Fair” and I’m Unhappy About It” av Matthew Yglesias, bloggare vid Think Progress, 21 januari 2009.

[xi] “Carter says Hamas must be included” intervju för Riz Khan, Al Jazeera, 29 januari 2009.

[xii] “Obamas kvarlämnade armé” på Vindskupan, 18 december 2008.

[xiii] “Sixty House Dems Ask Clinton to Intercede in Gaza Crisis” av Elana Schor, nyhetssajten Talkingpointsmemo, 28 januari 2009.

[xiv] “Whither Zinni” av Philip Giraldi, American Conservatives blogg, 10 februari 2009.

[xv] Så kom det exempelvis en ordentlig nedgång i Lobbyns inflytande efter dess stöd för den misslyckade israeliska invasionen av Libanon i början av 1980-talet under Reagan och Bush den äldres president perioder men den lyckades slå sig tillbaka under Clinton och Bush II.