Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2016
M T W T F S S
« Aug    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Judith Miller och Sanningen

pressen och sanningen Det fanns en tid när den undersökande journalistiken stod på toppen.

Sen lärde sig makthavarna hur de skulle hantera pressen att skrämma och domptera massmedia, och det utan att behöva inför något censur maskineri.

Det här handlar om en person som måste betraktas som raka motsatsen till en undersökande hjältejournalist. En reporter med hull och hår svalde desinformation och propaganda. Som möjliggjorde millenniets första krig. Hur gick det till?

Några sköna sommarmånader har tillbringats med att sammanställa det här zinet. Varså god att hämta och läsa.

http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/pressen-och-sanningen.pdf

Varför Ylva Johansson inte kommer att lyckas eller den frånvarande godsägarens återkomst

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson vill stävja den växande floran av visstidsanställningar, vikariat och tillfälliga anställningar.[i] Tanken är att det inte skall gå att att stapla den ena visstiden efter den andra på varandra i all oändlighet. Vid någon punkt MÅSTE man väl ändå kunna övergå till fast anställning?

Eller?

Frågan är om man inte fokuserar på fel saker. Kanske handlar det om något så fundamentalt som målet med att driva företag. Så länge den synen står sig riskerar alla välvilliga försök att köra in i klippväggen.

800px-Göran_Fredrik_Göransson_Svenska_industriens_män (537x800)
●●●
Den som besöker  en bruksort får snart känslan av att vandra omkring i ett mellanting mellan en fabrik och feodalt gods.

I en relativt nygrundad bruksort som Sandviken (anlagd på 1860 talet) är det tydligt.

Där finns rad efter rad med små, prydliga, gula hus för arbetarna. Större, prydliga hus för ingenjörerna, ännu större villor för cheferna ända till disponentens bostad, en herrgård, omgiven av en park. Alla lever tillsammans och samtidigt var och en för sig, allt enligt sin plats på den pyramidliknande rangskalan.

Göran Fredrik Göransson (1819 – 1900) grundade bruket efter att ha blivit den förste i världen att få Bessemer metoden att tillverka stål fungera i praktiken. Det blev grundbulten i Sandvikens Jernverk. För säkerhets skull grundade Göran Fredrik Göransson en stad åt sitt Järnverk, Sandviken.

Kanske var det drömmen för en entreprenör en gång i tiden. Att bygga upp ett företag som samtidigt var ett eget litet minisamhälle där man själv satt inrättad som en välvillig godsägare. Det blev livsmålet för många av de klassisk entreprenörerna som Alfred Nobel, Gustav Dalén, Henry Dunker och Lars Magnus Ericsson. Det ingick det kulturella bagaget den tidens entreprenörer hade med sig när de gick till verket.

ArbetarbostadDet är lätt att göra sig lustig över den ordningen. Det mesta som sägs om gamla tiders orättvisa, vrånghet och inskränkthet stämmer. Den var en patriarkal värld. Det var företagare, som Svenska Telegrambyråns chef Göran Tamm som varje dag klev ur sin chafförkörda limousin i kontorer med sin tax under armen, medan de anställda stod uppställda och bugade.

Kanske var det en ordning från en annan epok, dömd att gå under.

Men det kan vara värt att komma ihåg att ordningen hade också viktiga fördelar. Fördelar för de anställda och fördelar för svensk ekonomi.

Frågar man en vanlig arbetare vad han eller hon önskar av företagsledningen utmynnar det ofta i ett par enkla punkter: ordning och reda. Att det egna företaget någotsånär välskött och gärna skött på ett sätt som gör att det kan överleva på lång sikt.

Då är det egna arbetet rimligt tryggt. Sven och Siv kan planera för framtiden.

Den gamla typen av godsägarentreprenörer instämde fullt ut på den punkten. De kanske levde i en kvasifeodal ordning av herrgårdar med tjänstefolk, bugande underordnade, anställda som måste stå med mössan i hand, körda i blankpolerade limousiner men de levde samtidigt i och med sina företag och orten. Människor, maskiner och samhället var trots allt inga abstraktioner för ledarna.

Detta är en tid som enligt denne bloggares uppfattning ligger allt mer avlägsen. Under vandringar i vår tids näringsliv möter företagsledningar av anonyma styrgrupper, som ofta inte har någon som helst kontakt med sina företag, som inte själva lever på orten där verksamheten bedrivs och många gånger har rätt dimmiga begrepp om vad verksamheten går ut på. Ett och annat pliktskyldigt besök varje år är väl ungefär allt.

Kanske är de tjugoförsta århundradets motsvarighet till medeltidens absent landlords.

Det fenomenet, frånvarande godsägare, skulle antagligen få en ekonomhistoriker lystra och börja lägga ut texten. I korthet gick det ut på att europas feodala godsägare levde ute i provinserna, ofta var intresserade av ”sina” bönders arbete och försökte introducera förbättringar, nya plogar, bättre, vind- och vattendrivna kvarnar, bättre dragdjur.

I stora delar av Mellanöstern dominerade frånvarande godsägare. De försörjde sig på inkomster från jordbruket i ”sina” provinser men själva levde de i städerna, långt borta från odlingarna. De tenderade att behandla bönderna som en penningkvarn vars enda riktiga funktion i den frånvarande godsägarens ögon är att ticka inkomster åt sig ägare. Tal om att penningkvarnens fungerar bättre av man forskar fram nya produktionsmetoder och investerar i tillbaka i den då och då möts mest med en förbryllad blick från den frånvarande godsägarens sida. De levde inte på orten, såg inte arbetet utföras, kände inte till metoderna eller människorna. Var inte intresserade heller. Inkomster resulterar mestadels i palats i staden.

Samme ekonomhistoriker kan också upplysa om att områden som dominerats av frånvarande godsägare tenderar att sjunka ner ekonomisk stagnation och stillastående.

Systemet anses i-c-k-e främja utveckling med andra ord.

Icke desto mindre är det just det systemet som stora delar av västvärlden har infört i sina ekonomier. Ofta under bedyranden om att detta är något modernt.

Lägg därtill att man på ekonomutbildningarna sedan decennier tillbaka uppmuntrar sina studenter att se på ekonomi som något frikopplat från vanlig moral och man får en rätt olycksbådande mix i ledningen för svenskt näringsliv.

Bindningar till orten där verksamhet bedrivs? Få eller ingen. Incitament att lära sig? Ingen. Intresse eller motivation för långsiktiga investeringar? Svagt.

Innovation och nyföretagande då? Är inte det räddningen? En rad alltmer nervösa regeringar satsar både pengar och förhoppningar på att en våg av nya uppfinningar skall komma som en räddande ängel precis som under den industriella revolutionen.

Risken är att de förhoppningarna också blir till damm. Dagens uppfinnare och entreprenörer har helt enkelt inte ambitionen att bygga upp något jätteföretag och inrätta sig som välvillig godsägare på orten likt en ny disponent H Dunker i Helsingborg eller eller Göran Fredrik Göransson i Sandviken. De som rapporterar om innovatörer och entreprenörer kan berätta att ambitionen sällan sträcker sig längre än att kanske få igång ett företag och sedan sälja det till någon hugad koncern och leva gott resten av livet.

Att Casha in som det heter på klingande svengelska.

Och där har man kanske den grundläggande orsaken till att alla försök av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och andra att stävja flodvågen av visstidsanställningar och annat troligen inte kommer att lyckas. Jo man kan säkert utfärda nya ukaser om att missbruket skall stoppas men lika säkert är att de bestämmelserna kommer att kringgås lokalt av det enkla skälet att företagsledarna inte har någon ambition att skapa vare sig några minisamhällen eller agera välvilliga patriarker, ja utan att ha någon riktig kontakt med dem över huvud taget.

faxander
●●●
Kanske kommer det att räknas som början till slutet för ytterligare ett av de klassiska, svenska industriföretagen. Det är då Olof Faxander blir vd för Sandvik. Hittills har det hört till att Sandviks ledare ”odlas” inom företaget. Det upphörde när Faxander blev vd och prompt beslutade att flytta huvudkontoret från Sandviken till Stockholm i augusti 2012. Han mötte en storm av kritik från kommunledning och den föregående ledningen men Faxander stod på sig. Det innebar ”anpassning till globaliseringen” och man måste ”vara nära den finansiella marknaden”.[ii]

Ytterligare ett anrikt svenskt företag övergår till att drivas av en frånvarande godsägare.


[i]                 ”Skärpta åtgärder mot missbruk av tidsbegränsade anställningar” DS 2015:29, Arbetsmarknadsdepartementet 11 maj 2015

[ii]                 ”Sandvik-vd vill lämna flyttkaoset bakom sig” av Nils-Olof Ollevik, Svenska Dagbladet, 5 augusti 2012.

Vem som vann slaget om tidsandan

Eller varför SD ligger ypperligt till

Sverigedemokraterna är lamslagna. Partiledaren Jimmie Åkesson är sjukskriven. De har drabbats av upprepade skandaler.

Det märks inte i opinionsmätningarna. Stödet för partiet förblir orubbat och ökar rentav i de senaste undersökningarna.

Hur kommer det sig?

I Dagens Nyheter var Peter Wolodarski mycket förbryllad men gissade att det berodde på Socialdemokraternas förvirring.[i]

Denne bloggaren misstänker att DN:s chefredaktör missar poängen. Inte så ovanligt i och för sig. Sverigedemokraterna har visserligen sjunkit ner i en organisatorisk röra men det kvittar. De har vunnit slaget om tidsandan. ”Deras” frågor ligger ideligen i centrum för debatten. När till exempel moderaternas Beatrice Ask, med stöd av sin partiledare Anna Kindberg Batra, gör utspel om att klämma åt de rumänska romer som kommer till Sverige för att tigga, kortare eller längre perioder, ja då börjar samtidigt SD lukta som en ros.[ii]

De hade ju haft ”rätt” hela tiden. Beviset är ju hur ”fina” partier som Moderaterna och Folkpartiet låter debatten snöa in på deras frågor.

Glömda är den tid när de började som en sammanslutning av nynazistiska och vitmakt grupper. Frågan om hur man skall göra sig av med cirka 4 000 rumänska romer är en fråga som förtjänar uppmärksamhet på högsta nivå.

Kanske tänker sig Beatrice Ask att hon befinner sig i ett ”win-win” läge, ett där hon kommer att knipa poäng hos rasistiska väljargrupper och dessutom ”sköta det snyggt”.

All, och jag menar verkligen ALL erfarenhet visar att det inte fungerar. Jo Beatrice Ask kanske lyckas knipa litet poäng men i det långa loppet är det SD som vinner. ”Deras” frågor, deras sätt att se på världen hamnar i centrum. Sverige står och faller på frågan om tiggeri, dessförinnan om muslimska slöjor. Inte hur hur fler och fler fasta anställningar dunstar bort. Uppskattningsvis två miljoner.

De betraktades en gång i tiden som ryggraden i den svenska ekonomin.

I deras ställe har Sverige fått 700 000 projektanställningar, vikariat, uthyrningar etc.

En bekant till denne bloggare plockades in för att reorganisera ett kontor. Hon reorganiserade det, fick det att fungera.

Nu fungerar det,” blev beskedet från ledningen, ”nu kan du gå.”

Tillbaka ut i kylan.

Där har man ett riktigt problem.

Men det diskuteras sällan. Romska tiggare är däremot värda full uppmärksamhet, där skall Sveriges problem lösas.

Undra på att SD ligger ypperligt till.


[i]         ”Löfvens seger leder mot permanent försvagning” av Peter Wolodarski, Dagens Nyheter, 3 maj 2015

[ii]         ”Vi föreslår att organiserandet av tiggeri ska kriminaliseras” av Beatrice Ask och Tomas Tobé, Dagens Nyheter, 30 april 2015.

Pyromanen som brandman

bredloove-nulandKriget i östra Ukraina mal på. Samtidigt kommer rapporter om att USA och NATO å den ena sidan och EU, anfört av Tyskland och Frankrike, drar åt olika håll.

Å ena sidan: Tyskland, stött av Frankrike, försöker  frenetiskt släcka den militära brasan som för dem ligger hotande nära. Å den andra ser man USA och NATO hälla högoktanig bensin på elden.

Enligt Der Spiegel är det framför allt Philip Breedlove, general i amerikanska flygvapnet och NATO:s befälhavare, som allt som ofta går ut med braskande uttalanden om ryska truppkoncentrationer vid gränsen, att det bara blir värre, eller anklagar ryssarna för att militarisera Krimhalvön. I början av krisen gick general Breedlove exempelvis ut och förkunnade att ryssarna samlat 40 000 man vid gränsen och att en invasion var nära förestående. Från tyska underrättelsetjänstens sida stirrade man tomt framför sig efter det beskedet. Visserligen tror de flesta att Ryssland stödjer separatisterna i östra Ukraina men det fanns knappast någon kår så stor som 40 000 och ingen trodde på någon förestående invasion.

Den har fortfarande inte kommit.

Två problem: uttalandena är allt som ofta kraftigt överdrivna och general Breedloves proklamationer har en enveten tendens att komma just som en diplomatisk lösning är i luften. Tyska källor kallar dem för ”farlig propaganda”.[i]

Det är lätt att avfärda Philip Breedlove som en tanketom sergeantstyp med glappande trut. Det är nog förenklat. Breedlove är snarare del i ett spel som är större än så. Obama regeringen har huvudsakligen låtit Victoria Nuland, biträdande utrikesminister för euroasiatiska frågor, företräda USA i den växande Ukraina krisen.[ii] Nuland är en ärkehök som blivit kvar från Busheran.Hon var med ända sedan krisens början och var mycket aktiv både bakom och framför kulisserna i oroligheterna som störtade Ukrainas dåvarande presidenten Viktor Janukovytj.  Hade Obamaregeringen varit det bittersta intresserad av en lösning av krisen skulle man aldrig ha låtit sådana figurer sitta med händerna på styrspakarna till USA:s Ukraina-politik. Philip Breedlove hade omplacerats till Montanas nationalgarde. Victoria Nuland hade satts att förhandla om bananimport från Centralamerika.

Båda sitter kvar vilket bara kan tolkas som att de utför Washingtons ärenden. Obama säger sig visserligen vara positiv till förhandlingslösning men gör inget för att dämpa hökarna

USA:s utrikespolitik går åt höger. Framför allt har olika sorters tankesmedjor blivit allt viktigare. Det handlar om Brookings, American Enterprise Institute och flera liknande. Det är därifrån som både republikaner och demokrater lånar sina strategiska idéer och en hel del av sina politiska tjänstemän.

Man kan glömma talet om ”hökar och duvor”. Från de större och mer välfinansierade tankesmedjorna handlar om mer eller mindre hökaaktiga. Inget annat.

Och nu har flera tankesmedjor gemensamt publicerat en rapport som kräver att USA skall beväpna Ukraina.[iii] Flera av Philip Breedloves uttalanden vara rena citat ur den rapporten.

De får det låta så enkelt. Hjälp Ukraina att avskräcka attack och försvara sig. Det kommer absolut inte att hindra sökandet efter en fredlig lösning försäkrades det. Med andra ord var det bara att sätta igång låt USA och NATO pumpa in vapen till Kiev.

Det är den stora rekommendationen.

Några få röster varnar för att det är en livsfarlig väg att gå. John Mearsheimer, professor i statsvetenskap i Chicagouniversitetet är en av de få. Det finns fyra viktiga punkter.

  1. Det kommer att krävas införsel av enorma kvantiteter vapen för att få Kiev regeringens styrkor ens någotsånär stridsdugliga.
  2. Ryssland kommer inte att sitta passivt medan det händer. Börjar USA förstärka Kievregimen kommer Ryssland att göra detsamma för separatisterna. Istället för att jämna ut oddsen kommer alltsammans snarast utmynna i en kapprustning under pågående krig. Kriget kommer att intensifieras, dra ut på tiden vilket riskerar att slita Ukraina i stycken.
  3. Det förmodas i rapporten att Ryssland kommer att vara ”förnuftigt” och ge upp om svårigheterna blir för stora. Det är en illusion. Den ryska ledningen är allvarligt alarmerad över tanken på att NATO skjuter fram sina positioner allt närmare Rysslands hjärtland. Det är inget speciellt ryskt över det. USA skulle reagera på ett likartat sätt om Kanada eller Mexiko skulle göra min av att gå in i en allians riktad mot Amerika påpekar Mearsheimer.
  4. I slutändan kan Ukraina helt enkelt inte besegra Ryssland, om än med aldrig som mycket amerikanskt bistånd. Ryssland är större och kommer så förbli.[iv]

Så varför i så fall, frågade Mearsheimer, skall Amerika ge sig in i en dragkamp med Ryssland om inflytande Ukraina som man på förhand vet kommer att misslyckas? Varför inte satsa på en förhandlingslösning?

Det är en berättigad fråga.

Men John Mearsheimer och andra skeptiker har ingen tankesmedja med politiska kontakter bakom ryggen, inga sponsrade tidskrifter och ingen stab av skribenter.

Just nu är verkar alla centrala aktörer i Washington, regeringen, kongressen, Pentagon, NATO och tankesmedjorna dra åt ett enda håll: konfrontation med Ryssland och bana vägen för vapenleveranser till Ukraina.

Tyska diplomater klagar över Ukrainska ledare de förhandlar med kan vara förståndiga och förhandlingsvilliga. Sedan försvinner de in i ett möte med amerikaner, vad som sägs vet man inte men efteråt är ukrainarna återigen inne på att kamp till sista droppen blod.

Det tar därefter tid och möda att få dem att börja tänka i termer av diplomatiska lösningar igen.

Tid och möda som sagt. Under tiden är USA:s främste företrädare Victoria Nuland öppet raljant över försöken att hitta en förhandlingslösning. Nulands ”Fuck EU” var ett exempel. Victoria Nuland har hörts prata om förbundskansler Angela Merkels förhandlingsresa till Moskva som ”Merkel’s Moscow stuff”.[v]

Rent trams med andra ord.

Bilden just nu är att EU och USA var och en kör sitt eget lopp. Det bjuder också den rätt ovana synen av Tyskar och Fransmän som frenetiskt söker en fredlig lösning medan USA är krigiskt.merkel-hollande

[i]         ”Berlin Alarmed by Aggressive NATO Stance on Ukraine” av Matthias Gebauer, Christiane Hoffmann, Marc Hujer, Gordon Repinski, Matthias Schepp, Christoph Schult, Holger Stark och Klaus Wiegrefe, Der Spiegel, 6 mars 2015.

[ii]           Hennes vänner, däribland hennes make Robert Kagan, var med om att manövrera fram invasionen av Irak.

[iii]         ”Preserving Ukraine’s Independence, Resisting Russian Aggression; What the United States and NATO Must Do” av Ivo Daalder, Michele Flournoy, John Herbst, Jan Lodal, Steven Pifer, James Stavridis, Strobe Talbott och Charles Wald, från Atlatic Council, Brookings och the Chicago Council on Global Affairs, februari 2015.

[iv]        ”Don’t Arm Ukraine” av John J. Mearsheimer i New York Times, 22 februari 2015.

[v]         ””Berlin Alarmed by Aggressive NATO Stance on Ukraine” av Matthias Gebauer, Christiane Hoffmann, Marc Hujer, Gordon Repinski, Matthias Schepp, Christoph Schult, Holger Stark och Klaus Wiegrefe, Der Spiegel, 6 mars 2015.

Jan Guillou helvetesrummet

jan-guillouEn veritabel brandstorm i svenska tidningskolumner.

Jan Guillou har skrivit en krönika igen.[i] Den här gången i efterdyningarna efter terrordåden i Paris och Köpenhamn.

Svaret har blivit ett veritabelt ångestvrål i kolumnerna. ”Guillous krönika är en förolämpning” förklarar Harry Amster i Svenska Dagbladet. ”Jan Guillou har passerat all anständighets gräns” förklarade Amanda Björkman i Dagens Nyheter. Willy Silberstein är upprörd över att Guillou kallar honom för lögnare.[ii] (Det hade Jan Guillou faktiskt inte gjort. Han hade bara förmodat att Willy Silberstein ljugit, eller mer exakt överdrivit kraftigt.)

Som så ofta är Guillou raljant, elak… men träffar också huvudet på sin spik. Det Jan Guillou angriper är i själva verket Sveriges liberala och konservativa kommentatorer och det gör ingen ostraffat.

Och det han angriper är deras bredvillighet att slå larm om hotande antisemitism men moltiga om islamofobin.

Man skulle till och med kunna säga att Jan Guillou är snäll. Man kan med gott fog hävda att islamofobin och antiarabisk rasism länge har varit relativt rumsren. Den som publicerar en antisemitisk konspirationsteori är omgående utdömd i den offentliga debatten. Inget orimligt eller orättmätigt i det. Bort med eländet.

Man kan påminna om när exempelvis Mohammed Omar blev antijudisk resulterade det omgående i att Omar raskt gick från att vara prisad poet till att vara persona non grata i det offentliga samtalet.

Den som har en islamofobisk konspirationsteori har under de gångna decennierna tvärtom kunnat få den publicerad på DN debatt. Per Gudmundson sitter kvar som ledarskribent på Svenska Dagbladet trots antimuslimska konspirationsteorier på sin privata blogg. När Aftonbladet påpekade Paulina Neudings kolumn i Jerusalem Post i april 2012 var ohöljt rasistisk utbröt stor upprördhet bland konservativa och liberala skribenter… mot att Aftonbladet tog upp saken. Det var inte TAL om att Neuding skulle sparkas från posten som redaktör för Timbros magasin Neo eller från uppdraget att skriva kolumner i Svenska Dagbladet.

Och där har man problemet. Det finns antisemitism. Det finns islamofobi. Offren för den förra möter sympati. Upprörda kolumner i Tidningar Som Räknas till stöd.

Offren för den senare möter mestadels en axelryckning. I den mån våra liberala och konservativa kommentatorer inte sympatiserar med gärningsmännen.

Inte nog med att det finns ett riksdagsparti med islamofobi som bärande bjälke. Det finns också en hel del mjukt stöd bland våra konservativa och liberala intellektuella och har funnits ända sedan Per Ahlmarks aktiva tid.

Det borde man kunnat debattera… men det händer inte.

Det kommer att handla om allt utom vad Guillou egentligen skrev.


[i]         ”Den svenska politiska debattens helvetesrum” av Jan Guillou, Aftonbladet, 22 februari 2015.

[ii]         ”Guillous krönika är en förolämning” av Harry Amster, Svenska Dagbladet 23 februari 2015. ”Guillou hånar judars oro” av Amanda Björkman, Dagens Nyheter 23 februari 2015. ”Silberstein till Guillou: Jag är ingen lögnare” av Willy Silberstein, Aftonbladet, 27 februari 2015.

Krypskytt med frågetecken

affisch

Hade den samma film producerats i Ryssland eller Kina hade troligen ingen tvekat en sekund att peka ut den som ett ren propaganda.

Men nu är ”American Sniper” alltså amerikansk, regissören är Clint Eastwood. Warner Brothers distribuerar. Bradely Cooper spelar den Helylleamerikanske Hjälten och Sienna Miller är hans Helylleamerikanska Hustru som alltemellanåt vrider sina händer och säger saker som ”Don’t go Chris” eller att om man flyger för nära elden blir man bränd, innan Chris Kyle återvänder till fronten för nya hjältedåd.

Tillsammans berättar de historien om helyllehjälten, krypskytten Chris Kyle, ”den dödligaste krypskytten i USA:s militärhistoria” med 160 bekräftade ”dödsskott” i Irak. Allt för att ”rädda liv”, ja AMERIKANSKA liv alltså.

(De riktigt upphetsade brukar förvandla detta till att Chris skall ha varit den ”dödligaste krypskytten” som någonsin funnits, vilket kanske stämmer för de som betraktar USA som hela planeten. Det finns i själva verket stor skara ryska, tyska, finska och brittiska krypskyttar som varit effektivare än Chris Kyle.)

Dock, i USA är Clint Eastwoods film en gigantisk framgång. Under premiärhelgen drog den in dubbel så mycket som förväntat. (90 miljoner mot förväntade 42.) ”American sniper” skall ha dragit in mer under en enda helg än vad ”12 years a slave” drog in under hela den tid den fanns på biorepetoaren.[i] Texas har proklamerat den 2 februari som Chris Kyle -dagen. [ii]

En skeptiker skulle kunna tillägga att ”American sniper” är en jättesuccé om man enbart räknar USA. Den har till dags dato dragit in 281 miljoner dollar i USA men lämnat resten av världen rätt kall, där den ”bara” drog in 79 miljoner i den övriga världen. (Jämför med ”Mockingjay” som tjänade in 335 miljoner i USA och 393 miljoner i den övriga världen.)

Där har också följt en upprörd debatt, fram och tillbaka. Är ”American sniper” en propagandafilm eller ett gripande drama om en grabb som var amerikan hela dan? En del kritiker undrar varför det inte ens förekommer så mycket som en viskning om att Kyle deltog i ett ockupationskrig under sina fyra tjänstgöringsperioder till Irak. Några av kritikerna har i sin tur fått dödshot för att de förtalar en Sann Patriot.

I USA:s konservativa bloggosfär cirkulerar ett kärnfullt utbrott.

De som såg den som ”pro Bush/Irak/högern/antimuslims” propaganda och vill kritisera den och våra militärer har jag följande att säga:

Den här filmen var inte för er. Den var för en kille med lera på stövlarna och ett hål i hjärtat och för de familjer som blev kvar att plocka upp bitarna. Gå tillbaka till era kaffe latte. [iii]

Det var rejäla besked, män som Chris Kyle är jordens salt. Kritikerna är en samling bortskämda gnällspikar med tillgjorda manér (de dricker kaffe latte). Filmen berättar om detta praktexemplar, alltifrån hur pappa gav honom hans första gevär när han var åtta år gammal, den tidiga karriären som rodeoryttare, värvning i flottan och introduktion i flottans kustjägare (Navy SEAL).

Man skulle kunna invända att filmen faktiskt tar ställning… genom att återge Chris Kyles version med hull och hår. Clint Eastwoods film bygger nästan helt på Kyles självbiografi där han försäkrar att alla 160 han sköt ”förtjänande det”. Det finns några viskningar om att Kyle anklagades för förbättra sin statistik genom att döda civila men de avfärdas. Dumma påståenden från opålitliga orientaler. Inget annat.chris-kyle-in-pearson

 

●●●
Under år 2004 började rapporterna från de båda belägringarna av Fallujah strömma in. En sak återkom ständigt. Krypskyttarna. Den amerikanska marinkårens krypskyttar. Rapporterna handlade att de ideligen sköt civila. På sina håll jämfördes de med den bosnienserbiska milisen som belägrat Sarajevo under 1990 talet.

Det finns ett brittiskt ögonvittne. En kvinna vid namn Jo Wilding. Hon och en grupp andra britter hade eskorterat en sändning sjukvårdsmaterial till Fallujahs sjukhus, förlitande sig på ”white persons privilge” för att passera de amerikanska vägspärrarna.

I sjukhuset, inne i det belägrade Fallujah mötte kaos:

Skrikande kvinnor strömmar in, slår sig för bröstet och ansiktena. Ummi, mamma, skriker en. Jag håller henne tills Maki, en konsult och tillförordnad klinikchef för mig till sängen där ett tioårigt barn ligger med en skottskada i huvudet. Ett mindre barn blir behandlad för en liknande skada i sängen bredvid. En amerikansk krypskytt träffade dem och deras farmor när de lämnade sitt hem för att fly från Fallujah.[iv]

Det är ingen vacker bild man får av den amerikanska marinkårens krypskyttar. Det talas om skott mot såväl barn, kvinnor, ambulanser mot människor som försökte komma till, eller lämna, Fallujahs sjukhus.

Allt det här rapporterades i Mellanöstern, det rapporterades i Europa… i USA var det dödstyst. Någon tid efter att uppmärksamheten ebbat ut inleddes något som liknade en propaganda kampanj för den amerikanska marinkårens krypskyttar. De uppgavs vara världshistoriens dödligaste kämpar, etc. etc.

Hur skall man tolka det?

Man kan säga att USA:s marinkår inte är främmande för att bedriva PR, under andra världskriget anlitade man öppet PR byråer. Någonstans kan man ha bestämt att moteld måste anläggas innan rapporterna från Fallujah nådde USA.

Sedan dess har propagandakampanjen börjat leva sitt eget liv, där den ena skribenten, filmmakaren eller manusförfattaren efter den andre hakar på temat om den amerikanska marinkårens krypskyttar som världens främsta krigare, utan att fråga sig varför de skulle vara så ojämförligt mycket bättre än andra länders krypskyttar. (Att döma av de många civila sårade som Jo Wilding och andra mötte bör det ha varit litet si och så med den dödliga träffsäkerheten.) Men av minnena från Irakkriget är det snarast myten om krypskyttarna som superkrigare, riddare i skinande rustningar som blivit kvar, vuxit, broderats ut, bitit sig fast.

Och det var i efterdyningarna och efterdyningarna till den kampanjen som fanjunkare Chris Kyles självbiografi kom ut 2013.måltavlan

 

●●●
Det går inte att säga hur delaktig Chris Kyle var i krypskyttet mot civila. Kanske kan man tycka att bedyrandena om att ALLA hans skott var riktade mot stridande stundtals känns litet VÄL enträgna.

Hans första offer var enligt hans egen uppgift en kvinna och hennes barn.

Hon skulle precis kasta en granat försäkrade Kyle.

En historiker som fått lära sig källkritik skulle kanske rynka på näsan. Man måste som regel vara misstrogen mot allt som människor skriver om sig själva. När sagda människor är anklagade för något behöver man vrida på misstänksamheten ytterligare ett par hack.

Ytterligare en sak Clint Eastwood valt att städa undan i sitt epos om Chris Kyle är karlns uppenbara rasism. Boken dryper av den. Irakierna kallas genomgående för ”vildar” och Kyle berättar om hur han ÄLSKADE att döda.[v] Det har å andra sidan mött protester. Chris Kyles inställning till civilbefolkningen var i själva verket rätt typisk för de amerikanska soldaterna som var stationerade till Irak har det sagts. (Under kriget klagade brittiska officerare över att de amerikanska kollegornas inställning till irakier mest liknade tyskarnas attityd till den befolkningen i Polen och Ryssland.[vi])

Det må vara som det vill med den saken. I februari 2013 blev Chris Kyle dödad på en skjutbana i Texas av en psykiskt störd krigsveteran.


[i]                 ”American Sniper: propaganda movie or tale the nation needed to hear?” av Andrew Pulver, The Guardian

[ii]                 ”Texas Gov. Greg Abbott declares ‘Chris Kyle Day’ as ‘American Sniper’ continues to surge” av Peter Holley, The Washington Post, 2 februari 2015.

[iii]                 ”American Sniper: The Voice of Veterans” OAF nation, 26 januari 2015.

[iv]                 ”Inside the Fire” av Jo Wilding, Open Democracy, 12 april 2004. Ur en av flera bloggposter Jo Wilding skrev om vad som mötte i Fallujah. ”Americans Slaughtering Civilians in Fallujah” av Dahr Jamail, 13 april 2004.

[v]                 ”The real American Sniper was a hate-filled killer. Why are simplistic patriots treating him as a hero” av Lindy West, The Guardian, 6 januari 2015.

[vi]                 ”British commanders condemn US military tactics” av Sean Rayment, The Age, 12 april 2004.

Sverige erkänner Palestina

lowén-och-wallströmUtrikesminister Wallström förklarade i en intervju att hon på förhand visste att israelerna skulle reagera. Och att deras reaktionen skulle gå över alla gränser.

Sverige har gjort en av sin få insatser i Mellanösternpolitiken genom att erkänna palestina.[i] Man kan lugnt utgå ifrån att den israeliska regeringen betraktar det som ett dråpslag mot det diplomatiska bygge man försökt uppföra.

Och vad går det bygget ut på?

En kort bakgrund: i flera år har en diplomatisk dragkamp rasat mellan den israeliska regeringen och det palestinska självstyret.

Det hela började med en plan som kläcktes av den förre palestinske premiärministern Salam Fayyad och presidenten Abbas. Först skulle de bygga upp självstyrets institutioner. Därefter skulle de söka internationellt, diplomatiskt erkännande. Och så blev det. Självstyret fick en överhalning. Sen började en palestinsk, diplomatisk offensiv. Vid det här laget har det palestinska självstyret lyckats inkassera erkännanden från över 130 av FN:s 188 medlemmar.

En stadig majoritet av världens länder anser med andra ord officiellt att palestinierna har rätt till självständighet.

Dragkampen om världen är med andra ord hopplöst förlorat för Israels vidkommande. För att rädda vad som räddas ur vraket kan satsar den israeliska regeringen på att behålla en ”moralisk majoritet”.

En ”moralisk majoritet” skulle innebära att även om de flesta av väldens länder stödjer ett självständigt Palestina kunde Israel fortfarande kunna peka på att huvuddelen av av världens demokratiska, västerländska, ”vita” stater föredrar icke-erkännande. DEN lilla segern ansågs fortfarande vara möjlig att bärga ur spillrorna. USA och Kanada ansågs helt givet vara på Israels sida i vått och torrt. Därmed återstår Europa. Men nu börjar Europas stöd för Israel vackla.[ii]

Därmed hotas Israel av samma öde som drabbade Sydafrika under Apartheid-epoken vilket betyder att Israel, liksom Sydafrika, förlitar sig på passivt stöd från USA och Europa för att fortsätta ockupationen liksom Sydafrika gjorde för att behålla Apartheid-systemet MEN om Europa svänger, vilket skedde i frågan om Apartheid, så tvingas Amerika till sist följa efter.

Därmed skulle läget för Israel snart bli MYCKET prekärt.

Sverige är med andra ord just en av de demokratiska, ”vita” nationer vars passiva stöd staten Israel ville behålla.

Och där har man också orsaken till att det sved när Sveriges nytillträdda socialdemokratiska regeringen i slutet av oktober 2014 beslutade att erkänna staten Palestina. Det var det största europeiska landet att göra… dittills.

Det är ett territorium, ett folk och en regering,” förklarade utrikesminister Margot Wallström och tillade att Sverige därmed blev den 135 regeringen i världen som erkände Palestina.[iii]

Och, kunde hon ha tillagt, den första större europeiska stat som gjorde det.

Snart blev det tydligt att snöbollen hade satts i rullning nedför den snötäckta sluttningen.

●●●
”En tom gest”, kallade folkpartiets Birgitta Ohlsson erkännandet. [iv]

Hon måtte ha ångrat sig omgående. Internationellt blev erkännandet en stor nyhet. Israel reagerade med att kalla hem sin Sverige-ambassadör (ett tag).

Litet här och där i Europa började parlament vädra ofina frågor om det inte vore hög tid att de följde efter med egna erkännanden. Det brittiska parlamentet antog en resolution om att Storbritannien borde göra samma sak.[v] Irlands parlament följde efter. Spaniens parlament debatterade att göra samman sak. EU parlamentet röstade för ett uttalande som stödde erkännandet av en palestinsk stat.[vi]

Europa har tagit ett halvt steg men undvikit att ta det fullt ut för att inte ytterligare reta de lättretliga israelerna. Det brittiska parlamentets resolution var icke-bindande, liksom EU-parlamentets. Sverige har erkänt Palestina men upprättar ingen ambassad i Ramallah.[vii] Spaniens parlament vattnade ur sin resolution efter påtryckningar.[viii] När det palestinska självstyret i slutet av 2014 la fram ett resolutionsförslag inför FN som manade till Israeliskt tillbakadragande från de ockuperade områdena röstade USA ner det. ”Obalanserad” och satte ”ickekonstruktiva tidsgränser som inte tar hänsyn till Israels legitima säkerhetsproblem” förklarade USA:s FN ambassadör Samantha Power.

Som en släng åt andra sidan tillfogade Power att utgången inte fick tolkas som seger för ett ”ohållbart status quo”.[ix]

Därefter tolkade nationalistiska israeler det som en seger för det ohållbara status quo de föredrog.

Israels fd Kanadaambassdör dr Alan Baker hade sin analys klar.

Det här steget placerar Sverige i linje med stater med fientlig inställning till Israel, men det har ingen juridisk betydelse. Det är känt att muslimerna översvämmar Sverige och statsministern behöver deras stöd.”[x]

Baker lugnade sin israeliska publik. Erkännandet hade ingen juridiskt bindande betydelse.

Två oroande reflektioner infinner sig. För det första: européernas påtagliga villigheten att erkänna Palestina BORDE vara en skarp varningssignal om att Europas passiva stöd för fortsatt Israelisk ockupation håller på att ebba ut. Den signalen verkar ha gått det israeliska etablissemanget fullständigt förbi. Där väljer man att fokusera på att erkännandena inte gick hela vägen och att det bara är att fortsätta som förut med att rulla tummarna med förhandlingarna och bygga ut bosättningarna.

Inget är lärt, inget glömt.

Det andra, nästan lika oroande är den grova, fördomsfulla tonen i dr Bakers ”analys”. Sverige sägs vara översvämmat av muslimer och man kan lika gärna strunta i alltsammans.

Dr Alan Baker räknas som framstående folkrättsexpert med många år som militärjurist och rådgivare åt israeliska regeringar och diplomater, ambassadör till Kanada, medlem av fina förbund och… när det kommer till kritan, när situationen skall analyseras, inte mycket bättre än politisk slugger.

Om detta kommer från en medlem av Israels intellektuella elit, hur kan man då hoppas på sans från ”vanliga” politiker?


[i]         ”Tonen är väldigt hård och oförsonlig” av Michael Winiarski, Dagens Nyheter, 16 januari 2015.

[ii]         ”Planeten Palestina” Vindskupan 30 november 2012.

[iii]         ”Sweden recognizes Palestinian state; Israel upset” (Osignerad) AP, 30 oktober 2014.

[iv]        ”Ohlsson: ‘Erkännandet en tom gest’” av Frederik Mellgren, Svenska Dagbladet, 3 oktober 2014.

[v]         ”British Parliament Votes to Recognize ‘Palestine’” av Elad Benari, Artutz Sheva, Israeli National News, 14 oktober 2014.

[vi]        ”Brett stöd i EU för att erkänna Palestina” av Kim Malmgren, Expressen, 17 december 2014.

[vii]        ”Sweden says no plans to open Ramallah embassy” (Osignerad) AFP, 17 november 2014.

[viii]        ”Spanish parliament to water down Palestine state call” av Julien Toyer, Reuters, 18 november 2014.

[ix]        ”Palestinian statehood resolution fails at UN council, U.S. votes against” av Louis Charbonneau, Reuters, 31 december 2014.

[x]         ”Sweden Recognized ‘Palestine’ for ‘Muslim Votes’” av Benny Toker och Ari Yashar, Israel National News, 31 oktober 2014.

Tvåtredjedelssamhället och dess utmanare

tumblr_nfmkglTvhJ1r9i187o1_500

Det är kanske den första storfilmen om två tredjedelssamhället som hållit hela vägen.

Mönstret är inrepeterat sedan decennier tillbaka. Först en framgångsrik boktriologi, som blir till en filmtriologi. När det gäller Hungerspelen av Suzanne Collins har boktriologin blivit en filmtetralogi. Fyra filmer.

Den sista boken, Mockingjay, kommer att delas upp i två filmer.

Böckerna var alltså science fiction och riktade sig till tonåringar. De utspelar sig i ett dystopiskt framtids land.

Världen är härjad av upprepade katastrofer, som vanligt. Befolkningen har minskat till en bråkdel. USA har ersatts av landet Panem. Man hör inte talas om några andra länder i världen.

Panem är indelat i tolv distrikt. De har inga namn. Bara siffror från 1 till 12. Ytterligare ett, distrikt 13 har brutit sig loss. Det sägs ha utplånats.

Geografin är aningen oklar men omisskännligen amerikansk. Huvudpersonens hem, distrikt 12 har påtagliga drag av West Virginia. Distrikt 11  Georgia. Distrikt 7 skulle kunna ha haft delstaten Washington i åtanke. Huvudstaden är belägen i Klippiga bergen.

Den har inget namn annat än The Capitol. Huvudstaden.

I Panem anordnas varje år de så kallade Hungerspelen, ett slags gladiatorspel där varje distrikt måste lämna ifrån sig två ungdomar var i åldrarna 12 till 18, en pojke, en flicka till något som närmast liknar gladiatorspel.

Tjugofyra ungdomar förs till en stor utomhusarena i en djungel, en öken eller ett snölandskap för att kämpa mot varandra. Tolv pojkar, tolv flickor vallas in i arenan. Bara en kommer ut med livet i behåll.

Hungerspelen är samtidigt egentligen den enda gemensamma faktorn för Panems tolv distrikt. Befolkningen talar samma språk, kulturellt är innevånarna i de tolv distrikten varandra rätt lika men den enda form av nyheter som når hela landet den om de årliga hungerspelen.

Och därför får det stor effekt när en av deltagarna, Katniss Everdeen från distrikt 12 börjar bete sig på ett sätt som uppfattas som rebelliskt och på olika sätt utmanar Huvudstaden.

●●
De första böckerna kom ut mellan 2008 och 2010. De blev en omedelbar framgång bland sin tonåriga publik.

”Hungerspelen” är utpräglade bladvändare. Många talar om att de kunde läsa ut hela triologin under ett veckoslut.

Men hur kom det sig att böckerna och filmerna fick sådan respons, först bland sina tonåriga läsare men därefter också en växande vuxenpublik?

De spelade på frustrationen över Bush-epoken, det återkommer i många intervjuer. Det kan vara värt att hålla i minnet att många av läsarna under flera år bombarderas med nyhetsrapporter om utrikespolitiska felbedömningar, krig, tortyr och företagsskandaler.

Dystopier har ofta den egenheten att de sällan säger något om framtiden men däremot kanske om vad som bekymrade människor under den tid när de skrevs. Under tider av stark, växande makt för staten handlar dystopierna ofta om en totalitär framtidsstat som kontrollerar människornas liv in i minsta detalj. Där finns skildringar vad som kan hända om miljöförstöring får löpa amok eller om den kristna högern skulle ta makten. Under en tid när industrialiseringen höll på att fullbordas kom Huxleys Du sköna nya värld om en framtida, fascistoid maskinstat.

Dystopier, liksom övrig science fiction litteratur, handlar om att bygga upp scenarier som bygger på frågan ”tänk om…”

Scenarier utspelar sig oftast i framtiden men problemen är däremot ofta om samtidens problem, uppförstorade, uppblåsta till gigantiska proportioner och därmed också tydligare.

Vilket ofta gör framgångsrika dystopier till en ovetenskaplig men intressant mätare av tidsandan. Med ”tidsandan” skall då förstås att den sätter fingret på något som stora grupper människor upplever som viktigt, vare sig de är medvetna om det eller ej.

(Vid tiden för sekelskiftet var de stora filmsuccéerna filmer Independence Day 1996 och Pearl Harbor 2001. En tydlig indikation på att stämningen i USA höll på att bli alltmer nationalistisk före 11 september.)

Vilket i sin tur för oss tillbaka till Hungerspelen och den värld de utspelar sig i.

Capitol-family

Kan det vara så att det inte bara handlar om ren underhållning utan att de säger något om vad som faktiskt gnager folk i vår egen tid? Naturligtvis handlar det inte om att trycka ett politiskt budskap i ansiktet på publiken. Hungerspelen är en överlevnadshistoria. Det är en skildring av en extrem dokusåpa. Det är en kärlekshistoria. Det är en krigsskildring.

Men Suzanne Collins har liksom många science fiction författare också tagit tillfället i akt att säga något om sin egen samtid.[i] Hungerspelen utspelar sig i ett extremt två tredjedelssamhälle, (i USA talar man 1 procent versus 99). Huvudstaden är rik och tekniskt avancerad. I de tolv distrikten råder fattigdom, nöd, ofta ren svält. De olika distriktens ekonomi är specialiserad på vad huvudstaden anser sig behöva. Distrikt 12, det minsta och fattigaste distriktet, är specialiserat på kolbrytning. Distrikt 11, 10 och 9 framställer livsmedel. Distrikt 4 fiskeri och så vidare.

Man kan också uppfatta Panem som en extrem oligarki. Ett samhälle som i praktiken styrs av och för en liten, självutvald elit rika och mäktiga. En förutsättning för att klara sig i Hungerspelen är att behaga rika sponsorer som kan se till att spelarna nås av gåvor i form av mat eller redskap under spelens gång. Sponsorerna avgör bokstavligen överlevnadschanserna för pojkarna och flickorna i Hungerspelen. Katniss Everdeen måste förutom att slåss för livet också låtsas huvudlöst förälskad i en pojke hon knappt känner, allt för att det skall bli lättare att ”sälja” henne till sponsorerna.

Är Panem en ren fantasivärld?

Jovisst… men kanske inte helt. Det finns forskare som varnar för att de etablerade demokratierna i Nordamerika och Europa sakta men säkert utvecklar sig i riktning mot ett oligarkiskt styrelseskick. (Claes Ryn har exempelvis förklarat att dagens USA närmast kan betraktas som en oligarki där en liten skara förmögna familjer har alla möjligheter att ”köpa” både politiker och beslut.[ii] Dessvärre finns ingen större anledning för svensk chauvinism eller tro på att vårt land undgår utvecklingen. Några miljoner till lobbyföretag få politiska beslut i önskvärd riktning.)

Två trender i vår samtid med andra ord. Dels växande inkomster och makt i händerna på allt färre, dels oro för att demokratin håller på att ersättas av oligarki.

Det hör till bilden att en oligarki mycket väl kan verka bakom en demokratisk fasad. Och i Panem finns fortfarande en del republikanska rester kvar, bland annat tituleras ledaren Coriolanus Snow fortfarande ”president” även om han knappast verkar behöva befatta sig med valrörelser eller allmänna opinioner längre.

Han styr över ett samhälle som bågnar av ett svart missnöje och hotande kris. I de sista båda böckerna kreverar alltsammans i öppen revolt mot de styrande i Huvudstaden. Revolten blir revolution och inbördeskrig.

Suzanne Collins är ingen revolutionsromantiker. I intervjuer berättar hon hur hon själv växte upp som dotter till en flygvapenofficer som livet ut reds av posttraumatisk stress och mardrömmar efter tjänstgöring i Vietnamkriget.[iii] Collins gillar soldater… men inte krig.

Kanske har det präglat Hungerspels triologin. Huvudpersonerna, Katniss Everdeen och Peeta Malark är gradvis alltmer trasiga, härjade av posttraumatisk stress och skador.

(Det senare har städats bort i filmerna där föga eller inget av ärrvävnad se misspryda huvudrollsinnehavaren Jennifer Lawrence alabastervita hy. Gissningsvis för att den inte skulle förbjudas för visning för ungdomspublik).

Kanske.. ja bara kanske är det scenerna från Vietnamkriget som går igen i Hungerspelen. I synnerhet skildringarna av brandbombningar för tankarna till napalmräderna i Vietnam. Likaså har Panem regimens huvudmotståndare i distrikt 13 likheter med Nordvietnam.

Revolution och krig är destruktivt, det förstör människor och hela samhällen. Samtidigt har de hårt pressade innevånarna i Panem till sist kanske inget annat val än att gå i strid mot Huvudstaden. Katniss Everdeen och hennes vänner resonerar i boken ett tag om att man en gång i tiden faktiskt hade ett styrelseskick som kallades demokrati men att man lät den glida sig ur händerna.

●●●
Det tredje och näst sista filmen ”Mockingjay del 1” hade premiär under hösten 2014. Den är kanske den svartaste hittills och utspelar sig i det underjordiska distrikt 13, Ett område som brutit sig ur Panem tidigare. Hela samhället lever i underjordiska bunkrar som skydd mot Huvudstadens bombningar. Livet är trist, reglerat och ransonerat för att hushålla med knappa resurser, som det brukar vara i mobiliserade samhällen. Staten har totalitära drag. Katniss Everdeen Huvudstans regimens svurne fiende blir också alltmer misstrogen mot president Alma Coin som leder distrikt 13. Misstanken växer sig allt starkare att president Coin helt enkelt vill ta över Huvudstadens ställning för egen del.

Och där har man en annan viktig fråga. Drömmer revolutionären i själva verket bara om att ta över härskarens palats?

Kanske är filmerna bättre än böckerna. Det vore inte första gången i underhållningslitteraturens historia som det inträffar.

”Mockingjay” räknas som den nionde mest sedda filmen i USA under 2014. Huvudrollsinnehavaren Jennifer Lawrence räknades i början som ”lovande” aktris men rankas numera som en av USA:s megastjärnor.

Något annat nytt är att skådespeleriet håller på att träda i förgrunden inom science fiction film också.

Om man tittar på den första blockbustern i den genren, Stjärnornas Krig från 1977 verkar skådespelarna läsa upp sina repliker direkt från manus. Specialeffekterna är huvudpoängen. I filmerna om Hungerspelen ser man gedigna skådespelarinsatser ända ner i birollerna. I den första filmen fick regissören truga Woody Harrelson att ta rollen som Haymitch. I den andra kunde tvärtom megastjärnor som Julianne Moore ringa upp för att få komma med.

I St Louis förorten Ferguson där protesterna mot att polismannen som dödat Michael Brown frikänts hade någon i november klottrat rebellernas slagord från filmen ”If we burn, you burn with us”.[iv]

Demonstrationen löpte lugnt.ferguson


[i]         Science fiction genren (liksom historiska dramer) brukade spela en viktig roll öster om järnridån som en genre där maskerad samhällskritik kunde framföras. Den började spela samma roll i USA under Bush-epoken. Kanske började det med de nya episoderna av Star Wars. Många minns fortfarande Star Wars III Natalie Portmans replik “So this is how liberty dies… with thunderous applause.” En tydlig pik om Bush-regeringens vilja att skrota medborgerliga rättigheter.

År 2013 kom dystopin Elysium. Jorden var inte bara utarmad och överbefolkad. Den styrande klassen levde bokstavligen talat på en främmande värld, en rymdstation i bana utanför jorden. Regissören Neill Blomkamp fick beröm för hur han konstruerat sin värld men planar historien ut en rätt ordinär sciencefiction action. Man har skapade en fascinerande värld men sen tog orken slut.Elysium 2013 (1)

[ii]         ”Obama svagt rustad president” Claes Ryn, Svenska Dagbladet, 5 december 2008.

USA mer oligarki än demokrati” (Osignerad) Fria Tider, 27 april 2014.

[iii]       

[iv]        ”Ferguson protesters scrawl Hunger Games slogan on landmark as tense town waits for grand jury decision on indicting officer Darren Wilson over killing of Michael Brown” av Daniel Bates, Daily Mail, 24 november 2014.

En fråga om NATO-medlemskap

blix-och-hirdmanDet kalla kriget tog aldrig slut förklarade veterandiplomaten.

Inte på riktigt. Under ytan fanns fiendskapen kvar och bara väntade på att få bubbla upp igen.

Ambassadör Sven Hirdman talade inför Utrikespolitiska Institutet. Hirdman är före detta svensk Moskvaambassadör, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapliga Akademin och ledamot av Moskvas statliga institut för internationella relationer. Tillsammans med en annan av Sveriges veterandiplomater, Hans Blix, före detta utrikesminister, före detta generaldirektör för IAEA och mycket, mycket mer, har de upprepade gånger uttalat sig om huruvida Sverige borde gå med i NATO.[i]

Svaret på den frågan är nej. Det borde inte ske. Om något skulle det försämra Sveriges säkerhetspolitiska läge.

Hur kan man komma till den slutsatsen? Det går ju praktiskt taget på tvärs mot vad hela Sveriges säkerhetspolitiska etablissemang hävdat sedan flera år tillbaka.[ii]

Svaret skulle enligt Hans Blix vara att ett lands säkerhetspolitiska trygghet kan mätas på två skalor samtidigt. En del som mäter militär styrka. En annan del som räknar diplomatiska relationer och strategiskt läge.

Ett Sverige som är medlem av NATO skulle kanske höja sina poäng på den skala räknar militär hårdvara men den andra skalan, den som räknar diplomatiska relationer och geostrategiskt läge skulle sjunka i botten.

Under det kalla kriget låg Sverige och Östersjöområdet i stort sett utanför det förväntade skottfältet. Sovjet dominerade Östersjön. NATO behärskade inloppet från de danska öarna. Sovjet och NATO stod mot varandra i Kirkenes längst uppe i Nordnorges ödemark men det var allt. Ett militärt bakvatten. Den förväntade huvudkollision skulle ha kommit i hjärtat av Tyskland.

nato-1-kalla-kriget

Idag är Warszawapakten och Sovjetunionen upplösta. NATO har utvidgats österut, trots att man en gång i tiden lovat ryssarna att inte göra det. Den nya ”fronten”, den gräns där NATO och Ryssland står emot varandra har förskjutits till nordöst, till Baltikum och Östersjöområdet.

nato-2-idag

I det läget är det inte speciellt klokt att Sverige blir NATO-medlem. Därmed skulle Norden och Östersjöområdet hamna ännu mer i frontlinjen. Lägg därtill att om Sverige går med i försvarsalliansen så följer Finland troligen efter. Alla kontakter som Sven Hirdman haft med beslutsfattare i Finland och Sverige säger samma sak. Dit den ena går, går den andra. Väljer Finland att förbli neutralt gör Sverige samma sak. Går den ena med i NATO följer den andra efter. Därmed kommer den möjliga fronten mellan NATO och Ryssland att mer än förlängas. Följden kommer att bli att Ryssland å sin sida förstärker trupperna vid sin nordvästra gräns, ökar spaning och militära manövrerar.

Slutresultat: risken för ”gnistbildning” och konflikt ökar i vår del av världen.

nato-3-framtiden

Till det kan man lägga att om en sådan konflikt bryter ut så garanterar svenskt NATO-medlemskap att vårt land automatiskt dras in redan från början. En rysk säkerhetspolitik expert som Hirdman frågade vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära svarade direkt: ”Då betraktar vi er som fiender.”

Ett alliansfritt Sverige skulle kunna hålla sig utanför ett krig. Ett NATO-anslutet har inte den möjligheten.

Lägg därtill att försvarsalliansen kan vara en mer bekymmersam parter än vad man i Sverige vanligen förstår. Framför allt är NATO-ledningen nästan komplett tondöv inför Rysslands oro över försvarsalliansen framstötar, allt närmare det ryska närområdet. ”Det är väl bra att vi främjar demokratin i Georgien?” hörde Hans Blix NATO:s dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen kläcka ur sig. Reaktionen verkar rätt typisk. Något i stil med ”Men VARFÖR skulle någon ha något emot att få oss till grannar?”

(Det är troligen inget speciellt ryskt med den saken. Läsaren kan förställa sig vilken USA:s reaktion skulle bli om en främmande makt försöker etablera sig i DESS närområde i Karibien eller Centralamerika.)

Trots alla dessa problem har Sveriges politiska ledning manövrerat oss närmare och närmare försvarsalliansen. Hans Blix talade om hur en rad regeringar ingått hel- eller halvhemliga överenskommelsen med NATO och USA. De så kallade ”små stegens politik”. Blix talade om att Sverige försöker ”göra så många barn med NATO att äktenskap skall framstå som logiskt.” Det är en politik där en rad regeringar pratar ihop sig med oppositionen bakom lyckta dörrar för att undvika offentlig debatt. Den färdiga regeringspropositionen smygs igenom med ett knippe rutinbeslut. Där har kommit partnerskapsavtalet, deltagande i NATO:s snabbinsatsstyrka och nu senast värdlandsavtalet.

Det finns en rad av vad Hirdman kallar ”dåliga skäl” för Sverige att gå med i NATO.

Ett är att Sveriges försvar numera är nedrustat så till den milda grad att vi är helt enkelt är tvungna att vända oss till försvarsalliansen. Hirdman avfärdar. Även om vi vore medlemmar av NATO finns inga riktiga garantier för att vi bara behöver trycka på knappen för att få hjälp. Det är helt enkelt naivt att tänka sig att NATO skulle betala för vårt försvar. Hamnar vårt land i kris måste vi försvara oss själva ändå, NATO eller inte NATO.

Ett annat ”dåligt skäl” är den tidigare nämna ”små stegens politik”. Något i stil med att ”nu är vi ju praktiskt taget redan medlemmar. Varför inte ta steget fullt ut?” Både Hirdman och Blix anser att ska Sverige bli NATO medlem borde det föregåtts av en hederlig debatt. Det kommer inte här.

Ett annat ”dåligt skäl” är de ideologiska. Både Hirdman och Carl Tham misstänkte att de var viktigare än vad många medger utåt. Bland annat propagerar Folkpartiet öppet för svenskt NATO-medlemskap medan moderaterna uppges föredra ett mer smygande närmande. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet propagerar rätt öppet för anslutning.

”Svensk säkerhetspolitik är till för att gynna SVERIGE”, förklarade Hirdman, underförstått, inte diverse ideologiska käpphästar om att delta i västvärldens ödeskamp mot österns horder, återuppta det kalla kriget, etc.

Som alternativ till NATO-medlemskap nämner Sven Hirdman 1812 års politik.

Den introducerades av Jean Baptiste Bernadotte efter att han blivit Sveriges tronföljare och gick ut på alliansfrihet och att Sveriges politik inte skulle vara riktad MOT Ryssland. Den skulle inte längre ha som mål att återta några förlorade provinser i Finland eller Baltikum utan skulle söka kompensation på annat håll (Norge). Skulle inte försöka försvaga eller trycka tillbaka Ryssland. Ryske tsaren skulle i gengäld hålla fingrarna borta från Sverige och Sverige skulle odla sin egen täppa. Det blev överenskommelsen.

Den fungerade i tvåhundra år.

Fyra gånger var det nära ögat enligt Hirdman, under krimkriget, första världskriget, andra världskriget och det kalla kriget men 1812 års politik höll genom alla kriser.

Idag håller man på att släppa 1812 års politik. Dagens politik är famlande och förvirrad. Det sägs ofta att läget är kritiskt, hotande och farligt. Framför allt skulle Ryssland vara aggressivt och alltmer totalitärt.

Både Blix och Hirdman är skeptiska till om det verkligen är så mycket farligare idag. Ingen av dem kan beskrivas som någon större beundrare av Vladimir Putin. Hirdman har fördömt det ryska agerandet i Ukraina men han är ingen galen diktator på jakt efter ”livsrum”. Ryssland har inga aggressiva avsikter mot Europa. Ryssland har problem på annat håll. Bland annat sneglar ryska säkerhetspolitiker med växande oro på Kina. Risken för ett ryskt angrepp separat mot Sverige som en blixt från en klarblå himmel är mikroskopiskt liten. Det vore ens världssensation, skulle praktiskt taget trigga ett världskrig.

Både Hirdman och Blix anser att Ukraina-krisen håller på att trappas ner.


[i]         Vid ABF-huset Sveavägen 41, den 9 december respektive Utrikespolitiska Institutet den 10 december.

[ii]         Så driver till Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter båda en kampanj för svenskt NATO medlemskap. Därtill kom Försvarsberedningens rapport i maj 2013 ”Vägval i en globaliserad värld”, full av lovord för militäralliansen NATO och skäl för att Sverige egentligen borde gå med där.

Dödläge

isisland Klicka för förstoring

Nu i slutet av 2014 har ISIS kört fast på en rad punkter. Belägringen av Kobane i Syrien kommer ingenstans. I Irak har regeringsarmén återtagit Baji och Tikrit. ISIS har problem att försörja sina styrkor som nu opererar över ett område stort som Storbritannien. USA har inlett ett bombkrig.

Är det värsta därmed över?

Man skall nog inte ropa hej än på ett tag. Den grupp som kallas för ISIS, ISIL, Daech eller Islamiska Staten har visserligen fått se sin expansion hejdas, det är sant. Däremot ska man nog inte göra sig några förhoppningar om att terrorgruppen kommer att implodera speciellt snart.

 

●●
haifa-zanganaHaifa Zangana lär aldrig får Folkpartiets demokratipris, i motsats till exempelvis Ayaan Hirshi Ali.

I teorin är visserligen Zangana en idealisk kandidat. Hon har suttit fängslad av Saddam Hussein regimen i Irak för sin opposition innan hon tvingades i exil. Problemet med Haifa Zangana, det som nog gör att varken våra moderata eller folkpartistiska debattörer lär vilja trycka henne till sina bröst är att Haifa Zangana, i motsats till Ayaan Hirshi Ali, inte lovprisade 2003 års amerikanska invasion.

Och det gör Haifa Zangana inte idag heller. Tvärtom. Invasionen och den åtföljande ockupationen la i mångt och mycket grunden till dagens kris.

Det Irak hon skildrar är i mångt och mycket en politiskt öken. Regeringen är svag, korrupt och impopulär. I stort sett är det samma skara politiker som följde med den amerikanska arméns trängkärror in. Ekonomin är lamslagen. Brottslighet, som kidnappningar, grasserar.

I det tomrummet har ISIS kunnat bre ut sig. Deras ordning är visserligen galen men den är i alla fall en ordning.

Men detta är ett krig med flera fronter. Irak, Kurdistan och Syrien.

Syrien

När den amerikanska bomboffensiven mot ISIS inleddes under sommaren 2014 hördes en märkbar suck av lättnad från många debattörer.

”Där fick de”.

Rapporterna om ISIS brutalitet hade duggat tätt, men det kritiska var att ISIS intagit Mosul och Tikrit i Irak under juni 2014 och närmade sig Bagdad. Fram till dess hade ISIS i omvärldens ögon varit en av flera rörelser som härjade i Irak och Syrien och som man inte orkade hålla reda på. Nu behärskade denna rörelse storstäder i Irak och Syrien, kontrollerade ett område stort som Storbritannien och hade kärnan till något som liknade en stat.

I Washington arbetade sig mellanöstern-hökarna upp till något som närmast liknade raseri där de formligen tävlade med varandra i vilja att ”göra något”. I all tysthet förträngde de också hur ivriga de kort dessförinnan varit att släppa loss bomplanen mot Assad-regimen i Damaskus för att stödja de tappra rebellerna. Under 2013 hade det förekommit rätt intensiva påtryckningar för att få igång ett krig mot Syrien, allt medan utrikespolitiska pragmatiker bekymrade varnade.[i]

Man kan gärna fundera litet på det hade inneburit. I så fall hade Amerika varit i krig mot Assad-regimen… och därmed också, direkt eller indirekt allierad med ISIS.

Men, men, det blev inget av med saken. Då. Nu är däremot flygkriget i full gång, den här gången med ISIS som mål. I gammal god ordning har Amerika samlat en slags koalition av mer eller mindre hågade stater: Kanada, Storbritannien, Belgien och Holland deltar i flygräderna. Något man helst inte talar så mycket om är att de strategiska alternativen är få och usla. Man är MOT ISIS rörelsen, så mycket är man klar över men vad är man egentligen FÖR?

I Syrien är exempelvis Assad-regimen i Damaskus den enda kraft som kan stå emot ISIS. Å andra sidan hade regeringen i Washington så sent som 2011 svurit på att störta just den regimen… vilket är aningen svårt att göra utan samtidigt duka bordet för ISIS för att ta över Syrien och stora delar av Mellanöstern.

Så hur trasslar man sig ur det här dilemmat?

En sak man göra är att säga att man skall varken samarbeta med ISIS eller den syriska regimen utan med moderata syriska rebeller. Det låter hjärtevärmande, trevligt och elegant. I den svåröverskådliga soppa av grupper som ligger i krig mot Assad-regimen och varandra skall väst med andra ord hissa upp ”moderata”, snälla grupper och bara hålla sig till dem.[ii]

Amerikanska företrädare har gillande noterat att moderata rebellgrupper stred mot ISIS tidigare under hösten. Däremot verkar det ha gått spårlöst förbi att sagda moderata grupper därefter slöt en icke-angreppspakt och lovade samarbete med ISIS.[iii] (Man kan tillfoga att Steven Sotloff, en av de amerikanska journalister som mördades av terroroganisationen, något som bidrog till att starta flygkriget, ja han blev i själva verket tillfångatagen och såld till ISIS av en ”moderat” rebellgrupp för mellan 25 000 och 50 000 dollar.[iv])steven-sotloff

Irak

Det finns inte mycket som kan inger hopp i dagens Irak. Haifa Zangana hade inte mycket positivt att säga.

Regeringen bestod av samma korrupta herrar som följde med på den amerikanska arméns trängkärror 2003. Då och då bytte de poster med varandra utan att det gjorde någon större skillnad. Få hyste något större intresse för landets bästa utan styrde för sin egen grupps räkning. Makten låg i händerna på shiitiska politiker som i varierande grad var djupt sekteriska och höll sig med egna milisgrupper. De milisgrupperna och kallades in för att förstärka den irakiska armén när ISIS började närmas sig Bagdad. Storayatolla Ali al-Sistani utfärdade en fatwa om heligt krig mot fienden. I praktiken en maning till religionskrig, eller så uppfattades det av många milismän.

De milismännen var värvade ur de stora skaror arbetslösa unga män som Irak hade gott om. När de kastades in i frontlinjen mot ISIS i Anbarprovinsen ansåg många shiitiska milismän och soldater att de hade grönt ljus att förpesta tillvaron för alla sunnimuslimer som kom i deras väg.

Folk i dessa provinser betraktas allmänt som ‘terrorister’, och total straffrihet gäller för dem som begår övergrepp. De drabbade är huvudsakligen kvinnor och barn. Ingen myndighet ingriper, bara Human Rights Watch, Amnesty International och FN:s människorättsråd rapporterar...”[v]

Summa sumarum så finns det ett politiskt tomrum som bara väntade att fyllas. Där fanns också mängder av övervintrade motståndsgrupper från ockupationen, grupper som den amerikanska armén aldrig lyckats röka ut och som nu gick samman med ISIS. Till råga på eländet hade den irakiska armén 50 000 så kallade spöksoldater i sina led, soldater som varit inskrivna, vars befäl lyft sold, proviant och utrustning men som när offensiven började visade sig ha en rent nominell existens.

Lägg därtill att de shiitiska ayatollorna har en stor och svårreglerad makt över dagens Irak. I praktiken är det ofta de som styr de politiska besluten genom att bevilja eller hålla inne sitt stöd, om det inte rentav kommer en regelrätt fatwa i en fråga. Det teokratiska styret lämnar å andra sidan Iraks sunnimuslimska befolkning missnöjd.

Det gjorde ISIS svårt att stoppa och troligen också svår att besegra men gruppen har också svagheter.

Den största är att dess ledare aldrig förstått sig på en av grundreglerna i gerillakrigföring: djävlas inte med folkminoriteter. Gör man det öppnar man också dörren för motståndaren att värva stöd bland dem. [vi] Och det är den regeln som ISIS brutit med sin brutala förföljelse av jazider, kurder och kristna. I Syrien uppges numera många av dessa ha blivit hängivna Assad-anhängare i pur förfäran.

 

●●
Det rasar ett växande krig i hjärtat av Mellanöstern. Fler och fler stater blandar sig i det. I Irak uppges det nu finnas 8 000 amerikanska soldater på plats. Iran har genomfört flygräder på Bagdadregeringens begäran.[vii] Det viskas om att både Iran och flera gulfstater har trupper på marken. I Syrien har Israel genomfört flera flygräder mot Assad-regimens militära installationer.[viii]

Läget är med andra ord detta: År 2003 invaderade USA Irak för att stoppa Al Quida och fundamentalism. Till följd av den invasionen uppkom en stark, fundamentalistisk rörelse som står nära Al Quida. USA stöder en proiransk, shiitisk, teokratiskt anfäktad regim i Bagdad i kampen mot ISIS utan att nämnvärt bekymra sig över att den samtidigt diskriminerar mo landets sunnimuslimer.

Samtidigt har USA svurit fiendskap mot den alawitiska (som står nära shiismen) regimen i Syrien som kämpar mot samma ISIS-rörelse och det USA-allierade Israel är i full färd med att ge indirekt flygunderstöd terrorgruppen genom att bomba syriska militära installationer.

Få det här att gå ihop den som kan.


[i]         ”AIPAC calls for Congress to authorize Syria action” av Jonathan Allen, Politico, 3 september 2013.”Applying the 8 Questions of the Powell Doctrine to Syria” av Stephen M Walt, Foreign Policy, 3 september 2013.

[ii]         Så sent som i slutet av september förordade Washington post i en ledare FORTFARANDE att USA borde ”take out” Assad-regimens luftförsvar. ”Obama cannot keep ignoring Bashar al-Assad” av Jackson Diehl, The Washington Post, 28 september 2014.

[iii]         ”Civilians and Islamic State ship out of Raqqa ahead of Syria airstrikes” (Osignerad) Middle East Eye, 12 september 2014.

[iv]        ”Steven Sotloff sold to ISIS by rebels, family spokesman says” (Osignerad) CBS News / AP, 9 september 2014.

[v]         ”USA:s tredje Irakkrig; Kostnader och konsekvenser” Föreningen Iraksolidaritet, seminarium 27 november 2014. Videoupptagning av Haifa Zanganas anförande och frågestund.

[vi]        Truong Chinh, en av det moderna gerillakrigets främsta teoretiker var den som lanserade regeln. Det gällde att låta de etniska minoriteterna, Vietnams bergsfolk och katoliker förstå att de skulle ha en framtid, också i ett Viet Mihn dominerat land.

[vii]        ”Iran air strikes against Isis requested by Iraqi government, says Tehran” av Julian Borger, The Guardian, 6 december 2014.

[viii]        ”Syria: Israeli jets bomb army facilities near Damascus airport” av Barak Ravid och Jack Khoury, Haaretz, 7 december 2014.